I torsdags råkade jag slå på teven en kvart in i “Trollkarlen från Oz” och beslöt mig för att försöka stanna kvar och ge filmen en ny chans, så länge jag orkade. Förra gången hade jag svårt att uppskatta det påstådda mästerverket fullt ut, men nu kanske jag kunde drabbas av nya insikter.

Jag kom in ungefär vid Dorothys ankomst till fantasilandet och första möte med lilleputtarna. Även den här gången blev jag rädd för dem. Med sina förvrängda röster och enfaldiga retorik, sina lätt missbildade ansikten och hetsiga framtoning, fick de mig att känna obehag. Trots att jag försökte intala mig själv att ”det är bara barn som de har vanställt med märkliga kostymer och vars röster modifierats med en uråldrig teknik”, tyckte jag att stämningen var otäck i all sin skenbara glädje.

Lilleputtarna verkade lika speedade som Eniros hjälpare (de gula troll som finns i reklamen) och gav inte mycket tid till eftertanke om det verkligen skulle vara en god idé för Dorothy att följa den gula vägen till Trollkarlen. Att Judy Garland blev beroende av tunga droger och lugnande medel i kölvattnet av filmens framgång, förefaller som en fullt naturlig konsekvens av att ha umgåtts med dessa överdrivet uppspelta och livliga typer.

När Dorothy sen träffar på Fågelskrämman, kan jag känna en viss sympati för hans belägenhet att sakna hjärna. Det är hyggligt av henne att bjuda med honom på sin färd mot den förmodade Trollkarlen, men ändå något överraskande att hon så säkert tycker sig kunna erbjuda honom hjälp. Utgångspunkten är en utsaga från den goda häxan att Trollkarlen eventuellt kan hjälpa Dorothy hem till Kansas, men någon hjärnproduktion nämns inte. Dorothy spelar ett högt spel.

Klart mindre sympati känner jag för den hjärtlöse Plåtmannen, som hon stöter på därnäst. Som en skrotig förlaga till Starwars C-3PO, är han lika irriterande och egocentrisk. Ändå har Dorothy kvar sin självsäkra och ytterst vänliga attityd när hon erbjuder honom ett nytt hjärta hos Trollkarlen. Insatserna höjs och den lilla flickan framstår allt mer som en råttfångare från Hameln, där hon tycks fånga upp allsköns slödder från vägkanten, som blir hennes följeslagare på färden. Med löften om guld och gröna skogar (hjärnor och hjärtan) får hon sällskap av folk och fä.

Men så kommer den då, anledningen till att jag i vredesmod stänger av teven och inte orkar fortsätta följa Dorothys äventyr: det där fega skämtet till lejon. Åh, vad jag blir arg på den där pajasen som börjar gråta så fort något går honom emot! Han är så rädd och erbarmlig att det börjar bubbla av vrede i mig. Jag kan inte förstå hur Dorothy kan känna det minsta för honom; varför hon alls tar honom till sig.

I all sin surrealism har ju hökillen och plåtgubben ändå faktiska behov av vitala inre organ. Det går inte att bortse från att de ur ett rent humanistiskt perspektiv har rätt att få någon form av transplantation (eller möjligtvis trolleri). Men lejonet behöver ”mod”. Vad är det? Det är ju en egenskap som knappast går att tillföra en individ på samma konkreta sätt som hjärta-hjärna.

I mina ögon handlar det om att skaffa lite karaktär, ändra inställning till omvärlden och skärpa sig. Det finns inga genvägar till att bli modig och jag blir upprörd när det patetiska lejonet tycks tro att Trollkarlen ska ge honom den egenskapen utan motprestation. Dorothy jamsar med och framstår nu som mer dumsnäll än genuint omtänksam om lejonets bästa. Uppfräschande hade varit om hon riktat betydande fysiskt våld mot honom och följt upp det med en skarp förmaning om att lejonet måste ”grow some balls”. Gärna i form av ett kort sång-och-dans-nummer.

Men det sker inte, så efter någon timme av filmen stänger jag av. Då har jag hunnit uppskatta de lite plastiga trettiotalskulisserna, trollbindas av Judy Garlands fina sångnummer och säkra skådespel och imponeras av ambitionen med de specialeffekter som säkert var moderna på sin tid. Dessutom har jag börjat fundera på om filmen är oerhört drogliberal och flummig (eller bara eskapistisk på ett mer harmlöst plan), men kommit fram till att den kanske mest ska karakteriseras som ”fantasifull” eftersom den förmodas vara riktad till barn.

