Meningsbyggnad

Aftonbladet.se 2008-11-27 klockan 20:03



Nej, Aftonbladet. Det räcker inte att slänga ihop några stödord ur artikeln och kalla det för en rubrik. Man måste bilda en något så när grammatiskt korrekt mening.

Jag har all förståelse för att fel kan uppstå när en rubrik blir till. Ett ord ändras någonstans och så får det en följdverkan längre bak i meningen. Ändringen ger konsekvenser för exempelvis ett pronomen samtidigt som en preposition saknas och plötsligt ser det slarvigt ut.

Men vad har hänt här? “Svenskar avråds att resor Bombay” är inte i närheten av att vara rätt. Jag kan komma på två möjliga förslag på vad som skulle stått och i båda fallen är det förhållandevis många ord som ska bytas ut och läggas till:

Svenskar avråds från resor till Bombay
Svenskar avråds att resa till Bombay

TT-telegrammet har snappats upp även av andra medier, som satt egna rubriker:

Avråds att resa till Bombay (Länstidningen Östersund)
UD avråder från resor till Bombay (SvD)
Svenskar avråds resa till Bombay (SVT Rapport)
Svenskar avråds att resa till Bombay (Blekinge läns tidning)
UD avråder från resor till Bombay (DN)

Alla rubriker förefaller lättbegripliga och korrekta. Men Aftonbladet.se väljer alltså att bryta mot konventionen och en rad grammatiska regler. Nå, vi bör komma ihåg att ett korrekt språk verkligen inte finns med bland ledorden (fyra journalistiska riktlinjer) som styr arbetet på tidningssajten: snabbhet, multimedia, interaktivitet och fördjupning.

Just i det här fallet verkar väldigt stor vikt ha lagts vid den första journalistiska riktlinjen.

Kundförfalskning

Jag läser att företag brister i sin kontroll av hur föräldrar godkänner att deras barn ingår avtal på nätet. Jag är den förste att hålla med om att det är oerhört lumpet att, med otydliga villkor och oklara åtaganden, försöka lura folk – särskilt inte ont anande barn som inte förstår.

Men samtidigt, när jag läser

Det är företaget som ska söka förälderns samtycke, inte barnet, menar Marek Andersson, jurist på Konsumentverket.
– Det vanliga är att man har en kryssruta där det står till exempel ”jag har inhämtat samtycke från mina föräldrar”. Det förstår man ju själv att barn inte springer till sina föräldrar och ber om lov utan de kryssar i rutan i alla fall. Då anser inte jag att man som företag har inhämtat samtycke.

blir jag tveksam till hur stort ansvar man ska lägga på företagen. Den förälder som uppfostrat en liten lögnare har jag inte mycket till övers för. En sån förälder kan gott få sitta med ett dyrt abonnemang i några år.

Jag kan inte minnas att jag själv som barn förfalskade mina föräldrars namnteckningar eller kryssade i rutor som man bara fick kryssa i efter att ha frågat om lov. Förmodligen frågade jag om lov och fick avslag och inte tusan vågade jag då ändå ingå avtal mot deras vilja. Därför blev jag heller inte lurad. Och mina föräldrar slapp hamna i ekonomisk knipa.

Den förälder som ger sitt barn en dator och helt fri tillgång till Internet tar onekligen ganska stora risker. I kombination med bristande förhållningsregler, exempelvis till sanningen, kan det sluta med katastrof. Det är jättetråkigt när sånt händer, men jag vet inte om skulden då enbart ligger hos de företag som råkar ha en kryssruta i sina formulär.

Sen tycker jag att det är olyckligt att (en av) Konsumentverkets jurister anser att det är självklart att barn inte ber om lov. Det kommer stiftas väldigt konstiga konsumentlagar om grundantagandet är att kunden alltid gör sig skyldig till urkundsförfalskning.

Sunkhotell II

Med anledning av mitt tidigare inlägg om sunkhotellet känner jag mig tvingad att korrigera några saker. Förmodligen hade jag ställt mina förväntningar lite väl lågt och värderade priset och läget lite väl högt, när jag gav hotellet toppbetyget “en mycket svag tvåa”. Då hade jag nämligen inte upplevt en natt på hotellet.

Sängen visade sig vara från Helvetet. När jag drog bort överkastet och lyfte på täcket, märkte jag att det inte fanns någon bäddmadrass. Jag fick lägga mig direkt på en madrass med rejäla stålfjädrar som min kropp sedan halkade omkring mellan under hela natten. Jag var rädd att halka ner på golvet och förmodligen spände jag mig därför onaturligt; på morgonen var min nacke oerhört stel. Då hade jag inte sovit speciellt mycket, eftersom en väckarklocka i ett annat rum började låta vid 05:40.

