Omdömesgill

företagsbloggen skriver jag om mer eller mindre intressanta saker. Ibland försöker jag att ta ut svängarna lite mer än annars, men för det mesta har jag hållit mig på mattan hittills. I onsdags hittade jag en lite ny vinkel och tänkte att jag kunde publicera inlägget även här.

För några veckor sen satt jag och granskade omdömen om företag på Gula Sidorna (det är möjligt att som privatperson lämna sin åsikt om företag, till allmän åsyn på eniro.se). Vi släpper inte igenom vad som helst och måste se till att det inte förekommer saker som förtal, rasism eller språk som vi inte kan acceptera.

Den allra största delen av tiden var mördande tråkig, med illa stavade inlägg utan originalitet, kvalitet eller acceptabel längd, men då och då hoppade jag till över någon lustig formulering. Som exempelvis…

…mannen som var ilsken på hur Radiotjänsts tv-pejlare arbetar på provisionsbaserad ersättning:

…de kontrollanter som återkommer fast man har tv-licen å sätter på sambon är ute efter ett snabbt sätt att få ihop till bonus utöver provision den fasta provision ligger på snitt 270:- inkl bonus per licens så visst katten…

Vad sa han att tv-pejlarna gjorde, sa han!? Efter en lång analys har jag tolkat texten som en frustration över att fakturan ställs på sambon. Ingenting annat.

…den här favoriten som jag förmodade skulle handla om en restaurang:

Jättebra personal kunniga och hjälpsamma bra utbud på fisk och tillbehör.

Ända tills jag såg att omdömet rörde en akvarieaffär… “Fisk och tillbehör”. Som fish & chips ungefär ;-)

… och slutligen en nöjd tandläkarbesökare:

Vänligt bemött och väl omhändertagen – inte bara i munnen! Även om man helst skulle vilja slippa tandläkare så känns det tryggt att överlämna sina tänder i dessa händer!

Metaforen att överlämnas i någons händer blir ju lite lustig i sammanhanget, som troligtvis inte handlar om löständer. Sen tycker jag att den första meningen är fullkomligt klockren copy, även om innebörden är högst oklar.

Förhoppningsvis har jag ytterligare några godbitar som jag kan publicera här och/eller på jobbet så småningom. Hittills har jag fått ett par positiva kommentarer och chefen verkar inte missnöjd med mitt tilltag.

Garagebil III

Mitt andra egentliga försök att starta bilen med kablar fick ett lite överraskande resultat. Det var nämligen förvånande lyckosamt. Trots att jag gjorde exakt likadant som tidigare, när den inte alls startade eller ens gav ifrån sig något klick. Nu gick den igång och spann sen som en katt när jag tomgångskörde i mitt hörn av garaget. Känslan var att någon behagade skämta april med mig så här mitt i sommaren (fast vädret påminde kanske mest om april ändå).

Tyvärr laddade inte batteriet upp sig tillräckligt för att starta på egen hand när startkablarna togs bort. Då var bilen lika heldöd som förut. Min slutsats är att batteriet är för urladdat för att kunna repa sig på egen hand, även om det inte är kortslutet. Antingen får jag väl köpa ett nytt eller så kanske det finns möjlighet att ladda upp det på något sätt. Jag har ingen aning om det låter sig göras utan egen batteriladdare.

Skönt att det bara verkar vara fel på batteriet. Killen på den auktoriserade verkstaden visste allt vad han pratade om, när han avfärdade solenoidteorin. Ett obehagligt alternativ skulle kunna vara att det är fel på generatorn eller liknande, som gör att batteriet inte laddas upp som det bör. Men det lär jag väl bli varse någonstans ute i trafiken, när jag har stannat bilen och sen ska åka iväg. Bara för att upptäcka att batteriet är heldött igen… Hemska tanke.

Elfsborg – BP 3-0 (2-0)

Ny match för BP = ny förlust för BP. Jag har väl inte sett ett lag blivit så utspelat sen… Brommapojkarnas första halvlek mot Malmö FF den 11 juni. Resultatet 3-0 speglar händelserna ganska väl och var varken i under- eller överkant.

