Avbrott

– Nour, hur känns det att bara prata så här och inte bli avbruten av någonting?

– Eh… Alltså, det är ju så alltid annars…

– …att du får prata till punkt…?

– Ja.

– Det är bara på Melodifestivalen som de lägger på den där j*vla jingeln?

– Jag har aldrig hört den, för den låter inte så live…

– Är det sant!?

– …så jag fortsätter ju prata… …fast det kanske inte går ut i teve då…

Annika Lantz ställer frågor till Nour El-Refai i dagens Lantz i P4. Tydligen är vi fler som inte har förstått oss på de där märkliga intervjuerna som äger rum efter framträdandena i årets Melodifestival(er).

Jag gläds åt den illa dolda kritiken mot vad tusan SVT håller på med när de avbryter såväl reporter som artister med berått mod lördag efter lördag. Sjukt. Stryk ska de ha. Och nu fick de i alla fall lite i direktsänd radio. Gott!

Mordord

Radioprogrammet Språket sänds i Sveriges Radios P1 och jag brukar lyssna på poddradioversionen. En lustig företeelse är att programledaren Anna Lena Ringarp och professor Lars-Gunnar Andersson båda är från Göteborg. De talar därför med “tjocka” d-ljud och varje gång de behandlar så kallade “modeord” tycker jag att de säger något helt annat.

Nu börjar jag visserligen lära mig, men första gången i varje program som ordet nämns hajar jag alltid till och tänker att de ska börja prata om skottskador, avskurna halsar, giftmord och lömska lönnmördare.

Målintervjuer

Nu har galenskapen pågått i tre veckor och jag väljer att inte längre tiga ihjäl företeelsen. Jag syftar förstås på de märkliga intervjuer som äger rum efter artisternas framträdanden i Melodifestivalen.

Eftersom allt annat är så extremt genomtänkt och noga utstuderat blir jag förvånad när ett moment som det här dyker upp. När det gäller intervjuerna har ingen lyckats förmedla någon som helst tanke eller avsikt. Om jag inte missminner mig var det förra året Christer Björkman som bytte ett par ord med deltagarna i samband med att de lämnade scenen, men det var mer i egenskap av ansvarig för tävlingen och han tackade dem för deras medverkan.

I år har detta utvecklats till något annat – vad är mer oklart. När artisterna går av scenen flödar adrenalinet omkring i deras kroppar och de förefaller rusiga och ofokuserade. Dessutom är det väldigt stojigt eftersom det vanligtvis blir ett applådtack från publiken när låten är färdig. I det läget får en reporter ungefär 14 sekunder på sig att ställa frågor och få några vettiga svar; ett helt omöjligt uppdrag.

Vanliga svar (hur frågorna än har låtit) hittills är:

  • VAA!??
  • …för att det är en helt fantastisk publiiiiiiik!!!
  • Linköping!!
  • *tom blick, förvånad uppsyn*

Som tittare känner jag att SVT inte riktigt gav det här momentet särskilt mycket planering. Omständigheterna för en vettig intervju (om det nu var det man ville ha) är nog de sämsta tänkbara. Att de flesta intervjuerna inte avslutas utan istället ganska abrupt klipps bort – programmet måste ju fortsätta – bidrar till känslan av kaos och en i sammanhanget främmande amatörmässighet.

Det lustiga är att konceptet har prövats tidigare! Men då blev det totalsågat av en enig presskår och tevepublik. Det var förra året när TV4 skulle utveckla sportjournalistiken med så kallade “målintervjuer” under fotbollsmatcher. Förhållandena var nästan identiska: efter en urladdning och fin prestation tvingades målskytten till mittlinjen för att svara på frågor om målet, medan publiken jublade och lagkamraterna vackert fick vänta. Kvaliteten på svaren var ungefär lika låg som på frågorna.

Snart häcklades konceptet ganska friskt i medierna och spelarna var inte heller så positiva. Det gick så långt att reportrar med lite självdistans själva började driva med vad de tvingades utföra och experimentet blev inte långlivat.

Därför är det förvånande att SVT inte följde debatten utan kopierade (förhoppningsvis omedvetet) konceptet rakt av. Men kunde inte någon räknat ut med lilltån att intervjuerna skulle bli väldigt dåligt utförda med de förutsättningar som fanns? Jag tycker det. Särskilt när allt annat som sagt är så påkostat, proffsigt, genomtänkt och skickligt utfört.