Vid denna tidiga timma märkte jag hur kallt det var i rummet. Om det sneda elementet verkligen fungerade, var det knappast på högsta effekt. Jag fick dra över mig överkastet igen och fortsätta halka omkring under täcket. Så småningom somnade jag om, men hade då bestämt mig för att det var min sista natt på Hotel Continental.

Eftersom hotellägaren inte berättat att det ingick frukost – eller var den serverades – åt jag medhavd matsäck på rummet. Men när jag gick ner för alla trapporna kände jag doften av rostat bröd, vilket irriterade mig en (bröd)smula. Visst var mina egna mackor förmodligen godare och nyttigare, men det är ändå rimligt att få veta var och hur frukosten serveras och att den ingår. Ordet “service” kan förstås inte nämnas i samma sammanhang som “sunkhotell” men någon form av information till gästerna förväntar jag mig. Betyget hade vid det här laget sjunkit till en ganska svag etta. Säng, värme och tystnad är närapå mänskliga rättigheter.

Lyckligtvis hade jag bara betalat för min första natt – jag hade inte kontanter så det räckte till två nätter och jag skulle få betala en orimlig avgift för att betala med kort – och kunde därför berätta för hotellägaren att jag ämnade checka ut. Det gjorde jag några minuter senare och letade sen upp ett nytt hotell som kostade £50 (200 kronor mer) per natt, saknade egen toalett men hade en riktigt fräsch gemensam (helkaklad!), erbjöd trådlöst Internet, acceptabel säng om än inte bra, vänlighet i receptionen och en hygglig kontinental frukost i källaren.

Jag vet inte om jag börjar bli för gammal och bekväm för de riktiga sunkhotellen. I så fall är det oroväckande. De är ju “charmiga”.

Läskmugg

I förra veckan var jag på Willys och köpte en tvålitersflaska med Eldorados Cola Light hit till jobbet, eftersom den kostade ungefär lika mycket som en burk. Den smakade förfärligt, tyckte jag då. Förmodligen berodde det mest på att den inte var iskall, utan hade ungefär samma temperatur som luften inne på Willys. I framtiden kommer jag undvika rumstempererad fulcola.

Efter att ha stått i redaktionens kylskåp över helgen togs flaskan fram igår igen. Nu var den betydligt godare och kom upp i en tvåa på en femgradig smakskala. Förresten har jag kommit fram till att jag ska börja dricka den istället för kaffe. Den ser ju ut som kaffe. Kollegerna kommer tro att det är kaffe. Min teori är nämligen att det är socialt viktigt att dricka samma sak som de andra. Vi tedrickare bemöts ibland av subtilt höjda ögonbryn.

“Här sitter vi och dricker kaffe”, ska jag säga när vi sitter i något möte. Jag ska smutta på min mugg med fulcola och låta blicken nervöst flacka runt bordet för att se om någon genomskådar min bluff. För det mesta dricker jag annars te istället för kaffe, men nu har jag alltså utökat dryckesfloran med ytterligare ett alternativ.

Storstadsklubb

Jag läser att spelarna i Häcken tar pengar ur egen ficka för att åka på träningsläger och fastnar vid den här frågan till klubbens ordförande:

Tror du att det här hade vait möjligt i någon av storstadsklubbarna?
– Omöjligt att svara på. Men jag tycker inte att det är så konstigt. Jag tycker att man som spelare ska vara med och ta ansvar för verksamheten.

Jag funderar på vad som menas med ordet “storstadsklubbarna”. Det måste väl vara klubbarna i de stora städerna, medan de stora klubbarna i städerna borde vara “stadsstorklubbarna”? Så var det i alla fall 2005 när jag skrev min c-uppsats om sammansättningar i det svenska språket.

Eventuellt skulle man kunna argumentera för att sammansättningen här är “stor-stadsklubbarna” och skilja mellan små och stora stadsklubbar, men någon “stadsklubb” har jag aldrig hört talas om. En storstad är däremot ett vedertaget begrepp.

Häcken kommer från Göteborg. Det bor över en halv miljon människor i Göteborg som är landets näst största stad. En storstad, åtminstone för oss i Sverige. Men kanske har frågeställaren ett mer internationellt perspektiv och jämför med klubbar i London, Madrid, Paris och Rom.

En logisk brist ligger i att stadens storlek inte nödvändigtvis är direkt relaterad till klubbens ekonomi. Spelarna i den rika klubben från den mindre staden lär ha bättre möjligheter att åka på finläger än dem från den fattiga klubben från storstaden. Och ingenting säger att en större klubb har bättre ekonomi än en mindre.

Det jag tror att journalisten undrar är om det här hade “vait möjligt” i: Malmö FF, AIK, Hammarby, Djurgården eller IFK Göteborg. Möjligtvis GAIS och Örgryte. Men då får han väl säga det istället för att skapa ord som inte betyder det han menar.

Jaja. Det var bara en tanke. Eller två.

