Amyhyllningar

På min kvällspromenad rattade jag in Radiosporten, bland annat för att följa hockeysemifinalen mellan HV 71 och Timrå. När jag tog på mig lurarna hörde jag hur en uppjagad reporter kom med den något ovanliga rapporten:

…ja, då är vi tillbaka för semifinalen mellan HV och Timrå som strax ska börja. Vi brukar inte göra så här… men nu ska Jönköpings egen Amy Diamond framföra Nationalsången och vi på Radiosporten tänkte bjuda på den… så… varsågoda!

Och så hörde jag hur hon lika självsäkert som tonsäkert levererade båda verserna utan det minsta darr på rösten. Det är makalöst hur hon alltid lyckas sjunga så rent och rätt, vilka sammanhang hon än uppträder i.

Efter skönsången fortsatte reportern med en ganska lång avannonsering där han berättade dels att Amy hade på sig en HV-tröja och vita konståkningsskridskor, dels att hon tidigare varit riktigt duktig inom konståkningen – innan hon satsade på musiken. Men så var han färdig och återvände till ishockeyn genom att fråga expertkommentatorn, Frölundas tränare Roger Melin, vad vi kunde vänta oss av matchen.

Men Melin dröjde lite med svaret. När han väl tog till orda, överraskade han med att inte alls prata hockey, utan istället säga någonting i stil med:

…till att börja med vill jag säga att det var en fantastisk prestation av Amy Diamond. Det var… bland det bättre jag hört…

Jag tyckte att det var något oerhört komiskt med hela situationen. Särskilt mot bakgrunden av att humorprogram som SVT:s Morgonsoffan tycker det är lustigt att driva med sportjournalistik på så vis att de låter en “sportreporter” agera i helt andra sammanhang; det kan vara en paus i en teaterföreställning eller en eftermiddag på ett äldreboende. Det blir roligt när det talas om “byten i pausen” eller “skadeläget” bland de äldre.

Så sitter här en kommentator och en expert på hockey och helt distanslöst hyllar en musikalisk insats i direktsänd radio. Nu bjöd de inte på några initierade kommentarer angående själva tonbindningen eller fraseringstekniken, men bara att de över huvud taget kommenterade kringarrangemanget i den här utsträckningen var så… härligt! Oavsett om det tyder på distanslöshet eller enorm självdistans när en hockeytränare tror att radiolyssnare bryr sig det minsta om vad han har för åsikter om Amy Diamond, tillförde det sändningen en dimension.

Nu hoppas jag på fler rapporter om lite allt möjligt från Radiosportens utsända. Det här gick ju hur bra som helst.

Nyhet 2

Jag tror minsann att det har hänt igen. I början av veckan skrev brittiska Daily Mail om att lotterivinnaren Luke Pittard hade gått tillbaka till sitt jobb på McDonalds, trots att han nu är mångmiljonär. Inte långt därefter snappade Dagens Industri upp nyheten och översatte den.

Idag är det söndag. Och på Aftonbladet.se läser jag

vann

Jag menar inte att det spelar någon roll när en sådan här artikel publiceras; innehållet är av anekdotisk karaktär och kunde lika gärna ha inträffat förra året eller när som helst. Om Aftonbladet hade haft monopol på nyheter kunde tidningen ha valt när och hur saker skulle få allmän kännedom. Ingen skulle tycka att det var märkligt att det dröjde en vecka innan lottovinnarens livsöde fick publicitet i Sverige.

Men nu råder en stor konkurrens på marknaden och informationsflödet är enormt. Det är därför svårbegripligt att Aftonbladet uppenbarligen inte kollar om exempelvis Dagens Industri har skrivit om saken tidigare, innan de själva publicerar. Intrycket blir nu att Nordens största nyhetssajt, alltid först med det senaste, drar gamla historier för läsarna. Ganska kul för mig, men knappast för tidningen.

ZTV

Ibland läser jag lite i Hanna Fridéns blogg. Det var när jag såg ett program på ZTV som jag blev intresserad av vem programledaren kunde vara. Jag tyckte att det fanns vissa brister i ledarskapet och att både hon och programmet hade klar förbättringspotential.

Hon verkar hålla med om att det är så. Självinsikt är en egenskap jag högaktar, så det är skönt att se att hon uppenbarligen tänkt till över varför hon är så dålig på vissa saker. Jag gillar att hon inte är nöjd utan vill förbättra och förändra.

I ett långt inlägg fördjupar hon resonemanget och tar också upp fenomenet med nya förmågor i rutan. Hon menar att det måste få vara okej att saker inte är perfekta från början. Och hon har ju så rätt! ZTV är och ska vara den perfekta miljön att pröva sig fram i. Kanalen har varken tittare eller något SVT-ansvar för kvalitet att stå till svars för. Däremot har den en tradition av att släppa fram oerfarna unga människor och ge dem chansen framför kameran.

