Baktanke

När kaksmeten var klar stod jag i valet och kvalet: vilken form skulle kakan gräddas i? Till slut valde jag den större av de två.

Ihälld såg den oförskämt nöjd ut där den låg, smeten. Men så förstod jag – och utbrast:

Ja, nu är du onekligen i storform!

Något svar fick jag inte. Smeten bara låg där och jäste. Självgod. Jag undrade varifrån jag får alla dessa lustigheter, men även där blev omvärlden mig svaret skyldig.

Vårdkö

Skylt på röntgenavdelningen i Läkarhuset vid Odenplan:

Välkommen! Just nu är det många som vill röntga sig. Därför kan det ta ungefär 45-60 min inklusive väntetid.

Jag skulle inte säga att jag var där för att jag ville undersökas, utan för att jag var ditskickad av en läkare. Inte heller de andra i väntrummen såg särskilt muntra ut. Texten passar nog bättre på en telefonsvarare vid biljettförsäljning till ett eftertraktat evenemang. Då vill nog många komma fram. Vi ville hellre komma bort därifrån.

Dumsnål

I ungefär 10 år har jag haft träningskort i KTH-hallen. I början bedrev jag mest styrketräning, men så småningom blev jag övertalad att pröva på spinning och det är det jag ägnar mig åt nästan uteslutande nuförtiden. Bra förbrännings- och konditionsträning som är skonsam mot mina skämt till benhinnor. Sen kan man tycka lite vad man vill om träningsformen.

Jag var student när jag köpte mitt första årskort och sen fortsatte jag betala studentpris fram till min examen. Vid det laget hade jag turen att känna en spinninginstruktör och lyckades på så vis få kompispris på mina efterföljande träningskort.

När hon slutade som instruktör hade jag turen att känna den som stod i receptionen och fick på så vis även detta kort till reducerat pris. Men när det gick ut i slutet av november 2009 hade även denna kontakt försvunnit från KTH-hallen. Så nu i januari 2010 fanns ingen möjlighet att viska ett namn och få rabatt.

Det bar mig emot att betala fullpris. Jag stod där och skulle betala och så bar det emot. Det är väl bara så jag kan förklara varför jag istället för att svara nej på den enkla frågan om jag var student, förvånade mig själv med att svara “eh… ja…” till den för mig tyvärr okända tjejen i receptionen.

Plötsligt var jag inblandad i en diskussion om studieintyg och vad som behövdes för att bevisa min identitet som student. Vi kom överens om att jag skulle betala studentpriset, men att kortet skulle vara halvfryst fram till jag hade visat upp något de kunde godkänna. Visserligen fick jag träna, men kunde inte boka pass och var tvungen att hämta ett lånekort varje gång jag skulle passera spärrarna.

Det här var ju inte genomtänkt. Det var i högsta grad ogenomtänkt. Dagen efter gav jag mig desperat ut på nätet för att försöka lösa mitt dilemma, att tämligen omgående förvandlas till student. Snart hittade jag en distanskurs som jag kanske kunde ha behörighet till och faktiskt ha möjlighet att följa, trots ett störande heltidsarbete.

För säkerhets skull ringde jag studievägledningen på KTH och kollade läget. Där svarade en oerhört positiv kvinna att det ju var jätteroligt att jag ville fortsätta att studera. Tydligen var det så högskolan skulle fungera, att man som ingenjör skulle komma tillbaka och gå en kurs för att komplettera eventuella luckor eller fräscha upp sina kunskaper. Dessutom var det ju gratis!

Efter samtalet var jag oväntat studiemotiverad och tänkte att idén inte var så dum ändå. Utan att veta om det hade SYO-tanten lyckats trycka på precis rätt knappar, särskilt med det där gratis-argumentet.  Jag anmälde mig till kursen på studera.nu och fick en pin-kod hemskickad. Därefter kunde jag logga in och följa ärendet.

Så idag fick jag beskedet jag väntat på: antagen! Nu kan jag visa upp ett papper i receptionen och förhoppningsvis tina upp mitt halvfrusna träningskort. Efter detta återstår det bara att gå själva kursen. Men det – det är en helt annan historia.