Inför matchen hade jag övertalat bartendern på den lokala sportbaren att visa även andra halvlek för mig, trots att Malmö-Kalmar skulle börja en timme senare som kvällens huvudattraktion. “Men då blir det utan ljud”, sa han. Med vetskapen om den senaste bortamatchens debacle efter paus (fyra mål i baken) kände jag att jag förmodligen varken ville höra eller se det som skulle utspela sig på Borås Arena efter klockan åtta. Ljudlöst passade mig fint.

Redan efter någon minut efter avspark såg jag vartåt det barkade. När första halvlek var över stod det 2-0 till Elfsborg och BP hade blivit totalt utspelat i 45 minuter. Däremot hade jag avnjutit en överraskande läcker burgare med pommes, vilket också var det enda jag gladdes åt. Och att jag i alla fall skulle slippa höra eländet under andra hälften av matchen.

Som tur var slutade Elfsborg nästan helt att spela efter paus och det kändes inte lika pinsamt som under den första halvleken. Ändå var laget överlägset och styrde händelserna totalt. När matchen äntligen var slut stod det 3-0 på resultattavlan och jag hade noterat sammanlagt noll målchanser för BP.

Trots att jag börjar bli van vid det här och inte alls var förvånad över förlusten mot serieledarna, blir jag så ledsen varje gång. Jag sitter verkligen och lider för varje felpassning och dålig bollmottagning; för varje baklängesmål och märklig utrusning; för varje missad målchans och brutet uppspel. Det är inte alls roligt att vara motgångssupporter, har jag insett.

Det jag grubblar lite över är vad som är mest frustrerande:

  1. Om ens lag presterar ungefär vad som förväntas av det och är ohjälpligt sist i Allsvenskan (som BP).
  2. Om ens lag förväntas ligga i toppen, men underpresterar något fruktansvärt och ligger i mitten (som en hoper andra lag).

Jag är inte säker på svaret, bara att det finns oerhört mycket frustration i landet just nu. De flesta verkar missnöjda. Tur att jag inbillar mig att jag har någon sorts liv utanför mitt engagemang för Brommapojkarna och bara låter en viss procent av mig drabbas av de ständiga motgångarna. Otur att procentsatsen är så hög, bara.

Garagebil II

Som jag berättat tidigare har jag haft lite problem med bilen. Mitt telefonsamtal till Volkswagen Stockholm bekräftade mina farhågor om att hembesök inte var att tänka på. “Nä, vi åker ju inte hem till folk, vänta så ska du få prata med någon på vår verkstad…” sa damen i luren, men där hade ingen tid att svara. Jag ombads återkomma.

Igår åkte jag ut till garaget. Efter att ha kontrollerat att mina observationer var korrekta (inget klick men en lysande lampa på instrumentbrädan vid startförsök) gick jag helt enkelt ned till Volkswagens märkesverkstad på Hammarby fabriksväg. Jag fick så småningom tag i en person som berättade att väntetiden på reparation var åtminstone en och en halv vecka och att jag i så fall var tvungen att bogsera dit bilen.

När jag började berätta om felet, blev mannen i kundmottagningen mer engagerad och hjälpsam. Han tyckte att det vore synd om jag skulle släpa dit bilen, och betala 1400 kronor i onödan, om jag kunde lösa problemet själv. Förmodligen antydde bilmodellen (en Golf från 1983) att jag inte hade jättelika ekonomiska resurser till mitt förfogande.

Mannen berättade att batterier har en benägenhet att kortslutas om de blir helt urladdade. Då är det bara att köpa ett nytt. Han frågade om strålkastarna lyste när jag hade försökt att starta med kablar. Det borde de göra om batteriet var okej. Det visste jag inte, men lovade att testa. Sen sa han att jag kunde koppla loss mitt batteri och starta direkt från det “friska” i andra änden av startkablarna. Då borde bilen till och med starta, som jag uppfattade det.

Jag lanserade lite försiktigt min teori om solenoiden, men den verkade avfärdas eftersom lampan på instrumentbrädan lyste. Om jag inte missuppfattade det hela. För jag kan inte riktigt begripa varifrån den lysande lampan får sin ström – från ett batteri som inte fungerar? – men solenoiden ska jag hur som helst lämna för ett ögonblick åtminstone.