Det finns så många som startade sina tevekarriärer på ZTV och som nu är aktade celebriteter. Fredrik Lindström, Ola Lindholm och Per Sinding-Larsen gjorde program där i mitten på nittiotalet och är nu tunga namn på SVT. Malin Hallberg och Peter Siepen kommer från ZTV. Orvar Säfström, David Bexelius… Alla var de barn i början och gjorde väl inte alltid jättebra program, men är nu hur proffsiga som helst. Okej, Kristian Luuks “Knesset” var genialt från dag ett, men han är ett undantag (kanske hade även Knesset sina brister inledningsvis, men dem minns jag inte).

Min poäng är alltså att ZTV är rätt plats för nykomlingar att börja på. Det är inte Melodifestivalen eller bästa sändningstid i Sveriges Radios P3. Stora kanaler ger stor exponering och det är inte alltid lämpligt. Uppenbarligen finns det väldigt mycket hat och ilska bland mediekonsumenter i Sverige; många elaka, dryga, otrevliga och eventuellt psykiskt instabila personer vill gärna onyanserat kritisera personer och produktioner.

De stora kanalerna borde vara medvetna om detta och bättre ta hand om sina små plantor, så de kan växa sig starka och hinna slå rot innan de bryts av kritikstormarna. Annars tror jag vi går miste om många talanger. Däremot har jag inga problem med att se undermålig tv när jag förirrar mig ända bort till ZTV bland alla kanalerna. Då blir jag nästan lite glad.

Sportjournalistik

När man läser vad sportjournalister tycker om ditten och datten och vilka spelare som ska vara med i landslaget, kan det vara bra att tänka på att de har helt andra intressen än de flesta av oss som hejar på Sverige.

Exempelvis läser jag i bloggen hos en journalist på Expressen följande avslöjande rader:

Jag är bara glad att Shaaban finns att tillgå i alperna.
Han kom ut från omklädningsrummet i kväll med rak rygg, svarade på alla tänkbara frågor – och kom till och med tillbaka till de journalister som ville ställa fler.
Såna karaktärer vill i alla fall jag ha i ett landslag.

För mig är det viktigare att målvakten inte släpper in mål. Sen får han vara hur tjurig och jävlig som helst mot folk som intervjuar honom. Han får vara girig och barnslig och muttrande lämna den där mixade zonen med journalister. Bara han inte släpper in mål.

Jag tror att många håller med mig. Hur tidningsfolket ska fylla sina sportsidor med innehåll är inte vårt problem. Så det är lämpligt att det inte är kvällstidningarna som tar ut laget.

Jesus

På min fotbollsresa till England i höstas såg jag Eduardo göra två mål, varav ett var en riktig fullträff. Jag har funderat på hur det egentligen gick till när han fick en nästan magisk träff och hur skottet blev stenhårt. Det såg ut lite som ett mirakel.

Några månader senare blev han skadad och i en intervju i Daily Mirror säger han så här om sin baneman Martin Taylor:

…if he comes to me now then I will accept an apology. I am a son of God so I will accept an apology.

Visst var han lite som en frälsare för Arsenal under hösten, med ett osannolikt antal mål och en kuslig effektivitet i straffområdet som avgjorde många matcher för laget. Nu är jag inte längre lika förvånad över bedrifterna. Om det är någon som har övernaturliga förmågor är det ju Guds son.

Så här i påskatider kan det dock vara lite känsligt att utropa sig som detta. Medan Eduardo kom undan med ett mycket kraftigt benbrott, vet jag en kille som blev uppspikad på ett kors för samma uttalande. Nu gick det bra för honom till slut ändå, men man kan inte vara nog försiktig.

Nyhet

Vid sjuttontiden i tisdags fick en bankomat i den engelska staden Hull tokfnatt och betalade ut dubbla belopp på alla uttag. Detta rapporterades det om dagen efter i den lokala tidningen Hull Daily Mail. Nyhetsbyråerna fick nys om vad som hänt och kablade ut nyheten över världen.

På torsdagen skrev därför både Dagens Industri och SVT.se om den långa kön som bildades när alla ville ta ut pengar. Under torsdagen och fredagen raljerade aktualitetsprogram i medierna om saken och så småningom började ämnet kännas ganska uttömt. Händelsen föll i glömska.

Men idag (måndag) verkar Aftonbladet ha vaknat till. På förstasidan på nätet möts jag av:

bankomat

Det är alltså exakt samma nyhet som de andra publicerade i förra veckan! Det är tveksamt om Nordens största nyhetssajt alltid är först med det senaste. Här handlar det inte ens om timmar utan om fyra dagar. Jag har väl då aldrig varit med om maken.

Finn

En bit ner på Drottninggatan finns ett “Väsk & Fuskpälscentrum”, enligt skylten utanför. Jag brukar fundera över det utelämnade bindestrecket, eftersom jag förmodar att det är såväl ett väskcentrum som ett fuskpälscentrum som finns innanför dörren. Det är ju inte ett “väsk” som ligger där. Tror jag.

