Facebookgrupper

På det dära Facebook finns det en möjlighet att starta “grupper”, där det är möjligt att bli medlem. Personligen har jag inte förstått vad de ska vara bra för, förutom att visa att man tar ställning för den åsikt som förmedlas i gruppens titel. Jag är med i ett fåtal (fem) grupper men har nog inte varit särskilt aktiv i någon av dem.

Idag ser jag att det pågår en debatt om Eniros kataloger och många verkar ha fått upp ögonen för möjligheten att avbeställa dem. Självklart har det då samtidigt skapats en sådan grupp på Facebook. Eller… två faktiskt. Nej… tre… fyra… nej, tjugo grupper med nästan exakt samma namn och mål. De har alla mellan 3 och 850 medlemmar.

Jag undrar hur den artonde, nittonde och tjugonde personen tänkte när de skulle skapa sin grupp. Kollade de inte om det kanske redan fanns någon som kommit på samma idé tidigare? Och jag undrar om man som aktivt intresserad av denna avbeställningsfunktion bör gå med i alla grupper eller om man kan välja en favorit. Kanske ska man hoppa omkring mellan dem för att se var det är flest aktiviteter på gång.

En gång skapade jag en egen grupp som faktiskt var tänkt att skapa lite aktivitet och fylla en funktion. Tyvärr blev den väldigt kortlivad.

Ordkrig

ordkrig

Aftonbladet kommer alltså med den smått sensationella nyheten att ett krig med ord (så kallade debatter) är vad som blir avgörande för utgången i presidentvalet. Tydligen är det inte aktuellt med några väpnade konflikter mellan de olika kandidaterna, utan istället blir det nu ord och verbala utspel som får en mer betydande roll i kampanjerna.

Egentligen är det inte vad artikeln handlar om, men rubriksättaren hade väl en dålig dag. Rubriken känns inte helt klockren.

Män som hatar kvinnor

Jaha, så har det hänt igen. En gammal kvinnomisshandlare som tyvärr även spelar fotboll har ånyo visat upp sitt fula tryne. När han skulle skriva teorin på körkortsprovet hade han inte med sig legitimation och tjejen på Vägverket kunde därför inte låta honom vara med. Han lär då ha blivit tokig och krävt att han skulle googlas eftersom han är “en känd fotbollsspelare” (såna behöver tydligen inte legitimera sig). Sen kallade han tjejen för både det ena och det andra, tills hon började gråta.

Det är möjligt att det är som han säger, att han är utsatt för rasism. Men att uttrycka “ganska grova förolämpningar mot svenska kvinnor i allmänhet” känns också tämligen rasistiskt. För att inte tala om att han kräver mer stöd av sin klubb. “Missförstånd och bråk utanför planen skulle kunna undvikas” menar han och säger att de utländska spelarna aldrig kommer att “känna till alla regler i landet”. En kulturkrock alltså. Ja, kanske hör ID-handlingar inte till vanligheterna i Liberia (hans hemland) men inte heller där kan det vara okej att skälla ut kvinnliga handläggare på det sättet.

Som stark anhängare av att ge människor en andra chans i samhället, tyckte jag att det nästan var acceptabelt när klubben i början av året berättade att den “har ett program för Dulee och hans familj som ska ta hand om det här på bästa sätt”. Om någon ångrar sig och vill göra rätt för sig tycker jag att vi ska förlåta dumma handlingar, även om det är svårt. Själv har jag inga problem med att en gammal mördare blir läkare och ser till att rädda liv i sitt framtida yrkesliv. Vi låter ju gamla knarkare och skattesmitare bli fullvärdiga medlemmar av samhället och regeringen. Alla bör få en möjlighet att göra bättre ifrån sig i fortsättningen.

Däremot har jag ingen som helst förståelse för dem som tar sin andra chans och slänger bort den. Jag begriper inte vad som görs i alla dessa rehabiliteringsprogram eller vilket “stöd” det är som krävs för att förbättra en människas kvinnosyn. Nu tror jag inte att det blir tal om fängelse (om det nu ens blir någon fällande dom), eftersom killen kom undan med 60 timmars samhällstjänst förra gången – och då hade han ändå slagit och sparkat sin sambo. Men jag hoppas att någonting händer, för nu måste det vara nog.

Det bär mig emot att betala entrébiljetten till Råsunda när jag vet att den hjälper till att finansiera hans skyhöga lön. Därför vill jag helst att han försvinner så fort som möjligt. Eller spärras in. Mig kvittar det.

Syftningsfel

syftning

Plogen klöv alltså en bil, men klarade sig mirakulöst. Vad som ligger i begreppet “klarade sig” är dock oklart för mig när det gäller en plog.

Då är det tydligare med citatet från den 55-årige änglavaktade föraren som berättar om vilken tur plogen har haft: “Han hade väldig tur.”

Nyhetsvärdering

Ibland läser jag artiklar som handlar om absolut ingenting. De är ofta resultatet av ett minimalt arbete av en lat journalist som bara översatt eller tolkat någonting som någon annan skrivit. Men även artiklar som är resultatet av viss research och flera intervjuer kan också vara helt meningslösa.

