Avdelningsmöte

Det är tisdag eftermiddag och jag sitter på mitt sista avdelningsmöte. På fredag slutar jag. Enheterna kommunikation, välgörenhet och webb informerar om sina verksamheter och vad som händer den närmaste tiden. Det planeras och struktureras. Jag sitter och tycker synd om mig själv; känner mig utanför när riktlinjerna dras upp. De andra är delaktiga och diskuterar medan jag sitter tyst och låter tankarna segla iväg.

Sen börjar jag lyssna. Och plötsligt inser jag att det är dem det är synd om. Hjälp, vilka tråkiga projekt de går igenom! Inte konstigt att jag tappar fokus, det är ju erbarmligt ointressanta frågor som de engagerar sig i. Stackars satar som måste vara kvar även i nästa vecka. Och nästa. Och nästa.

När mötet är över har jag antecknat en enda sak på mitt papper: “fredagsfika 10.00”. Då ska jag tackas av. Men i själva verket är det jag som ska tacka – snart är jag fri.

Gul-dryck

DN.se 2008-09-29 08:42
gul dryck


En rubrik gäckar mig återigen. Vad är det för för gul dryck som det talas om? Först tänker jag “apelsinjuice, förstås”, men sen undrar jag varför man skulle mystifiera en så vanlig morgonföreteelse med en så konstig omskrivning.

Sen funderar jag på om det kan röra sig om anspelningar på Boråslaget Elfsborg, deras “guliganer” till supportrar, Borås kända juiceproducent Brämhults och en mängd andra möjligheter. Men jag går bet. I artikeln nämns ingen specialdryck.

Vad är det för rubriksättning!?

Skitdag

Jag vaknar 04:30 av att något inte står rätt till i magen. Den kommande halvtimmen tillbringar jag på toaletten och kan sen utmattad somna om.

Dagen börjar med fortsatta magproblem. Men jag tittar ut genom fönstret och ser solen stråla. Jag uppdaterar min Facebook-status med att det kommer bli en fin dag. I efterhand känns kommentaren ironisk.

Ett tag känns magen mer stabil och jag börjar installera ett nytt ljudkort för att få Dolby Digital tillgängligt på min bärbara dator. Det lyckas inte.

När jag sitter halvt påklädd/avklädd i soffan, upptäcker jag något på min vad. Förutom tre rejäla blåmärken ser jag en… jättestor fästing! Den kliar lite och jag försöker rycka bort den. Den går liksom sönder och jag tvingas operera bort resterna med pincett och kniv. Efteråt har jag ett sår. Och förmodligen en massa sjukdomar.

Lunchdags. Jag gör i ordning bulgur och steker flera sorters korv och det ser riktigt läckert ut. Eftersom det är söndag tänker jag dricka min druvjuice ur ett glas med fot. Lyxigt. Allt ställs på en bricka… som jag stöter i dörröppningen. Jag räddar brickan, men maten hamnar på golvet. Glaset hoppar iväg någon meter och landar också på golvet och förvandlas till en miljon glasbitar av varierande storlek. Mest pyttesmå splitterbitar.

Jag sätter mig lite modstulet och försöker rädda återstoden av min lunch. Plockar upp korvbitar och hoppas att golvet är rent. Nu är det mestadels täckt av glassplitter och när jag ätit färdigt börjar jag svabba. När jag våttorkat golvet och gjort en hög av kombinationen bulgur/splitter låter jag den ligga för att sedan kunna dammsuga upp den. Det blir en halvtimme på toaletten innan jag börjar dammsuga.

Eftermiddagen tillbringas i norrförorten Viksjö. Förutsättningarna inför årets sista match i R2A är att vi kan vinna hela serien vid seger. Jag får börja på bänken. Det blir 1-0 till Viksjö. 2-0. 3-0. Jag värmer upp, men det verkar inte spela någon roll hur uselt de andra spelar, jag blir kvar vid sidan. När jag till slut kommer in på planen, med 25 kvar, står det 4-0. Sista halvtimmen spelar vi ändå bra och vi radar upp chanser, men matchen slutar 5-1 till Viksjö.

I omklädningsrummet ser jag att något saknas. Var är mina skor? Jag ställde ju mina gympaskor där. Nu är de borta. Ingen annan har sett eller tagit mina skor, men det kommer fram att dörren inte var helt låst under matchen. Andra har låtit sina skor vara kvar i omklädningsrummet, men mina tycks vara stulna. Jag får åka hem i fotbollsskor. Min promenad hem från Stadshagen känns längre än vanligt och blir tämligen obekväm.

Jag kommer hem till en lägenhet där det känns som att gå på golvet på McDonalds. Den där klibbiga känslan av utspilld läsk som klistrar sig fast vid sulan. Tydligen har druvjuicen torkat till. Min svabbning var inte optimal.

