Pixelparadigmskifte

Aftonbladet.se 2009-02-28 21:40

Notera hur bilden till höger är pixlad. Men, det är inte det vanliga verktyget Mosaic som ligger under Pixelate bland Filter i Adobe Photoshop som har använts. Nej, det är istället verktyget Crystalize! Häpna över hur den förvrängda bilden inte byggs upp av snyggt uppradade kvadrater, utan av ett virrvarr, ett sammelsurium av former och färger.

Det är en sensation. Varken mer eller mindre. Ett paradigmskifte.

Centralbankschef

DN.se 2009-02-26 16:04

Jag skrev en hel C-uppsats på ämnet sammansättningar och en grej som jag faktiskt minns, är att det sammanlänkande “s” som finns ibland, i allmänhet styrs av det första ordet. Om detta ord inte är sammansatt utgår detta s: pizzadeg, korvbröd, centralbank. Men om man sen lägger till ytterligare ett ord behövs det ofta läggas till ett s: pizzadegsförvaring, korvbrödsbagare, centralbankschef.

Här ser vi hur DN visar upp vissa problem med den språkliga normen. För helt enkelt är det inte. Om ordet har bildats som central-bankchef är inget s nödvändigt. Precis som i pizza-degbunke.

Men nu är det ju en centralbank som fått en ny chef, en centralbankschef. Annars blir tolkningen att det är en central som fått en ny bankchef. Det hade kunnat vara fallet om Nordeakontoret vid Stockholms Centralstation hade fått en ny chef. Men detta gäller Island och inget annat.

Det där med “bankschef” ser mest ut som ett snedsprång på tangentbordet. Ordet finns inte.

Kårvits

Nästa gång jag går till KTH-hallen funderar jag på att driva gäck med den som står i receptionen. Jag tänker mig någonting i stil med att jag frågar om det blir gratis att träna på högskolan i fortsättningen, “nu när regeringen slopar core-avgiften“.

Core är alltså en träningsform. Men det hoppas jag att receptionisten vet om. Annars faller hela mitt komiska upplägg, i den mån det över huvud taget är roligt. Jo, det är det. Det är roligt.

Se även tidigare humor på core-temat.

Ledningsvits

Nu har de börjat fylla igen vissa delar av hålet i gatan utanför. Vattenledningar har bytts ut och nu ligger det ledningar i högar här och var. Jag tycker inte att det är någon ordning.

Jag går fram till mitt fönster, tittar förstrött ut över skådeplatsen nedanför och konstaterar torrt: –Där nere ser det ut att vara rörigt. Inte med en min avslöjar jag den egna förtjusningen över den mycket lyckade ordvitsen när jag går tillbaka in i rummet.

“Rörigt”. Vad får jag allt ifrån?

Rubrikkritik

Då och då bloggar jag om märkliga rubriker i tidningar, som exempelvis Expressen. Igår stötte jag på en artikel med rubriken Veerpalu – en omdiskuterad vinnare. Tesen var att den nye världsmästaren Andrus Veerpalu från Estland skulle vara omgärdad med mystiska rykten om dopning och att hans motståndare skulle vara sura.

Men när jag läser artikeln säger Mathias Fredriksson så här:
– Det är en bra åkare som vunnit förut så det är inga konstigheter.

Johan Olsson svarar så här på frågan om han är överraskad av Veerpalus guld:
– Nej. Det är jag väl inte. Han borde ha nämnts som en av de stora guldfavoriterna eftersom han har vunnit så mycket.

Sveriges förbundskapten Joakim Abrahamsson tycker så här:
– Topp 5-6 får man nog räkna med Veerpalu på 15 kilometer klassiskt. Men han gör det bra i dag.

Inte heller Norges förbundskapten Magnar Dalen hyser några som helst misstankar:
– Det var ingen skräll att han vann. I tungt före är han väldigt duktig. Han är ju en mästerskapsåkare också.

Sen är artikeln slut. Fyra intervjuer som helt entydigt menar att Veerpalus seger var odiskutabel. Jag vet inte vem som skriver rubrikerna, men uppenbarligen läser han/hon inte artiklarna.

Idag fortsätter artikelförfattaren Tomas Pettersson att utgå från tesen om estländsk dopning, men kör nu en annan vinkel på det hela. Tvärtomvinkeln. Dagens artikel har rubriken Veerpalu misstänks INTE för doping och berättar att estländaren betraktas som helt ren av det internationella förbundet.

Det svänger snabbt. Från att ha varit helt odiskutabel vinnare (i artikeln) till att vara helt odiskutabel vinnare (i rubriken).

Opinionskoll

Jag surfar in på fotbollslaget Syrianska FC:s webbplats och ser längst till höger en liten ruta med en omröstning:

Det är lite lustigt. “Bra”? Jag har ingen aning om vad man ska ta ställning till. Så jag blir nyfiken på hur folk har röstat i den här något förvirrade frågan.

Jodå. “Bra” leder ganska betryggande efter att 32 personer har röstat. Man brukar ju säga “Bra fråga” när man inte har något svar att ge. Men det här är något helt annat. Frågan är svaret. Nästan filosofiskt och mycket, mycket vackert.

