Hysch-hysch

Det har varit en hel del uppståndelse i medierna över den unga EM-spelaren Kosovare Asllani och efter att hon upplevt sig som kritiserad, kände hon att hon i och med sitt 2-0-mål mot Italien hade gett kritikerna svar på tal. Nu ville hon göra den där gesten som Zlatan gjorde när han liksom tystade fansen med fingret framför munnen, med den uppenbara innebörden att de skulle hålla tyst.

Men för det första log hon med hela ansiktet, vilket förtog hela den kaxiga framtoningen. Och för det andra: hon missade munnen med en decimeter och satte fingret framför pannan istället. Jag har ingen aning om vad den gesten betyder.

Det här var hur charmigt som helst! Hon ville så illa men så blev det så väl, på något sätt.

Skitmatch

På Djurgårdens webbplats kan man se en videosnutt där forwarden Johan Oremo kommenterar den kommande matchen mot Gais:

– Vi får fortsätta köra på med samma spel som vi hade mot Göteborg, då kommer vi pissa på Gais.

Svaret låter inte vänta på sig. Gais lagkapten Fredrik Lundgren använder samma retorik när han säger:

– Det där är ingenting jag bryr mig om och jag skiter i deras uppladdning

Om herrarna kunde ägna sig mindre åt skitprat och mer åt fotboll skulle de inte behöva hålla till längst ned i tabellen. Men fäblessen för fekalier är kanske alltför stor i både DIF och GAIS. Eller… ska vi kalla dem BAIS?

Tillrättavisning

Under Robyns enda spelning i Sverige i sommar var det mest bejublade numret när Doktor Alban äntrade scenen och tillsammans med henne framförde “No Coke”. Hitten från oerhört tidigt nittiotal handlar bland annat om hur en knarkare blir jagad och gripen. Han drogtestas och erkänner innehavet av drogerna han har på sig.

Vidare är låten ett kraftigt fördömande av samtliga illegala droger. I omkvädet får vi höra att

Cocain will blow your brain
And ecstasy
Will mash your life!

På scenen stod alltså Robyn och doktorn och mässade detta för göteborgspubliken helt utan ironi. Nå. Det kunde väl ha varit ganska okontroversiellt att ta avstånd från knark. Om det inte vore för trumslagaren som också satt på samma scen.

Andreas Kleerup gjorde sig ett namn på Grammisgalan genom att… just det: bli jagad och gripen, drogtestas och erkänna innehavet av kokain. I intervjuer efteråt verkade han inte känna någon större ånger, utan angrep istället myndigheterna som hade behandlat honom så illa. Trots att han övervägde att lämna landet, hade han nu ändå återvänt och satt bakom trummorna under hela konserten.

Så vad handlade allt det här om? Var det en fet offentlig taskspark från Robyn på kollegan som hon tidigare haft ett så nära samarbete med? Försökte hon klargöra för musik-Sverige att hon minsann inte ställer upp på Kleerups knarkande, bara för att de gör låtar ihop? Eller var det ett budskap direkt till honom att han borde lägga ned kokainmissbruket?

Jag vet verkligen inte vilket resonemang som fördes och hur tanken kom upp. Men kanske kan det bli aktuellt med kommande samarbeten med Chris Brown och Papa Dee, som får sitta i bakgrunden på scenen medan hon framför “What’s love got to do with it?” tillsammans med Tina Turner? Det vore väl lite sedelärande. Det tycker jag. Så kan grabbarna sitta där och skruva på sig.

En helt ny form av offentliga tillrättavisningar. Stupstocken goes 2000-tal.

I-stadsproblem

Dagens innerstadsproblem:

Det är lördag kväll/natt och jag har parkerat bilen ett par kvarter bort. Nu ska jag titta till den för natten och främst kolla att den över huvud taget är kvar där jag ställde den.

Men på gatorna går det omkring folk och jag måste därför ta på mig anständiga kläder. Här duger inte de mysbyxor jag sitter och bloggar i. Folk har ju klätt upp sig, gjort sig fina och tagit tunnelbanan in till stan för att slippa se såna som jag.

Vi som bor mitt i smeten har ett ansvar för att upprätthålla en viss standard. Jag vill varken utsätta mig för oönskade blickar eller bryta mot innerstadens hederskodex; jag måste borsta bort chipssmulorna och byta kläder.