Egentligen är väl det anmärkningsvärda att artikeln toppade dn.se vid 23:45 den 23 november 2007. Så fruktansvärt braskande känns inte nyheten om att

  • även “kända” personer inom idrottsrörelsen finns på Facebook
  • de är med för att “hålla kontakten med vänner”

Inte heller informationen om att

  • “det är lätt att spåra personer mellan varandra och se vilka som är vänner”
  • “man kan från Conchas vänner gå vidare in på Rade Pricas vänner, vidare till Johan Elmanders vänner och därifrån till Andreas Johanssons”
  • “det förekommer falska identiteter bland kända idrottare också”

Jag vet inte. Elin Eckerwall har visserligen slösurfat flitigt och sen ringt upp några “kända idrottsprofiler”… Men herregud, vad är nyhetsvärdet?

Om en artikel ska handla om ingenting måste det ju åtminstone finnas några namn som lockar till läsning. Kvällspressen skriver spaltmeter om ingenting om Angelina Jolie, Carola, Kevin Federline, Madonna och Mikael Persbrandt. Med all respekt för Josefin Lillhage och Andreas Johansson – de spelar inte direkt i samma division.

AA-referens

För att som arbetssökande få sin rättmätiga ersättning från A-kassan måste man skicka in mängder med underskrivna papper. Jag räknade till sju olika intyg och blanketter, om vardera flera sidor och med påskrifter från såväl Fan som hans moster, som skulle bifogas det personliga brevet. Förmodligen vill de i detta brev ha någon sorts sammanställning av vem man är och varifrån alla papper härstammar.

Jag tyckte att min personliga inledning var fräsig:

Hej AEA, jag heter Calle. Och jag är arbetslös.

Jag tänkte att det var lika bra att ta det klassiska första steget med en gång och erkänna min belägenhet. Det är synd att man i skriftspråk inte kan förmedla tonfall och konstpauser, för jag hade gärna målat repliken i mer färgstarka kulörer. Och gärna med någon form av respons från den tänkta samtalsgruppen.

Stegläget

Som jag tidigare berättat har jag sedan den 1 oktober en stegräknare fäst vid min höft. Det började med att jag var deltagare i motionsaktiviteten Steg, anordnad av Korpen. Men när tävlingsperioden avslutades efter en månad (jag kom tydligen på 341:a plats av 22 925 deltagande) fortsatte jag med mina ändlösa promenader.

Det här är nog – helt ärligt – den mest effektiva träningsform jag prövat på. Precis som det framgår i den insiktsfulla DN-artikeln är det tävlingsmomentet som ligger till grund för framgången. När jag tittar ner på höften och läser av antalet steg, känner jag att jag inte gärna kan sätta mig i soffan. Nej, inte när det är möjligt att istället dra in lite steg före läggdags. I artikeln, som refererar till amerikansk forskning, står det att man rör sig mer, minskar sitt BMI och sänker sitt blodtryck. Två av tre är ju inte dumt.

Mitt mål är alltså att gå en miljon steg före novembers utgång och det kommer jag lätt att klara av. Just nu har jag gått drygt 950 000 steg, vilket ger ett snitt på strax över 18 000 steg om dagen. Förmodligen når jag miljonen under helgen. Då ska jag fira! Och sätta upp nya mål. En miljard.

Clowner

Den sista tiden har jag märkt att jag tagit illa vid mig av den ofta onyanserad kritik som riktats mot (delar av) det svenska landslaget. För att inte bli deprimerad och bitter har jag därför beslutat att ignorera känslorna av hat, förakt, besvikelse och vrede. Istället ska jag börja betrakta kritikerna som clowner; människor satta till jorden för min underhållning; svåra att ta på allvar, men inte heller med något sådant syfte. Då blir det lättare för mig att stå ut.

Ett exempel är det här som kallas tv-krönika men som mer verkar vara ett enda långt personangrepp. Clownen Croneman må vara mycket väl påläst när det gäller tv, som han säkert tittar en massa på. Han har också en poäng med sitt försök till diskussion om okritisk journalistik, även om jag inte alls delar uppfattningen om att den skulle omfatta landslaget i fotboll. Snarare tvärtom.

Nåväl. Nu till det absolut lustigaste, nämligen formuleringen:

Lars Lagerbäcks fotbollskunskaper kan väl ingen ta ifrån honom, men jobbet skall man nog befria honom ifrån. Idag helst.

Jag läser meningarna om och om igen. Jag läser, men förstår inte. Vad clownen skriver är alltså att jobbet som förbundskapten i fotboll inte ska gå till den som har bäst fotbollskunskaper? Vad ska han vara bra på då? Att snacka? Nej, det är så dumt att man måste dra på mun.

Men jag förstår inte att en välrenommerad tidning som Dagens Nyheter valde att trycka “tv-krönikan”. Kanske tyckte även redaktören att det fanns ett visst underhållningsvärde i texten. Surrealism möter galenskap.

Hörsammad

I ett tidigare blogginlägg uppmanade jag alla som buade åt mitt svenska landslag att stanna hemma nästa gång. Nu verkar det som att det kommer bli så!

Jag antar att det är en viss sorts fotbollssupporter som köper biljett till en match den 21 november, på ett nollgradigt Råsunda mot en lilleputtnation i Fotbollseuropa. Förhoppningsvis slipper vi som är av det rätta virket alla dem som är av det sämre. De proppmätta buroparna stannar hemma!