Homofobi och marknadsstrategi

ett annat inlägg skrev jag om en märklig debattartikel i DN där det hävdas att någon som försvarar sig och ger en tafsande man en dagsedel, ger uttryck för homofobins äckliga tryne. Ja, åtminstone om den antastade är man.

Samma dag fick jag en ny definition på homofobi i artikeln i Resumé. Den här säljaren (sponsringsansvarig på Pride-festivalen) måste ha missat något grundläggande i säljkursen. Jag kan inte tänka mig att smutskastning av alla man misslyckas med att sälja in sin produkt till, kan vara att rekommendera. Det är en intressant tolkning till hur företagen väljer att disponera sin marknadsföringsbudget, men den verkar aningen långt dragen och gör nog just dessa potentiella sponsorer lite svårjobbade för den som har ansvar för nästa års sponsring. Stackars den.

Sen är det lite lustigt att IKEA faktiskt sponsrade förra året, men nu inte kände att sporttemat var klockrent. Plötsligt är de någon sorts fiender. Ytterligare lustigt är det att säljaren tycks ha kontaktat fel personer på Adidas; ett företag som påstår sig skulle ha varit intresserat av ett samarbete. Efter artikeln är det nog tveksamt om intresset finns kvar.

Jag småler också åt uttalandet:

-Det har varit ett svalt intresse från sportföretagen. De har skyllt på att de har slut i kassan, samtidigt som de påstår att de har pengar till skolidrott för att bekämpa barnfetma.

Om man ska ställa olika kampanjer mot varandra, verkar det rent retoriskt vara klokt att jämföra sitt eget ädla syfte med någonting mer tveksamt (som barnarbete, idrottsstjärnors orimliga sponsorkontrakt, dyr tevereklam…). Men åsikten att just kampen mot barnfetma är onödig, får ju Pride-festivalens arrangörer att framstå som ganska osympatiska och giriga.

Jag undrar om det går att räkna på hur många miljoner som varumärket förlorade i och med alla dessa oöverlagda uttalanden i branschtidningen. För mig är det obegripligt hur människan kunde släppas lös i medierna. Idag tar ordföranden avstånd men ändå inte från henne.

Offer och gärningsman

Jag läste en märklig artikel på DN Debatt igår. Den hade sin bakgrund i att en person för några år sedan blev antastad på en offentlig toalett, men lyckades försvara sig genom att slå till förövaren och ta sig ut från toaletten. Bra gjort! säger jag. Sexuella ofredanden ska aldrig accepteras och om en rak höger någon gång är berättigad är det i ett sånt här sammanhang.

Men artikeln gick istället ut på att fördöma offret: För drygt sex år sen slog NN ner en man som tafsade […] Kanske tolkade mannen något som NN gjorde som en invit eller så var han bara väldigt omdömeslös. Va!? Det är väl inte bara omdöme som saknas hos någon som tar sig såna perversa friheter? Och det första argumentet är ännu mer uråldrigt och sexistiskt.

Artikelförfattaren medger något motvilligt att tafsaren gjorde fel, men ifrågasätter våldet som användes till försvar. Han ifrågasätter också uttalandet “den jäveln måste ha varit sjuk i huvudet”, som NN använder för att beskriva den otäcka händelsen. För mig låter det som en rimlig tolkning av gärningsmannen, men i artikeln hävdas det att detta skulle vara fel: Varför är en man “sjuk i huvudet” när han gör närmanden […] må så vara att det är på en offentlig toalett? Jag vet inte om frågan är retorisk, men till att börja med är det ju brottsligt. Sen hoppas jag verkligen att det inte i några kretsar är socialt accepterat heller.

Över huvud taget förstår jag inte hur man kan ha en så världsfrånvänd uppfattning om vad som är rätt och fel i sammanhanget: NN försvarar fortfarande misshandeln som skedde inne på toaletten i Frankfurt den där dagen i mars för sex år sen. Han har inte gett uttryck för någon ånger och han tycker sig inte ha gjort något fel. Det är väl glasklart vem som är offer och vem som är gärningsman här? Alla som kränker sina medmänniskor får räkna med en snyting och jag har ingen som helst förståelse för andra värderingar.

Artikeln är osmaklig och obalanserad och det förvånar mig att DN ens publicerade den. Nu har jag sagt upp min prenumeration (nä, det har jag inte – den gick nyligen ut av sig själv, men ändå). Jag tror visserligen inte att det är den här händelsen som den antastade kommer att ta upp i sitt invigningstal på Pride-festivalen, men hoppas att det inte kommer att framföras någon ursäkt. Det vore så fel.

