Påskägg

Jag steker ett ägg i olja och ser hur det fräser i pannan. På en assiett lägger jag en brödskiva och placerar sedan det vändstekta ägget ovanpå. Jag tar med mig min middag in till soffan och börjar äta med välbehag. “Knaperstekt”, tänker jag när jag smaskar i mig smörgåsen.

Så. För ett kort ögonblick vacklar jag i min tilltro till min egen förmåga. Äggskal är ju också knapriga och frasar när man tuggar.

Men jag viftar snabbt bort de negativa tankarna. “Knaperstekt”, säger jag högt och övertygande för mig själv. Här ska ingen självinsikt få förstöra min påsk.

Horor

Företeelsen med bloggare som får betalt för att göra reklam för modeprodukter verkar helt förkastlig. Att skriva att man tycker något bara för att få några tusenlappar känns ganska smutsigt. Det tycker även Konsumentverket.

Att ställa upp på vad som helst så länge man får betalt, skulle kunna jämföras med ett mycket äldre yrke. Men eftersom det här handlar nästan uteslutande om unga tjejer vill jag inte gärna göra den liknelsen direkt, utan säger hellre att de beter sig som fotbollsproffs.

Spåklag

Saxat från Expressens webbförstasida den 18 mars:

Tidigare har jag tagit upp den något bristfälliga korrekturläsningen hos Expressen. Men det här slår alla tidigare exempel. Här ser vi en kort puff som lyckas ha åtminstone tre tydliga stav- och språkfel. Och artikeln handlar alltså om att upprätthålla kvaliteten hos det svenska språket.

Jag är rädd att det är för sent.

Grönrumsdrama

Spännande saker hände i green room på Melodifestivalen, minsann. Den här artikeln är så skönt skriven. Det är som att den inte är på riktigt, utan bara driver med den aningen överdrivna uppmärksamhet som minsta händelse ges.

Skribenten låter huvudpersonen uttrycka sig som en (möjligtvis lätt utvecklingsstörd) femåring och själv rapporterar han om tuggummin under bordet, bara för att avsluta artikeln i samma stil som en seriös TT-notis. Det är vackert.

Resultatspänning

Ett av de mest spännande ögonblicken i gårdagens final i Melodifestivalen var när Charlotte Perrelli hade tilldelats 110 poäng av telefonrösterna, som lades till hennes 114 från jurygrupperna, vilket hade resulterat i 224 poäng.

Nu återstod bara de sista 132 poängen från telefonrösterna, som skulle kunna hamna hos Sanna Nielsen som redan hade fått 74 poäng av de olika juryerna.

Det var nästan olidligt. Skulle 74 + 132 kunna slå Charlotte Perrellis 224 poäng? Skulle det bli Sanna Nielsen som fick åka till Belgrad och representera Sverige? Eller hade hon inte fått tillräckligt av jurygrupperna?

Så kom beskedet “132 poäng till… låt nummer sju: Sanna Nielsen”! Nu blev det plötsligt ännu mer spännande och bara den där grafiken i kanten av tevebilden visste vem som hade vunnit. Men den drog ut på tiden. Kameran zoomade in Perrelli. Bilden gick över till Nielsen. 74 + 132… 74 + 132… Man kunde nästan ta på den förtätade stämningen.

Men se där! Grafiken visade till slut att 224 poäng var betydligt mer än 74 + 132 poäng som visade sig bara bli futtiga 206 poäng när allt kom omkring.

Vilken överraskning! Lycka och glädje! Charlotte Perrelli hade vunnit årets Melodifestival!

Juryn

Från Expressen.se 08-03-16:
juryn

Jag fastnade för den här delen av en artikel på Expressens webbplats. Till vänster rasar Linda Bengtzing över jurysystemet. Men till höger vill hon ligga med juryn. Hela juryn.

Jag tog mig en titt på tv-klippet för att försöka begripa henne.

– Ja, jag är så imponerad av den där juryn, alltså. Jag har lust att ligga med dem allihop! Jag blev så glad… för jag fick ju så mycket poäng. De fattar ju grejen, det var en jättebra låt – och att svensk schlager inte är så tokigt!

Så säger hon i klippet. Jag försöker läsa in en skön ironi i det hon säger. Men det går inte. Hon verkar uppriktig i sin hyllning. Därför är det så konstigt, för när jag läser artikeln verkar hon redan ha ändrat sig.

Linda Bengtzing var oerhört besviken och sa:
– Jag ville vara där Charlotte var i dag.
Är du upprörd över röstningen?
– Alltså… Göteborg har man ju lust att dränka. Och Karlstad också, jag kommer ju nästan därifrån.

Jaha…? Det här är ju inte klokt. Hon kan väl inte rasa, risa och rosa på samma gång? I samma tidning? På samma skärmbild? Tidigare har jag ju antytt att hon skulle vara lite inkonsekvent som å ena sidan tycker det är jobbigt med alla sexmeddelanden och å andra sidan flitigt skickar mms med bilder på sig själv. Men så här inkonsekvent… nej, jag förstår inte.

En analys av hur jurysystemet påverkade Bengtzings resultat visar dock att hon skulle ha kommit på en delad sistaplats om det inte funnits någon jury. De i Karlstad, som hon vill dränka, placerade henne på fjärde plats och var jämförelsevis inte alls speciellt njugga mot henne. Bland tevetittarna kammade hon däremot noll.

Min slutsats är att Linda Bengtzing nog gillar systemet i alla fall. Hon gillar juryn och hon skulle vilja ligga med den. Men det här med hela juryn är en klar överdrift från hennes sida. Hon vill nog egentligen ligga med nio elftedelar av juryn. Och inte med en endaste från det svenska folket.

