Intelligenstest

Annons på Fejan 2008-12-30



[Klicka på bilden för att komma till “den officiella IQ-frågesporten”]

Hm… Varför tycker jag att det här inte känns helt tillförlitligt?

Jo, kanske inte bara för annonsen, utan för att även startsidan innehåller texter som

“Gör frågorna och ta reda på om du är smartare än dina vänn!”
“Svara pe fregorna fvr att fe reda pe din IQ podng”

Om jag ska göra ett intelligenstest vill jag inte få känslan av att det är skapat av en femåring med grava språkproblem. Men det är möjligen bara jag som känner så.

Tomattips

Det har blivit en fin vana att promenera till Willys på luncherna och köpa mig

  • 1 färdigrätt
  • 1 grovbulle
  • 1 tomat

Promenaden gör mig gott och maten är väldigt prisvärd. Speciellt om man är slug. Ibland kostar nämligen kvisttomaterna 39,90 kr/kg medan tomaterna bara kostar 29,90 kr/kg. Då väljer jag ut en kvisttomat och är noga med att ta bort kvisten så den ser ut precis som en vanlig tomat.

Tjejen i kassan slår alltid in såna tomater som “tomater”. Jag skrockar förnöjt när jag packar ner varorna och avläser kvittot. Det kan röra sig om en tjänad krona varje gång. Nä, kanske inte en hel krona, men flera ören i alla fall.

Lunchen kostar någonstans mellan 20 och 25 kronor och det är färdigrätten som står för den stora delen. Dafgårds är lite lyxigare än Ecabs, som jag klassar som en fattig kusin från landet. Men med lyxtomater med kvist (fast utan) kan jag piffa till det mesta.

Höstrundan

Någon gång i oktober utlyste KTH-hallen en tävling: Höstrundan. På varje spinningpass kunde man samla poäng i form av fiktiva sträckor. Varje halvtimme på spinningcykeln gav 1 mil och för att ta sig i mål skulle man få ihop 30 mil före Lucia. Eftersom jag är lite av en tävlingsmänniska antog jag utmaningen med en gång. Det framgick aldrig vad det var för pris man kunde vinna men det var inte så viktigt för mig. Jag ville bara vinna.

Det här råkade sammanfalla med min höstsemester och de första veckorna var det inte många spinningpass jag missade. Min tävlingslapp fylldes snabbt med instruktörernas signaturer. Jag vet inte om de verkligen var imponerade av min träningsiver eller om de bara tyckte synd om mig och min brist på socialt liv, men jag fick många uppskattande ord varje gång som jag efter genomfört pass lämnade fram min lapp för påskrift.

Till slut var jag i mål! Stolt lämnade jag in det fullklottrade och möjligtvis svettskadade tävlingsformuläret till Susanne i receptionen. Hon lovade att ta hand om det. Och jag bad om att få en ny lapp. Nästa dag var jag tillbaka och fick min första signatur på tävlingslapp nummer två. Från instruktörerna fick jag nu lite förvånade blickar och jag förklarade att, jodå jag var ute på andra varvet nu. Om jag skulle få två priser eller ett extra fint var väldigt oklart, liksom om jag verkligen skulle hinna samla mina 60 mil. Nu var ju semestern sedan länge slut och jag kunde inte längre spinna på arbetstid.

Men visst hann jag. Med en liten marginal på ett par pass till och med. När jag lämnade in min andra lapp till Susanne försökte jag övertyga henne om att mina 29 mil på lapp nummer 2 skulle kompletteras med mina 31 på lapp nummer 1. Så skulle det bli 60 mil sammanlagt. Hon undrade om jag inte skulle gå på fler pass och jag sa nåt om att jag var lite förkyld och kanske inte borde träna. Det stämde, men visst tusan hade jag spunnit om jag varit tvungen. Hon lät mig slippa, tog emot lappen och så småningom kunde jag läsa följande på KTH-hallens webbplats.



För ett par dagar sen hämtade jag ut mitt pris. Susanne kollade upp mitt namn och så fick jag… en biobiljett! Vi diskuterade – i en skämtsam ton och positiv anda – om jag inte borde få flera, men kom fram till att det nog inte var så. Lite snålt kan man tycka, men det var ju inte för prisets skull som jag samlade ihop mina 60 mil, medan endast åtta andra tog sig igenom hälften.

Nej, anledningen var ju… Det var ju för att… för att… äh, jag vet inte varför. När jag tänker efter blev jag nog lite besatt. Sån är jag. Tänk vad jag kunde åstadkomma om jag engagerade mig i något vettigt istället. Vilka storverk. Nu blev det bara träningsvärk.