I den senaste deltävlingen verkade ambitionsnivån på frågorna ha sänkts, men jag förstår fortfarande inte vad de har där att göra över huvud taget.

Knasiga

Åh, jag kan plötsligt inte bestämma mig för vem som är knasigaste killen av vårt lands tre stora* Peter-programledare:

  • Peter Magnusson
  • Peter Settman
  • Peter Jihde

Alla tre är tunga affischnamn för sina kanaler, med diverse fina programledarjobb och priser i bagaget. De leder galor och stora produktioner och skämtar med kändisar som de intervjuar och gör tokroliga inslag med.

Men vem av dem är knasigast?

Rent spontant skulle jag säga att Settmans och Jihdes bakgrund hos SVT gör att de har tvingats röra sig inom snävare ramar än Magnusson, som gjort riktigt knasiga program i TV4 och ZTV med dolda kameror och grejer. Åtminstone ZTV har en historia av mindre strama tyglar när det gäller nya grepp (och nu är kanalen visst tillbaka på samma spår). Vidare är Magnusson komiker i botten och har gjort många “roliga gubbar” i olika sammanhang. Det är helt klart knasigt.

Även Settman har ett förflutet som komiker, men inte på samma utpräglade sätt som Magnusson. Det är främst i programledarrollen som vi känner honom, även om Ronny (& Ragge) var ett stort inslag i karriären. Som programledare är han helt klart knasig, inte minst vid olika galor och evenemang. Spontaniteten i kända artisters sällskap gör att stämningen kan bli både crazy och väldigt avslappnad.

Jihde är sportjournalist i botten och har därför kunnat använda sin knasighet främst i sportens lite konservativa värld. Det är en oerhört tacksam omgivning för honom, eftersom sportjournalistikens likriktning när det gäller intervjuer är närmast total. Att då komma med tokiga infallsvinklar och oväntade frågor blir mycket framgångsrikt. Det behövs så lite för att sticka ut.

Nej, jag kan verkligen inte bestämma mig. De är så oerhört knasiga alla tre. Och de heter Peter. Och det rimmar. Det blir nästan lite för mycket för mig.


* Peter-programledare som får ursäkta här är Harryson, Siepen och “Peppe” Eng, medan marginalfigurer som Wolodarski och Rylander inte alls behöver nämnas i sammanhanget. Wolodarski må vara mycket, men han är inte knasig.

Robynrespekt

Jag såg en liten intervju med Robyn här på nätet och tycker att hon bara är hur cool som helst. Visst har jag alltid beundrat henne men respekten jag känner inför citat som dem nedan är enorm. Läs bara!


robyn


Det är ju så kaxigt! Ska hon arbeta med någon hiphopare ska det vara världens största. Annars kan det lika gärna vara.

Penistack

Jag vill bara passa på att tacka för alla de fina mejl jag har fått av alla er som vill hjälpa till med min potens! Mejlen bara strömmar in i inboxen och det börjar snart bli tidsödande att läsa igenom alla bra tips på sajter jag ska besöka för att “give herthe experience of a lifetime eller a ride on your ROCKET eller THE GIFT for Valentine’s Day.

Ni tipsar om allt från vad jag tycker låter som helt orimliga penisförstoringar till olika piller jag ska äta för att bli nästan löjligt uthållig. Nu vet jag inte om jag känner att det här är något jag har direkta problem med, men det värmer mitt hjärta att så många bryr sig om mig.

Ni vet vilka ni är*. Tack så mycket!


* Det vet inte jag, jag har aldrig hört talas om er.

Kockduellen

Som arbetsfri åtnjuter man den stora friheten att disponera exempelvis sina förmiddagar efter eget huvud. Idag kunde därför jag och min gode vän, den säsongsarbetande Golfaren, vara studiopublik i programmet Kockduellen.

Ett magasin i Frihamnen var den föga glamorösa platsen för inspelningen och förfriskningarna kändes inte särskilt lyxiga: på kaffeautomaten var de flesta alternativen strukna och det varma tevattnet hade nog behövt tepåsar för att kunna avnjutas fullt ut. De märkliga tyska fruktdryckerna och de smaksatta isteerna fungerade hjälpligt tillsammans med de hårda karamellerna och den snålt tilltagna skålen med tortillachips. Det är synd att kalla det lågbudgetproduktion, men jag tror inte att det kan vara Fyrans mest påkostade satsning någonsin i alla fall.