Så ser jag en annons på Facebook som inte heller har det där bindestrecket:

finn

“Bli finn och acnefri” står det i den lilla rutan och jag tänker att det kan vara ordet fin som är felstavat. Man vill ju bli fin och fri från acne. Sen slår det mig att det kan handla om Dag Finn, men det verkar osannolikt. Skulle behandlingen verkligen kunna få ens utseende att bli mer likt den gamle åttiotalsikonen från gruppen Sha-Boom?

Nä. Det kan jag inte tänka mig. Troligast är ändå att ett bindestreck har glömts bort; interpunktionen är ganska risig över lag. Men den som har 299kr över kan ju pröva och se. Kanske, kanske blir man vacker som en Dag.

Donationsproblematik

Högst upp till höger på Hammarbys webbplats finns följande meddelande, som syftar till att man ska donera pengar till ett välgörande ändamål istället för att lägga pengar och engagemang på andra saker:

hammarby.jpg

Jag tycker att det känns helrätt och föredrar alla dagar i veckan att bli världsförälder framför bilar, pyroteknik och öl. För mig framstår det som ett hedervärt initiativ av både Unicef och Hammarby.

Men när jag tittar på vilka det är som sponsrar föreningen blir jag mer tveksam till om kampanjen verkligen är lika uppskattad överallt. Huvudsponsorn Falcon säljer en hel del av sina drycker (öl) på hemmamatcherna och en välkänt törstig publik som avstår “en öl” per person betyder ett rejält ekonomiskt bortfall för leverantören.

Bland Hammarbys officiella partners finns även Veho Bil. Jag undrar om företaget ställer upp på avrådandet från bilkörning till matcherna. Till bortamatcher lär det sammanlagt bli många, många körmil som går förlorade när publiken väljer bussen eller tåget och bilhandlare brukar väl knappast uppmuntra till avhållsamhet från användning av deras produkter. Även reservdelsfirman Mekonomen är en officiell partner som kanske i ännu högre utsträckning är beroende av att supportrar åker runt i skraltiga bilar.

Hammarby Ultras heter en sammanslutning av supportergrupper som anordnar tifon till hemmamatcherna. Där ingår bland annat pyroteknik – sån där som man i kampanjen varken ska använda eller uppmuntra till. Som jag uppfattar det betyder det i klartext att man inte ska lägga några pengar i de där hinkarna som halsduksbeprydda glada män går omkring och skramlar med vid ingången till Söderstadion.

Det är klurigt det här med välgörenhet och att få folk att donera. I en ansträngd familjebudget är det säkert svårt att ställa bidrag till Unicef mot blöjor till barnen, reparation av taket eller mat till familjen. Kampanjens upplägg att istället ställa den goda handlingen mot tre helt förkastliga är därför logisk och smart. Men det blir onekligen problematiskt och lite lustigt när de helt förkastliga alternativen samtidigt uppmuntras av Hammarby och Hammarbys vänner.

Johannespassionen

Dagen till ära (långfredag före löning) gick jag på gratiskonsert i Sofia kyrka. Min gode vän “Pilatus” skulle nämligen medverka i Schütz Johannespassionen.

Mitt förhållande till ickekommersiell musik är komplicerad. Samtidigt som jag inte vill se vårt kulturarv gå förlorat, har jag svårt att se det som beskrivs i programbladet som enkel, oackompanjerad recitationssång ha någon stor plats i vårt framtida musikutbud. Jag noterar att ytterst få av Melodifestivalens tio finalbidrag var skrivna i frygisk tonart och kanske går skaltypen samma öde till mötes som det numera utdöda språket från Mindre Asien.

Nå. Verket framfördes skickligt av recitatorerna och i den avslutande bonushymnen från Georgien fick vi även höra deras röster tillsammans, vilket var eftermiddagens höjdpunkt för mig. Därför kändes det en smula snopet när de medverkande valde att smyga ut genom en dörr bakom altaret för att inte återkomma. De återhållna applåderna föll platt till golvet. Kören var spårlöst försvunnen och kvar var endast publiken.

Det var som att ensemblen plötsligt insett vad de hade gjort. Min gode vän hade faktiskt haft chansen att låta Jesus gå fri, men hade istället dömt vår Frälsare till döden. Och det där blodtörstiga judiska folket hade uppenbarligen ångrat sig och smitit ut bakvägen med svansen mellan benen för att slippa stå till svars. Jag förstår att det hade känts magstarkt att återvända för någon form av applådtack efter dessa moraliskt tveksamma handlingar.

Ett smutsigt hantverk. Men mycket väl utfört. Jag var nöjd.

Apparater

DN.se 20 mars 2008:
regeringen

Jag tror minsann att migrationsministern blir kallad “talapparat” på DN:s förstasida. Vad detta innebär är även efter läsning av krönikan aningen oklart för mig.

Där är rubriken istället “Ge oss ett beslut, stäng av talapparaten”. Betyder det att man ska hålla mun? Vara tyst? Eller betyder det att statsministern ska ge Billström en avstängning: idrottens disciplinära åtgärd när en atlet gjort något dumt?

Om det är rockader i regeringen som efterlyses tycker jag att Reinfeldt borde testa med “hörapparaten” Adelsohn Liljeroth.