Djurgården – BP 0-1 (0-0)

Det hade varit så mycket prat på förhand om att ställa upp med – eller ställa över – spelare med förmodat bristande lojalitet för det egna laget. Så mycket dumt hade sagts, bland annat om och av Markus Karlsson i BP. Därför var det skönt att se hur alla brommapojkar såg extra taggade ut inför uppgiften.

Okej, de första minuterna var det full fart framåt från Djurgårdens sida och det var med nöd och näppe som bortalaget lyckades hålla tätt bakåt. Men stormen bedarrade och även BP gick till attack, tvingade att göra åtminstone ett par mål före halvlekens slut. När målchanser uppstod var det dock som förgjort för båda lagen. Skotten gick skrattretande långt utanför eller hade knappt styrfart när de nådde fram till de tacksamma målisarna.

Matchen såg ut som de har börjat se ut nu på hösten. Ett kämpande rödsvart lag med igelkottsförsvar och sporadiska motattacker. 0-0 i halvtid var inte orättvist och den där hejdlösa offensiven som DIF flaggat för, hade BP faktiskt hejdat ganska bra.

Ett kul inslag till andra halvlek var att bortalaget hade bytt strumpor, efter antingen plötsligt uppblommande kollektiva fotsvettsbesvär – eller direktiv från tv-/domarteamet som inte såg skillnad på folk och fä. Såna klädbyten hör inte till vanligheterna inom toppfotbollen och den procent av publiken som uppfattade det, njöt i fulla drag. Den vita färgen kunde symbolisera det rena spel som ifrågasatts på förhand. Det var vackert, om än förvirrande och svårtolkat.

Spelmässigt var andra halvlek var sämre. Målchanserna var färre och avsluten ännu mer uddlösa. Men på en BP-frispark lyckades mittbacken Malmström nicka fram Guterstam som – kors i taket – sköt in bollen i motståndarmålet! Det var med en kvart kvar och efteråt hände inte så mycket. Kanske hade BP kunnat peta in bollen vid ytterligare något tillfälle, men det såg ut som vanligt i det offensiva straffområdet.

Djurgården verkade efter målet betrakta sig som ett slaget lag. Det såg håglöst ut och BP kunde ibland till och med passa bollen mellan sig flera gånger i rad. När slutsignalen ljöd hade matchen visserligen två förlorare men nog kändes det ändå som en moralisk seger för Allsvenskans sämsta lag. Bland Brommapojkarnas spelare stod ex-djurgårdarna för de bästa insatserna och nollan hölls intakt under hela året mot blåränderna. Imponerande!

Jag undrar vilka spelare som blir kvar till nästa säsong, när jag hoppas att vinsterna blir fler och den naiva tokoffensiven ger bättre utdelning än i Allsvenskan. Förmodligen försvinner landslagsmannen Guterstam och därmed också minst två mål i den offensiva kolumnen; hur ska han någonsin kunna ersättas…? Min plan är att följa laget så gott det går även i Superettan. Att välkomna Bunkeflo hemma på Grimsta i ösregn tillsammans med 346 frusna i publiken. Mmm… Jag längtar.

En liten kommentar om O’Leary’s Centralstationen. Fantastiskt bord längst fram mitt framför en godtagbar bild på vit duk, god mat och bra service, inte överdrivet idiotiskt skränande kroggäster, trevliga lokaler och BP-vinst. På så sätt en mycket nöjaktig eftermiddag. Men 36 spänn för en light-cola? Jag har inga problem med att betala 200 kronor, eller det dubbla, för att se ett par bra fotbollsmatcher (händelserika Liverpool-Arsenal visades efteråt) med goda vänner och maträtter. Men att punga ut med 72 kronor för två läsk… Normalt sett fyller jag en balkong för samma summa (se även den här bilden). Det ska krävas väldigt mycket gratis översaltade popcorn för att motivera ett sånt pris. Vad gnälligt det låter. Men sant. Sänk priset på läsken, så kan serveringspersonalen få behålla det överskjutande beloppet. Det vinner ju alla på – utom restaurangen.

Blodtryck 2

forts…

Allt var som vanligt. Väntrummet såg ut precis som alltid och dr. Loohagen var traditionsenligt ett par minuter sen med att kalla in mig. I hans rum satte jag mig på den vanliga stolen och vi kallpratade lite om förkylningstider. Blodtrycksmätningen var över lika fort som vanligt och jag väntade bara på “det ser ju bra ut” och att få fortsätta rutinen.

Men. Istället hummade Loohagen och tittade lite bekymrat framför sig. “140 genom 88, det är lite högt, det”, sa han. Han förklarade att gränsvärdet till för högt ligger på 140/90, så egentligen befann jag mig väl inom gränserna. Men ändå var det ju sämre än det 125/83 som jag hade i maj förra året.