Fönsterstöld

Jaha. Så har det varit inbrott i närheten igen. Nu vaknade jag inte tidigare än att jag – väl framme vid fönstret – bara hörde de raska stegen av en ivägspringande förövare. Förmodligen vaknade jag av glaset som krossades.

Så kom poliserna. Det visade sig att det var självaste restaurang Sabai-Sabai som fått ovälkommen påhälsning med åtminstone en pajad fönsterruta som resultat.

Det verkar som att tjyven bara tog något som fanns i själva skyltfönstret (jag vill minnas att krogen har en massa kitschigt krimskrams där) för annars måste det ha uppstått blodvite vid in- och utpasseringen genom det krossade glaset. Hålet såg så litet och vasst ut.

Poliserna hade en hund med sig som skällde när den närmade sig brottsplatsen. En polishund alltså. Använder de inte dna-analys numera? En spårhund känns… ja, inte känns det helt 2009 i alla fall.

Äh, nu får jag lägga mig igen.

Tumlartråkigheter

Igår när jag hade tvättat två parallella maskiner med kläder av typen “strykfri 40 grader” gjorde jag en tråkig upptäckt. Torktumlaren var trasig. Trasigheten yttrade sig på så sätt att luckan bara nästan gick att få upp. Öppningen blev bara ett fåtal centimeter och då gick det inte att få in ens den minsta strumpa.

Min fäbless för torktumlaren är oomtvistad och därför kändes allting bedrövligt. Jag fick hänga upp vartenda litet klädesplagg individuellt i torkskåpet. Kalsong för kalsong, strumpa för strumpa. Det var olidligt och tog mycket längre tid än vanligt.

När jag tömde torkskåpet var kläderna ojämnt torkade och jag var mycket besviken. Somligt var hett och stelnat, annat var ljumt och lätt fuktigt. Det var ingen ordning! Ingen ordning alls! Suckande började jag plocka ut de stora plaggen och snart återstod endast de små.

För att lätta upp den tunga stämningen i tvättstugan, tänkte jag på mitt gamla skämt med den oerhört humoristiska referensen till det världskända svenska smörgåsbordet. -Nu är det… började jag… -Nu är det bara lite småvarmt kvar…! sa jag tappert men jag hörde hur orden stockade sig i halsen på mig. Det var inte alls som vanligt. Magin var borta.

Min torktumlare måste lagas. Omgående.

Rödljuskörning

Jag är en notorisk rödljusgångare. Det sägs vara ett svenskt fenomen och kanske även stockholmskt. Själv har jag nästan inga moraliska betänkligheter när det gäller att gå mot röd gubbe. Enda gångerna när jag är restriktiv är väl i närvaron av barn och poliser.

När det gäller barnen känner jag ett visst ansvar att inte lära ut dumheter alltför tidigt. För att gå mot rött måste man ha viss känsla och kunskap om trafiksituationen. Det har inte barn, men det har jag. Alltså försöker jag att inte traska ut i gatan när kidsen tittar på. Sen är det trist att få onda ögat av småbarnsmammor.

Inte heller när någon av de första bilarna i kön är en polisbil vill jag bryta mot lagen. Många poliser verkar ha en dålig självbild och tror att såna aktioner är ämnade att provocera just dem. Därför undviker jag en konflikt och stannar frustrerad i refugen. Det vill säga: de gånger som jag uppfattar att det finns poliser i närheten.

En gång cyklade jag mot rött. Det var mitt i natten på Vasagatan och jag skulle svänga höger på min cykelbana, när ett helt onödigt stoppljus försökte stoppa mig. Det fanns inte en människa. Möjligen fanns det bilar, men eftersom jag inte korsade någon biltrafik – jag skulle ju bara till höger – spelade det ingen roll. Tyckte jag.

Polisbilen bakom mig hade en annan uppfattning. Jag hade inte noterat den, eftersom den inte låg precis i ryggen på mig utan verkade ha smugit på mig, på åtminstone ett trettiotal meters avstånd. Det var när jag accelererade upp min hastighet efter svängen som jag hörde “tut-tut”, vände mig om och såg en blåljussignal på bilen. “Slappna av!” tänkte jag och syftade både på lagens väktare och mig själv. Jag stannade långsamt mitt fordon och satte ned foten i marken vid vägkanten. Fortfarande på min cykelbana. Fortfarande inte ute i trafiken.

Poliserna var sura på mig för att jag inte hade stannat genast. Jag menade att jag ju hade stannat till här vid nästa rödljus. Men mer än så tjafsade jag inte emot. Trots att jag fick höra att det jag gjort var farligt och att jag minsann inte skulle göra om det. Jag minns att jag kvävde en obstinat impuls att bemöta argumenten. Till slut var poliserna färdiga med mig. Kvar lämnade de en obehaglig känsla förknippad med att cykla mot rött.

Det var senaste (sista?) gången jag gjorde en rödljuskörning på cykel. Och det här var flera år sedan. Så jag antar att poliserna lyckades med sin skräckprogpaganda ändå. Apajävlarna.