Några sköna klichéer från branschen kunde noteras. Där fanns de pinsamt underbetalda och utnyttjade postgymnasiala mediebrudarna som slavade med disken och utdelning av skinkmacka (till oss som stannade på flera inspelningar). Där fanns den trötte men ändå tillkämpat entusiastiske studiomannen som tvingades stå ut med Henry Bronetts tokigheter när han försökte sköta sitt jobb och be publiken att skratta på kommando. För övrigt var denne studioman nästan tre meter lång, vilket tillförde komik till situationen. Retstickan Bronett kan inte vara mer än en och sextiofem.

Vi såg den välklädde unge mediekillen med sladdar från bakfickorna och någon sorts kommunikationsutrustning inkopplad, men vars enda arbetsuppgift tycktes vara att gå omkring med en mopp och städa det blanka studiogolvet. Han såg felklädd ut, men gav ett intryck av att vara viktig. Vi såg också någon mer faktiskt viktig kvinna i produktionen (jfr Lena Endre i Göta kanal 2) som övervakade inspelningen.

Programledaren Peder Lamm var en av de spädaste figurer jag sett. Med en helt unikt gäll och intensiv röst. Ibland trodde jag att han skulle gå av på mitten bara för att han var så tunn, så tunn. Och han tycktes vara spänd som en fiolsträng. Men han höll. Åtminstone de två program som vi såg.

I det första programmet möttes armbryterskan Heidi Andersson (hon från Ensamheten) och brottaren Martin Lidberg. Den senare är en av mina absoluta tevefavoriter, som förra året stod för några av de bästa ögonblicken i rutan. Hans sköna inställning i Let’s Dance gav serien ett lyft och när man fick se hans brottarvänner var det tevehistoria som skrevs. Att han objektifieras och framstår som en manlig bimbo verkar han inte ha några som helst problem med. Jag tror att jag älskar honom en smula.

Utan att avslöja för mycket om utgången i själva Kockduellen – jo, konceptet innehåller ett visst tävlingsmoment – vill jag dela med mig av en lustighet som inträffade. Precis i slutet när segrarna hade korats, skulle lagen tacka varandra och sina respektive kockar. Inom brottarsporten tycks det vara legitimt att lyfta dem man vill visa kärlek till. Jag har sett fenomenet i OS och jag har sett det i VM, där adrenalinpumpande segrare har lyft både tränare och funktionärer.

Nåväl. Kocken Christian Hellberg var nog inte medveten om detta och tycktes helt oförberedd när Lidberg helt sonika lyfte upp honom och började bolla med honom. Sekvensen höll på aningen för länge för att han skulle vara helt bekväm med det. Vi i publiken jublade förstås. Ända till studiomannen ropade “Stopp! Vänta! Det där får vi ta om, säger de i bussen”. Tydligen hade det uppstått ett problem i produktionsbussen och någon som bestämde ville filma avslutningen ytterligare en gång. Kocken såg chockad ut medan Martin Lidberg nöjt kunde se fram emot att ta några nya grepp om honom. Det vete tusan om Lidberg inte bollade med honom ännu längre den andra gången. Och vi fick jubla igen.

Det andra programmet var ännu mer kaotiskt, med clownerna Henry Bronett och Morgan Alling som båda är stora inom den fysiska komedin. Eftersom de båda föreföll vara helt värdelösa på att laga mat, ägnade de mer energi på att showa loss. Publikläktarna var ostrategiskt placerade så vi inte såg mycket av vad som egentligen hände i köken, men det jag kunde följa av Allings uppdrag att skära apelsinbitar och lägga i en kastrull imponerade inte på mig. Mer imponerande var det när han började jonglera med apelsinerna, vilket Bronett också började göra, medan kockarna förtvivlat försökte skapa maträtter under den mycket begränsade programtiden.

På det hela taget var det en ganska trevlig förmiddag och lunch som tillbringades i ett magasin i Frihamnen. Jag har ju en bakgrund inom Medieteknik och gör gärna studiebesök (studiobesök) på olika ställen i branschen. Det är onekligen något visst med massproduktion och produktionsbolag som Meter Film och Television.