Julbord IV

Jag skulle ju bara gå till min butik och betala för stolarna (se näst sista stycket) men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Någon gång vid kvart över fem på torsdagen ställde jag mig i den lilla kön till kassan på Mio. Ett par andra reklamationsärenden verkade vara före mig, men att få vänta är inte främmande för mig längre. Jag bidade min tid.

När jag gav mitt ordernummer hoppades jag att allting som jag pratat med Mio om skulle vara inlagt i datan, men kvinnan som knappade på tangentbordet tycktes inte hitta något. Ganska snart insåg hon att ärendet var henne övermäktigt och jag fick istället gå till en informationsdisk längre in i butiken. Där stod en man i femtioårsåldern som tog sig an mig.

Jag förklarade så smått vad saken gällde och ordernumret knappades in. Det fortsatte knappas. Det knappades och knappades på tangentbordet. Min tre månader långa väntan förlängdes minut för minut, till ljudet av tangenter som trycktes ned i raskt takt. Det krångliga var tydligen att jag hade betalat för mitt matbord och nu skulle jag betala den resterande summan för ordern med både bord och stolar. Den totala summan hade dock blivit fel någon gång under vägen och då var det väldigt svårt att ändra.

Oj, vad svårt det verkade vara. Utan att veta om jag var pedagogisk eller sarkastisk försökte jag efter en stund någonting i stil med: -Men kan vi inte bara dra summan jag har betalat från den summa som det står på min första order att jag ska betala…? Då hade jag räknat ut på min mobiltelefon hur mycket det rörde sig om.

Det bekräftande grymtandet från mannen tolkade jag som att informationen åtminstone gått fram. En liten stund senare berättade han stolt, nästan triumferande, att han hade lyckats ändra i ordern och fått fram de rätta beloppen.

-Och så står det att du ska få en värdecheck på 500 kronor, sa mannen. Den skriver de ut i kassan där borta när du betalar.

Han förklarade även att stolarna kanske skulle byggas i butiken och att de sen skulle köras hem till mig. Han lovade att ringa på fredagsförmiddagen när stolarna var klara och eventuellt skulle jag få dem levererade redan i helgen. Det trodde jag väl inte själv, men nu kändes det ändå som att ärendet hade tagit ett litet steg framåt.

Jag gick till kassan för att betala.

-Och så står det att du ska få en värdecheck på 500 kronor, sa kvinnan i kassan. Hon var den tredje Mio-medarbetaren jag träffade. Jag försökte leverera den relevanta informationen från mitt tremånadersärende för att hon skulle förstå vad checken handlade om.

-Men vi har inga värdecheckar, svarade hon. Något överraskande. Det jag kan göra är att dra av 500 kronor från det du ska betala.

Hon kunde alltså göra det som var helt omöjligt att göra, enligt “Mio” som jag pratat med tidigare. Jag visste inte längre vem jag skulle tro på, men efter att ha dragit mitt kort och betalat 500 kronor mindre, antar jag att Mio hade haft fel i vårt telefonsamtal. Något förvirrad lämnade jag strax före sex butiken på Sveavägen.

Nu på fredagens förmiddag ringde mannen som jag pratat med. Precis som han lovat; kors i taket. Jag började försäkra mig om att jag skulle få fyra stolar med klädsel och fyra stolar utan klädsel. Det blev tyst i luren. -Det står det ingenting om här. Nu får jag ändra i ordern, sa han och jag kände att det här kan nog ta sin tid även idag. Förmodligen kände han likadant och istället kom vi överens om han skulle prata med lagerchefen, som skulle höra av sig till mig i helgen, så vi kunde komma överens om en tid “i nästa vecka” som passade oss alla. Det välbekanta knappandet fortsatte i andra änden, när vi båda sa adjö.

Ett nytt telefonsamtal är alltså att vänta. Det senaste dygnet har allting gått framåt med en så (jämförelsevis) enorm hastighet och nu tror jag verkligen att jag kommer bli uppringd i helgen. Kanske blir det inte just stolar som jag får skickade hem till just min adress, men jag är övertygad om att ärendet närmar sig någon form av final. Vågar jag tro på ett lyckligt slut?

