Gamla polare

När året börjar närma sig sitt slut är det lätt att reflektera över den tid som har passerat och konstatera att man blivit ett år äldre sedan förra gången man reflekterade. Det händer att mina gamla lagkamrater från Brommapojkarna byter klubb och jag får läsa om det i tidningarna och på nätet. För några år sedan – som känns som igår – hette det att lovande spelare fått lärlingskontrakt ute i Europa, eller att ung talang gått till någon storklubb.

Nu läser jag med allt större oro att Brommapojkarna genomför en generationsväxling och att exempelvis Micke inte får nytt kontrakt. Generationsväxling? Vi är ju 27 år gamla! I den mån 80:orna har fått egna barn är det knappast tal om att avkomman i den generationen är mogen för spel i Superettan.

Men tydligaste beviset på vårt åldrande är ändå uttalandet från Joels agent, som är sprudlande glad över att ha fått honom såld till ett mycket bra pris eftersom:

…det handlar om en försvarare som är kontraktsbunden och inte direkt purung…

Det är inte roligt att få reda saker genom kvällspressen – särskilt inte att man blivit gammal. Om jag var Joel skulle jag nog föredra att ha en lite mindre frispråkig och mer hemlig agent.

Överdrifter

Igår såg jag någon halvtimme av filmen “Du har mail” (vad är egentligen grejen med att alla romantiska komedier visas mitt i natten?) och kom fram till att Meg Ryan har samma överdrivna mimik och ansiktsuttryck som Teri Hatcher. Ju mer jag såg desto tydligare uppenbarade sig deras likheter. Jag tycker att det kan vara okej att spela över i barnserier som Stålmannen eller dramaserier som Desperate Housewives, som till sin karaktär är ganska skruvade och dragna till sin spets. Men i långfilmer tenderar beteendet att bli något tröttsamt i längden*.

Det är nog därför Hatcher kommer undan med det, medan jag lättare irrriterar mig på Ryan. Bortsett från hårfärg och övrigt utseende är de ju annars samma person, som blir jätteförvånade när något oväntat händer och tvärilska när deras manlige motskådespelare säger något bitskt. De kan även bli mycket glada eller ledsna, men sen är det nog slut på variationen av uttryck.


* Hm… Jag är kanske lite otydlig, men i filmen medverkar alltså Meg Ryan men inte Teri Hatcher. Varför jag kom att tänka på henne berodde på den förstnämndas ansiktsuttryck. “En blond Teri Hatcher” mumlade jag i tevesoffan.

Nyttomaximering

I kvällens Rapport uttalade sig en man från NTF om att kvinnor är bättre bilförare än män. Det har jag ingen som helst anledning att betvivla och han verkade ha rejält med statistik att basera sin argumentation på. Slutsatsen var att männen skulle låta kvinnorna köra i jultrafiken.

Men inte får man väl säga så år 2007 i Sverige? Att kvinnor och män skulle vara bra på olika saker? Det trodde jag var ett förlegat synsätt som verkligen inte passade sig att förmedla i rikstelevisionen. Risken finns ju att man cementerar det försprång som kvinnorna har och hur ska då männen någonsin kunna bli bättre bakom ratten?

Jag gillar ändå den naiva och aningslösa attityden i reportaget. Det är en blandning av politisk inkorrekthet och någon form av punk i en eventuell feministisk tappning. Det känns fräscht och nytt! För att inte tala om farligt.

Tänk om någon tar fram statistik på vilka det är som är bäst på att tvätta kläder eller laga julmaten och sedan spontant kommer med ett tips om vem som ska göra vad. Vilken debatt det här kan bli!

Prutande

Igår kväll ringde det en kille från ett nummer jag inte kände igen. Han var från Tele2 och erbjöd mig billig telefoni och bredbandsuppkoppling eftersom jag har FA-skattesedel och därför kan använda deras företagsabonnemang. Jag tyckte väl egentligen inte att det lät så lockande, men förutom gratis telefoni (eller åtminstone väldigt billig) sa han att jag bara skulle betala 279 kronor i månaden för 24 MBit/s. Nu betalar jag 299 kronor för 28 Mbit/s.

