Hockeyvåld

Om en fotbollsspelare medvetet skulle skalla en motståndare, skulle han bli avstängd i ett antal månader. Om han skulle göra det upprepade gånger är det inte troligt att han skulle få spela så mycket den säsongen.

Inom hockeyn har man en annan syn på det här med våld.

Förbundet skriver i sin dom att de två skallningarna varit avsiktliga, men att de inte skett med stor kraft.”

Nä, det är klart. Då är det inte så farligt. Hör ni det, barn! Det är inte så farligt!

Att-göra-listan #23

Milkshake

Någon gång i slutet på veckan bestämde jag mig för att bocka av den här punkten på listan. Min lunch på Burger King passade utmärkt för ändamålet, dock väl medveten om hur mycket som kan krångla när man beställer en milkshake på BK eller McD: “Nej, vi var tvungna att starta om maskinen, den är färdig om en kvart” är en replik jag hört några gånger, även om klassikern, den rakare “Nej, maskinen är trasig” är vanligare.

Det verkar som att det mesta på dessa hamburgerrestauranger är trimmat in i minsta detalj; hamburgarna tillverkas på löpande band, aldrig råder det brist på pommes och läsken sinar aldrig. Till och med ett (lågavlönat) barn kan rätta sig in i ledet och producera, eftersom rutinerna är så inkörda. Men den där maskinen som gör milkshake… Den är lynnig och opålitlig och skulle inte få behålla jobbet om den vore mänsklig. Varje gång den inte trilskas blir jag glatt förvånad och så ska det ju inte vara.

Nåväl. Det här var ett sånt tillfälle; maskinen fungerade och jag beställde Big King Meal “fast med stor milkshake“. Pojken på andra sidan disken tog emot min beställning med vissa problem. Efter lite hjälp från sin chef förstod han vilka av kassaapparatens knappar han skulle trycka på och frågade mig sen vilken smak jag ville ha. Jag ville ha jordgubb. “Nä, det har vi inte“. Då ville jag ha choklad, som jag fick.

Jag har aldrig druckit någon annan smak än jordgubb tidigare och tror att jag ska hålla mig till den även fortsättningsvis. Chokladsmaken var inte alls särskilt framträdande, men jag tyckte ändå att min milkshake var läcker. Den smakade kallt och sött och ganska mycket vanilj. Hamburgare med milkshake är smaskens. Verkligen.

Att-göra-listan #10

Köpa ett par klädesplagg

Äh. Det här lilla uppdraget trodde jag väl inte ens själv att jag skulle genomföra. Jag tycker verkligen inte om att shoppa och reducerar därför helst årets inköpstillfällen till ungefär två, när jag tar med mig min personal shopper och går lös.

Ändå tog jag i veckan en liten tur till uppskattningsvis tre butiker i stan. Mina slutsatser från rundan är:

1. Kläder är dyra, åtminstone de jag tror är snygga
2. Jag är nästan helt ointresserad av kläder

Den här punkten i min personliga utveckling får vänta på sig. Det kommer fler somrar.

Att-göra-listan #6

Äta glass åtminstone 12 gånger

Det här var en baggis. Jag tänker inte redovisa alla tillfällen, men kan rapportera att den lokala matvaruaffären sålde GB Gräddglass i halvliterspaket till ett mycket förmånligt pris. Både den med krossad choklad och den med jordgubbssylt var mycket smaskig.

Från veckan vill jag även minnas finglass vid Fridhemsplan (gelateria italiana) vid något tillfälle och någon mjukglass lite här och var.

Ur glassynpunkt var veckan lyckad – för att inte säga extremt lyckad. Och jag var lycklig. Eller extremt lycklig. Så där som man bara kan bli av en lagom mängd socker i kombination med mättade fetter.

Att-göra-listan #5

Se 5 fotbollsmatcher

Söndag: IF Brommapojkarna – Örebro SK 3-1 (bottenmöte på Grimsta)

Tisdag: Valencia – Elfsborg 3-0 (utskåpning på teve)

Onsdag: AIK – Umeå IK 3-4 (damcupfinal på Skytteholm)

Lördag: AIK – Linköping 1-1 (Damallsvenskan på Skytteholm)
Matchen är omnämnd av det senaste stjärnskottet/stolpskottet på blogghimlen.

Söndag: Real Madrid – Sevilla 3-5 (nån sorts prestigefylld träningsmatch på teve)

Botten

– Det är lättare att jobba när det går bra. Det finns ett jävla go i hela AIK, från Susanne i receptionen till Charlie (Granfelt, vd AIK Fotboll) i toppen.

Sportchefen i AIK, Ola Andersson, uttalar sig aningen olyckligt om var Susanne i receptionen befinner sig i klubbens hierarki. Det är svårt att tolka citatet som annat än att hennes position är motsatsen till toppen.