Kaniner på stan

Som boende i innerstan har jag under de senare åren sett hur kaninerna blivit allt fler. För länge sen blev jag intervjuad i lokaltidningen (en reporter och fotograf stoppade mig när jag joggade vid Karlberg) om möjligheten att skjuta delar av kaninbeståndet. Det var en sån där enkät där en pyttebild på mig publicerades tillsammans med fyra andra – och våra kortfattade åsikter.

Något överraskad blev jag när jag var ensam om åsikten att det nog var bra att minska antalet kaniner medelst gevär. Inte ens militären bredvid mig i tidningen ville använda bössan, utan intog en mer human hållning. I sammanhanget framstod jag som en djurhatande galning och det är möjligt att mitt foto kan ha bidragit.

Nu läser jag i DN att Stockholms vildkaniner ska utrotas och tycker att det tog väldigt lång tid för mig att till slut få lite upprättelse. I artikeln framgår det mycket riktigt att “gullighetsfaktorn” är vad som hindrat jaktens effektivitet och att matandet från dagis och privatpersoner knappast har hjälpt till att få bort dem. Min inställning är att kaninerna inte hör hemma i stan och att det är en onaturlig miljö för dem; dessutom förstör de tydligen parker för miljoner.

Fortfarande finns det dock människor som stretar emot. På organisationen Djurens Rätt vill man förespråka en dialog för att hitta andra lösningar men har inte själva några färdiga recept* för att minska kaninstammen. Det är en intressant tanke att försöka tala djuren till rätta, men jag tror inte att det låter sig göras.

Usch, jag kan tänka mig att det här rör sig om såna där aktivister som släpper ut djur från pälsfarmar; djur som sen svälter ihjäl eller far illa på annat sätt, eftersom de inte klarar sig i den miljö de då hamnar i. Var sak på sin plats, säger jag. Förnumstigt. 

* Djurens Rätt kanske skulle ta kontakt med organisationen/lunchalternativet “Dagens rätt”…?

With

Jag var väl lite slutkörd efter min löprunda runt Kungsholmen och funderade därför någon sekund för länge innan jag svarade på frågan

-Excuse me, do you speak English?

från mannen som just hade parkerat på Kammakargatan.

-Yes, sa jag till slut.

-Oh, okay. Do you know if I’m allowed to park here?, sa han. Eller någonting liknande. Frågan gällde hur som helst huruvida parkering var tillåten där han ställt bilen.

Jag tittade efter och såg att han ställt sig mitt i en lastzon utanför en restaurang. I all min vimmelkantighet och vätskebrist hade jag sinnesnärvaro att minnas att den där lastzonen inte är tidsbegränsad utan har stoppförbud dygnet runt året om. Där fick han helt klart inte stå.

-Ahm… No. Not with the yellow line, sa jag och pekade mot trottoarkantens ilsket gula linje.

“With”? Var fick jag den prepositionen från? Skulle han inte få parkera “med” den gula linjen? Min högstadielärarinna Britt Lundin skulle ha gett mig en mycket förvånad blick om hon varit närvarande. Jag blev själv överraskad när jag hörde mig säga ordet.

Mannen med den tydligt amerikanska accenten verkade inte haka upp sig så mycket på mina grammatiska svårigheter, utan förstod ändå den ungefärliga betydelsen av min negativa respons. Och att det var någonting “med” den gula linjen som förhindrade hans parkering. Han körde iväg.

Själv smet jag in i min port och hoppades slippa fler språktester innan jag fått vila ut lite. Prepositioner är knepiga.

Domartabbe

En massa kvinnor i Sverige far illa och ett fåtal av dem som slår dem spelar fotboll i Allsvenskan. Jag tycker de ska sitta i fängelse istället, men ett par veckors daltande är tydligen någon sorts kompromiss.

Mig veterligen är det hittills: Joseph Elanga, Malmö FF (2003), Dulee Johnson, BK Häcken (2006) och Yannick Bapupa, Gefle IF (2007). Jag vill gärna att listan ska sluta där. Man slår inte tjejer.

Elanga är inte kvar i Sverige längre och jag gråter inte blod om övriga två också väljer att lämna landet. Jag tycker att det genomgående verkar vara att de inte ångrar sig nånting. Därför gillar jag fotbollskolleger som fördömer dem. Gärna några fula tjuvnyp under matcherna också.

