Flygplansmat

När man reser med Ryanair får man ingen sån där flygplansmat i en papperskartong med plast- eller foliehölje. Ingen kyckling (eller vänta… är det här… biff? fläsk?) med kokta grönsaker och sås och kanske potatis eller ris. Istället kan man köpa mackor för sextio spänn eller en kopp kaffe för en tjuga. Men då är man ju dum i huvudet.

Som kompensation för min uteblivna flygplansmat under två resor förra veckan, åt jag idag en Dafgårds Jägarbiff. Det var väl ingen kulinarisk fullträff, men rätten smakade ungefär som väntat. Jag tänkte på hur många hundra kronor mer det kostar att flyga med andra flygbolag och hur mycket själva maten kostar. Jag betalade 26,50 för min plastförpackning.

Publikfrånvaro

Från SVTText 2008-11-16 kl 20:40



Det är så mycket som är konstigt med den där grönmarkerade meningen i text-tv-rapporteringen. Vilka “fans”? Brommapojkarna är glada om det dyker upp några hundra personer till hemmamatcherna. När jag och Far var i Uppsala och såg BP möta Sirius var vi definitivt de enda med sympatier hos bortalaget.

Anhängare till BP är sällsynta. Vi hörs inte. Vi syns inte. Men vi finns.

Jag var förresten förbi Sergels torg alldeles nyss. Men där var det helt dött och inga pojkar eller flickor från Bromma hade dykt upp (eller ned) i fontänen. Förmodligen utspelade sig glädjescenerna i Stockholms västra förorter och inte inne i stan.

Men, som sagt. Vi som håller på BP arbetar helst i det tysta.

Londonförkylning

Ända sedan jag kom tillbaka från min tripp till London har jag känt mig lite hängig och krasslig. Inte blev det väl bättre av att stå utomhus på en sexgradig läktarplats på torsdagkvällen; det första jag gjorde efter återresan. Jag undrar om jag har fått en släng av den där engelska sjukan?

Sunkhotell

LONDON 23:55 11 nov 2008

Jag befinner mig nu på ett typiskt londonskt sunkhotell på Norfolk Square nära Paddington Station. Ett sånt där hotell som inte har något gratis trådlöst nätverk tillgängligt. Men det får gå. Den faktiska uppdateringen av bloggen kommer senare* istället.

Den här gången hade jag inte bokat något hotell, eftersom min erfarenhet säger mig att hotellföreståndare i det här distriktet har en ganska liberal syn på bokningar. Vid ankomsten kan det ibland visa sig vara dubbelbokat. Ibland kan man hamna på ett annat hotell än man tänkt sig. Det har till och med hänt att dörren varit låst när jag anlänt mitt i natten och därför fått bege mig någon annanstans.

Nu åkte jag hit till London på vinst och förlust och hittade under den tidiga eftermiddagen ett som låg ett par portar från Tony’s House Hotel. Detta, Continental Hotel, lockade med “central heating in all rooms” och både varmt och kallt vatten. För 32 pund (400 kr) per natt har jag nu även en egen toalett och dusch på rummet. Vis från tidigare äventyr fick jag nu ett rum allra högst upp i byggnaden och slipper förhoppningsvis skallrande rutor och skakande golv varje gång ett tåg passerar under oss.

Men annars är det precis så förfallet som jag tycker att ett klassiskt sunkhotell ska vara. Elementet i rummet sitter lite snett. Överkastet har skumma fläckar, precis som den oundvikliga heltäckningsmattan. Jag är rädd att komma emot väggar för att riskera att målarfärg lossnar. Den lilla fjortontummaren utan fjärrkontroll till teve har en bild som knappt syns och de få kanalerna känner jag inte igen. Jag undrar om någon egentlig kanalinställning över huvud taget har gjorts.

Mina låga förväntningar gör att jag blir glatt överraskad när jag provspolar toaletten och noterar att den faktiskt fungerar. Jag försöker tända toalettlampan och när det blir ljust hoppar jag nästan till. Toalettpappershållaren är trasig och tom, men snart ser jag att det står ett par rullar i fönstret. Det kommer vatten ur kranen, garderobsdörren kan öppnas, sängen tycks hålla för min tyngd och så vidare. Idel glada överraskningar!

Det verkar inte ingå någon frukost och man kan inte göra eget te på rummet. Så det finns väl både bra och dåliga saker. Om jag väljer att kalla alla de senare för “charmiga” och “typiska” får det här hotellet hitills ett riktigt bra betyg. Just nu: en mycket svag tvåa.


* nu

Versalskandal

Annons på Facebook


Vem som helst kan väl råka göra en felstavning, som att glömma ett “g” i ett adjektiv. Men jag kan inte förstå varifrån alla dessa stora bokstäver kommer. De är överallt! De finns i så många annonser på Facebook – mitt i meningar och i början av substantiv.

