Spelåret

Det är dags att summera spelåret 2009. Tydligen gick jag ganska jämnt upp under 2007 och även under 2008.

I år har det sett ut så här:

Insatser: 5689 kr
Vinster: 5786 kr

Antal spel: 84
Antal vinster: 33
Största bruttovinst: 375 kr
Största insats: 200 kr
Största nettovinst: 325 kr
Största förlust: 200 kr
Minsta bruttovinst: 53 kr
Minsta nettovinst: 24 kr

Med andra ord är det ännu ett hyggligt år för “Even Steven” som aldrig håller sig särskilt långt borta från 0-strecket. 2009 slutade med en sammanlagd vinst på en knapp hundring. Visst hade jag en turhelg i början av året men annars var det lite upp och lite ner.

Det ska bli spännande att se vad 2010 har att erbjuda mig. Eller… så spännande blir det kanske inte. Det går väl som vanligt.

Viktfällor

Från Aftonbladet.se 2009-12-30 kl. 14:50

ner18

Normalt sett brukar man väl gå upp i vikt när man dricker öl och småäter? Det här borde få större uppmärksamhet. Sen tycker jag att det är konstigt att kalla det “fällor” när så många strävar efter att gå ned 18 kilo. Kan man göra det med alkohol och onyttigheter blir de säkert bara glada.

Burkskurk II

Dagen hade börjat med en spännande historia i de finare kvarteren och eftermiddagens besök på Fortnum & Mason hörde  också onekligen hemma i kategorin lyx och flärd.

Men först hade Far och jag under en trevlig lunch med statstjänsteman Fritzell, som i unga år utvandrade från Sverige och numera är fast förankrad i regeringskansliet, fått lära oss ett och annat. Både allmänt om det engelska rättsväsendet och mer specifikt om hur processen går till när skurkar lagförs. Vi hade blivit bekanta med jurysystemet och förstod att det inte är lätt att begå brott och komma undan i England. Bakom lås och bom hamnar man. Vi rös vid blotta tanken.

Nåväl, inne på den fina matvarubutiken F&M föll min blick nästan omedelbart på en burk med den engelska citronkrämen lemon curd. I korgen plockade Far även ned en marmelad av mer otydlig karaktär, vilket också sammanföll med hans intentioner med den. Medan jag hade en klar mottagare* för min citronsöta gåva var Far mer svävande på målet när det gällde marmeladen (skulle det rent av visa sig att jag skulle få julklappen?).

Vi betalade det orimliga priset för två burkar sylt och en burk te och gick sedan vidare till Hamleys, den lyxiga leksaksbutiken. Vi var verkligen runt bland förnäma adresser denna måndag i London! Far iklädde sig rollen av Morfar och inhandlade en teddybjörn till barnbarnet. Under tiden fick jag vänta vid en herre som visade upp korttrick som jag inte riktigt begrep.

På väg till det sista stoppet, skivvaruhuset HMV, blev jag lycklig som ett barn när jag fick möjlighet att ta mig över korsningen diagonalt. Det var en märkligt surrealistisk upplevelse att helt legalt göra en förflyttning som normalt är helt oacceptabel enligt alla lagar och förordningar. Jag njöt av varje sekund.

När alla dessa ärenden var utförda och vi hade försett oss med ett flertal DVD-filmer i film- och skivbutiken, satte vi iväg mot flygplatsen Gatwick. Nu återstod nästan bara att ta sig in i flygplanet och ut ur landet. Äventyr hade vi fått nog av för den här helgen och det här skulle väl inte vara en omöjlig uppgift? Jo. För någonting obehagligt väntade på oss på flygplatsen. Fortsättning följer…


* Mor-tagare, haha

Burkskurk

Tidigare har jag berättat om äventyret med hotellen en regnig lördagnatt i norra London, men nu var det över och ett nytt kunde inledas.

Det var måndag och dags att framåt kvällen åka hem till Sverige igen. Men först skulle Far och jag få ut så mycket som möjligt av vistelsen och pliktskyldigast handla julklappar till de närmast firande. Vi begav oss från hotellet i Bayswater in i Hyde Park för att ta oss ned mot finkvarteren och varuhuset Harrods.