Palla frukt

Jag har insett att vi på mitt nästan folktomma kontor bara får frukt en gång i veckan (måndagar) istället för två (måndagar och onsdagar) nu på sommaren. Det är säkert rimligt.

Men jag har också upptäckt att den helt folktomma avdelningen som huserar nästgårds fortfarande får en fruktkorg i veckan. Helt orörd står den där på ett bord, alldeles översållad med mognande bananer och läckra nektariner.

I eftermiddag ska jag göra min stöt. Utrustad med ett par plastpåsar och -kassar ska jag gå lös på korgen och komma hem med ett antal kilo färsk frukt. Det kommer att bli fruktsallad så det står härliga till!

Det är mycket möjligt att den här formen av att palla frukt är den mest sofistikerade jag ägnat mig åt. Under min uppväxt i villaförorten var jag alldeles för feg och bekväm för att – med risk för att bli upptäckt – klättra omkring i träd med ganska sura äpplen på grenarna.

Det här är så mycket enklare. Nästan kliniskt. Genialt. Det Perfekta Brottet.

BP – Trelleborg 0-3 (0-1)

För första gången i år kände jag i efterhand att det här var en match jag gott kunde låtit bli att se. Allt gick snett redan från början, när BP efter fem minuter lite väl lättvindigt lät Trelleborg lyckas få in ett inlägg från vänster, som inte kunde rensas bort bättre än att det blev ett skott utifrån, som i sin tur inte kunde räddas bättre än att en blåklädd kunde dansa in med returen. Brommapojkarna har ju med sån kärlek talat om att vara tillbaka på Grimsta och att få byta om i de gamla vanliga omklädningsrummen. Nu verkade man ha stannat kvar där även efter att matchen börjat – åtminstone mentalt. Maken till passivitet har sällan skådats.

Redan då kändes det kört. Mot ett lag som hade ställt in sig på 0-0 och extremdefensiv var det inte lyckat att släppa in mål. I regnvädret valde hemmalaget att spela långa uppspel, men hade fasligt svårt att få grepp om andrabollarna på det hala mittfältet. Inga målchanser vaskades fram och i den 35:e matchminuten fick Trelleborg en nick till skänks från Markus Karlsson, som tacklade forwarden och visades ut. En sån där “målchansutvisning” som säkert var helt korrekt – om man anser att det är en klar målchans att springa med boll från nästan halva planen med tre motståndare löpande utan boll några meter bakom. Personligen tror jag att de hade hunnit ikapp och förhindrat “målchansen”, men domaren var av en annan åsikt.

Halvtidsvilan var tråkig. Det regnade, BP låg rejält under och Brommagymnasterna lyste med sin frånvaro – liksom all annan form av halvtidsunderhållning. Jag längtade bort.

Andra halvlek började och Brommapojkarna tycktes ånyo ha stannat kvar i det så varma och torra omklädningsrummet. 0-2 kom i 47:e minuten efter en sanslös tavla av den forne frälsaren Asper och efter detta var det bara en lång dags färd mot natt. Hemmalaget hade 0 avslut på mål under hela matchen och de blåklädda skåningarna hade inte många fler; ändå vann de med tre mål till slut.

Det är lite synd att Svenska Fotbollförbundet skickar de bästa domarna endast till stormatcher med publiksiffror över 10.000 och låter gulklädda pajaser döma i bottenstriden. I hemmamatchen mot Gefle var det illa, men den här gången närmast en katastrof. Bland journalister på plats har han kallats “vilsen”, “inte alltför lyckad” och att han “gick på en […] rejäl filmning” vid utvisningen.

En situation som utmärkte sig, var när Philip Haglund däckades och blödande låg kvar i Trelleborgs straffområde efter en hörna. Domaren blåste inte och Trelleborg gick till anfall. Det var väl okej; Haglund kanske filmade(!) och att avbryta spelet hade visserligen varit trevligt, men inte nödvändigt. Det märkliga var att så fort Trelleborgs anfall var över – då blåste domaren av och började se efter hur det var med brommapojken. BP hann inte ens spela ut bollen över sidlinjen, eftersom domaren helt plötsligt tyckte att skadan var akut. Tre sekunder tidigare hade han låtit Trelleborg få en målchans. Tolkningen av situationen var konstig, men tyvärr inte helt sällsynt i matcher mellan lag i botten av tabellen.

