Värmechock

Inför stora mästerskap som OS är förberedelserna viktiga. Ledningen för det svenska damlandslaget i fotboll verkar ha planerat de kommande veckorna in i minsta detalj. Tänkt på allt. Det är besök i OS-byn. Det är acklimatisering. Och ett litet träningsläger i närbelägna Japan.

Men en liten detalj glömde man bort att kolla. Det är tydligen varmt i Japan på sommaren. Då ska man nog inte träna när det är som varmast.

För en annan är det svårt att förstå hur detta kan komma som en överraskning; varför kände man inte till den normala temperaturen i Japan? Den är knappast en väl förborgad hemlighet; redan när jag var där för exakt tio år sedan var det alltid över trettio grader när vi skulle ut och träna på förmiddagarna.

Jag minns förhållandena som olidliga. Det var som att springa omkring i en bastu. Om damlandslaget hade kommit till mig och frågat “Ska vi träna på förmiddagarna när vi är i är i Fukuoka*?” hade jag svarat “Nej” och besparat laget obehaget. Men ingen hörde av sig.


* Kul namn, förresten! Undrar hur staden uttalas på engelska.

Sömnprognos

En nackdel med att bo där jag bor är att det vissa nätter kan bli lite livat utanför. När sommarvädret är som det är måste jag ha sovrumsfönstret öppet ut mot gatan.

Ikväll är det

  • fredag
  • den 25 juli (lön + semesterlön)
  • sommar
  • varmt och uppehållsväder

Jag tror att det kommer att bli crazy inatt. Antingen får jag väl ansluta mig till galenskapen eller så får jag hitta en annan sovplats.

Spinning/core

Efter att jag har tränat spinning befinner jag mig oftast i ett töcken orsakat av vätskebrist och hög puls. Men ibland kan jag också – där i ruset – finna en oerhört kraftfull källa till kreativitet och inspiration.

För en vecka sedan, efter ett ohyggligt transpirerande kombinationspass, kom jag ut från omklädningsrummet med värkande magmuskler och skaldade helt spontant

man måste va en dåre
för att gå på spinning/core

Jag nästan förvånade mig själv över mästerverket jag just skapat. Ett ode. Personligen tycker jag att storheten ligger i kombinationen av träffsäker humor och en lekfullhet med språket, samtidigt som det viskar om en insiktsfullhet hos skalden om den ödmjukhet som mänskligheten bör visa all form av träning i grupp.

Tillfångatagen

fångad

Jag ser rubriken. Jag läser artikeln. Men jag förstår inte kopplingen. Utan att ifrågasätta sanningshalten i själva artikeln undrar jag varför Aftonbladet skriver att Edwards har blivit “fångad” med sin älskarinna.

SAOL beskriver att fånga som “ta fast, gripa” men något gripande läser jag inte om. Istället misstänker jag att det är ordet “caught” som har blivit aningen felaktigt översatt. Här handlar det snarare om att “upptäcka” eller “ertappa”. Möjligtvis har de båda fångats på bild, men då får man väl skriva det.

Rubriken blir smaskigare när man översätter fel. Det ger jag Aftonbladet. Men det är en märklig form av journalistik.

Betalningsobenägen V

Alltele skickade alltså fram en ny paragrafryttare som jag skulle kämpa emot. Istället lade jag om taktik lite. Vi får se hur det här hanteras.


From: “Carl Stångberg”
To: adsl@alltele.se
Sent: Tuesday, July 22, 2008 9:13 AM
Subject: Re: [alltele.se #121882] Min faktura


Hej Johanna,

Det som förvånar mig mest i det här olyckliga ärendet är att du och Sara inte är mer angelägna att ha mig kvar som kund. Det är bara att se efter hur ofta jag ringer och belastar kundsupporten och hur ofta det är problem med att få mig att betala räkningarna, för att konstatera att jag har varit tämligen lönsam för er. Med e-fakturalösningen har det varje månad varit säkra intäkter direkt in i Alltele. Det bör vara på oss befintliga kunder som ni drar in pengar, inte på kostsamma nyinstallationer hos nya kunder. I sammanhanget tycks 100 kronor vara en futtig summa.