Jag sa att jag skulle prata med min nuvarande operatör och se om jag kunde få samma pris utan att byta till Tele2. Säljaren i luren sa att han skulle återkomma efter nyår och kolla hur det gått för mig. I morse mejlade jag AllTele och berättade att jag hade fått ett fett erbjudande och undrade om de kunde lägga sig under 279 kronor.

Svaret jag fick var glädjande! Sofia på AllTele erbjöd mig det kampanjerbjudande som det skyltas om på deras webbplats. Trots att jag redan är kund behöver jag det närmaste halvåret betala bara 199 kronor i månaden. För samma abonnemang som jag redan hade. Nu är jag nöjd och glad.

Min tacksamhet bör fördelas lika mellan AllTele, som är ett flexibelt företag med tillmötesgående personal – och Tele2 som fick mig att börja förhandla över huvud taget. Sånt här borde jag göra oftare.

O(m)märkbart

Förskräckt upptäckte jag att den oöppnade förpackningen med 425 gram blodpudding i mitt kylskåp hade passerat sitt bäst-före-datum med en dag. Det var ju slarvigt av mig. Här hade jag gått och köpt upp mig på ett rejält lager till ett mycket fördelaktigt pris för en tid sedan – och så hade jag låtit tiden gå och ätit andra livsmedel istället för att hugga in på den sista puddingen.

Nöden hade ingen lag. Jag såg mig noggrant omkring och konstaterade att ingen annan fanns i lägenheten. Så skred jag till verket. Omärkbart kilade jag iväg och hämtade julklappsetiketterna. Med försiktig och varsam hand pillade jag sedan bort etiketten med “Gea’s blodpudding” och på nästan exakt samma plats placerade jag min egen. På min etikett stod det “God Jul” (det var redan förtryckt). Själv hade jag skrivit dit “Blodpudding” och “Bäst före 080114”. Slutligen lade jag tillbaka paketet i kylskåpet.

Nu ska jag äta middag. Hoppas att den där blodpuddingen jag köpte inte har blivit för gammal. Det vore synd.

Nej, titta. Den här går inte ut förrän i januari. Vilken tur!

Yrkesmässig

Jag fick ett mejl-tips från en avsändare jag aldrig hade hört talas om* och plötsligt befann jag mig på en webbplats som försålde diverse hälsoprodukter. Främst verkade det handla om tveksamma smärtstillande mediciner, tillväxthormoner och erektionspiller.


professional


Något jag fäste mig vid var namnet på Viagra-tabletten: “Viagra Professional”. Jag funderade ett tag över innebörden. Kan man verkligen ha en åkomma, som erektionsproblem, som sitt yrke? Eller hur är det tänkt att man ska tolka den proffsighet som namnet antyder?

Förmodligen finns det andra webbshoppar som tillhandahåller mindre seriösa sorter som “Viagra Amateur” – för såna som inte tar sin impotens på allvar, utan mer har den som hobby. Men här finns ingen plats för dem. Här är det bara hårda – med viss hjälp – killar som göre sig besvär. Erektionsproffs.


* så kallat “spam”

Krus

Seden att smycka sin stjärngossestrut med “krus” kom jag i kontakt med först på Adolf Fredriks (AF) musikskola. Det är oklart hur utbredd traditionen är, men ett krus är alltså en liten buske av veckat silkespapper, inte olikt en smällkaramells, som sitter högst upp i den vita papperskonen. Tanken är att det ska vara lite färggrant.

Materialet i kruset gör struten mycket brandfarlig och lättantändlig, vilket kan vara aningen olyckligt med tanke på luciatågets stearinljus. Men jämställdhetsaspekten ska inte förringas; varför ska bara tärnor med långt och vackert hår känna en gnagande oro över att det alldeles bakom dem står en rad sömniga killar med varierande uppsikt över sina tända ljus? Nej, även stjärngossar med rejält tilltagna krus lever alltid en hårsmån från döden.

Eftersom man på AF måste göra sin strut själv (jag vill minnas en fortfarande omotiverad aversion mot guldstjärnorna på köpestrutarna), blev kruset en detalj som utmärkte vars och ens huvudbonad. Det fanns olika längder som var godtagbara och lärarna försökte hålla koll på vad som gällde och sedan gå runt med saxen. Jag tror att direktiven var lite olika från år till år och från musiklärare till musiklärare, men i grova drag var självständig och nyskapande kreativitet inte särskilt uppskattad – strutarna skulle helst rätta in sig i ledet och inte smyckas med lysdioder, symboler, Dextrosol eller annat festligt.