Efter en stund konstaterade mitt resesällskap att vi befann oss i Kensington Gardens och inte Hyde Park! Under alla år hade han felrubricerat den här delen av parken, men hädanefter skulle han kalla den vid dess rätta namn. Jag vet inte vad det var som föranledde honom att så noggrant se efter på kartan. Kanske var det någon liten skylt. Hur som helst rubbades hans värld en smula.

Husen och bilarna var lite pråligare där i stadsdelen Knightsbridge och när vi såg lite vilsna ut dröjde det inte länge förrän en äldre gentleman tog oss under sina vingar. Han undrade om vi händelsevis var på väg mot Harrods och erbjöd oss en smart genväg. Vi slog följe och han berättade att han faktiskt hade fått nys om vägen – genom ett hål i en mur – under en spännande belägring av den iranska ambassaden.

Historien var lång och Far och jag försökte förgäves hänga med i alla turer i gisslandramat, som på något sätt var relaterat till gentlemannens dotter (jobbade hon på ambassaden eller låg den på hennes väg till skolan?) och som hade pågått under nästan en vecka med flera offer och krävt en stor polisinsats. Efteråt var Far och jag oense om den där veckan hade inträffat för några år sedan eller för några veckor sedan. Vidare hade ingen av oss förstått hur historien slutade eller kopplingen till det där hålet i muren, som vi hade passerat.

Vi insåg att vår semesterengelska behövde vissa förbättringar men var noga med att tacka artigt för den guidade turen och 10 minuter av en tät engelsk ordström som aldrig tycktes sluta. Väl inne på det luxuösa varuhuset satte vi kurs mot saluhallen och drev omkring mellan diskar med godsaker och färskvaror som heller aldrig tycktes sluta. Liksom det här äventyret.

Min jakt på en exklusiv delikatess att föra hem till Mor hade börjat, men att handla något så tidigt på dagen skulle vara oklokt med tanke på att jag då skulle få bära med mig godsaken hela dagen. Jag avvaktade och inriktade mig på det planerade besöket på Fortnum and Mason senare under dagen.

Historien om terroristerna på den iranska ambassaden fanns kvar i mitt medvetande. Och terroristpolisen som på något sätt hade hjälpt mannen genom ett hål i en mur. Föga anade jag då att jag själv skulle få stifta bekantskap med terroristpolisen. Redan samma dag. Fortsättning följer…

Hotellväta IV

Äventyret i London med Far hade börjat bra, fortsatt med lite trubbel och därefter kanske ordnat sig trots allt. Nu hade vi till slut fått ett rum, som enligt kvinnan bakom disken var “ett stort rum”. Det lät konstigt.

Inte förrän jag öppnade dörren begrep jag. På ena sidan av rummet stod en dubbelsäng. Men det var verkligen inte rummets enda säng. Bredvid dubbelsängen stod nämligen två enkelsängar. Mitt emot denna rad av sängar stod ytterligare tre vanliga sängar. Vi hade fått en sovsal! Inte mindre än sju stycken sängplatser hade vi att välja mellan.

Tyvärr byggde sängarna mer på kvantitet än kvalitet och enligt Far var det lite logement-känsla över rummet. Det stora rummet hade utrustas med kanske världens minsta teve, som på sin höjd mätte 14 tum och stod längst in i ena hörnet. Eftersom duschen sas vara ur funktion avrådde jag Far att pröva den, med rädsla för en ny flooding.

Klockan var inte mer än åtta på kvällen när jag somnade. Någon halvtimme av “Dancing with the stars” på den lilla teven och läsning av tabloiderna var vad som hanns med innan lördagkvällen tog slut för mig.

Natten var inte helt lugn utanför de klassiskt engelskt tunna väggarna med generöst ljudinsläpp. Sängarna var inte mjuka och jag var relativt utsövd alldeles för tidigt (likt sängarna var det mer kvantitet än kvalitet även på sömnen). Elementen gick på högsta effekt och kläderna som hängdes upp ovanför dem torkade under natten, som blev lång men till slut hade dagen grytt.