Felmeddelande

På fredagen piper det till i min jobbmobil och tydligen har jag fått ett sms. Signalen är ny för mig, liksom telefonen och jag känner mig lite vilsen i hanteringen av Nokian. Inte blir jag mindre förvirrad när jag läser:

Välkomna till World Class City nu på måndag. Vi erbjuder er gruppträningsklasser, föreläsning och fika! Gratis för dig och alla dina vänner. Välkomna!

Meddelandet är från “WorldClass” och jag undrar om Botkyrka kommun har någon sorts samarbetsavtal med gymet. Både fika och gratis är ju gott, tänker jag. Men när jag inser att träningsanläggningen ligger i Göteborg blir jag mer tveksam. Det här meddelandet har nog bara kommit väldigt fel.

Testikelhysteri

Utifrån Expressens rapportering från världen, verkar det ha utbrutit en epidemi bland svenska idrottsmän och deras pungar. Först läser jag att handbollsspelaren Arrhenius missar en match efter problem mellan benen. Sen är det nyheten om att fotbollsspelaren Sloth är nyopererad för cancer i samma region. Men den stora rubriken är att skidåkaren Södergren riskerar att missa hela säsongen efter en liknande operation.

Vad är det som händer? Tre pungrelaterade åkommor kablas ut under samma dag. Som om detta inte vore nog finns även en historisk eller populärvetenskaplig artikel på samma tema. På samma dag.

Kanske håller pendeln på att slå tillbaka mot bröstfixeringen i samhället. Det är Rosa Bandet. Det är nipslipsar på nöjessidorna. Det är implantat som sätts in och tas bort. Rubriker varje gång.

Men nu verkar Expressen ha hittat en ny och fräsch – nåja – manlig motsvarighet att skriva om. Jag är försiktigt positiv till initiativet och ser med spänning fram emot hur övriga medier kommer att fortsätta bevakningen.

Pung är kung!

Förortslunch

För tillfället arbetar jag ute i Tumba, för Botkyrka kommun. Det innebär dagliga långa resor ut förorten och att jag är där både på för- och eftermiddagarna. Eftersom mina arbetskamrater ofta är ute på möten och intervjuer eller jobbar hemifrån, är lunchandet alltid en öppen historia.

Jag kan köpa med mig mat och äta den på redaktionen. Jag har låtit Familjen Dafgård adoptera mig och på Willys verkar nästan hela deras utbud finnas representerat. Det kommer ta veckor – ja, månader – innan jag prövat allt! Och då återstår konkurrenterna med sina snarlika rätter. Hur många namn kan man hitta på för köttbit av malet kött + potatisvariant + sås + kokt grönsak? Ett otränat öga skulle lätt kunna förväxla Jägarbiffen med en Werners Grillbit.

Eller så kan jag gå upp i centrum och äta Dagens på någon av de två restaurangerna, men den asiatiska buffén som kinakrogen erbjuder till lunch är ganska tråkig. Till restarurangerna går jag hellre om jag får sällskap från redaktionen.

Alldeles utanför Kommunhuset finns också Tumbagrillen. På Tumbagrillen blir man kallad “vännen” av killen som vänder burgare. Jag tror att det beror på att det här är en mångkulturell kommun. Men jag har nog aldrig hört ordet användas i vanligt tilltal tidigare. Utan ett uns av homosexuella undertoner hör jag fraser som “Har alla fått beställa? Inte du, vännen?”, “Vill du ha gurkmajonäs eller bostongurka, vännen?” “49 kronor. Vännen”.

Jag fascineras av detta. Så fort jag stiger in genom dörren blir jag upptagen i gemenskapen och en av Tumbagrillens vänner. Det är en välkomnande och generös attityd, om än bara språklig. Om maten bara var lite hälsosammare och eventuellt också godare, skulle jag helt klart bli en stamgäst och göra skäl för namnet. Vännen.

Oavsett om jag väljer fryst eller grillat till lunch är det alltså en familjär atmosfär som omgärdar måltiden. Jag känner mig väl mottagen i Tumba.

Tandläkarbesök

Idag ska jag till tandläkaren. Jag var där för ett par veckor sedan och nu ska jag tillbaka. Det är inget jag ser fram emot.

Men vi kan ta det hela från början. Under hela min uppväxt gick jag till tandläkare Anna-Karin vid Brommaplan, men när hon pensionerades och jag hade flyttat in till stan tyckte jag att jag borde byta till någon närmre. Så när jag fick en tandläkartid av Folktandvården Brommaplan, ringde jag och avbokade den och sa att jag tänkte söka upp en annan tandläkare framöver.

Tiden gick. Tänderna fungerade. Mitt behov av tandläkarvård var inte akut och det kändes också lite punkigt att jag hade tagit mig ur systemet. Nu var det upp till mig själv att se till att tänderna satt kvar. Men efter några år började samvetet att tala och så fick jag se en nyhet om att Folktandvården erbjöd stand-by-tider med undersökningar till halva priset.