Skottchock

Jag läser rubriken Bilden som chockar Luleå – sköt blodig på Expressens sportsidor. Det handlar om en hockeymatch där det uppenbarligen gått vilt till. Förmodligen är det en bokstav som saknas för annars kan jag bara komma på två olika betydelser:

  1. En skadad spelare har trots ett ymnigt blödande sår lyckats med den chockerande bravaden att avlossa ett skott.
  2. En spelare har chockat publiken genom att sjunka så lågt att han skjutit en blödande motståndare.

När jag följer länken och ser bilden tycker jag att det är märkligt att hela Luleå har blivit chockad av den. Själv kan jag knappt se vad den föreställer, trots att en markering visar vad det är som är uppseendeväckande.

Att norrlänningarna är så lättchockade.

Språkförbistring

Vad menas egentligen med att ett fängelse öppnar? Fängelset är ju till sin karaktär en ganska sluten plats och innebörden i att det “öppnar”, är att det stänger sina portar. Så motsägelsefullt.

En annan grej: ska vi inte ta och enas om vad ett takras är för något? Ibland rör det sig om snö och is som faller från ett tak och ibland är det själva taket som rasar. Inte blir det väl bättre av att snö kan orsaka takras av den andra betydelsen.

Nu är vissa av de här artiklarna inte helt dagsfärska men jag har inte sett någonting klarna de senaste åren. Det här är därför ett upprop. Ville bara säga det.

Karldagen

Idag finns det 87986 svenskar som har Carl eller Karl som tilltalsnamn. Det är fler än invånarna i hela Botkyrka kommun.

Kalle Anka tecknades under många år av en annan Carl: Barks!

Den 28 januari är allmän flaggdag. Då hyllas alla Karl via flaggstänger över hela landet.

När annandag pingst förlorade sin status som helgdag var det många som hoppades att Karldagen äntligen skulle bli en röd dag i kalendern. Mycket överraskande blev istället den 6 juni vår nya helgdag. Striden är dock långt ifrån över.

Att Carl finns i många internationella varianter är bara förnamnet: Carlos (spanska), Charles (engelska och franska), Kaarle (finska) och Carolus (latin) är några exempel.

Vår bokstavligen störste Karl genom tiderna är Karl den store. Hans rike kom under 700-talet att omfatta nuvarande Frankrike, västra Tyskland och norra Italien. Idag är det 1195 år sedan han tragiskt gick bort.

Universitetsstaden och residensstaden Karlstad är Sveriges artonde största stad och säte för Löfbergs Lila, Konsumentverket, P4 Värmland, Färjestads BK och Värmlandsoperan.

Karl betyder ”karl”, det vill säga ”man”. Även betydelsen ”fri man” förekommer, vilket gör namnet ”Karl Friman” till en tautologi.

På spanska betyder Calle ”gata”, vilket också är anledning till att Calle är smeknamnet för gatufotboll.

Vår mest kända och älskade stjärnbild Karlavagnen är egentligen en konstellation av de sju ljusstarkaste stjärnorna i Stora björnen. I norr på himlen hon står.

Den klassiska engelska fotbollsturneringen FA-cupen heter numera Carling Cup, eftersom den sponsras av detta bryggeri.

Eftersom ordet kalhygge fått en så dålig klang, använder vi oss av begrepp som ”föryngringsyta” istället.

Kalle och chokladfabriken är en skönlitterär barnbok från 1964 av den brittiske författaren Roald Dahl. Boken handlar om att sköta sig när man får gå på studiebesök. Kalle är något av bokens hjälte.

Kalles kaviar är vår populäraste kaviar. Det var direktörens son Carl som på annonsbyråns inrådan fick pryda tuberna, mycket på grund av sitt populära namn och sin glada uppsyn.

”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul” var (bortsett från Melodifestivalen) det mest sedda tv-programmet i Sverige 2008. Drygt 3,2 miljoner människor såg det.

Hjälten i Jan Guillous hyllade bokserie om agenten Coq Rouge heter Carl.
Carl Hamilton.

En känd Karl-sång är Kalle på Spången (från 1939), skriven av Lasse Dahlquist.
En känd kalsong är boxershorts.

Karl ingår i många dubbelnamn. Calle-Calle är exempelvis en flod i Chile, i provinsen Valdivia.

Kalle är en flod som rinner genom Nordrhein-Westfalen i Tyskland. Där ligger även Kalletal, som är en vacker liten kommun med 15 300 invånare.