Angående den sista meningen: där är det till och med ett adverb som har märkts ut. För jag kan inte tänka mig att de kör ut ett helt hem till mig.

Quantum of Solace (2008)

I denna den tjugoandra filmen om James Bond får agenten ett uppdrag av den brittiska underrättelsetjänsten, som för honom ut på äventyr i många olika delar av världen. Daniel Craig spelar… Äh, det här går inte. Jag ger upp. Det är bara att hänvisa till den här recensionen.

Aldrig tidigare har någon så på pricken beskrivit mina egna upplevelser av en film.

Treklöver

Strax efter lunch hade jag varit på puben O’Learys på Götgatan, där ölen flödade och stämningen var god när Arsenal mötte Manchester United på otaliga skärmar runt om i lokalen. Själv tog jag det lugnt med just ölandet men noterade i baren att det fanns lika många ölsorter som det fanns tv-apparater.

I halvtidsvilan var jag tvungen att gå (vid ställningen 1-0 till Arsenal) för att hinna till Eriksdalshallen och handbollsmatchen mellan Hammarby och Celje från Slovenien. Det var Bajen och Bajen Fans och grönvita halsdukar så långt man kunde se. Trots att laget uppmuntrades att “öka takten sista kvarten” var slovenerna bättre och vann rättvist med några bollar.

På vägen hem kände jag att jag saknade ett blad i dagens gröna treklöver. Jag hade fått en rejäl dos av Bajen. Det hade förekommit rikliga mängder bärs. Fortfarande var det dock något som fattades.

Men så. På Skanstulls tunnelbanestation stod hon – som så ofta i sällskap av en kraftigt byggd man av afrikanskt ursprung – och väntade på tunnelbanan mot Hässelby. Den jämnåriga knarkaren Sanna Bråding var flickan som fullbordade min lördag.

En lördag fylld av Bajen, bärs och rakade brudar.

Brommapojksanhängare

Då och då mejlar jag Richard Henriksson som jobbar både på Radiosporten och i Brommapojkarnas backlinje. Att han är en fotbollsnörd märks tydligt i programmet “Fotbollsarena Radiosporten” som är en poddradiosändning, eftersom det är för långt och smalt (lite som Henriksson själv) för att få med i den normala radion. Han är påläst och vettig och förmodligen för smart för att bli en riktigt stor fotbollsspelare.

Ibland får jag svar på mina mejl, men inte alltid. Det händer att jag märker att sånt som jag varit inne på tas upp på andra ställen. Det gillar jag! Jag ser mig som en inspirationskälla. Efter sista seriematchen skickade jag iväg en gratulation till tredjeplatsen och bidrog med några tankar om det stundande kvalet. Nu citeras jag på hans blogg och kallas “BP-fan”. Större än så blir det inte ;-)

Det här var roligt!

Stationsgrattis

Annons på Facebook:

Ja, tänk vad överraskad Far lär bli när jag ringer från Malmö station och ropar “Grattis! På Fars dag!”. Förmodligen undrar han varför jag åkt genom hela Sverige när han bor i Hammarbyhöjden och det hade räckt med tunnelbanan några stationer söderut. Så hade vi kunnat träffas istället.

Det han då inte vet, är att jag råkade gå på den här reklamen. Nittifem spänn!

Skoskydd

Jag såg något märkligt i morse. Vid ingången till 7-Eleven i korsningen Sveavägen/Odengatan fanns en kartong med den ungefärliga texten “Använd vänligen skoskydd vid den här årstiden”. I lådan låg det såna där ljusblåa plastskydd.

Det är möjligt att man kan be besökare på lägenhetsvisningar eller vid läkarmottagningar att inte slabba ned alltför mycket inomhus. Men på 7-Eleven? Där ska man ju bara springa in och köpa med sig något i farten och sen springa ut igen. Dessutom var det ganska kallt, men helt torrt väder utan snö och inget regn.

Så jag stannade till och kikade in. Vid det närmsta fönstret satt en ung tjej högt uppe på en barstol med en latte*. Jag lät blicken vandra nedåt och såg hennes fötter. Jodå, hon hade ett par ruskigt fula skoskydd på sig.

Det hela var mycket märkligt.

Nu i eftermiddags passerade jag återigen hörnet och såg att kartongen var spårlöst borta. Morgonens lite förmanande attityd var inte längre aktuell; folk gick in i och ut från butiken utan att behöva tänka på sina sulor. Och jag undrar om jag kan ha drömt alltihopa.


коли под наем
* nej, jag vet inte vad det var i muggen men jag utgår från att det var kaffe med varm mjölk