Äventyret var över för den här gången. Frukosten var riktigt bra – utnämnd till en av de bättre Far hade upplevt på de brittiska öarna. Förmodligen för att en mattant erbjöd personlig service och Far beställde en omelett som han blev mycket nöjd med. Teven i frukostsalen visade “Match of the day” från gårdagen och vi satt kvar länge och tittade på fotbollsmatcherna, medan övriga hotellgäster kom och gick.

Jag hade haft mina farhågor angående pubhotellet och nu när de hade visat sig vara befogade var jag glad att jag bara hade bokat en natt där. Ett mer beprövat hotell hade anlitats för den sista natten.

Redan nu kan jag säga att den sista natten gick bra. Däremot var det andra saker som hände mot slutet av vår resa: både terroristattacker och julhandel i de finare kvarteren. Kom vi ens hem till slut? Fortsättning följer…

Hotellväta III

Det här äventyret började bra, men sen hamnade jag och Far i svårigheter. Nu hade vi tagit oss till Majestic Hotel, men receptionisten var lika frågande som arg:

“Jag har ju redan fyllt alla rum. Han har bokat tre rum och jag har låtit tre par få dem. Det fjärde paret han hänvisade hit fick lakan och bädda själva i ett rum som inte var städat. Nu ringer jag honom!” Efter att ha ringt upp och skällt på den robuste pubägaren fick jag luren. Pubägaren sa att han hade gett mig fel hotellnamn, det var ju Kent Hotel som fått min bokning.

Kent Hotel hade vi passerat på väg till Majestic och nu fick vi gå tillbaka ut i regnet för ett nytt försök. Ånyo beskrev jag vad som hade hänt och att Stangberg hade ett rum bokat här. “Men vi har inga rum. Vi är fullbokade”, sa receptionisten. Ja, men ett av dem är bokat i mitt namn, försökte jag utan att riktigt tro på mig själv.

Receptionisten tog fram hotellets loggbok och visade att mitt namn definitivt inte fanns med bland dem. Det var jag tvungen att hålla med om. “Fast jag har ett rum där duschen inte fungerar”, sa hon till slut. Jag tittade på Far och han frågade om han hade förstått rätt. “Vi kan dra av 10 pund på priset för det”, sa receptionisten på eget initiativ.

50 pund för rummet var exakt samma pris som jag skulle ha betalat för det ursprungliga (och duschen hade nog inte fungerat där heller). Vi fick handduk och rumsnyckel och började gå mot trapporna. “It’s a big room”, var den sista upplysningen vi fick. Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Ett stort rum? Trevligt.

Men vad var det hon hade menat? Fortsättning följer…

Hotellväta II

Det här äventyret handlar om när jag och Far åkte till London och skulle bo på hotell. Det hela började bra och nu befann vi oss puben/hotellet.

Till slut kom den robuste pubägaren fram till oss. Han var även nu väldigt vänlig, men hade dåliga nyheter. Det hade varit en flooding (översvämning) i hotellet kvällen före. Så mycket som sju, åtta rum hade fått utrymmas. Han beklagade att han hade låtit oss lämna väskorna, men nu hade han bokat in oss på ett annat hotell i närheten. Till ungefär samma pris och med en bättre frukost än hans. Allt var ordnat.

Vi fick hotellnamnet, Majestic Hotel, gatuadressen och en vägbeskrivning (“ta vänster på Seven Sisters road”) och tyckte väl att det ändå var ganska okej. Egentligen var det obegripligt att han inte hade sagt något vid lunchtid, men att tjafsa med robusta pubägare med stora tatueringar låter sig inte göras helt utan besvär.

När vi kom upp på Seven Sisters road tog vi till vänster och började gå. Enligt vår analys skulle vi befinna oss på högra sidan för att husens stigande och jämna nummer skulle stämma. Men något Majestic Hotel såg vi inte. Duggregnet tilltog och byttes successivt ut mot ett allt kraftigare.

Det fanns över huvud taget inte många hus med identifierbara nummer och plötsligt insåg vi att vi hade gått för långt. Åtminstone enligt svenska mått mätt. De här husen hade något hundratal högre nummer än vad som stod på vår lapp. Förvirring. Vi började gå tillbaka, men förstod inte vart alla husnummer mellan 298 och 440 låg någonstans. Vi skulle till 392-394.