Söndagstankar

Redan tidigare har jag varit inne på att fantasin hos radiokanalerna är офис обзавежданеnågot bristfällig. När jag idag var ute på söndagspromenad kunde jag konstatera att det inte blivit så mycket bättre; tydligen är söndagsförmiddagar vikta för topplistor. Under mitt zappande insåg jag att jag kunde välja mellan

P3
11:03-14:00
DigiListan

P4
11:03-12:00
Svensktoppen

Mix Megapol
Typ vid elvatiden
Mix Topp 20

Det var ungefär samma låtar i alla kanaler. Märkligast är nog att Sveriges Radio väljer att lägga topplistorna samtidigt. Känns inte public service.

För övrigt tycker jag att det är underhållande med stavgång. På mina promenader blir jag alltid munter när jag möter någon med stavar på promenadstigen. Jag hajar till –  det är liksom något som fattas i bilden. Särskilt nu under vintern vill jag gå fram och upplysa dessa motionärer om att de tycks ha glömt skidorna.

Det är som om folk skulle gå omkring med barnvagnar utan barn. Eller matkassar utan mat. Det är såna bilder som skapas i min hjärna.

Eller som om en stavhoppare skulle gå omkring med sin stav utan att någonsin göra ett hopp. Också en form av stavgång.

Cykelgyckel

Vid kvällens spinningpass hände något lustigt. Det var vid den avslutande stretchingen som ett plötsligt muller fick passledaren att stanna till. Rummet skakade lätt och det kändes som en lättare jordbävning. Förmodligen var det ett sprängningsarbete som pågick alldeles i närheten.

Tydligen fanns det en skämtare (ja, två om jag räknar in mig själv) på passet och nu kunde han inte hejda sig. Han låtsades som att bullret hade orsakats av hans “risiga kista” och menade vidare att det ju var torsdag.

Vi skrattade gott åt referensen till svensk matkultur, som krävde förkunskap om såväl veckodagarna som hela matsmältningsprocessen och det lilla erkännandet fick instruktören helt ur balans. Bokstavligen. Hon vinglade till mitt i sin övning.

Sedan återgick allt till det normala. Men jag kunde inte annat än beundra kvickheten hos min passkamrat. Var fick han allt ifrån?

Inkoppling

På min arbetsplats sitter jag i ett ganska öppet kontorslandskap. I november beslutades det att den stora allmänna whiteboardtavlan i närheten av min plats,  skulle ersättas med två stora skärmar där våra webbplatser skulle exponeras. Alla förbipasserande kunde då häpna över mästerverken som webbredaktionen producerade.

Eftersom det är ett stort företag jag jobbar på, blir även det minsta ärende lätt ett stort företag. Först levererades de platta skärmarna, som fick ligga i skrivarrummet ett tag. Efter det kom ett par gubbar och suckade och sa att det inte fanns plats på väggen. Sen togs ändå whiteboarden bort. Efter det sattes en liten stolpe upp på väggen, som apparaterna monterades på. Nya gubbar borrade hål i väggen och kablage drogs in i skrivarrummet. I början av december var allt klart.

Sen hände ingenting. Skärmarna förblev svarta och när folk frågade den ansvarige blev svaret att beställningen var gjord och att det bara var att vänta på att någon skulle komma och installera grejerna. Jag kikade in i skrivarrummet och såg att kablarna var dragna och att det stod en dator med tangentbord där inne. Snart skulle det nog hända saker.

Men december gick och bilden var lika död som tidigare. Någon lustigkurre skrev ut ett A3-papper med testbilden och tejpade upp på den nedre apparaten. Samma vecka tog jag ett initiativ; jag tog en skärmdump på sajten och skrev ut fyra A4 och tejpade snyggt upp på den övre. Syftet att exponera vårt arbete var nu uppfyllt, även om det inte såg helt modernt ut. Dessutom tappade pappersversionen snabbt i aktualitet. Snart började den nedre skärmen användas som en vanlig anslagstavla, en sämre version av den tidigare whiteboardtavlan. En lättare form av anarki hade utvecklats.

Under mellandagarna tog jag ett nytt initiativ. Eftersom jag anade att arbetsbelastningen skulle vara överkomlig (låg), tog jag med mig min bärbara dator med några filmer. Jag kopplade in datorn till elnätet och satte i en av VGA-kablarna som låg och skräpade. Snart kunde jag och mitt fåtal kolleger njuta av filmer som Pulp Fiction, Bad Santa och Office Space. Vi lånade ett par datorhögtalare av en semesterfirare och hade filmer rullande i bakgrunden, medan vi försökte få tiden att gå.