Karlovy Vary är en tjeckisk kurort, som även kallas Karlsbad. Där kan man bada i varma källor som tyvärr luktar illa.

Carl’s Corner är en liten ort i Texas, USA. Från att endast ha varit ett långtradarcafé har samhället växt och har nu ett drygt hundratal invånare. Carl’s Corner var först i USA med att sälja biodieselbränsle.
”In order to obtain a liquor license, Carl had to have a city. So he filed an application with the state of Texas and made his corner a city in the 1980s. He is the city’s mayor, which is home to 130 residents, including his own family.”
Voice of America

Caledonia var romarnas namn på det vi idag kallar Skottland. Möjligtvis betyder Caledonia ”de hårda männens land”.

Ett kalejdoskop är en tub försedd med speglar som reflekterar föremål, till exempel färgade glasbitar eller pärlor. Det uppfanns redan 1816 och är en av våra mest älskade leksaker.

Julbord III

Jag började tröttna på den här historien som bara tycktes fortsätta och författade ett argt mejl till Mio.


From: “Carl Stångberg” [carl.stangberg@telia.com]
To: [kundservice@mio.se]
Sent: Sunday, January 25, 2009 12:25 PM
Subject: Långsamma stolar

Hej Mio!

När jag den 3 november beställde ett Ljusterö matbord och åtta Skaftö stolar fick jag beskedet att de kunde hämtas “i nästa vecka”, det vill säga runt den 10 november. Ni skulle skicka ett sms när paketen fanns på Mio City. Det dröjde dock till den 19 december, alltså sex veckor, innan jag fick något sms. Då hade jag redan rest bort över julen och inte förrän den 2 januari kunde jag få fram en tillräckligt stor bil med chaufför och bärhjälp.

I butiken den 2 januari fick jag det överraskande beskedet att stolarna inte alls fanns där. Matbordet kunde jag hämta, men stolarna skulle jag få vänta på ytterligare. När jag väl hade bemödat mig att engagera anhöriga och lånat en stor bil kändes det väldigt tråkigt. Men jag betalade för bordet och åkte hem med det. Tanken var annars att jag bara skulle behöva åka en vända med alla möblerna samtidigt. Stolarna skulle troligtvis komma “i nästa vecka”, det vill säga i vecka 2.

På söndagen i vecka 2 hade jag inte fått något sms och tog därför en promenad till Mio City. Nej, mina stolar fanns fortfarande inte. Däremot fick jag ett löfte av tjejen i kassan att hon skulle försöka ta reda på mer om dem och höra av sig när hon hade mer information. I veckan efter fick jag till slut två sms på en minut med samma besked som den 19 december: nu fanns mina varor att hämta. Jag var lite skeptisk, men dagen efter ringde hon jag pratat med och försäkrade att stolarna fanns att hämta. Det här var runt den 15 januari, alltså två och en halv månad efter det att jag beställde stolarna.

Det som är ytterligare olyckligt i hela den här historien är att Stockholm Vatten runt årsskiftet började med schaktarbeten på Kammakargatan där jag bor. Gatan är ofta avspärrad och varje dag finns nya hål i gatan och nya maskiner som ställer till det för framkomligheten. Det är väldigt svårt att planera ärenden som kräver parkering i närheten av porten, som när man ska bära tunga möbelpaket. Självklart har Mio ingenting med gatuarbetet att göra, men det känns surt att veta hur tom gatan var under hela november och under hela december när jag trodde att avhämtningen av möbler skulle ske. Nu måste jag ta reda på vilka dagar avspärrningarna öppnas och när gatan är fri innan jag försöker boka upp en bil en andra gång. Tråkigt.

Det här är första gången jag handlar hos Mio och kanske är det så här det brukar/ska gå till, men själv har jag faktiskt aldrig varit med om maken. Aldrig någonstans. Inte på finare möbelaffärer och inte på fulare möbelaffärer. Det är underligt att en vara som jag inte trodde var speciell utan ganska vanlig i sortimentet ska ta så lång tid att få fram. Särskilt när det är jag själv som ska bygga ihop den.

Som kompensation föreslår jag att jag inte behöver betala för mer än fyra stolar, det vill säga 1950 kronor som i erbjudandet. Om ni tycker att det verkar orimligt får ni gärna motivera varför. Jag tycker att jag har haft stort tålamod med det här ärendet hittills men nu börjar jag tröttna på att vänta.