Det som förvånar mig näst mest är att ni inte har ett bättre avtal skrivet med era “två stycken olika leverantörer”, som uppenbarligen kan stänga av kopparledningen under flera dagar utan att ert företag har rätt till någon som helst ersättning. För mig låter det obegripligt. Det kan väl inte vara så att kompensation trots allt har utgått till Alltele, som ändå vägrar att låta kunderna få del av den?

När jag nu säger upp mitt abonnemang hos er, tycker jag att historien kunde ha fått ett mycket lyckligare slut. Dock vill jag tacka för den tid (flera år minus tre dagar) som tjänsten fungerat exemplariskt. Dessutom har det varit lätt att installera modem och mjukvara och de få gånger jag pratat med någon norrlänning på kundsupporten har problemen blivit snabbt lösta. Däremot ser jag som sagt en viss förbättringspotential i ert övriga kundbemötande och synen på kompensation när ni faktiskt inte har levererat det ni lovat.

Med vänlig hälsning

Carl Stångberg, tidigare kundnummer 405625

Följ den spännande fortsättningen >>

Betalningsobenägen IV

Jag knäckte visst Sara Anderssom, så Alltele har nu skickat fram en ny soldat i kriget mot mig. Jag räds er icke! One down – a hundred to go!


From: “Johanna Wiklund – AllTele”
To: carl.stangberg@telia.com
Sent: Wednesday, July 16, 2008 11:06 AM
Subject: [alltele.se #121882] Min faktura

Hej Carl,

Sara är på semester så jag har tagit över detta ärande.

I de allmänna villkoren hänvisar vi till:

1.5 Vissa av Allteles tjänster tillhandahålls via andra operatörers nät och/eller genom transmissionsförbindelser från andra operatörer. Eventuella avbrott eller störningar i nämnda nät och förbindelser ansvarar inte Alltele för. Alltele ska dock skyndsamt påtala felet och begära rättelse hos berörd operatör.

När det gäller ADSL via kopparledning så går vi genom två stycken olika leverantörer. Detta problem uppstod hos en av dom och det var inget som vi kunde göra för att lösa problemet här hos oss. Vi anmälde felet till den berörda leverantörer som vidtog åtgärder. Detta var alltså utanför vår kontroll.

Punk 9.4 som du hänvisar till är vid upprepande väsentliga fel. Detta var inte ett problem som vi hade haft tidigare utan det var en driftstörning som höll i sig i 3 dagar. Det står även i denna punkt (ifall kompensation ska utbetalas):
“Alltele ansvarar för kompensation i form av nedsättning av avgiften. Allteles ansvar för kompensation och ersättningar är dock begränsad till 50 % av den för tiden för driftstörningen erlagda avgiften. Kunden äger inte rätt till någon annan form av kompensation från Alltele”.

—————————
Finns ytterligare frågor ni vill skicka oss per e-post, ber vi er fortsätta dialogen i det aktuella e-postmeddelandet, då detta möjliggör effektivare hantering.

Med vänlig hälsning
Johanna, AllTele Kundservice


Att de nu har lagt ned så mycket tid och pengar för att slippa ge mig hundra spänn och på så sätt behålla en annars nöjd kund. Det är fascinerande.

Självklart inser jag att slaget vid det här laget bör anses förlorat och att en fortsatt diskussion riskerar att hamna i kategorin “rättshaveri”. Men jag har semester och (precis som övriga rättshaverister) alldeles för mycket fritid för att ha lust att släppa taget. Ett litet tag till kan jag gott hålla på; någonting måste jag fylla upp min blogg med.

Följ den spännande fortsättningen >>

Mordbrand

Om inlägget håller en språkligt låg kvalitet beror det på tidpunkten och omständigheterna. Ledsen för det.

Klockan var strax efter tre på natten, när jag vaknade av det välbekanta ljudet av glas som krossas. Blixtsnabbt var jag framme vid mitt halvöppna fönster och blickade åt höger för att se när en eventuell brottsling skulle komma farande.

Men ingen brottsling kom. Istället krossades mer rutor. Det var ett fasans liv. Ruta efter ruta tycktes gå sönder och jag övervägde att gå ner för att se efter vad som var på gång.