Välgörenhetsproblematik

Den här kampanjen är tydligen hyllad och omskriven. Det finns några olika varianter av texter, men alla är på samma tema. Motsättningar mellan antagonister som har räddat livet på varandra. Det är supportrar till AIK och Djurgården. Det är vänsterpartister och moderater. Det är feminister och mansgrisar.

Jag tycker inte att infallsvinkeln är helt oproblematisk. Tvärtom. Något jag är noga med när det gäller välgörenhet är att mina pengar används för exakt det jag vill. Jag tror inte att en feminist alls är så pigg på att fortsätta ge pengar när han/hon blir påmind om att bidraget kan stödja en fullkomligt vidrig människosyn genom att hålla en av dess vidriga anhängare vid liv så han/hon kan fortsätta att sprida sin vidriga propaganda. När det gäller rivalitet mellan anhängare till fotbollslag kan man småle lite åt det hela, men det går att dra resonemanget längre.

Tack alla pedofiler och småbarnsmammor.
Ni kan ha räddat livet på varandra.

Tack alla hedersmördare och integrationsivrare.
Ni kan ha räddat livet på varandra.

Tack alla nazister och homosexuella invandrare.
Ni kan ha räddat livet på varandra.

Var går gränsen? Cancerfonden tackar inte nej till några bidragsgivare och sjukhusen nekar ingen sjukvård. Alla är lika inför sjukdomen och den här typen av motsättningar blir betydelselösa när man drabbas, säger Britta Hedefalk, kommunikationskoordinator på Cancerfonden. Men finns det inte motsättningar som aldrig är betydelselösa; som står över sjukdom och annan olycka?

Jag förstår att Cancerfonden har en klar uppfattning om svaret på denna komplicerade moraliska fråga, men är inte lika säker på om allmänheten delar den. Det är förmodligen sant att motsättningen tappar värde för den som drabbas – jag skulle nog också ta emot pengar från vem som helst om pengarna kunde rädda mitt liv – men det är ju inte huvudsakligen från de drabbade som bidragen kommer.

Ibland blir jag tveksam till mitt eget engagemang för SOS-Barnbyar; sisådär två gånger om året när jag får rapporter om verksamheten. Men jag tror ändå att folk arbetar för barnens bästa. Nu vet jag inte om barnen är snälla eller riktiga illbattingar, men vill oavsett vilket att de ska ha det bra. Ett litet barn är ganska oskyldigt och jag tycker det är självklart att hjälpa det att få en by, en familj, lite utbildning och några hyggliga värderingar.

De månatliga pengarna från mig till Rädda Barnen kan också diskuteras. För organisationen är även en opinionsbildare med debattartiklar och egna publikationer. Det är inte alltid vi är ense om vad som är bäst för kidsen och då kan jag tycka att det vore bättre om mina pengar kunde användas till leksaker till rumänska barnhemsbarn istället för lobbyverksamhet i olika kontroversiella frågor.

Välgörenhet är krångligt. Jag vill inte stödja någonting som jag inte tycker är bra. Då får det hellre vara – helt och hållet. Kanske är det därför Cancerfonden inte finns med på min lista. Inte för att jag är emot cancerforskning, men det blir så jobbigt med alla moraliska ställningstaganden.

Jag är egentligen inte så förtjust i välgörenhet över huvud taget.

Julklappslycka

Traditionen att ge julklappar brukar alltid vara upphov till viss ångest och stor tankemöda. Men i år hade jag nästan oförskämt fina förutsättningar och kunde knappast misslyckas. Vi är ju inte så många i familjen och därför hade jag bara fem personer att tänka på: Syster + Systers man, Mor, Far och Farmor.

Syster + Systers man har nyss gift sig och fått hur många bröllopspresenter som helst. De verkade fortfarande vara tacksamma och dem hade jag kunnat ge vilket skräp som helst. Med en så fin fruktskål i formen av en frukt kunde de inte begära något mer. Men jag gav dem den där Planet Earth-boxen som de önskade sig. Rimmet och paketinslagningen fick dem att (spela) förvirrade, men glädjen gick inte att ta miste på när de såg naturfilmen uppenbara sig inuti allt tidningspapper.

