P1

I Sveriges Radios kanaler pratas det ofta om P1 som den lite finare av dem. Där måste man som programledare uttrycka sig på ett visst sätt och bete sig så som det förväntas i de seriösa radioprogram som sänds. Annars verkar de vara rädda att reta upp P1-lyssnaren.

Denna P1-lyssnare målas ofta upp som en något irriterande person som inte gillar svordomar, skratt och trams, språkliga misstag, felaktigheter eller allmänt slarv. Han eller hon är bildad och engagerad och hör gärna av sig när kvaliteten brister i radion.

Jag har funderat på vem den här P1-lyssnaren egentligen är. Om den finns i verkligheten skulle jag gärna vilja se hur personen ser ut och resonerar. Jag tänker mig en äldre person som tycker att allt var bättre förr och att radion verkligen inte är något undantag. Och så i helgen märkte jag att hon plötsligt satt mitt framför mig. Det var ju mamma!

Vi hade pratat lite om att jag fyller min mp3-spelare med mängder av radioprogram till mina promenader. Men när jag nämnde att jag uppskattar Annika Lantz program rynkade hon ihop hela ansiktet och sa “Usch!”. Far ansåg sig tvingad att förklara: “Hon tycker att det är lite tramsigt” sa han. Jag frågade om hon hade lyssnat på Ekots Thomas Nordegren, som verkar ha ett liknande program – men helt utan humor. Jo, det hade hon gjort någon gång. Det var däremot trevligt, tyckte hon.

Jag nämnde programmet Spanarna, som också är ett mer lättsamt program som tidigare sändes i någon av de mindre seriösa kanalerna. “Nej, det tycker jag inte om. Då byter jag kanal.” berättade P1-lyssnaren framför mig.

När jag började prata om det knastertorra programmet Språket sken hon upp. Det är ett informationstätt och helt humorlöst språkprogram med en professor och en journalist som tillsammans reder ut språkfrågor som har skickats in. Själv tycker jag att det är lite sövande, men Mor var uppenbarligen nöjd.

Program för program kändes det som att Mor bekräftade varje fördom jag hade om P1-lyssnaren. Jag undrar hur många minuter hon skulle klara av att lyssna på någon av den kommersiella radions morgonshower. Där kan man prata om tramsig underhållning. Eller pratprogram i P3.

Det som skiljer henne från många andra av kanalens lyssnare är att hon aldrig skulle komma på tanken att skriva in och klaga till något program. Hon är alldeles för tolerant och byter som sagt kanal (förmodligen till P4) istället för att ondgöra sig över det dåliga. Bara hon slipper lyssna är hon nöjd. Det tycker jag är en mer vettig inställning än den hos mer stereotypa och militanta P1-lyssnare. Till hennes fördel ska också sägas att hon inte klarar av Ring P1 där bland andra dessa ringer in och är upprörda.

Samtidigt gillar hon bred tv-underhållning som Svensson Svensson, På spåret och Babbens pratshow. Även om dessa program inte är “tramsiga” är de ju jättefolkliga och lättsamma. Klockan åtta på helgkvällar verkar det mesta slinka ner om det sänds i SVT. Kanske är det fjärrkontrollen till teven som är för svårbemästrad.

The Daily Show

Inatt satt jag uppe och såg The Daily Show på Kanal 9 för första gången. Det populära amerikanska humorprogrammet har jag hört talas om under flera år och jag höll med om att det var så rappt, smart, välgjort, genomtänkt och roligt som jag anat. Programledaren Jon Stewart verkar vara en kul typ och sedan början av seklet verkar showen ha vunnit hur många priser som helst.

Men. Jag förstod nästan ingenting.

Det började med det inrikespolitiska läget och presidentvalet som stundar. Det var klipp på Bill Clinton som hade uttalat sig om en guvernörs förehavanden i kampanjerna 1984 och 1988. Sen fortsatte det med en för mig okänd presidentkandidat som hade sagt något lustigt angående en annan kandidat, som jag inte heller kände till. Under stigande panik – de hade ju jätteroligt i studion medan jag satt som ett frågetecken hemma i Sverige-soffan – förstod jag att de gjorde sig lustiga över Hillary Clintons vansinniga taktik att inte kampanja i vissa delstater. Det följdes av programledarens lekmannaimitationer av ett antal senatorer i ett fingerat telefonsamtal. Så där höll programmet på fram till reklamavbrottet; ständigt nya namn och händelser jag inte kunde relatera till. Då bytte jag kanal och såg lite trygg underhållning i form av Seinfeld.