Då såg jag ett par spolingar som sprang, snabbt, snabbt ner för Drottninggatan och svängde vänster på Kammakargatan bort mot Sveavägen. Jag hade hoppats på att en bil skulle köra åt andra hållet, men sån tur fick jag inte. Istället registrerade jag ett av världshistoriens svagaste signalement

två medellånga killar
i tjugoårsåldern (upplevde jag det som, oklart vad jag grundade det på)
där en hade shorts
och en hade långbyxor

Det skumma var att rutorna fortsatte att krossas efter att killarna tagit till flykten. Jag undrade om det stod ett helt grabbgäng på Drottninggatan och pangade doror* och blev lite rädd för vad jag skulle komma att se. För nu var jag halvt påklädd och begav mig ned mot brottsplatsen.

I korsningen Kammakargatan/Drottninggatan såg jag ett tidningsbud som telefonerade. Sen såg jag vad som hade hänt. Stora lågor flammade upp från fönstren på bottenvåningen av en adress på västra sidan av gatan. Det kändes lite explosionsartat och ljudet av glaskross fortsatte.

Eftersom jag fattade att jag dels inte skulle göra någon nytta om jag ställde mig att glo som en fåne, dels att det bara skulle vara jobbigt att gå hem till sängen igen, för att bli väckt av sirener om en stund, tog jag mig en liten promenad (utan stegräknare – jag hade haft oerhört bråttom vid påklädnaden) ner mot Sveavägen. Min privata jakt på förövarna.

Min privatspaning gick trögt. Inte en människa på Kammakargatan. Adolf Fredriks kyrkogård tycktes tom och livlös (tur det). Tvärgatorna var tomma och trafiken på Sveavägen flöt som vanligt. Där fanns det vissa glada nattvandrare, men några spolingar som tillnärmelsevis liknade de misstänkta förövarna stod inte att finna.

Av någon anledning gick jag mot Rådmansgatans tunnelbanestation och hade för en kort stund en tanke att fråga spärrvakten om han/hon sett ett par spolingar passera. Men riktigt så inblandad ville jag inte bli. Om en sån fråga skulle bli intressant för en polisutredning vore det bättre om den ställdes av en polis. Mitt eget beteende kunde jag redan betrakta som misstänkt.

Istället gick jag trappan upp till Rådmansgatan. Fortfarande inga spolingar. Däremot började brandbilar att tjuta – något tiotal minuter efter att jag kommit ned på gatan. Jag gick hemåt, för att prata med någon polisman på platsen. På vägen pratade jag med en kvinna som stod i morgonrocken utanför sin port på Holländargatan. Hon hade känt brandrök och undrade om det var i hennes hus det brann. Jag förklarade vad som hade hänt och att brandkåren nog hade koll vid det här laget. Hon tackade och gick in igen.

I korsningen Drottninggatan/Tegnérgatan var det lite så där kaosartat som det lätt blir med blåljus och utryckningspersonal i kulörta färger. Några civila offer verkade upprivna och togs omhand av ambulanspersonal. Själv ställde jag mig som en fåne någonstans mitt i röran och försökte se om någon polis var tillgänglig. Jag hade ingen lust att störa arbetet och som tur var kom snart en stor polisman fram till mig. Han undrade om jag hade sett någonting.

Jag förklarade vad jag hade sett och lämnade mitt bedrövligt luddiga signalement. Det enda jag i efterhand är osäker på är längden på dem jag såg. De var i alla fall varken extremt korta eller långa, utan “som jag, ungefär 1,80”. Förmodligen baserat på vad jag brukar uppleva spolingar vara. Aningen längre än jag själv.

Polismannen skrev ned mina uppgifter i ett hederligt gammalt anteckningsblock, tillsammans med mina kontaktuppgifter. Han tackade och berättade spontant att “någon har visst filmat det hela”, innan han förklarade att jag nog skulle få gå runt kvarteret för att komma hem. Inte mig emot. Jag hade ingen lust att gå förbi ett brinnande hus där rutorna fortfarande sprack av hettan.

Och nu sitter jag här. Precis som jag befarade är det ett väldigt liv på brandbilarnas motorer och det sprutas nog vatten så det står härliga till. Kanske räddas det liv. Jag har ingen lust att gå ut och se efter. Men jag kan nog inte somna än på ett tag.

Vanligtvis gillar jag “vardagsäventyr” men det här känns väldigt olustigt. Inbrott kan väl vara acceptabla om ingen kommer till skada, men att uppleva mordbränder känns mindre lockande med det här med att bo i innerstan.


* slå sönder fönster (ekenslang från innerstaden)