Efter tre år skulle jag nu få en ny medicin, med någon extratillsatt substans som skulle reducera saltet i kroppen (jag förstod inte riktigt). Sen började han återgå till rutinerna med det eviga mässandet om hälsa och kost. Han undrade om jag äter mycket salt och jag sa ingenting om min makalöst stora popcornmaskin, Big Popper, där jag kan göra hur mycket saltade popcorn som helst. “Det tror jag inte”, sa jag lögnaktigt, trots att jag visste att hans fråga var närmast retorisk.

Vad jag än svarat skulle han han fortsatt med det han nu gjorde, att berätta att asiaterna inte äter salt och inte har högt blodtryck. Sen pratade han fibrer och grönsaker. Lite alkohol nämner han också alltid. Det problemet avfärdar jag på ett tidigt stadium, men slipper ändå inte undan den lilla föreläsningen. Motion sa vi inget om den här gången, men jag var redo med trumfkortet stegmätaren och mina 20 000 steg dagligen.

Sen fick jag gå. Redan om ett halvår ska jag tillbaka och så ska vi se om nya medicinen kickat in på ett bra sätt. Jag undrar om den är smaksatt. Citron vore inte dumt. Eller smultron.

Blodtryck

En gång om året går jag till doktorn. Det är när jag har sett att min medicin börjar ta slut och jag behöver få nya recept utskrivna. Igår insåg jag att burken innehöll piller för bara ytterligare någon vecka och fick en tid redan idag. Så idag ska jag till doktorn.

Han brukar fråga hur jag mår och jag svarar “bra”. Sen mäter han mitt blodtryck och säger “det ser ju bra ut” och så knappar han på sin dator. Han skriver något och klickar med musen, samtidigt som han försöker ställa frågor om min hälsa och uppfatta vad jag svarar. Det brukar gå sisådär, men snart är han klar och ett kvitto skrivs ut. Då har han skickat ett e-recept till Apoteket, där jag kan få ut min medicin för det kommande året.

Doktorn poängterar alltid att jag inte är sjuk. Men att det är viktigt med medicineringen för att jag inte ska bli det. Högt blodtryck är tydligen ingen lek om man går med det för länge utan åtgärd. Kärlen gillar inte högtrycket, utan försöker bygga sig starkare för att klara pressen. Men kärlväggarna blir tjockare på insidan istället för utsidan och då får blodet allt mindre plats att ta sig fram. Till slut är det jättesmalt och så bildas det en propp och det blir totalstopp. Då dör jag.

Eller så äter jag min tablett varje dag. Vid det här laget måste jag ha ätit tusentals av dem. De smakar ingenting. Det vore roligare om de smakade mandarin. Eller jordgubbar.

Lidltips

Om man handlar på Lidl kan man få erbjudanden om att köpa exempelvis 5 paket glass för 29 kronor, medan 1 paket kostar hela 9 kronor. En ekonomisk och förnuftig människa inser att det då är klokt att köpa flera. Men: ha inte så bråttom! Den osofistikerade kassaapparaten hos Lidl programmeras allt som oftast på ett inkorrekt sätt. Styckepriset registreras till priset på erbjudandet (29 kr) dividerat med antalet (5).

I ett par dagar för några månader sedan kunde jag alltså köpa glass för 6 kronor istället för 9 kronor. I våras minns jag att jag köpte toalettpapper enligt samma princip (det gick ju inte att köpa 24 rullar, så jag nöjde mig med 12 och fick dem ändå hur billigt som helst). Som om Lidl inte höll låga priser även utan dessa förmåner.

Något att tänka på. Igår köpte jag en chokladkaka istället för två. Men betalade som jag hade förstånd till. Inköpslistan kan göras lång.

Doldis

I dagens Expressen kommer jättenyheten:

Här är de dolda sockerbomberna
socker.gif
Så många socklerbitar motsvarar snacks grlass och gpodis.

Jag gillar bildtexten. Tre lustiga stavfel i en så kort text. Jag har hört att det skulle bli nedskärningar bland korrekturläsarna på tidningen och vissa konsekvenser kan vi tydligen se redan nu.

Men framför allt är det ju en så skön vinkel på nyheten. Från Livsmedelsverkets lista på hur många “sockerbitar populära produkter innehåller” väljer man att lyfta fram snacks, söta drycker, godis och glass. Jag vet inte om ni är chockade, men själv kunde jag nästan ana att godis innehåller mycket socker, eftersom det smakar ganska sött. Dessutom har jag hört att det är onyttigt. Någon gång 1983 eller kanske 1984 började det budskapet att förmedlas till mig.

