Pinsam

pinsam

Jag läste redan i tisdags på Ekwalls blogg om intervjun. Jag tittade på den, skrattade gott och undrade om förbundskaptenen fått fnatt, humor eller möjligtvis bara i sig fel medicin. Han sa verkligen “Vaattovaara” istället för “Sleyman”! Men det som verkligen slog mig, Ekwall och Olof Lundh var att reportern bara lät det hela passera.

Visste den unge intervjuaren ens vilka övriga spelare som förbundskaptenen pratade om? Eller ställde han bara sina nedskrivna frågor utan att lyssna på svaren? Om den intervjuade säger uppenbart fel hör det väl till god ton att fråga “ursäkta, menade du verkligen det du sa nu?” eller åtminstone kommentera felsägningen i en följdfråga och låta felsägaren förklara sig.

Som tittare blir det så förvirrande om felen förblir okommenterade och journalistik handlar just om att underlätta för oss läsare eller tv-tittare att förstå någonting. Jag tycker att man som reporter bör erbjuda sig att ta om frågan och sen klippa bort sekvensen där det blev fel. Men då måste ju journalisten förstås vara så pass insatt i ämnet att felet noteras.

Händelsen får mig genast att tänka på Mattias Sandbergs klassiska intervju med Zlatan Ibrahimovic, när reportern ställer frågor som en Deniz Merdol utan betablockerare och alldeles i slutet får finna sig i att bli kallad “pajas” av Ibrahimovic. Fler än jag tyckte då att Aftonbladets rapportering var helt fel och att det ju var reportern Sandberg som skulle häcklas. Själv menar jag fortfarande att det var riktigt taskigt av SVT att blåsa upp händelsen och medvetet eller omedvetet hänga ut sin egen journalist och dennes dåligt utförda arbete.

Nåväl. Nu gör Expressen alltså samma sak och ger nyheten (som redaktionen alltså inte noterat tidigare, utan först hade den mer sakliga rubriken “Många har fortfarande chansen på EM”) orimligt stor plats i sin nätupplaga. Lagerbäck själv verkar ta saken med ro och jag tycker nog att alla kan få göra felsägningar i stressade situationer. Däremot är det märkligt att en reporter inte hör en ganska tydlig sådan.

Expressens nyhetsvärdering får intressanta konsekvenser. Det som plötsligt betraktas som en jättenyhet är alltså att Lagerbäck inte märkte att han sa så fel, så fel, när det var en riktig jättegroda. Vi läsare ska notera det stora och uppenbara misstaget och skratta gott. Men… Det var ju Expressens reporter som stod en halv meter ifrån utan att märka misstaget och det tog Expressens redaktion över ett dygn att ändra rubriken och redigera intervjun. Efter att ha fått reda på sin egen nyhet av andra medier…

Vem är mest pinsam här egentligen? Jag tycker det är en strid på kniven.

Färdtjänst

Jag lyssnade på radioprorammet Magnusson i P1 den 24 januari (ladda ned och lyssna du med om du vill) och intervjun med författarinnan Berny Pålsson. Det var ett riktigt tungt samtal som handlade om Pålssons drogmissbruk och destruktiva livsföring sedan hon var mycket ung. Fortfarande är hon bara 24 men har redan hunnit med att skriva sin andra självbiografiska bok “Känn pulsen slå” och det talades mycket om hennes sjukdom och samhällets oförmåga att ta hand om människor med dubbeldiagnos, dvs. är både missbrukare och psyksjuka.

Intervjun var som sagt mycket dyster och allvarlig och jag tog lärdom av hur man låter om man har knarkat bort halva hjärnan. För mig var det avskräckande. Pålsson lät riktigt punschig, men jag misstänkte att det var den allmänt svarta atmosfären som bidrog till hennes framtoning. Inte ett skratt. Inte ett skämt. Det var ett enda tjockt mörker och intervjuaren Magnusson gjorde allt för att samtalet skulle vara seriöst från början till slut. Det handlade ju om droger och psysisk sjukdom och sånt ska det inte skojas om. I varje fall inte i Sveriges Radios P1.

Nåväl, efteråt kom Adam Tensta, den prisbelönte hiphoparen, och stämningen blev genast lättare. Han fick svara på frågor om sitt engagemang i planka.nu och om han själv plankade i tunnelbanan. Han svarade lite svävande och något oväntat fick även Berny Pålsson frågan om hon betalade för sig i lokaltrafiken. Resultatet blev följande:

(32.48 in i ljudfilen)

Karin Magnusson: Hur är det med Berny, betalar du eller plankar du?