Att-göra-listan #7

“Ta en öl” med minst 3 kompisar eftersom “det var så längesen”

Det här var en punkt som nog krävde mer planering än vad jag hade insett. Människor hade inte synkroniserat sina semestrar med min och visade sig svåra att få träffa. På tisdagen lyckades jag dock boka in min gamle gymnasiekompis Fabian och vi promenerade runt Kungsholmen, på vilken vi lunchade innan vi promenerade vidare till Djurgården. En rejäl promenad blev det.

Sånt här borde man ju göra oftare; kolla vad som har hänt sen sist och vilka äventyr som väntar ens vänner i den närmaste framtiden. För mig är ölen endast en metafor som inte är nödvändig för umgängesformens lycka.

Inför helgen trodde jag att jag skulle misslyckas totalt med det kvantitativa målet om 3 kompisar, men när jag på lördagen satt i Kungshallen med en utsökt Chicken Tikka Masala, såg jag ett välbekant ansikte framför mig: Jonas från mellanstadiet! Vi var klasskamrater i sex år och nu har han blivit någon sorts stridspilot. Historien förtäljer inte om han förberedde sig för utlandstjänst, men nog såg det ut som en asiatisk rätt på tallriken.

Annars pratade vi lite fotboll och vad jag gör nuförtiden. Medan jag håller mig på marken ska han, om jag förstod saken rätt, börja flyga JAS-plan de närmaste veckorna. Olika falla ödets lotter. Hoppas att han får stanna kvar i cockpit och att katapultstolen inte skjuter ut honom av misstag.

Samma dag ringde en annan Jonas. Vi spelade i samma fotbollslag 1995 och pratar verkligen inte ofta med varandra. Men nu behövde han visst hjälp med lite webb och visste att det var mitt kompetensområde. Under det långa samtalet pratade vi dessutom en del om att spela fler inomhusturneringar med gamla laget nu i vinter. Där kan man prata om kompisar från förr, en hel bunt av dem.

Den här punkten löste sig alltså för mig med slumpens hjälp. Under veckan var jag förresten även på två födelsedagskalas med folk jag inte träffar så ofta, så min aktivitet på den sociala skalan var osedvanligt hög under vecka 33. Mycket duktigt!

Att-göra-listan #15

Minst fem träningspass

Jag tränade fotboll på tisdagen och torsdagen. Det är två. På onsdagen var jag iväg på styrketräning och lunchspinning på KTH. Tre.

Men på fredagen och lördagen hade jag onda känningar i mina ömtåliga benhinnor och tog det lilla lugna inför söndagens fotbollsmatch ute i Åkersberga. Fyra.

Tanken var fem. Fyra det blev. Icke godkänt.

BP – Hammarby 0-2 (0-2)

Fotbollsderby mot Hammarby och matchen hade flyttats från Grimsta IP till Stockholms Stadion. Beslutet var inte Brommapojkarnas och det är intressant att Grimsta bedöms som farligare än andra arenor där Hammarby tillåts spela. Det är exempelvis på Söderstadion som folk kastar in ölglas mot domarna och på Söderstadion som planinvasioner stoppar matcher. Där spelas det match varannan vecka.

Jag var alltså lite sur redan när jag kom till Stadion. Inte blev jag gladare av att upptäcka att priset på entrébiljetten hade höjts från 150 till 200 kronor. Själva höjningen var väl okej, men nu hade jag tagit med mig – skulle det visa sig – exakt 198 kronor. Det fick bli en ganska lång promenad till närmsta bankomat och tillbaka för att kunna få ta del av eftermiddagens elände.

Första halvlek var väl hygglig de första tjugo minuterna. Visserligen syntes det att det var klasskillnad när det gällde den individuella skickligheten, men hemmalaget låg rätt i positionerna och Bajen fick bara ett fåtal chanser. Något anfallsspel var det inte tal om för BP men det har jag lärt mig att inte begära. Det är lite tråkigt att laget numera lyfter långt på forwards och till viss del har övergett sina naiva och ungdomliga offensivräder. Men förmodligen är det klokt.

I den 25:e minuten fick Hammarby en hörna som rensades ut till en skytt vid straffområdeslinjen. Skottet såg inte märkvärdigt ut, men Asper släppte in bollen vid stolpen; faktiskt såg det nästan ut som att han lät den gå in. Ett par minuter senare var det dags igen när Erkan Zengin fick komma förvånansvärt fri och ta emot ett inspel från kanten. Hans skott satt säkert i bortre gaveln. 0-2 och matchen var över. Zengins dueller med Henriksson på Brommapojkarnas vänsterkant var förresten det närmaste lyteskomik man kommer på en allsvensk arena. Men med BP-ögon var det inte roligt att skåda.