Nej, det verkar som att jag måste se (gärna hela) filmen ytterligare någon gång för att inse dess storhet. Skam den som ger sig; det får bli tredje gången gillt.

Det är svårt att betygsätta en sån här film. Med total avsaknad av vettig intrig eller egentlig handling låter den sig inte riktigt jämföras med andra – mer normala – filmer. Förmodligen blir det så när man baserar en berättelse på ett datorspel, kan jag tänka. Sen kan jag ändra mig och tänka att Tomb Raider (2001) faktiskt klarade av transformationen till ett annat medium på ett bättre sätt – om man ser till själva storyn.

I “Dead or Alive” får man inledningsvis följa hur tre av deltagarna mystiskt blir inbjudna att delta i den stora fighting-tävlingen. För en av dem ställer deltagandet till problem, eftersom hon därmed blir bannlyst från sitt hemland; ett öde som drabbat även hennes bror som mystiskt försvunnit sedan förra årets tillställning.

De övriga två har också anhöriga (en förälder, en älskare/kompanjon) i närheten av tävlingen och det planeras även en kupp mot arrangören, som förvarar en orimligt stor summa pengar i anslutning till spelplatsen. Handlingen är alltså precis lagom förvirrad och spretig på ett sätt som kan kännas igen från andra Hollywoodproduktioner i genren.

Det som utmärker filmen är istället actionscenerna. Hela innehållet baseras mest på långa slagsmål där häpnadsväckande kroppsrörelser avlöser varandra. Skådisarna springer kortare sträckor i luften, snabbklättrar på väggar, gör hoppsparkar och andra sparkar som tycks nästan omöjliga (både att utföra och parera) och låter allt som oftast tempot övergå till slow motion för att tjäna deras syften i intrikata situationer. Deltagarna möts i matcher en-mot-en och även om spänningsmomentet helt lyser med sin frånvaro – att någon av de tre huvudpersonerna ska åka på däng förefaller inte troligt – finns det mycket att njuta av i fighting-scenerna. De är häftiga!

Filmen försöker nog spela i samma division som nämnda Tomb Raider och Charlies änglar (2000), som också handlar om tjejer som slåss. Men medan dessa filmer har såväl handling och actionscener som viss dialog och stråk av humor, satsar den här istället på att visa upp rejält med hud. De ideliga blinkningarna till den erotiska filmgenren kryddar scenerna och det är ingen slump att tävlingen förläggs till en isolerad tropisk ö, vilket gör att kläderna helt naturligt lyser med sin frånvaro. Det är slagsmål i bikinis, volleybollmatcher i bikinis, båtresor i bikinis, strandpartyn i bikinis…

Valet av skådespelare förefaller perfekt. Holly Valance är kanske världens snyggaste tjej och det väl anpassade manuset kräver inte mycket av hennes eventuellt bristande skådespelartalang. Rörelsemönstret är det dock inget fel på och hennes inledande bh-trick har alla möjligheter att gå till B-filmshistorien (BH-filmshistorien, hihi). På filmaffischen är det Valance som har den mest framträdande rollen och hon är förmodligen också den största anledningen att folk ser filmen.

Även Jaime Pressly är en attraktiv dam, i mina ögon möjligtvis något white-trash-stämplad med anledning av hennes medverkan i ”My name is Earl”. Den där (sydstats?)dialekten blir ibland lite väl framträdande. Hennes egenskaper som komedienn tas här inte riktigt tillvara, utan får vackert stå tillbaka för hoppsparkar och hennes utseende. Ibland levererar hon någon lustig replik, men alldeles för sällan.

Den som kräver att en film ska innehålla en smart dialog, spännande intrig, tankeväckande resonemang, gripande scener, romantiska ljussättningar, natursköna miljöer, övertygande skådespeleri, minnesvärda repliker och skickligt utmejslade karaktärer, skulle nog aldrig få för sig att se ”DOA”. För oss som nöjer oss med halvnakna brudar som spöar upp folk till höger och vänster, är det en stark fyra eller en svag femma.