När jag växlade tillbaka till The Daily Show hade politiken lämnats och istället intervjuades en gäst som jag aldrig sett. Han var tydligen en mycket känd tidigare amerikansk fotbollsspelare och intervjun handlade till stor del om den kommande finalen (programmet har en eftersläpning på ett par dagar). Obegripligheterna fortsatte. Samtalet höll ett högt tempo och flöt väldigt smidigt. Det refererades till andra kända spelare och ledare och säsongen som varit, både ur ett seriöst och mer komiskt perspektiv. Det skrattades. Det skämtades. Jag kände hur jag började kallsvettas – precis som under de där föreläsningarna på KTH när alla satt och antecknade och verkade hänga med i resonemangen, medan jag undrade om jag verkligen gått till rätt föreläsningssal.

Samma känsla får jag ibland när jag ser Keeping Up Appearances där de burkade skratten ska få mig att förstå att ett skämt har levererats. Men då brukar jag misstänka att det nog inte är så roligt och att min smak är för sofistikerad för att uppskatta engelsk nittiotalshumor med redan då föråldrad samhällssyn. Samma självförtroende har jag verkligen inte när det gäller amerikansk satir av förmodat bästa märke. Det är roligt. Men jag begriper inte, eftersom jag bor i Sverige och inte har en chans att vara insatt i vad som är snackisar i USA just nu.

Så nu undrar jag hur Kanal 9 egentligen har tänkt. Vem är det som ska titta på programmet? Det verkar krävas ganska stora förkunskaper om amerikansk (inrikes)politik för att skämten ska gå fram och dessa kunskaper är inte helt lätta för utsocknes att skaffa sig, hur mycket man än skulle försöka. I andra pratshower, som Lenos och Lettermans, finns det också många politiska skämt. Men där är de på en nivå som jag begriper och jag kan åtminstone ana vad det handlar om.

De som kan ha behållning av The Daily Show i Sverige är nog främst

  • amerikanska turister
  • nyligen hemkomna utbytesstudenter
  • svenskamerikaner
  • journalister som bevakar USA
  • folk som önskar att de var i/från USA

men jag undrar om dessa grupper verkligen är tillräckligt stora för att komma upp i tittarsiffror över 10 000. Nu är ju det här en väldigt subjektiv bedömning gjord av mig, som är tämligen oinsatt i amerikansk politik. Kanske är den allmänna kunskapen i Sverige större än min, men i så fall förstår jag inte varifrån den kommer. Medierna bevakar visserligen USA oproportionerligt mycket för tillfället, men ändå är det inte alls på den nivå som krävs för att hänga med.

Jag siar att programmet går en ljus framtid till mötes lokalt, men att det här i Sverige blir en flopp. Som om TV4 skulle försöka sälja Fredag hela veckan till USA: en mycket dålig idé.

Klockslagslista

Åh, alldeles nyligen kom jag på en så bra radioidé igen! Man skulle kunna ta ett klockslag och göra en topplista som liksom kunde referera till just det klockslaget. Topp fem vid fem skulle kunna vara fem topplåtar som spelades just klockan 17 på eftermiddagen! Vilken kanonidé, tänkte jag.

Men så gjorde jag en smärtsam upptäckt. Jag var inte heller denna gång först med min tanke. Musikkanalen MTV hade tydligen sedan länge programpunkten

Top 10 at ten
I Top 10 at Ten bjuds du på en salig blandning av låtar som skapar ett utmärkt soundtrack till din vardag. Låtarna som spelas kretsar kring ett tema eller en artist. Oavsett vilket, vill du definitivt inte missa Top 10 at Ten.

Nähä. Nä, det vill jag ju inte. Men MTV var uppenbarligen inte ensam om listtypen, som redan hade spridits till radiokanalen Lugna Favoriter:

Tre favoriter klockan tre
Vad gör du klockan tre? Varje vardag spelar Linda Myron Tre Favoriter klockan tre. Det kan vara tre kvinnliga artister, tre kärlekslåtar eller kanske dina tre favoriter.

Jaha. De också. När jag allt mer håglös och modstulen letade vidare kom jag fram till RIX FM:

RÖSTA PÅ RIX TOPP 6 KLOCKAN SEX
Varje kväll ger Erik Wedberg dig den dagsfärska topplistan RIX topp 6 klockan 6. Konceptet är enkelt och omtyckt, här får du dagens hetaste låtar samlade och serverade under 60 minuter varje vardag!

Jaha, både enkelt och omtyckt. Även den där kanalen NRJ visade sig ha en klockslagstopplista, som trots grammatisk osäkerhet tycktes vara populär:

NRJ Topp 7 Klockan 7
NRJ Topp 7 Klockan 7 är vår dagliga topplistan som du ska hålla koll på om du vill hålla dig uppdaterad på vilka låtar som är bäst just nu.

Efter att ha sett radiokanalen The Voice stoltsera med något som kallas Blazin topp 7 vid 7 gav jag upp och insåg att min idé redan hade sett sina bästa dagar. Det verkar till och med vara slut på användbara klockslag och nu börjar de stjäla varandras. Jag får komma på något annat.