Inte förrän långt ned i texten nämns livsmedel som ketchup, fruktyoghurt och frukostflingor. Där är väl sockret lite mer dolt (även om jag inte riktigt begriper vad det betyder). Men kanske blir det inte lika många sockerbitar att redovisa som i de sötaste produkterna.

Sen förstår jag inte varför man helt okommenterat redovisar snacks, som inte innehåller något socker. Däremot är energiinnehållet skyhögt. Kanske något för en uppföljare: så mycket dold energi finns i snacks.

Fri

Från och med den 1 november behöver jag inte jobba längre. Eftersom vikariatet som webbredaktör på Eniro tar slut – och ingen har velat förlänga det eller erbjuda mig någon annan tjänst – kan jag göra vad jag vill från månadsskiftet. När jag insåg det för någon månad sedan blev jag lite ledsen. Men sen blev jag glad. Det ska ju bli skönt.

Jag har inte haft mer än en semestervecka på hela året. Nu har jag en hel del att ta igen och det är precis vad jag ska göra! Först åker jag till Sheffield, stålstaden, och London, nöjesstaden, och blir borta i nästan en vecka. Sen kommer jag hem igen och fortsätter min semester på hemmaplan.

Min vän Golfaren har på ett mycket vältajmat sätt avslutat sin säsong och befinner sig i en liknande situation. Han behöver inte heller arbeta under resten av året och kan istället umgås med mig och ägna sig åt att flytta till Bergshamra. Man har ju hört talas om föräldralediga människor som hänger med varandra; dricker latte dagarna i ända, spelar dataspel, stressar av, softar och passar barn. Vi ska nu göra ungefär det där – minus barnen. Förmodligen tvingas jag hjälpa till med att bära saker till Bergshamra, men det är nog inte så farligt. Bara jag slipper spackla.

Utan att skriva någon ny att-göra-lista, kan jag rada upp vissa saker som behöver göras i den egna lägenheten. Badrumslampa*, till exempel. Och så funderar jag på att skaffa mattor till golven. Man ska visst ha det. Men det stora projektet är att byta upp mig när det gäller televisionssituationen. Plasma-tv. Digital-tv. Såna saker.

När arbetet inte kräver att jag måste sitta stilla åtta timmar varje dag, kan jag öka på mitt stegantal betydligt. Mina 22 000 steg om dagen kan säkert dubbleras eller åtminstone öka kraftigt. Tyvärr är väl inte vädret alltid så lockande att gå ut och promenera i, men jag hoppas att stegräknaren minimerar risken att jag blir alldeles för stillasittande.

Det här ser jag verkligen fram emot. Jag kan inte vänta på att få sluta. Nu. Nu. Nu! Vill jag sluta.


* Ordet ska delas mellan bokstäverna “s” och “l” och inte mellan “m” och “s”. Badrums-lampa, alltså. Det är ny belysning jag behöver, inte någon våtrumsglädjeflicka. Haha.

BP – Kalmar 1-2 (1-1)

Jaha. Så var det roliga slut för den här gången. Trots en remarkabel poängmässig förbättring under hösten, blev det på söndagen klart att Brommpojkarna inte får återkomma till Allsvenskan förrän 2009.

Sittplatsläktaren var utsåld och jag och Far fick ställa oss på ståplatssektionen, men lyckligtvis under tak och inte alltför långt bort från planen. Jag pladdrade på värre än vanligt och kände att på ståplats kunde jag använda ett möjligtvis mustigare språk än vid de dyra platserna.

Med jämna mellanrum återkommer jag till hur märkligt det är att jag, som till vardags är lugn och sansad, tyst och lugn, blyg och tillbakadragen – förvandlas till en helt annan person så fort adrenalinet börjar pulsera när domaren blåser till spel. Helt plötsligt hävdar jag då på fullt allvar att domaren är värdelös, att motståndarna fuskar, att bortaklacken är intelligensbefriad och att hemmalaget bör få frisparkar och straffar osv. Ibland försöker jag se på mig själv utifrån, liksom ta ett steg tillbaka och reflektera över vad jag just skrek. Och det är med skräckblandad förtjusning jag häpnar över mig själv.

Nåväl. Matchen började och Kalmars spelare visade sig vara ungefär dubbelt så stora som Brommapojkarnas (David Elm är tydligen 191 cm/95 kg och brorsan Viktor 192/87). De öste in höjdbollar mot den i jämförelse dvärglika backlinjen, som med stor möda försökte freda sig. Det gick faktiskt riktigt bra och efter tjugo minuter gick hemmalaget till och med till anfall. Den första gången någon kom in i straffområdet blev det mål! 1-0 till BP! Det här kanske kunde gå vägen.