Berny Pålsson: Eh… Eh… Jag har Färdtjänst.

KM: Okej. Du behöver inte tänka på det?

BP: Jaeee… Vi psykiskt sjuka, vi får Färdtjänst… hä hä hä hä…

KM: Det… okej. Det är ett alternativ att kanske inte rekommendera…

BP: Hä hä hä hä…

KM: Hur… Vi-vi-vi-vilka… (programmet går vidare)

Så oerhört roande och totalt oväntat! Från att ha tyckt att den där tjejen verkar ju blåst, hade jag på ett par sekunder helt ändrat uppfattning om åtminstone hennes självdistans. Och hennes sköna skratt var så befriande och hoppfullt på något sätt. Visst var hon fortfarande ett trasigt och sönderknarkat sajko, men när hon lyckades få programledaren att tappa fattningen för ett ögonblick växte hon enormt i mina ögon (öron). Respekt.

Radioamatörvecka 2

För några veckor sedan utvärderade jag programmet Mitt P3, mest på ett kvantitativt plan. Jag fann att det innehöll väldigt mycket musik och väldigt lite av den där neurotiska monologen som utlovades av programledaren Deniz Merdol. Eftersom jag lovade att följa upp det hela har jag nu lyssnat mig igenom den andra veckan.

En kort sammanfattning av vecka 2:

Måndag: Att bli dumpad. “Jag har blivit dumpad. Har du också blivit dumpad? Mejla eller skicka sms och berätta!”.
Tisdag: Otrohet. “Är du otrogen? Mejla och sms:a! I want juicy stuff!”.
Onsdag: Otrohet. “Är du älskare/älskarinna? Mejla och sms:a!”.
Torsdag: Avundsjuka. “Vem/Vad är du avundsjuk på? Mejla och sms:a!”.
Fredag: Romantik. “Planerar du något romantiskt i helgen? Mejla och sms:a!”.

Programmet började hitta sin struktur, åtminstone kunde jag själv se den lite tydligare. Upplägget är varken nytt eller fräscht, men onekligen beprövat och har fungerat tidigare: En åsikt presenteras med bakgrund i den egna personen, varpå lyssnaren får komma med sina reflektioner. Dessa insändare läses sedan upp och diskuteras i programmet. Jag är förvånad över att så mycket fokus läggs på lyssnarna när programmet lanseras som personligt, egocentriskt och nästan övedrivet pratigt. Och när programtiden redan är snålt tilltagen.

Det största problemet med Mitt P3 är främst programledarens oförmåga att läsa innantill. Deniz Merdol stakar sig och slarvar med orden, hakar upp sig och låter väldigt nervös. Det är därför både olyckligt och helt obegripligt att hon bygger så mycket på sitt skrivna manus – som hon framför med stora besvär. Det är också olyckligt att programidén baseras på hennes uppläsning av inskickade sms och mejl.

Ofta framgår det att hon inte har läst igenom ett sms förrän hon läser upp det. Man kan höra hennes förvåning mot slutet av sms:et när hon inser betydelsen i det. Det är vågat och underhållande, men jag tror att hon skulle undvika en hel del feluppläsningar om hon gick igenom texten först. Hon har ju ändå 50 minuter (när musik spelas) på sig att sitta och göra research och öva. Kanske kunde hon till och med välja bort sms med ord hon inte känner till eller slå upp ordens uttal och innebörd.

Under en sändning avslöjar hon att hon inte är så bra på att hantera stress och skulle gärna vara mindre nervös i studion “Varför kan inte jag vara som Annika Lantz?”. Tyvärr är just nervositeten det som lyser igenom tydligast och jag hoppas att den kan släppa så småningom, kanske under den tredje veckan. Samtidigt kan jag inte förstå varför en person som försökt bota sin scenskräck under flera år på scenskola, men misslyckats, väljer det mest utsatta arbete som finns: radiopratare i direktsänd riksradio med väldigt många (kritiska och bortskämda) lyssnare.