Mor och Far är också väldigt tacksamma att ge presenter till. De förefaller bli glada bara jag dyker upp och hälsar på i Hammarbyhöjden. De önskar sig ingenting och förväntar sig ingenting. Perfekt. Men jag gav dem den absolut billigaste dvd-spelaren jag kunde hitta. Nu fick jag ju i och för sig ta mig ut till Veddesta och virra omkring ett tag innan jag fick tag på den, så arbetsinsatsen (“det är tanken som räknas”) var mycket större än det faktiska värdet. Förmodligen var det rimmet som fick Mor att tro att paketet innehöll en bildskärm och inte ens när de hade plockat ut dvd-spelaren ur kartongen var de helt på det klara med vad det var. Jag fick förklara dels det, dels vad de kunde ha den till. Möjligtvis ett litet antiklimax, om än inte helt oväntat.

Sen fick Far den mästerliga engelska komediserien “The Office” på dvd. Det var delvis därför jag gav dem en maskin som skulle kunna spela filmen. Han ska nämligen bli direktör och då tänkte jag att han behövde influenser från ett engelskt kontor.

För rättvisans skull skulle Mor ha ytterligare en julklapp. Ja, jag vet, jag skämmer bort det gamla paret, men det är ju jul bara en gång om året. Så Mor och jag ska gå på riktig bio någon gång snart. Medan Far sitter hemma framför tjuåttatummaren (så liten och trång) går Mor och jag och ser film (i riktigt stor salong). Jag ska dessutom bjussa på fika i anslutning till filmen. Det blir en kväll att tala länge om! Hoppas bara hon inte väljer en tjejfilm. Eller en pansjofilm.

Farmor var för gammal (92) och trött för att åka över hela Sverige till oss i Hammarbyhöjden. Så jag bakade chokladkaka och chokladfudge och skickade med mina föräldrar som skulle hälsa på henne i Dalsland under mellandagarna. När jag ringde på juldagen hade gåvorna ännu inte anlänt, men hon var så glad över att prata med mig en stund. Vi kalasade visserligen på godsakerna redan på julaftonen, men Farmor fick sig en rejäl dos av allt. Även Syster fick fudge med sig hem till Tullinge. Gotter till alla!

Eftermiddagens höjdpunkt för mig är alltid när jag får läsa upp mina julklappsrim för en hänförd församling (på fyra personer) där ansiktsuttrycken växlar mellan fasa, glädje, förvirring, skratt, skenbar insikt och så tillbaka till förvirringen igen. Annars är offentliga muntliga framträdanden min stora skräck, men den här publikstorleken är precis lagom för mig.

Efter att rimmet är uppläst lämnar jag över paketet och så börjar de öppna. Och de låtsas att de inte har en aaaaning om vad det är – och jag hoppar upp och ner som ett litet barn – och jag säger “vad kan det vaaaara!?” – och de låtsas vara helt fel ute i sina funderingar – och jag förleder dem, möjligtvis lätt fnittrande, vidare ut på fel spår – och så ser de till slut vad paketet innehåller och utbrister “Jaaaaaså, det var SÅ du tänkte!” – och jag flämtar “Ja, ja, ja! Precis!” – och vi skrattar och jag är helt andfådd av total lycka. Och så går vi vidare till nästa paket – med exakt samma händelseförlopp. Jag älskar det. Och de ser att jag älskar det. Och de spelar med.

I år blev det så att mitt eget paketöppnande fortsatte när övriga var färdiga med sina. Där satt jag och öppnade och öppnade och fick finare och finare gåvor. Det var teer och honung, presentkort på fisk, säsongsbiljett till Brommapojkarnas matcher, en tidningsprenumeration och ett efterlängtat blandband (fast cd) med operahits. Och mycket mer.

Vilken lyckad julafton! Det där får vi göra om nästa år! Men förändringens iskalla vindar har börjat blåsa. Det unga paret väntar tillökning och jag befarar att jag inte är familjens minsting nästa gång det firas jul. Då måste jag dela uppmärksamheten med ett (annat) barn och där tror jag inte att jag kan konkurrera. Det gamla paret verkar redan glädjas oproportionerligt mycket och eventuellt tvingas jag att vidta åtgärder. Hemma på min gata inne i stan sägs det finnas en dam som har sålt alla sina ungar. Och hon tycker bara att det är sköööönt. Jag kanske kan sälja mitt syskonbarn på ett liknande sätt till någon hugad spekulant. Jag har ett år på mig. Planen är inte ny, inte klok och inte bra. Och kanske just därför genial*.

Jaja, vi får se hur det blir med det. Nu ska jag glädjas åt julen 2008 ett bra tag.


* Kära Syster, jag vill poängtera att det här inte är en realistisk plan eller tanke utan endast dikt, fiktion, fantasi, hittepå (med ditt namn bör du vara väl förtrogen med detta). Malin blev faktiskt inte sur på Stina heller och Skrållan kom ju hem. Ta det lugnt.