Men nä. Den fullt rättvisa kvitteringen kom några minuter före halvtid, när Kalmar hade fortsatt att sparka in bollar i luften mot Brommapojkarnas straffområde i tjugo minuter. Men 1-1 i paus var ändå ett positivt resultat mot ett lag som jagade guld och faktiskt var bäst i Sverige för tillfället.

Den relativa tillfredsställelsen varade bara en liten stund, fram till Trelleborg tog ledningen mot Hammarby. Mitt resonemang om det mest karaktärslösa laget i Allsvenskan kan här gå vidare. Min första kandidat är egentligen Helsingborg, som för några veckor sedan hade 2-0 mot Örebro men lyckades släppa in fyra och förlora. På söndagen förlorade de mot Gefle med 4-0 och ordet “håglöst” känns adekvat. Men. Trots att de numera på sin höjd ställer in skorna på planen, lyckades laget faktiskt vinna mot Hammarby i förra omgången. Alltså tycker jag Hammarby, som varken gjort mål eller vunnit sen den 24 september när de slog Elfsborg, förtjänar förstaplatsen. När de förlorade mot IFK Göteborg i matchen efteråt, verkade de betrakta sin säsong som över. Trist för alla andra som litar på att alla lag gör sitt bästa. Det är liksom det som seriespelets rättvisa bygger på.

  1. Hammarby
  2. Helsingborg
  3. Elfsborg

Nu krävdes det vinst på Grimsta, medan en förlust definitivt skulle innebära nedflyttning. Och som ett brev på posten kom segermålet för Kalmar. Precis som jag-vet-inte-hur-många gånger förut i matcher jag sett, var Brommapojkarnas press på bollhållaren, den här gången Cesar Santin, inte helt nöjaktig. Killen fick springa med bollen och skaffa sig skottläge. Brassen gjorde inget misstag och målet såg ut som vanligt. Så trist.

Resten av matchen kan bara karakteriseras som ett enda långt lidande och slutsignalen kom nästan som en befrielse. Stegen mot bilen för hemresan var tunga och huvudena nedsänkta. Men under resans gång började vi redan prata om säsongen 2008 och att BP åtminstone skulle vara med i toppstriden i Superettan. Motståndet känns inte övermäktigt, eftersom de bra lagen gått upp och bara BP tillkommit uppifrån. Det bör åtminstone bli fler segrar än i Allsvenskan och lite mer att glädja sig åt.

Det kan faktiskt bli riktigt roligt! Nu ska vi bara vinna mot Djurgården först. Tydligen är det inte helt kört, förresten. Om Trelleborg förlorar med 3-0 behöver BP bara göra sex på DIF på Stadion. Lycka till!

Läggmatch?

Helgen inleddes med en föraning om hur bottenstriden skulle avgöras. Elfsborg ställde på lördagen upp med en lustig laguppställning mot Örebro. Men det riktigt lustiga var hur spelarna uppträdde under själva matchen. I andra halvlek tilläts nämligen en vitklädd örebroare att tämligen ostört komma fram till straffområdet. Väl där fintade han lite med en back, som sparkade till honom över benet. Straffen var korrekt dömd men kändes väldigt onödig för oss som tyckte att ÖSK inte skulle ta viktiga poäng och segla iväg från nedflyttningsstrecket – och lämna BP och Trelleborg där nere ensamma som avstigningskandidater.

Straffen gick mitt i målet – men målvakten slängde sig med stor entusiasm så långt därifrån som möjligt. Lite senare fick Fredrik Berglund i Elfsborg en målchans. I fritt läge fyra meter framför målet lyckades han dock nicka bollen ett tiotal meter utanför och jag häpnade lika mycket som tevekommentatorerna. Sedan kom samma kille helt fri, med bollen framför fötterna, men misslyckades åter att göra något vettigt; avslutet var osannolikt fjösigt. Örebro kontrade och fick ut bollen till höger, där yttermittfältaren vandrade in i straffområdet och sköt ett halvhårt skott mitt i målet. Den här gången kastade sig målisen med ännu större kraft bort från bollen. Det såg märkligt ut. Vanligtvis slänger sig målvakter mot bollen, inte ifrån den.

Det är intressant att diskutera vilket allsvenskt lag som har sämst karaktär. Vilka spelare som bara struntar i alltihopa, så fort de inte längre har någon medalj att spela för. Vilken klubb som inte har någon som helst stolthet eller känsla för rent spel. Elfsborg ligger ganska högt upp på min lista. Hoppas de i alla fall fick in lite bra pengar till klubbkassan och att det inte var spelarna själva som tog alltihop.