Ett annat problem är att hon inte alltid håller en helt konsekvent linje i argumentationen. Hennes uppseendeväckande konsumtionsstopp föranledde en lyssnare att beklaga sig över det omvända: sin egen oförmåga att shoppa. Väl i butiken kunde lyssnaren inte välja eller förmå sig att komma till skott – och plötsligt hade även programledaren det problemet också. När det handlade om otrohet var hon inledningsvis förespråkare av otrohet “någon gång vart tredje år för att testa förhållandet” men när mejlen droppade in tyckte jag det var oerhört svårt att se något tydligt resonemang. Det svajade lite. Men visst, uppseendeväckande var det ju åtminstone i början. Mejlen haglade.

Nu hoppas jag att den tredje sändningsveckan var bättre (jag släpar visst efter lite…) och att Merdol blir mindre nervös, så upplägget kan börja fungera som det är tänkt. Ute på nätet finns det redan många bloggare som inte är lika nyanserade i sin kritik mot denna stackars trettioåring som för resonemang som en tonåring. Själv försöker jag att åtminstone inte vara rent elak. En lite lustig detalj när det gäller hennes naiva framtoning, är den här missuppfattningen om hennes ålder i en intervju.

Men jag kan inte komma ifrån att jag är lite besviken på den ytlighet som råder i hennes diskussioner. Jag hade förväntat mig att få ta del av en större livserfarenhet. Under trettio år hinner man ju med en massa saker; erfarenheter som kan förmedlas till oss lyssnare. Men än så länge har vi fått mycket lite av detta, vilket verkligen förvånar mig.

Det var andra veckan, det. Fortsättning följer.

Namnsdag

Idag har jag firat min namnsdag. Ja, redan igår började jag så smått. En mindre Karlvaka anordnades, där bland andra min namne (Carl) dök upp och hedrade såväl mig som sig själv. Det förtärdes kanelkaka och kardemummabullar och spelades sällskapsspel och vakades. Tårtljus blåstes ut och snart var högtidsdagen här.

Själva namnsdagen började både bra och dåligt. Jag vaknade visserligen av ett gratulations-sms från min chef på Sjunde AP-fonden, men sen upptäckte jag att tvättstugan var upptagen och konstaterade att dagens enda uppgift därmed fick skjutas upp till imorgon. Istället angrep jag disken från Karlvakan och kände mig ändå lite duktig.

Jag informerade om dagens betydelse i min status på Facebook och mottog nya (möjligtvis påtvingade) gratulationer. Under min tvåtimmarspromenad på stan tyckte jag att människor log vänligt mot mig överallt och vid Odenplan ställde jag mig en stund och betraktade bussarna. Alla flaggade de för mig och mitt namn. Det var vackert, kärleksfullt och spontant och jag kände en liten tår i ögonvrån.

Mor ringde och gratulerade, men erkände att hon inte varit helt uppmärksam på högtidsdagen förrän vid strax före tretiden på eftermiddagen. Självklart skämtade hon. Jag skrattade gott åt hennes illa dolda lögn och tänkte att hon måste ha planerat skämtet sedan länge. Vidare sa jag att jag pratat med hennes man (min far) om att vi kanske skulle skjuta upp Det Stora Firandet till helgen, eftersom jag var upptagen ikväll. Det låtsades hon inte alls ha hört talas om. Jag tror att min mor är en skämtare.

Strax före fotbollsträningen fick jag ett nytt sms. Jag blir alltid så glad när det står Nytt meddelande Olle Stångberg på min display, eftersom det 1.) händer så sällan och 2.) kan innebära nästan vad som helst. Den här gången var meddelandet lika kort som informativt:

Grattis.
pappa

En kort analys av min fars förmåga att använda sin helt nya mobiltelefon gör gällande att

  • interpunktionen är tveksam (ett utropstecken var jag definitivt värd)
  • ett radbyte före underskriften brukar inte vara helt enkelt att utföra, men görs här med bravur
  • en liten bokstav i “pappa” förvånar – där borde väl telefonen själv ha valt en versal?

Vidare är det roligt att konstatera att han använder halva meddelandet till att skriva under med sitt namn, när han vet att jag har honom i min kontaktlista och ser när det är han som skickar. Däremot vet jag att hans egen kontaktlista är tom (“nej, nån sån orkar jag inte ha”) och att han har fått skriva in hela mitt telefonnummer för att det ska komma fram. Det ligger så mycket arbete bakom Nytt meddelande Olle Stångberg. Och det är nog därför jag blir så glad.