Perspektivbyte

Expressen.se 2008-12-26 12:30

Vänta nu, vem var det egentligen som gjorde vad här? Det är först när man har läst artikeln som det framgår att rubriken och underrubriken handlar om lite olika människor.

De som står överst berättar om att det finns en gärningsman, som skjutit sin dotters ex[pojkvän]. Fortsätter man läsa verkar det som att denne skarpskytt skulle hämta sitt barn, förmodligen denna dotter, på en julfest i natt. Därefter får man reda på att han i sin tur blev skjuten i bröstet.

Men så var det inte. Det var expojkvännen som skulle hämta barn, det vill säga barnbarnet till gärningsmannen. Expressen byter alltså perspektiv under den nanosekund som förflyter mellan läsningen av rubrik och underrubrik.

Jag tycker det är förvirrande. Med så här luddiga rubriker måste jag läsa artiklarna och det har jag ingen lust med. Nä, förstasidan ska räcka för att jag ska ha “läst Expressen idag”.

Nyhetsrim

DN.se dan före dopparedan 20:45

DN julrimmar på sin förstasida. Jag är ju själv ansvarig för en sån där öppningssida på Botkyrka kommuns webbplats och vill också ta mig språkliga friheter då och då. Men jag vågar inte.

Kul att se mod och kreativitet gå hand i hand! Ett litet mästerverk. Respekt!

Franskdesperation

Jag är uppenbarligen inte helvass på det här med att ladda ned film till datorn. I veckan försökte jag ta hem HD-versionerna av de tre senaste avsnitten av en amerikansk serie om desperata hemmafruar, men filformatet verkade inte vara kompatibelt med programvaran på min stationära dator. Därför fick jag flytta över de rejält tilltagna fil(m)erna till den bärbara, nu fungerande, enheten placerad vid femtiotummaren.

När jag spelade upp avsnitten på den stora teven upptäckte jag att undertexterna var på franska. Originalljudet var kvar, så ingen större fara var skedd, men eftersom jag inte har läst ett ord franska i skolan kändes texterna som pärlor åt svin. Det konstiga var att jag titt som tätt kom på mig med att läsa dem – utan att begripa – och på så sätt missa vad de sa där i bakgrunden. Så fick jag spola tillbaka och försöka koncentrera mig.

Det stod “salut” och “merde”, som jag kunde utläsa betydelsen av. Men också en massa rappakalja som jag inte alls hade någon behållning av. Ändå vandrade blicken fram och tillbaka i nederkanten av bilden. Jag hade svårt att slita mig från de där märkliga orden som uppenbarade sig för mig.

Jag undrar hur språkbegåvad man måste vara för att kunna tillgodogöra sig texter på ett helt nytt språk, tillsammans med ljud från ett annat språk (engelska) som man inte heller helt behärskar. Vidare undrar jag om det inte hade varit ännu mer irriterande med fransk text till en svensk film.

Kanske går det omedvetet in en massa glosor i skallen på mig när jag slötittar på sånt här. En vacker dag vaknar jag och och pratar flytande franska! Möjligtvis blir ordförrådet något skevt, med en tonvikt på svordomar och amerikansk kultur. För att inte tala om dialekten, som är präglad av min svenska härkomst. För i min värld blir det [sal’ut] och [‘märde] och jag är noggrann med att inte strunta i någon endaste stavelse eller bokstav när jag ljudar fram orden i tevesoffan.

En lösning vore att se några filmer från Frankrike med engelska undertexter. Då skulle jag höra det rätta uttalet och samtidigt förstå handlingen. Eller varför inte svenska undertexter och till och med få med mig nyanserna i språket.

Problemet är att fransmännen gör så konstiga filmer, som jag inte vill se. Annars kan man ju tycka att det borde finnas ett gäng minst lika desperata hemmafruar i det franska samhället. De borde representeras även bland teveserierna.

Bloggpaus

Det blev visst ett litet bloggupphåll. Plötsligt var jag väldigt upptagen med att gå 18 000 steg om dagen, att hålla spinningträningen vid liv, att åka till och från Tumba och att jobba minst 30 timmar i veckan.

Och på alla övrig – men ganska obefintlig – tid hade jag fullt upp med det här:

[Klicka på bilden för att läsa serien]

Martin Kellerman är vanligtvis pricksäker, men den här gången var han kusligt nära verkligheten. Bröllopet var i lördags så nu är det över. Jag hoppas att jag får mer tid att blogga nu.