Med vänliga hälsningar

Carl Stångberg, kundnummer 10 423 539


Redan dagen efter fick jag ett telefonsamtal från en man som ringde från Mio. Jag uppfattade inte hans namn, så vi kan kalla honom… “Mio”. Nåväl, han sa att han hade läst mitt brev men tyvärr inte kunde ge mig någon ekonomisk kompensation.

“Det vi kan göra”, sa Mio, “är att hjälpa dig att få hem stolarna och montera dem åt dig”. Jag kunde inte på rak arm ta ställning till om det här var en bra eller dålig lösning, utan började prata om att det för tillfället inte var så lätt att transportera saker till min port med alla hinder på gatan. “Det är hål överallt” sa jag, något överdrivet. “Det får vi se till att lösa”, menade Mio.

Fortfarande något obeslutsam visste jag nu inte hur jag skulle gå vidare med ärendet och samtalet. Jag prövade med: “Jaha… Så jag får inte någon som helst kompensation på priset på stolarna…?”. Men “Nej, det kan jag inte ge dig”, sa Mio bestämt.

Då blev jag tyst. Hade ingen aning om vad jag skulle säga. Lyckligtvis verkade Mio drabbas av samma dilemma. Det var tyst i luren. Sen kände han väl sig pressad att säga någonting, vilket överraskande blev: “Eller… Jag kan nog erbjuda dig en värdecheck… På 500 kronor…”. Det tyckte jag lät som en bra idé. Min ofrivilliga tysta diplomati hade just resulterat i en större kompensation än Mios egna regler egentligen tillät.

Nu ska jag bara gå till min butik och betala för stolarna. Sen hoppas jag att det inte dröjer flera månader innan det dyker upp några starka snickare som bygger ihop åtta stolar på nolltid, efter att ha parkerat någonstans i närheten och sedan burit och lastat in möbelpaket i hissen, åkt upp till tredje våningen och sedan burit in dem i lägenheten.

Det är ju riktigt skönt att slippa allt besvär. Jag har kommit fram till att den här lösningen är mycket bra. Men den stora vinnaren är Far, som slipper göra halva jobbet. Han har varit förkyld och lät mycket lättad när jag levererade nyheten. Det var minsann ett litet jubel jag hörde i andra änden av tråden. Alla är mycket nöjda och glada. Snart får jag mina novemberstolar!

Jeansombyte

Som bekant spelar jag (fortfarande) i ett fotbollslag. Vi tränar på Stadshagens IP där omklädningsrummet är aningen för litet för oss, när vi är uppemot 23 stycken närvarande. Dessutom är golvet inte helt rent efter att stora delar av grusplanen följt med in utifrån. Det stänker även från duschen och vattnet i kombination med gruset gör att man gärna undviker att stå på golvet när man klär på sig. Istället står man på den bänk som löper utmed väggarna, där man egentligen ska sitta.

Därför syntes det ganska tydligt när en av oss igår inte hade några kalsonger på sig när han stående på bänken försökte kränga på sig sina jeans. En stor munterhet uppstod och gliringarna haglade över spelaren som hade glömt sina underkläder hemma. Frågan om detta var en medveten handling och om det verkligen skulle föreställa sexuellt attraktivt diskuterades, liksom utetemperaturen, hans mentala tillstånd och liknande adekvata ämnen.

Men om glädjen var stor vid det här laget, visste den inga gränser när han plötsligt slutade klä på sig byxorna och konstaterade: -Men… Det här… Det här är ju inte mina jeans…

Inte nog med att han hade glömt sina kalsonger, han missade också att välja rätt jeans i det trånga omklädningsrummet. Noll koll. Han fick ta av sig dem igen och leta rätt på sina egna.

Den rätte ägaren till byxorna kom in lite senare. Han blev väl inte helt nöjd med det inträffade när han fick historien återberättad för sig. Vi andra var också bekymrade och vid den efterföljande gemensamma middagen frågade vi om det hade börjat klia än. De veneriska sjukdomarna sägs inte vara att leka med.

Lite så ser mina kvällar ut.