Det var lite – men ytterst lite – befriande att kanalisera sin ilska mot en gulklädd man istället för att behöva tänka på hur bedrövligt Brommapojkarna hade genomfört sin uppgift. För första gången i år var jag riktigt besviken på de rödsvarta. Nästa gång gäller det AIK på Råsunda den 6 augusti och jag hoppas få sitta på pressläktaren och bevittna händelserna.

Senast på den arenan gick det ju riktigt bra. Skam den som ger sig.

Trollkarlen från Oz (1939)

I torsdags råkade jag slå på teven en kvart in i “Trollkarlen från Oz” och beslöt mig för att försöka stanna kvar och ge filmen en ny chans, så länge jag orkade. Förra gången hade jag svårt att uppskatta det påstådda mästerverket fullt ut, men nu kanske jag kunde drabbas av nya insikter.

Jag kom in ungefär vid Dorothys ankomst till fantasilandet och första möte med lilleputtarna. Även den här gången blev jag rädd för dem. Med sina förvrängda röster och enfaldiga retorik, sina lätt missbildade ansikten och hetsiga framtoning, fick de mig att känna obehag. Trots att jag försökte intala mig själv att ”det är bara barn som de har vanställt med märkliga kostymer och vars röster modifierats med en uråldrig teknik”, tyckte jag att stämningen var otäck i all sin skenbara glädje.

Lilleputtarna verkade lika speedade som Eniros hjälpare (de gula troll som finns i reklamen) och gav inte mycket tid till eftertanke om det verkligen skulle vara en god idé för Dorothy att följa den gula vägen till Trollkarlen. Att Judy Garland blev beroende av tunga droger och lugnande medel i kölvattnet av filmens framgång, förefaller som en fullt naturlig konsekvens av att ha umgåtts med dessa överdrivet uppspelta och livliga typer.

När Dorothy sen träffar på Fågelskrämman, kan jag känna en viss sympati för hans belägenhet att sakna hjärna. Det är hyggligt av henne att bjuda med honom på sin färd mot den förmodade Trollkarlen, men ändå något överraskande att hon så säkert tycker sig kunna erbjuda honom hjälp. Utgångspunkten är en utsaga från den goda häxan att Trollkarlen eventuellt kan hjälpa Dorothy hem till Kansas, men någon hjärnproduktion nämns inte. Dorothy spelar ett högt spel.

Klart mindre sympati känner jag för den hjärtlöse Plåtmannen, som hon stöter på därnäst. Som en skrotig förlaga till Starwars C-3PO, är han lika irriterande och egocentrisk. Ändå har Dorothy kvar sin självsäkra och ytterst vänliga attityd när hon erbjuder honom ett nytt hjärta hos Trollkarlen. Insatserna höjs och den lilla flickan framstår allt mer som en råttfångare från Hameln, där hon tycks fånga upp allsköns slödder från vägkanten, som blir hennes följeslagare på färden. Med löften om guld och gröna skogar (hjärnor och hjärtan) får hon sällskap av folk och fä.

Men så kommer den då, anledningen till att jag i vredesmod stänger av teven och inte orkar fortsätta följa Dorothys äventyr: det där fega skämtet till lejon. Åh, vad jag blir arg på den där pajasen som börjar gråta så fort något går honom emot! Han är så rädd och erbarmlig att det börjar bubbla av vrede i mig. Jag kan inte förstå hur Dorothy kan känna det minsta för honom; varför hon alls tar honom till sig.

I all sin surrealism har ju hökillen och plåtgubben ändå faktiska behov av vitala inre organ. Det går inte att bortse från att de ur ett rent humanistiskt perspektiv har rätt att få någon form av transplantation (eller möjligtvis trolleri). Men lejonet behöver ”mod”. Vad är det? Det är ju en egenskap som knappast går att tillföra en individ på samma konkreta sätt som hjärta-hjärna.

I mina ögon handlar det om att skaffa lite karaktär, ändra inställning till omvärlden och skärpa sig. Det finns inga genvägar till att bli modig och jag blir upprörd när det patetiska lejonet tycks tro att Trollkarlen ska ge honom den egenskapen utan motprestation. Dorothy jamsar med och framstår nu som mer dumsnäll än genuint omtänksam om lejonets bästa. Uppfräschande hade varit om hon riktat betydande fysiskt våld mot honom och följt upp det med en skarp förmaning om att lejonet måste ”grow some balls”. Gärna i form av ett kort sång-och-dans-nummer.