Nu tittar jag på klockan och ser att den inte har slagit åtta än. Jag undrar hur mycket mer som hinner hända mig innan dagen är slut. Fyra timmar kvar.

Till att börja med ska jag nog ändra min status på Facebook. Något känns fel med “ser fram emot söndagen, som tycks bli en fin dag”.

Skott

DN.se 2008-09-26 01:00

skotten

Jag kastar mig in i kartläggningen men blir besviken – ingenstans får jag reda på att den skadade 23-åringen skulle härstamma från Skottland. Ingen kilt. Ingen haggis. Vad är det för rubriksättning!?

Fegtippning

Jag slöslurfar omkring och hamnar på Brommapojkarnas hemsida. Där finns en intervju med damlagets tränare, Christer Söderberg, som får frågan inför den avslutande seriematchen mot Stensätra:


tippa1


Jag tycker det verkar fegt. Med BP som bortalag slutar väl matchen antingen 1-3 eller 1-4 och att tippa bägge resultaten känns inte helt okej. Men så tittar jag efter, på Svenska Fotbollförbundets hemsida, hur det gick i den viktiga matchen…


tippa2


…och ser att tipset som först föreföll fegt, kom att stämma på ett nästan kusligt sätt. Matchen slutade ju 3-1! Eller kanske 4-1! Klockrent, Christer!

Skräpmat II

Jag berättade tidigare hur jag haft oturen att få lite skräp i korven. Men efter bara ett par dagar kom svaret från Scan, vars anställda på Matforum verkar genuint bekymrade över hela episoden.

Det enda jag begärde var att få en ny korv. Men Scan fullkomligt dränker mig i Chipolata! Vanligtvis köper jag en förpackning (med fem korvar) för en tia på T-Jarlen. Scan ger mig 90 kronor, vilket enligt mina beräkningar blir… 45 korvar!

Jo, okej. Jag har haft vissa utlägg under ärendets gång. Porto, kuvert, arbetstid och sånt. Men ändå: 45 korvar. Jag äter två eller tre åt gången: 18 måltider!

Tänk vad glad man blir av att bli överkompenserad. Något att tänka på för de företag som har ett helt annat kundbemötande.

Kanonskott

Det var toppmatch på Skytteholm igår, AIK-Linköping, och jag hade noga undvikit den falang som jag kallar “Huliganerna”, som består av ett gäng medelålders herrar som brukar höras på matcherna när AIK:s damer spelar. Möjligtvis något onyktra har de för vana att få tillsägelser av vakter i kulörta färger, som tycker att det högljudda språket är olämpligt med tanke på de familjetillställningar som matcherna ska vara.

Nåväl. Jag hade undvikit Huliganerna, men råkat hamna precis vid tjejlaget födda -99, som stämde upp med imponerande röstresurser i diverse ramsor. Det lät högt och starkt och var väl charmigt till en början. Men tjejerna var många och deras utrymme inte så stort, det var ju över 1100 i publiken, så en av dem frågade om jag inte kunde flytta på mig. Till en början tjafsade jag emot, men sen gjorde jag som hon sa och satte mig lite längre till höger. Kände mig som Will Ferrell.

Annars var det riktigt trevligt i höstkylan och det stod 1-0 i början av andra halvlek när Fotbollsfrida fick för sig att skjuta från 40 meter. Jag hann tänka att det kanske inte var en så bra idé, men tydligen hade de tränat skott på morgnarna, så hon sköt bollen i krysset. Vilken träff!

Många matcher har jag sett, men aldrig ett sånt här mål. Bollbanan var spikrak och dessutom var det ingen mindre än landslagsmålisen som förgäves försökte stoppa den. Hyllningar på hemsidan, artiklar i Aftonbladet och i DN och huvudnyhet i Sportnytt (“Frida Höglund – PANG! – rakt upp i krysset från 35 meter!”, refererade Pops exalterat).

Matchen slutade 3-2 och efter alla intervjuer blev det varmkorv, chokladtårta, glass och poker på Kammakargatan. Festens höjdpunkt kom när vi hittade klippet på SVT.se och blåste upp sekvensen på femtiotummaren i vardagsrummet. Om och om igen. Vi jublade! Och Frida tröttnade.

Tisdagens förmiddagsträning blev inställd. Att träna skott är inte så nödvändigt för vissa längre.

Olivyoggi

I kylen i köket på jobbet finns en enlitersförpackning med Yoggi. Högst upp står det med handskrivna versaler “oliver”. Jag tittar oerhört misstänksamt och tvivlande på mejeriprodukten och ifrågasätter skarpt om det verkligen är oliver i förpackningen.

Sen slår det mig. Yoggin kan vara Olivers. Oliver jobbar på IT-avdelningen.