Nu kunde man nog kalla nederbörden för ösregn och efter att ha gått ett antal kilometer började vi tröttna. En stund senare var vi tillbaka i det vägskäl där vi hade valt att ta vänster. Far gick in i en butik och frågade om det fanns något Majestic Hotel i närheten. Och faktiskt, butiksägaren pekade åt rakt motsatt håll.

Vi följde hans finger och tyckte att det visserligen verkade ologiskt att gå i den riktningen, men såg nästan genast flera skyltar som vittnade om HOTEL med olika namn. Snart såg vi till och med ett som hette Majestic Hotel. Gatunumren var här ett hundratal nummer högre än i förra korsningen.

Trötta och blöta gick vi fram till receptionen, där en asiatisk kvinna såg förvånad ut när vi uppenbarade oss. Jag förklarade vår situation och att det nu fanns ett rum bokat i mitt namn. Kvinnan såg ut som ett frågetecken. Sen såg hon ut som ett argt frågetecken.

Vad hade gått snett nu då? Fortsättning följer…

Hotellväta

Redan före resan till London hade jag vissa betänkligheter mot hotellet med rum ovanför en “genuin engelsk pub”. Men lördagen visade sig vara en populär hotellnatt och det fanns inga andra alternativ i en rimlig prisklass. Även i de orimliga prisklasserna var det väldigt urplockat.

När Far och jag anlände till puben på lördagsförmiddagen var den stängd. Nu gjorde det inte så mycket, vi tog en liten promenad i gröna Finsbury park och återvände lagom till att pubägaren slog upp dörrarna prick klockan tolv.

Det var en robust karl i linne och med stora tatueringar, men han var artig och engelskt vänlig mot oss. Visserligen lät han oss inte checka in förrän klockan ett, men väskorna kunde vi förvara i ett låst utrymme i publokalen. Vi berättade att vi skulle återkomma under kvällen och han sa att vi var välkomna tillbaka. Mina farhågor kanske var obefogade trots allt.

Dagen gick och efter att vi hade sett en fotbollsmatch som slutade vid femtiden, var det dags att checka in och pusta ut en stund på rummet. Den här gången var puben mer välfylld och pubägaren, som var ensam i baren, hade fullt sjå med att tappa upp öl till törstiga gäster. Men han noterade vår ankomst och sa att han strax skulle hjälpa oss.

“Strax” är ju inget fast begrepp så vi fick vänta en stund. Men vi var så glada över Arsenals vinst över Stoke och att stå inomhus och slippa det lätta duggregnet. Dessutom visades en annan fotbollsmatch på de stora skärmarna på puben. Det gick ingen nöd på oss.

Men så hände något som förändrade situationen radikalt. Fortsättning följer…

Spaningsmetoder

Jag noterar i den här nyhetsartikeln från Aftonbladet att polisens spaningsmetoder har fått förändras i takt med att mörkret blivit allt djupare nu i december. Det har varit ett rån men ännu har ingen gripits.

– Rånarna söks nu med ljus och lykta, säger Mattias Dahlqvist, radiooperatör vid Stockholmspolisens ledningscentral.

Spaningshundar, DNA-analys, värmekameror, helikoptrar och andra moderna metoder göre sig icke besvär. Här är det ljus och lykta som gäller. Som förr.

Slutminut

Jag fick ett reklammejl från Expedia.se med några särskrivningar.

Njut av en weekend till Amsterdam till ett kanon pris!
Vare sig du letar efter en sista minuten helg resa i år eller planerar inför 2010 så är ett besök till Amsterdam något som du kan njuta av året om.

Visst ser det lite konstigt ut med “sistaminutenhelgresa” men det är ju så vi bildar ord i det svenska språket. Sen tycker jag det är en misslyckad formulering att man kan njuta året om av ett besök – oavsett vad man letar efter eller planerar inför. Jag tror att man kan njuta av besöket främst när det äger rum.

Den här texten hade inte slunkit förbi min korrekturläsning om jag hade kommit i kontakt med den på jobbet.