Sedan dess har jag försökt att boka, men alltid har någon annan hunnit före mig till de eftertraktade tiderna. Inte förrän den 29 oktober blev det min tur och jag var lycklig vinnare av en tandläkartid på Dalagatan.

I receptionen sa jag att jag hade en tid hos tandläkare Sunnercrantz. Människan bakom luckan sa “Carl Petter… …” och jag väntade på att hon skulle säga mitt efternamn. Hon hade prickat rätt med mitt för- och mellannamn. Nu återstod bara kronan på verket. Men hon stannade där. Sen tittade hon på mig och tyckte att hon bollat över bollen till mig. Jag sa “ja” och ombads ta plats i väntrummet.

Eftersom jag var lite sen behövde jag inte vänta länge. Nästan omedelbart kom en ny dam och sa “Carl Petter…?” och den här gången insåg jag det meningslösa i att vänta in mitt efternamn. “Ja”, sa jag och följde efter in i ett rum.

Jag vill minnas att jag lyckades förekomma själva tandläkaren, som satt och väntade i rummet, genom att raskt presentera mig som “Calle” när hon började treva bland sina papper. Nu i efterhand har jag förstått att det finns en känd Karl Petter som varit/är någon sorts förvirrad bonde i behov av fru. Varför Folktandvården tror att jag över huvud taget använder mitt mellannamn är oklart, men jag vill inte alls bli förknippad med denne värmlänning. Inte på något sätt.

Nåväl. Undersökningen gick bra och jag ställde lagom intresserade frågor om tandtråd och tandvård för att slippa få skäll och tjat. Det gick bra. Det visade sig också att jag hade rätt till en tandvårdscheck på 300 kronor, i och med det nya tandvårdsstödet. Så för undersökningen skulle jag betala 0 kronor istället för de egentliga 615! Varför har jag inte gjort det här tidigare? undrade jag och tyckte att det var en fin dag.

Men så kom jag ihåg hur det brukade vara. “Det ser bra ut, men den här lagningen har viss lossnat. Det ser ut som att det har bildats lite karies under den. Och den här tandstenen kommer du inte åt själv, den måste vi ta bort”. Alltid är det nånting som ska rättas till. Aldrig är allting helt perfekt. Åtminstone inte hos tandläkaren. Till henne måste man alltid på återbesök.

“Då ska vi se… När du kommer tillbaka blir det 1000 kronor för lagningen och 400 för tandstenen, så 1400 kronor kommer det kosta nästa gång” sa tandläkaren helt utan skam i kroppen. Plötsligt ångrade jag mitt initiativ att boka tiden. Men nu var det för sent. Det är en sak att liksom ljudlöst slinka ut ur systemet, en helt annan att förklara för en tandläkare att man inte ämnar ställa upp på den rekommenderade behandlingen. Det tror jag inte ens går. Så nu är jag fast igen. Tillbaka i systemet.

Jag misstänker att gamla Anna-Karin inte gjorde ett helt acceptabelt jobb när hon lagade min tand för ungefär… fem? år sedan. Och det ska jag få betala för nu. Hon borde förstås gjort en lagning som inte lossnade, tycker jag.

Idag är tiden för mitt återbesök. Jag kommer presenteras som “Karl Petter” i väntrummet och sen få munnen bedövad. Lätt dreglande och gravt sluddrande kommer jag sedan att gå ut från tandläkarmottagningen och bege mig till jobbet. Ettusenfyrahundra kronor fattigare.

Man ska aldrig laga saker som (man) inte (vet om) är trasiga.

Rubrikmystik

Jag måste höja på ögonbrynen åt rubriken till den här DN-artikeln som handlar om att man bör göra säkerhetskopior av sin hårddisk:

Gör inte en Carrie

Ingenstans i artikeln nämns någon “Carrie” och det finns ingen faktaruta som definierar “att göra en Carrie”. Jag googlar och hittar det här som handlar om att shoppa i New York och det här som handlar om att arbeta på en bärbar Mac.

Det verkar obegripligt, men googleträffarna för mig ändå på rätt spår. Plötsligt drar jag mig till minnes ett avsnitt av “Sex and the city” där rollfiguren Carrie Bradshaws hårddisk kraschar. Mycket riktigt. Efter någon halvtimmes googlande har jag kommit fram till en möjlig lösning till mysteriet med den minst sagt kryptiska rubriken.

Men vilka förkunskaper tycker egentligen Dagens Nyheter att man ska ha för att begripa deras rubriksättning? Är det rimligt att referera till ett specifikt avsnitt av en amerikansk dramakomediserie i en artikel om hemelektronik?

Nej, jag tycker inte det.