Men det sker inte, så efter någon timme av filmen stänger jag av. Då har jag hunnit uppskatta de lite plastiga trettiotalskulisserna, trollbindas av Judy Garlands fina sångnummer och säkra skådespel och imponeras av ambitionen med de specialeffekter som säkert var moderna på sin tid. Dessutom har jag börjat fundera på om filmen är oerhört drogliberal och flummig (eller bara eskapistisk på ett mer harmlöst plan), men kommit fram till att den kanske mest ska karakteriseras som ”fantasifull” eftersom den förmodas vara riktad till barn.

Nej, det verkar som att jag måste se (gärna hela) filmen ytterligare någon gång för att inse dess storhet. Skam den som ger sig; det får bli tredje gången gillt.

DOA – Dead or Alive (2006)

Det är svårt att betygsätta en sån här film. Med total avsaknad av vettig intrig eller egentlig handling låter den sig inte riktigt jämföras med andra – mer normala – filmer. Förmodligen blir det så när man baserar en berättelse på ett datorspel, kan jag tänka. Sen kan jag ändra mig och tänka att Tomb Raider (2001) faktiskt klarade av transformationen till ett annat medium på ett bättre sätt – om man ser till själva storyn.

I “Dead or Alive” får man inledningsvis följa hur tre av deltagarna mystiskt blir inbjudna att delta i den stora fighting-tävlingen. För en av dem ställer deltagandet till problem, eftersom hon därmed blir bannlyst från sitt hemland; ett öde som drabbat även hennes bror som mystiskt försvunnit sedan förra årets tillställning.

De övriga två har också anhöriga (en förälder, en älskare/kompanjon) i närheten av tävlingen och det planeras även en kupp mot arrangören, som förvarar en orimligt stor summa pengar i anslutning till spelplatsen. Handlingen är alltså precis lagom förvirrad och spretig på ett sätt som kan kännas igen från andra Hollywoodproduktioner i genren.

Det som utmärker filmen är istället actionscenerna. Hela innehållet baseras mest på långa slagsmål där häpnadsväckande kroppsrörelser avlöser varandra. Skådisarna springer kortare sträckor i luften, snabbklättrar på väggar, gör hoppsparkar och andra sparkar som tycks nästan omöjliga (både att utföra och parera) och låter allt som oftast tempot övergå till slow motion för att tjäna deras syften i intrikata situationer. Deltagarna möts i matcher en-mot-en och även om spänningsmomentet helt lyser med sin frånvaro – att någon av de tre huvudpersonerna ska åka på däng förefaller inte troligt – finns det mycket att njuta av i fighting-scenerna. De är häftiga!

Filmen försöker nog spela i samma division som nämnda Tomb Raider och Charlies änglar (2000), som också handlar om tjejer som slåss. Men medan dessa filmer har såväl handling och actionscener som viss dialog och stråk av humor, satsar den här istället på att visa upp rejält med hud. De ideliga blinkningarna till den erotiska filmgenren kryddar scenerna och det är ingen slump att tävlingen förläggs till en isolerad tropisk ö, vilket gör att kläderna helt naturligt lyser med sin frånvaro. Det är slagsmål i bikinis, volleybollmatcher i bikinis, båtresor i bikinis, strandpartyn i bikinis…

Valet av skådespelare förefaller perfekt. Holly Valance är kanske världens snyggaste tjej och det väl anpassade manuset kräver inte mycket av hennes eventuellt bristande skådespelartalang. Rörelsemönstret är det dock inget fel på och hennes inledande bh-trick har alla möjligheter att gå till B-filmshistorien (BH-filmshistorien, hihi). På filmaffischen är det Valance som har den mest framträdande rollen och hon är förmodligen också den största anledningen att folk ser filmen.

Även Jaime Pressly är en attraktiv dam, i mina ögon möjligtvis något white-trash-stämplad med anledning av hennes medverkan i ”My name is Earl”. Den där (sydstats?)dialekten blir ibland lite väl framträdande. Hennes egenskaper som komedienn tas här inte riktigt tillvara, utan får vackert stå tillbaka för hoppsparkar och hennes utseende. Ibland levererar hon någon lustig replik, men alldeles för sällan.

Den som kräver att en film ska innehålla en smart dialog, spännande intrig, tankeväckande resonemang, gripande scener, romantiska ljussättningar, natursköna miljöer, övertygande skådespeleri, minnesvärda repliker och skickligt utmejslade karaktärer, skulle nog aldrig få för sig att se ”DOA”. För oss som nöjer oss med halvnakna brudar som spöar upp folk till höger och vänster, är det en stark fyra eller en svag femma.