Mitt bästa – och lyckligtvis enda – minne av en brinnande strut är från 1992. Som tolvåring hade jag förmånen att få medverka i SVT:s sändning från Skansen, där jag tillsammans med ett par kolleger (klasskamrater) skulle agera följeslagare till Årets Lucia. Bakom en häst skulle vi i mörkret åka i en vagn med tända facklor och sedan hoppa ur och knacka på ett fönster, där Skansen-chefen Hans Alfredson skulle få syn på oss och sedan släppa in såväl oss som Lucia. Väl inne fanns där Flickkören som sedan sjöng sånger så det stod härliga till.

Självklart övade vi en del. Och allt flöt på bra fram till den sista generalrepetitionen när vi hade full mundering och skarpladdade facklor. Min kollega i den öppna vagnen hade kanske varit lite väl frikostig med längden i sitt krus – alternativt hade vinden liksom rätat ut veckningen och förlängt det någon decimeter. Hur som helst brann det plötsligt till i skallen på honom. Bokstavligen. En sekunds ouppmärksamhet i kombination med en vindpust från öster och silkespappret hade fattat eld.

Jag minns paniken i hans ögon när vi informerade honom om att han faktiskt brann och hur han desperat slet av sig struten och försökte släcka eldsvådan. Jodå, det gick bra till slut, men i tv-sändningen kunde folk ute i stugorna förmodligen se att kruset på en av stjärngossarna såg lite glest ut. Musikläraren undrade aningen förvånat vad som hade hänt med struten när vi anlände. Nåväl. Uppdraget att eskortera Lucia till stugan på Skansen fullföljde vi och det var det primära. Huruvida vi gjorde det på ett brandsäkert sätt är sedan länge färdigdiskuterat och glömt.

Fetarna

Nu har jag surfat på Expressens webbplats igen. Av rubriken och den lilla pufftexten framgår att Norrköpings invånare är feta. Men texten “fetarna är grannarna i Linköping” tycks mig något otydlig. Jag tycker det är motsägelsefullt att kalla linköpingsgrannarna för “fetarna” när de är värre i Norrköping.

Kul ord förresten. Fetarna.

fetarna

Morgonradio

En kväll kom jag på en alldeles lysande idé. Den handlade om att skapa ett radioprogram på morgonen med allt det där som man vill ha när man vaknar. Jag skissade på ett program som skulle

  • sändas mellan ungefär 6.30 och 9.30
  • ha 2-3 programledare, varav någon gärna kunde få vara lite “knasig”
  • tävlingar, där lyssnarna kunde ringa in och vara med i radio
  • spela någon av 10-15 utvalda låtar var femte minut och
  • ha reklamavbrott var tionde
  • i glad ton förmedla, kommentera och raljera över kvällstidningsnyheter
  • ha aktuella gäster
  • ge lyssnarna möjlighet att mejla och/eller skicka sms till studion
  • avbrytas för nyheter, väder och trafik lite för ofta

Nästa morgon slog jag på radion och upptäckte till min fasa att Mix Megapol redan hade använt min idé! Punkt efter punkt var ju nästan precis vad jag hade tänkt mig. Jag bytte kanal och insåg att även Rix FM hade ett identiskt program. Snart blev jag varse att radiokanalerna Lugna Favoriter, NRJ, The Voice och till och med Sveriges Radios P3 och P4 alla erbjöd nästan samtliga inslag från min lista.

Tydligen var det fler som hade kommit på samma idé som jag. Eller rättare sagt… det var ingen kanal som hade kommit på något annat koncept. Alla förfasade sig över någon (samma) nyhet i Aftonbladet, alla spelade ungefär samma musik och hade liknande reklam. Programledarna var inte samma i alla kanaler, bara gästerna, men i övrigt verkade innehållet vara klonat.

Till slut rattade jag in P1 och – mycket riktigt – snart hade jag somnat om.

Porren…

Igår gick jag förbi en skönhetssalong som med en stor skylt erbjöd en mängd tjänster. Bland de otaliga sammansatta orden fanns bara ett som hade ett till synes omotiverat binde-streck. Men sen förstod jag.
Por-rengöring kanske är det mest smakfulla alternativet ändå.