Halvtidsvilan bjöd inte på någon underhållning i form av Brommagymnasterna, som nu verkar ha övergivit sina kolleger från Västerort. Istället fick jag se hur Poppen kommenderade ner miljontalangen Albin Ekdal att “nöffa” inför 6500 åskådare efter att ha förlorat när de bollade gris. Nästa gång fick Ekdal göra en “larv” tror jag. Det såg kul ut. Roligt att Poppen, stärkt av kollegan Aspers eventuella tavla, så tydligt bossade över junisarna på bänken.

Andra halvlek var tråkig. Alla visste att matchen var avgjord och bortalaget förtog sig inte för att utöka ledningen. Hemmalaget hade varken förmågan eller viljan att ändra matchbilden och sen stod klockan på 93 minuter och jag fick äntligen gå hem. Skönt. Det här var sannerligen ingen lördagseftermiddag att komma ihåg.

Att-göra-listan #14

Ladda ner eller köpa en skiva

Jag kommer inte längre ihåg varför, men valet föll på skivan Till dig med Sonja Aldén. Kanske var det för att jag är fascinerad över att hon är Shirley Clamp. Att vara exakt samma människa som någon annan är en ovanlig egenskap. De sjunger likadana sånger, låter likadant, skriver samma texter och rim, delar både humor och säng och en hel del annat.

I den näst sista låten på skivan blir jag förvirrad. Helt plötsligt dyker en röst upp som jag känner igen och jag tror att det är Aldén som gästspelar på skivan. Men troligtvis är det Clamp som klampat (haha) in i studion. Eller så är det kanske Aldén i alla fall. Förvirrande är det hur som helst.

Musiken tillhör genren schlager och påminner en del om Shirley Clamps produktion. Det är lättlyssnat in absurdum. Musiken går in genom det ena örat och försvinner ut genom det andra utan att ha mött något som helst motstånd där emellan*. Detta förhindras av mina hörlurar, som liksom kapslar in skivan i huvudet, men skulle jag ha lyssnat via högtalare är jag säker på att ingenting hade stannat kvar i hjärnan.

Det enda jag kan haka upp mig på är texterna. De är inte speciellt bra. I låten “Hjälte utan mod” sjunger hon om “en gåva i vackert förband”, som om presenten hade skadat sig. För övrigt förstår jag inte många av hennes metaforer i den texten:

Som en bok fylld av ord
Som jag aldrig förstod
Som en gåva i vackert förband
Som en bro till min själ
Som betrodde dig väl
Så förtrollad jag var när du vann
Så underbar du var

Betrodde? Ett ovanligt ordval. Dessutom är det otydligt vem det är det handlar om. Förmodligen är det den “dig” som hon sjunger om som är den obegripliga boken, gåvan och bron, men rent språkligt tycker jag att den näst sista raden antyder att beskrivningarna ovan gäller hennes egen förtrollning. Hur förtrollad var hon? Jo, som en bok, en gåva osv.

När jag nu börjar gå igenom texterna måste jag säga att fler låtar har konstiga liknelser, som “Till en ängel”:

Som en lugn och stilla bris
Tröstande och varm
Som en moders hand på öppna sår
Som en kärlek utan pris
En tanke utan harm
Vill du följa mig vart än jag går
Är du här hos mig nu

Samma otydlighet här: det är väldigt många “som” men jag förstår inte vad det är som liknas vid denna bris, hand, prislösa kärlek m.m. Här tycker jag förresten att det låter obehagligt med någon som har sin hand på ett öppet köttsår, även om både mamma och Aldén menar väl.

En intressant iakttagelse som kan göras i låten “Det är inte regn som faller”, är användningen av ordet “sommarregn” som vi tidigare hört rimmas på “sommaräng” i Clamps “Min kärlek”. Nu hör jag hur Aldén sjunger:

Jag minns den morgonen
När vi två gick i sommarregn

och plötsligt är det alltså ett halvnytt rim som har skapats. Att det inte rimmar är inte så noga. Inte i den här genren.

Sammanfattningsvis vill jag hävda att det inte är texterna som är skivans styrka. Orden är vackra; det är vågor och lätta vindar, kärlek och drömmar, dagar som gryr och murar som rivs. Men när de liksom ska fogas samman till meningsfulla stycken blir det svårbegripligt och ologiskt, nästan parodiskt. Däremot har jag inte mycket att klaga på tonerna och hur de är sammansatta. En fin schlagerdebut för Aldén! Eller Clamp.


* Not that there’s anything wrong with it. Jag älskar lättlyssnad musik och är en varm förespråkare av genren. Det är så skönt att inte behöva tänka ibland när jag lyssnar på skivor. Att något är extremt lättlyssnat är alltså inte nödvändigtvis negativt.