Jag ser tillbaka på min tjugoåttonde namnsdag med glädje. Det blir tveksamt om min tjugoåttonde födelsedag kan toppa det här. En dryg månad kvar. Det ska bli intressant.

Samkönat

Jag har inte haft någon speciell åsikt om samkönade äktenskap förrän jag lyssnade på det knastertorra men folkbildande radioprogrammet Språket på P1 nyligen. Där lästes upp en arg insändare som menade att samkönad betyder något med såväl hanliga som honliga egenskaper (främst inom växtriket). En annan parallell som drogs var ordet samskola som till skillnad från pojk- och flickskolor har elever av båda könen.

Det här är olyckligt. Om det är något som ett samkönat äktenskap saknar är det ju representation av flera kön. För mig spelar det ingen roll om folk som gifter sig är homo- eller heterosexuella, men någon borde varit lite smartare när ett passande ord skulle väljas för det förstnämnda.

I nuläget verkar betydelsen vara tämligen ologisk. Jag tror att förleden sam- ska tolkas som samma. Men riktigt så är tolkningen alltså inte på andra ställen i språket. Illa.

Let’s Diagnose

I programmet Let’s Dance medverkar dansaren Annika Sjöö som är mycket skicklig och framgångsrik. En av mina många favoriter. Men i tisdags tvingades hon åka till sjukhus eftersom hon haft ont i bröstet en tid. Väl där verkar hon raskt fått konstaterat att det rörde sig om en revbensfraktur.

Det intressanta är att hon, enligt Expressen, inte riktigt nöjde sig med diagnosen. Istället för att bara acceptera de där läkarnas utlåtanden lanserar hon en egen teori om vad smärtan kommer ifrån. Se nedan.

diagnos

Och jag tycker att hennes slutsats verkar såväl mer spännande som väl underbyggd och att hon beskriver ett mycket trovärdigt förlopp. Dessutom är självdiagnosen ytterligt välformulerad. Jag är full av beundran. Hon är inte bara bra på dansgolvet, hon är någon sorts lekmannadoktor också.

Felringning?

Mina föräldrar har alltid haft samma telefonnummer. Inte ens deras flytt – över hela stan – gjorde att numret ändrades. Inte heller bytet till IP-telefoni via Bredbandsbolaget. Det sexsiffriga numret har bestått i vått och i torrt. Eftersom det även var mitt under min uppväxt, känner jag mig ganska säker på kombinationen. Och tycker mycket om den.

Men så i veckan hände något märkligt. Det ringde hemma hos mig och jag tittade på nummerpresentatören. Jag tyckte mig känna igen numret men någonting var inte helt rätt. Ändå svarade jag och det var mamma i andra änden. Men numret som presenterades för mig på displayen slutade på en åtta. Och mina föräldrars nummer slutar på en sjua. Trettisju fjorton förtisju. Skulle det vara. Inte förtiåtta.

Jag var helt frånvarande under telefonsamtalet och hela min hjärnverksamhet koncentrerades till frågan om vad det var som hade hänt. Om någon siffra skulle vara fel – varför var det just den sista? Och varför var den så himla nära den korrekta? Vems var felet och hur hade det uppstått?

Nästa gång föräldrarna ringde var numret korrekt igen. Men nummerpresentatören har en minnesfunktion där jag kan se att det minsann inte var någon synvilla, utan att det verkligen var fel nummer som registrerades den där förmiddagen. Så nu undrar jag vad man ska kalla den här typen av telefonfel. En felringning brukar innebära att man slår fel nummer och hamnar hos någon annan. Men om man ringer från fel nummer – och ändå tycks hamna rätt – vad heter det då?

Konstigt. Mycket konstigt.

Kungligt

kungligt

Det är motsägelsefullt och mystiskt. Vem var egentligen galans kung? Antingen var det Lars Winnerbäck eller så var det han Timbaland. Eller Winnerbäck. Eller Timbaland. Eller båda två? Nej, det här är förvirrande.

The Sweptaways

Som tioåring började jag sjunga i kör på musikskolan Adolf Fredrik. När jag var sexton fortsatte jag på Stockholms Musikgymnasium i tre år och jag inser att dessa sammanlagt tio år av regelbunden körsång har satt sina spår. Mina musikaliska ideal har präglats av denna omgivning och jag har kanske en skev uppfattning om vad som gör ett uppträdande bra. Jag befarar att jag har blivit en musikalisk elitist.