Rätt ska vara rätt.

LLA

Alldeles i närheten av där jag bor ligger Lilla Los Angeles. Där är det bråk och tjafs, där är det fylla, gängslagsmål och dagliga polisingripanden, där flödar knarket och nu har ytterligare en dödsmisshandel ägt rum.

Det är mycket skit som händer – men det är vardagsmat för oss. Inget speciellt. Ey. Det här är Vasagatan, mannen.

Mikastöld

Jag lyssnade lite på melodifestivallåtarna och kunde plötsligt inte bestämma mig för vilken som är mest lik Mikas “Grace Kelly”.

Först tyckte jag att Linda Bengtzing var en solklar härmapa med sin “Hur svårt kan det va?”.

Men sen tyckte jag att Rongedal har snott hela soundet och den där löjliga sjunga-i-märklig-falsett-stilen i sin “Just a Minute”. Dessutom är ju versen snarlik förebildens.

Nu vet jag varken ut eller in. Bengtzing sjunger i alla fall normalt (det är faktiskt möjligt att det är det enda hon gör normalt). Men låten är en nästan exakt kopia och jag tror att det är därför hon vägrar att byta språk om hon går till final. Stölden blir ännu mer uppenbar vid ett försök till översättning och jämförelse:

Mika:
I could be brown
I could be blue
I could be violet sky
I could be hurtful
I could be purple
I could be anything you like

Bengtzing:
I could be warm
I could be cold
I could be anything you like
How hard could it be?

Jo, det är nog Linda Bengtzing som ligger närmast originalet.

Varenda artist som är med i Melodifestivalen säger att “min låt är så stark” och att “det var därför jag ville vara med”. Kanske tyckte Bengtzing så om låten för att hon hade hört den förut. På radio. Fyrahundra gånger.

Och hur svårt kan det va att ta en listetta, översätta texten till svenska, skippa falsetten och framföra den normalt? Nä, precis.

Antisextips

Aftonbladet 13 mars 2008:


snusk


Det är synd om Linda Bengtzing som får sexsamtal. Ett litet tips för att bli av med knäppskallarna kan vara att inte nödvändigtvis tillmötesgå alla önskemål om bilder på diverse kroppsdelar.

Min teori är att det är som när man matar fåglar. Om man kastar lite brödbitar framför dem så kommer alla deras polare och så är det lögn att bli av med dem. Men om man ignorerar dem så försvinner de. “Här finns inget att hämta”, tänker de med sina hönshjärnor.

Det tror jag är en mer effektiv metod än att skicka bilder, byta nummer med folk och gå igenom helvetet.

Melodifestivalen

Inför finalen i Melodifestivalen är det läge för Calles Corner att skriva några meningslösa rader om bidragen. Eftersom jag följt samtliga delfinaler (ibland repriser mitt i natten) har jag ett hyfsat hum om hur det kommer låta under lördagen.

Storheten i Christer Sjögrens bidrag har liksom gått mig förbi. Det är knasigt, men förmodligen inte tillräckligt galet för att riktigt kunna gå hem. Det har i alla fall inte satt sig hos mig än. Nordman förstår jag mig heller inte på. Det är lite 1995 över det hela. Och inte ens då var det väl speciellt bra.

Sen har vi Sanna Nielsen. Henne gillar jag! Det är nog hennes framtoning som en tjugotreårig pensionär som tilltalar mig. Jag kan tänka mig att hon gör storkok, bakar bullar och handlar mat med rabattkuponger. Jag känner samhörighet.

Min vän Betapet-Anna är med och hjälper till med Perrellis bidrag, som jag tycker är en klassisk schlager utan det lilla extra. Genren tycker jag om och låten är väl hygglig men jag vet inte om den är guld värd.

Jag gillade verkligen Linda Bengtzing i “Ordjakten” för några år sedan. Hon var så trevlig och käck och uppmuntrande till alla som hon pratade med. Men ända sedan ett skrämmande framträdande med låten “Carrie” i teveprogrammet Fame Factory, där hon nästan hysterisk rusade ut i publiken och gestikulerade och hade sig, har jag varit rädd för henne. Det är så väldigt mycket energi runt allt hon gör. Jag är rädd att hon ska explodera eller självantända. Skrämmande är också att några i mitt fotbollslag verkar vara betuttade i henne. Jag vill varna dem. Jag vill ropa “akta er!”.

Vad har vi då kvar… Jo, BWO har med ett bidrag som låter som en blandning av deras gamla och andras gamla låtar. En fin mix, men inget som sticker ut på egen hand och jag föredrar nog originallåtarna. Konstiga kläder har de också. Superskånska Fridas uppmaning om att man ska upp och hoppa tyckte jag däremot var bra! Inte vill jag att hon ska vinna, men hon är ändå en frisk fläkt i sammanhanget.

Min vän Golfarens bror har skrivit Sibels bidrag och i helgen röstade vi fram henne till finalen. Anförda av Golfaren ringde vi som galningar och medan de småflickor som hade röstat fram Ola till semifinal redan hade förbrukat sitt samtal (“Nej, en gång får räcka. Det kostar mycket pengar för mamma och pappa.”) producerade vi tillräckligt med röster för att Sibel skulle få resa till Globen. Men jag undrar hur det kommer att gå där. Trots att jag har hört henne framföra sitt bidrag ett antal gånger kan jag inte börja nynna på det, vilket tyder på att något är fel på antingen låten eller mig.

De där Rongedal har jag ingen koll på. Väldigt många gillar dem och jag kan inte säga emot. Däremot minns jag inte hur låten gick. Min favoritartist Amy Diamonds låt minns jag inte heller, men henne tycker jag om oavsett låtens kvalitet. Jag hoppas att hon vinner.