Så det får bli ett par svåra Replay-jeans,  mina tyngsta Nike Air Force One och en diskret Diesel-skjorta eller t-shirt, med skenbart obetydlig logga. Mjukisbrallor med stora reklamtryck är ett stort no-no här på Kammakargatan. Liksom tofflor.

Och så får jag väl kamma håret också. Eller ta på mig en keps. Vilket spektakel.

Teskam

Jag ska brygga mig en kanna te och öppnar skåpet med alla burkarna och påsarna. Till slut fastnar min blick på en liten genomskinlig plastpåse med något som ser ut som bollar. Jag har fått tebollarna  i present någon gång och det har sagts mig att de vecklas ut till fina blommor när de läggs i hett vatten.

Det här har jag aldrig prövat förut och när vattnet har värmts och hällts i kannan är det dags att pluppa i en boll. Sagt och gjort. Efter en stund har blomman liksom slagit ut och det luktar… förfärligt. Jag är ingen stor fantast  när det gäller grönt te men det här är inte alls gott ens i sin egen genre.

Tekannan hälls ut redan efter ett par munnar och jag sätter på nytt vatten på spisen. Nästa kanna stoppar jag en hederlig gammal tepåse i och jag känner mig som en kulinarisk katastrof. Som ett litet barn som häller ketchup på alla maträtter. Som en turist som letar efter McDonalds istället för lokala specialiteter. Som en dryckespöbel.

Här kan jag få dricka något som förmodligen är fint och dyrt te från en butik med asiatisk expertis.  Kanske är det till och med en gnutta magiskt och har helande krafter. Drakar och andra väsen kan ha varit inblandade i framställningen. Men jag väljer min trygga tepåse. Det smakar bekant.

Det är med stor skam jag avnjuter min andra kanna te. Dessutom dricker jag mitt te med rejält med mjölk. Men det behöver vi inte berätta för någon.

Yogafråga

På vår port sitter nu ett lite märkligt anslag från en yogastudio i närheten. Den ska ha sin öppningsfest imorgon “med artister och DJ” och hoppas att vi som bor i närheten inte ska bli störda av det.

Yogastudion ligger på andra sidan kvarteret. Jag undrar inom hur stor radie som de väljer att varna lokalbefolkningen med sina A4. Hela kvarteret eller även övriga kvarter i närheten? Jag undrar även vad det är för ljudanläggning de har där borta och hur det egentligen kommer låta imorgon natt. 

Mina kunskaper om yoga är inte stora, men handlar det inte en hel del om inre frid, harmoni, kontemplation, tystnad och stillhet? Ett onekligen udda grepp då, att sätta igång verksamheten med en sjuhelvetes brakfest som får väggarna att skaka.

Spännande.

Pansarattack

Något förvånad tar jag del av nyheten att endast ett tjockt lager pansarglas hindrade den kända tavlan Mona Lisa från total förstörelse. Ett tjockt lager pansarglas, alltså. Och attacken bestod av en kaffemugg som kastades mot det tjocka glaset.

Rent spontant tycker jag inte att det kan ha varit någon större fara. Den avancerade säkerhetsanordningen måste väl klara av klart värre angrepp än kaffekoppar.

Viloplats III

När det gäller den trötte mannen har jag rapporterat om Svenskans notiser både en och två gånger, men nu är det faktiskt DN som berättar om en sovande man som råkat lite illa ut.

Den här gången finns det till och med viss substans i nyheten, eftersom han faktiskt kunde ha dött. Han har börjat leva farligt, vår trötte man på rundresa i Sverige. Diken och bänkar går väl an som sovplatser – men tågspår ska han hålla sig borta ifrån när han väljer nya ställen att slå sig till ro på.

Ispåläggning

Den senaste tidens bilreparationer har rivit djupa sår i min plånbok och det förestående bytet av kombinerad kyl/frys har skjutits på framtiden. Eftersom det fjorton år gamla skrället fortfarande fungerar, trots att det ibland låter oroväckande, tänker jag inte köpa något nytt ännu.

-Nej, det där projektet får jag lägga på is, säger jag högt för mig själv och använder lyckosamt den dubbla betydelsen hos uttrycket.

Nu blir jag dock inte längre förvånad över mina små ordvitsars framgång, utan nöjer mig med att kosta på mig ett lite trött leende där i köket.