I fredags zappade jag nämligen över till Sveriges Radios “P3 Guldgala” som tv-sändes på SVT, där priset för årets låt just skulle delas ut. Presentationen av de nominerade var raffinerad: damkören the Sweptaways skulle framföra egenarrangerade kortversioner av de fem låtarna och akrobatiska gymnaster skulle visa skyltar som klargjorde namn och titel. Körens medlemmar var ganska extremt utklädda och upplägget tycktes genomtänkt. Det här kunde bli bra.

Men oj, vad besviken jag blev. Arrangemangen var det inget fel på och inlevelsen var exemplarisk, liksom kläderna, glädjen och utstrålningen. Men tjejerna sjöng ju falskt! Det lät bedrövligt! Jag blev allt ledsnare under det fyra minuter långa framträdandet och undrade varför de inte hade repeterat eller om det kanske skulle låta så.

Efter att ha läst en artikel i DN förstår jag att det internt i kören finns olika uppfattningar, men att “Det ska självklart inte låta dåligt, men vi är inte ute efter något skolat sound heller. Vi gillar när det är lite spretigt”. Jag kan till viss del ha förståelse för resonemanget att det i ett scenframträdande ingår så mycket mer än bara sången. Det är arrangemang, klädsel, koreografi och en massa andra saker som ska stämma för att skapa en magnifik upplevelse*. Det håller jag verkligen med om.

Det konceptet är dock svårt att överföra på körsång. För mig måste det ljudmässiga resultatet av ansträngningarna vara det centrala och när the Sweptaways dessutom hade reducerat koreografin till ett minimum, såg jag bara väldigt utklädda människor som jag tyckte sjöng väldigt fult (möjligtvis “spretigt”). Kontrasten mot de skickliga akrobaterna blev ännu tydligare när jag läste den här intervjun, där dessa prisbelönta gymnaster kärleksfullt förklarar hur mycket träning som ligger bakom deras hantverk och att det inte finns några genvägar till den kompetens de besitter.

Är det då elitistiskt att överföra resonemanget på deras kolleger under uppträdandet? Att det faktiskt inte går att bli särskilt bra om man inte övar oerhört mycket och att det också måste göra under väldigt lång tid. Nu vet jag inte vad SR hade för syfte med att låta amatörkören medverka på galan där Sveriges absoluta bästa proffsmusiker hyllas. Kanske var det att visa på bredden i svenskt musikliv. Men att låta den ofrivilligt lustmörda fem fina verk kändes för mig som ett litet hån mot deras upphovskvinnor och -män; en offentlig skändning snarare än hyllning. Om än ofrivillig, som sagt.

Jag kan ana att jag utgör en minoritet och att min syn är skev, eftersom den artist som vann till och med berömde kören som sjöng “fint”. Att döma av publikreaktionerna var den gängse uppfattningen förmodligen att hela numret var jättebra. Men jag tyckte att det var närapå olidligt. Och det gör mig förvirrad.

Du får gärna säga vad du tycker och förklara för mig vad jag har missat. Framträdandet finns för nedladdning via the Piratebay och även på svt.se men då kan du spola till 37:55.


* Som exempel kan nämnas Håkan Hellström som har lustiga kläder, far omkring som en galning (sig själv) på scenen, ger ifrån sig hundra procent positiv energi – och låter som skräp. Men det tänker publiken inte så mycket på. För allt annat är så… framträdande.

Blodbad

Av en slump snappade jag upp den här matiga artikeln som inte bara är informativ på ett allmänt plan, utan dessutom ger en god inblick i en baksida av det liv som kändisskapet i Hollywood kan medföra. Det handlar om osämja mellan kolleger och en konflikt som kunde slutat i ett blodbad. Rubriken säger egentligen det mesta om innehållet i Gunnar Nordströms välskrivna artikel, men längre ned i texten får man ta del av hemska detaljer om den aktuella händelsen.

Det är kusligt. Jag målar upp bilder av hur den ene kombattanten får reda på att den andre planerar att dinera på hans restaurang. Han blir givetvis rasande. “Den uslingen!” mumlar han. Han andas snabbare och blir högröd i ansiktet. Men så kommer han till sans. Han lyfter luren och avbokar middagen. Han äter någon annanstans den kvällen.

Men tänk om han hade beslutat sig för att ändå äta på den restaurang han först tänkt. Jag undrar vad som då hade kunnat hända. Blodbad. Förmodligen.