Installationsståhej

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag är oerhört inskränkt och oupplyst som inte tycker att det är en så stor grej att Barack Obama har svurits in som president i USA. Eller om jag, tvärtom, kanske är väldigt vidsynt och tolerant.

För helt normal är jag nog inte. Det normala är att ha suttit och tittat på teve och fullkomligt trollbundits av denne svarte man som styr ett land som ligger 600 mil härifrån. Personligen tror jag inte att han kommer att förändra mitt liv nämnvärt.

Men kul för honom, så klart.

Årskort

Den allsvenska fotbollssäsongen är i antågande! Nej, okej, det är den väl kanske inte när det fortfarande är januari och inte ens träningsmatcherna har börjat göra sitt bästa för att bryta ned mitt immunförsvar med sina timmar av undermålig underhållning i minusgrader och isande motvind.

Men idag beställde jag i alla fall ett par årskort till Brommapojkarnas hemmamatcher. Om jag tolkade Madeleine på kansliet rätt, hade det ännu inte varit någon strykande åtgång på årskorten. Så mitt önskemål om platser bredvid varandra så högt upp under tak och så nära mitten som möjligt, skulle nog ha god chans att tillgodoses. Far och jag kommer få våra egna stolar! Dessutom har jag sett att det ingår “kaffe och kaka i pausen”. Vilken service!

Lagets “hemma”matcher brukar spelas på olika platser i Stockholmsområdet men jag hoppas att de flesta äger rum på Grimsta ute i Hässelby/Vällingby. Nu hoppas jag också att matcherna inte krockar med mitt eget bollsparkande eller andra aktiviteter så jag måste lämna återbud. Efter att Far kommer att ha pungat ut med 1950 kronor* för min julklapp blir jag än mer angelägen att inte missa något. Här ska ätas kaffe och kaka och valuta ska fås för pengarna!

Vad roligt det här ska bli!


* Förresten verkar motsvarande kort kosta 4200 kronor hos AIK, 4150 hos Hammarby och 3900 kronor hos Djurgården. Då kan man notera att det i dessa abonnemang ingår en match mot skitlaget BP, vilket jag slipper. Istället får jag se en match mot någon av dessa giganter som tycker sig kunna motivera dubbelt så höga biljettpriser.

Spelfacit

Som traditionen bjuder redovisar jag hur tippandet gick under det gångna året, den här gången 2008. Precis som förra gången visar jag upp ett närapå nollresultat. Däremot ökade spelandet med 50 procent och nu är det kanske snart dags att dra i handbromsen. Någon spelgalning vill jag inte bli.

Insatser: 6320 kr
Vinster: 6040 kr

Antal spel: 105
Antal vinster: 33
Största bruttovinst: 341 kr
Största insats: 170 kr
Största nettovinst: 251 kr
Största förlust: 150 kr
Minsta bruttovinst: 96 kr
Minsta nettovinst: 45 kr

Jag gjorde en förlust på 280 kronor under 2008 och det kan jag inte vara nöjd med. Men med vetskapen om min vinst från 2007 på 287 kronor känner jag mig ändå ganska säker runt nollstrecket. Vinsterna bör täcka insatserna under 2009. Det är mitt mål även detta år.

Fuskidioter

Jag tänkte bara säga att det är idioterna som inte följer reglerna som gör att de anställda på Arbetsförmedlingen blir misstänksamma mot alla arbetslösa som (säger att de) söker jobb. Det är sedan de misstänksamma på Arbetsförmedlingen som gör att man som arbetslös drar sig för att anmäla sig där, eftersom de är så fruktansvärt otrevliga att ha att göra med.

Arbetsförmedingens hela verksamhet verkar bygga på att kontrollera och förfölja folk istället för att hjälpa dem att få nya jobb. Dessutom verkar personalen – dessa bittra och misstänksamma handläggare – sakna både social kompetens och arbetsförmedlingskompetens. Uppenbarligen är de inte några stjärnor när det gäller förföljandet och kontrollen heller, eftersom så många kommer undan.

Följden blir alltså att jag (och förmodligen “många med mig”) väljer bort min rättmätiga ersättning bara för att det är så obehagligt att vara i kontakt med Arbetsförmedlingen. Det är inte bra. Systemet fungerar inte som det en gång var tänkt. Det har pajat.

Men som sagt: det är idioterna som har skapat det här monstret. Det är de som sabbar för alla andra.