En tidig morgon när arbetsåret hade börjat – och jag inte längre hade lust eller mod att släpa med mig dator och se film på dagtid – gjorde jag en tredje insats. Den som har sett filmen Yrrol, vet att det finns en scen där grabbarna ska koppla in en stereo enligt konstens alla regler, men får den inte att fungera och där en av tjejerna säger “men ska vi inte testa att trycka på on-knappen i alla fall?”.  Ungefär så gjorde jag. Jag kopplade in ström till datorn, som bara stod i skrivarrummet och skräpade, och satte i en nätverkskabel och VGA-kabeln. Tangentbord och min egen mus anslöts.

Mer behövdes inte. Den övre skärmen hade fått liv och jag loggade in, öppnade en webbläsare och surfade in på startsidan. Jag förstod verkligen inte varför ingen hade gjort det tidigare. Ingen hade ens försökt att koppla in sakerna, som jag hade lyckats med på mindre än en halvtimme. Alla hade väntat på att någon annan skulle lösa problemet. Själv hade jag inte tyckt att jag som extern konsult borde lägga timmar på att ta ansvar för det som någon annan uppenbarligen inte hade kompetens att klara. Men med facit i hand kunde jag gott gjort det en dryg månad tidigare.

När en kollega insåg att det faktiskt gick att använda elektroniken fick jag hjälp. Det låg en DVI-kabel bredvid datorn och tillsammans drog vi den genom hålet i väggen. Snart visade båda skärmarna upp webbplatser, precis så som det var tänkt från början (av november). Jag ringde IT-avdelningen och frågade om skärmsläckaren och energisparläget kunde stängas av och fick hjälp med det samma dag.

Vid återkomsten från julledigheten konstaterade den ansvarige att det ju fungerade och folk fick förklara för honom att det var jag som hade fixat allt. Han tackade, men jag tror att han tyckte bättre om mitt skämtsamma spratt med A4-papper än när jag löste själva problemet. För precis som i filmscenen, fick jag känslan av att man ju kunde göra som jag gjort, men helt rätt var det inte. Jag fick  förklarat för mig att tanken var att speciell programvara skulle installeras, som skulle “rulla olika webbplatser på de två skärmarna automatiskt”.

Nu väntar vi på denna unika programvara. Under tiden fortsätter min lösning att fungera alldeles utmärkt. Ibland kommer någon som ber mig att uppdatera webbläsaren och jag kilar in i skrivarrummet och trycker på F5.

Jag blir kvar på min plats till mitten av mars när mitt konsultuppdrag tar slut. Om den unika programvaran har installerats vid det laget är ytterst tveksamt.

Burkskurk III

Efter en spännande terroristhistoria och fortsatta äventyr i de lyxigare kvarteren var det nu dags att återvända till Sverige.

Jag var något sur över att Far hade velat ha så onödigt stora tidsmarginaler – “det vore väl synd att missa planet” – och inte blev jag väl gladare över att inte omedelbart hitta rätt på Gatwick Airport. Det var välskyltat för dem som skulle till incheckningsdiskar, men inte för oss som redan hade boardingkort och endast handbagage. Men snart var vi på rätt spår och närmade oss säkerhetskontrollen.

Far skulle bara packa om hela sin väska först. Någon jacka skulle packas ned, den lilla plastpåsen med flytande vätskor skulle plockas fram, mobiltelefonen fram, några andra saker bort och det var med stor noggrannhet som handbagaget strukturerades om. Till slut var han färdig, men då hade ingången vi ställt oss vid redan hunnit stänga. Flygplatspersonalen hänvisade oss till en annan kö.

I den nya kön var vi inte först och den rörde sig inte nämnvärt fort. Men vi hade all tid i världen och jag tog världsvant av mig min jacka och alla metallföremål och placerade i plastlådan, tillsammans med platspåsen med tandkräm och deodorant. På bandet ställdes plastlåda och väska. Inget pip när jag själv passerade metalldetektorn och jag skulle bara ta på mig bältet och ta min… väska? Var var nu väskan?

Väskan hade lyfts bort från bandet och ställts åt sidan. Snart tog en tjänsteman upp den och undrade vem som var ägaren. Jag gav mig till känna och så började kontrollanten kontrollera innehållet. Allt gick bra fram till han upptäckte burken med lemon curd. Den ville han inte släppa igenom.

Nu hade Far smugit upp bakom mig och anade att det var problem. Han försökte förklara att det var en julklapp, att det inte var någon vätska och så vidare. Själv tyckte jag inte att det var lönt och det tyckte inte tulltjänstemannen heller. Reglerna var tydliga med att handbagaget inte fick innehålla vätskor, krämer, pastor eller liknande, enligt honom. Men att metallburken med te verkligen innehöll te, det tvivlade han inte alls på.

Möjligtvis hade terroristjägaren hakat upp sig på den (svaga) kurdiska anknytningen och såg citronkrämen som en möjlig smygbomb. Kanske betraktade han mig som en förvirrad frihetskämpe med ambitioner att befria Kurdistan med hjälp av landets egna fruktdelikatess. Eller så tog han chansen att bli av med sina egna julklappsbekymmer och hade nu den perfekta gåvan till någon aunt, grandmother eller sister-in-law.

I ögonvrån såg jag hur en annan välbekant väska lyftes av bandet av en kontrollant. Inte heller Far hade kommit igenom det finmaskiga terroristnät som hade lagts ut framför oss. Den omsorgsfullt omstrukturerade väskan öppnades – inte alls lika varsamt – och den här kvinnliga tjänstemannen var lika svår att komma till tals med. Blixtsnabbt såg hon marmeladen och plockade bort den medan allt annat gick igenom. Vi fick frågan om vi ville checka in burkarna, men visste inte riktigt om det verkligen var ett seriöst förslag. Vi avböjde.

Inom loppet av några minuter hade vi förlorat två julklappar till ett värde av förhållandevis jättemycket pengar.  Men det hade kunnat gå värre än så. För ett ögonblick flimrade det till framför mina ögon och jag såg hur jag fördes bort till en domstol där perukklädda engelsmän efter två veckors hårda förhör och överläggningar dömde mig till ett orimligt långt och hårt fängelsestraff för min påstådda inblandning i världsterrorismen. Jag kippade efter andan när min blick blev klarare och jag insåg att jag faktiskt var fri. Till skillnad från min burk.

Far och jag valde var sin strategi för att hantera det inträffade. När jag kom hem lagade jag så småningom min egen lemon curd och gav till Mor (tillsammans med kvittot som förklarade exakt hur mycket dess motsvarighet var värd), medan Far stack huvudet i sanden och tycktes vilja lämna allt bakom sig. Därför fick jag aldrig reda på vem som skulle ha fått den där marmeladen.

Flyget var försenat – vilket gjorde tidsmarginalerna ännu orimligare och följaktligen mig ännu surare – men till slut kom vi hem. I efterhand har jag förstått att vi ändå kom ganska lindrigt undan, för tydligen kan delikatesser stänga hela flygplatser om man inte är försiktig. Trots allt hade Gatwick fått vara öppen under hela det hemska händelseförloppet.

Nåväl, det här var historien om när vi nästan blev terroriststämplade. När vi nästan blev gripna och arresterade. När vi nästan inte alls kom hem, utan fick tillbringa resten av våra liv i kalla engelska fängelsehålor. När Aftonbladet nästan fick starta en kampanj för att få oss hem och när regeringsrepresentanter nästan fick använda sig av tyst diplomati. Det här var den historien.

Snowstorm

Toppnyhet på fotbollsklubben Arsenals webbplats: Det har snöat på lagets stadion. Ett riktigt oväder drabbade London och fotbollsplanen “did not escape the worst of it“. Stort bildspel från en fotograf som “braved the conditions to take some fantastic pictures“.

Nu kan man tro att det ska vara bilder på insnöade portar, snötäckta trappor och sönderfrusna sittplatser; misär och katastrof. Men nej. På fotona ser man ett tunt lager pudersnö och några vaktmästare* som redan har plogat bort snön från gräsplanen.

Under onsdagen väntar man nollgradigt väder och jag inser att man har olika synsätt på det här med snö i Sverige och i England. Här är det minus 18. Engelsmännen vet inte vad vinter är.


* Vakt-isar, haha.

Jordgubbsdjur

En nyhet som förtjänar mer uppmärksamhet är den om den nya krabban som har upptäckts i Taiwan. Särskilt rubriken i DN gillar jag: Ny krabba ser ut som jordgubbe. Den säger egentligen allt.

Själv tycker jag att den mer ser ut som en flugsvamp, men internationellt är säkert gubbjämförelsen mer gångbar. Tråkigt bara att samtliga exemplar har hittats döende eller redan döda. Framtiden för krabban är oviss.