Batteriet, alltså. Jag trodde att jag var säker för en överskådlig framtid i och med mitt köp av ett nytt batteri för några år sedan, men tydligen var det inte helt underhållsfritt. Nu vet jag inte om allt hopp är ute för mitt gamla batteri, eller om jag kan ge det någon sorts nytt liv om jag fyller på lite vätskor…? Nej, det här med ström, gnistbildning och kortslutningar bör man nog ha respekt för. Ett batteriköp kan jag kosta på mig; en ögonoperation eller hudtransplantation efter att ha blivit dränkt i batterisyra är nog smärtsammare, inte bara för plånboken.

Nytt för- och felsök ikväll eller imorgon. Jag fick faktiskt lite nytt blod i och med den vänlige Volkswagen-mannens engagemang. Ett tag kändes det helt tröstlöst, nu bara halvt.

Dålig PR

Som byfadder hos SOS-Barnbyar får jag två gånger om året en liten rapport om läget i byn. En gång vid jul och en gång runt midsommar. Brevet från bychefen (“Director of SOS Children’s Dar Bouazza“) är skrivet på lite knackig engelska, åtminstone tycker jag själv att den inte är så enkel att begripa, och ska väl fungera som någon sorts PR-text för byn och dess verksamhet.

Ibland höjer jag på ögonbrynen över vad jag får läsa, men brukar då skratta lite ansträngt åt det som jag väljer att kalla för charmiga kulturkrockar. Jag vill inte gå in och detaljstyra över vad (mina) pengar går till nere i Marocko, det finns ju expertis anställd som vet vad barnen där behöver. Däremot undrar jag om de här breven verkligen tjänar sitt syfte och om de fokuserar på rätt saker, rent PR-mässigt.

Den vardagliga verksamheten beskrivs sparsamt, istället ligger tyngdpunkten i att skildra speciella händelser som hänt sedan sist. Tanken är nog god, men jag tror att det ger en lite skev bild av bylivet. Ofta rör sig händelserna om religiösa högtider som firats i byn med omnejd. Festerna har exotiskt klingande arabiska namn, men är tyvärr svårgooglade (möjligen beroende på att det är franska versioner av de arabiska orden).

Gårdagens rapport från Mustafa Yacouti inleds med att berätta att barnen i byn har “experienced a life that is rich in activities during this first semester of 2007“. Den första religiösa tillställningen, Aid Al Adha, är tydligen en offerrit där ett får slaktas till allmän åsyn. Jag är ingen stor anhängare av offerriter i allmänhet och hoppas verkligen inte att slakten är inhuman eller att djuret får lida. Dessutom lär en bagge kosta ungefär motsvarande en månadslön – och det är nog där jag har min största invändning. Det måste gå att köpa något bättre för pengarna.

Planen med mitt engagemang är att minska mitt dåliga världssamvete, inte att mina pengar ska gå till inköp av sånt som ger mig mer dåligt samvete. Nu måste jag förlika mig med tanken på ett får som förblöder inför storögda småbarn med trasslig bakgrund. Jag binder ris till egen rygg. Planen har brister.

I brevet får jag sen veta att byn försöker öppna upp sig mot resten av samhället och hjälpa fattiga familjer som bor i närheten. Därför har den organiserat en gigantisk omskärelseaktivitet, där 40 små pojkar har blivit av med sin förhud! Jag har ingen lust att lägga mig i ingreppet som sådant, men hoppas även här bara att ingen har utsatts för något obehag och att det finns pengar till rejält med bedövning.

Nästa stycke handlar om “ytterligare en viktig händelse”, som Mr Yacouti skriver, nämligen att tre av byns barn har deltagit i en tv-film i marockanska kanal 2. Även om jag förstår att det var en stor grej för dem, blir jag lite förvånad över stoltheten över att barnen fått “approach the far away world of showbiz and the cinema“. Både galapremiären, med skådespelare och journalister på en stor biograf, och tv-premiären med andäktiga familjer framför tv-apparaterna – beskrivs som om det är något betydelsefullt man åstadkommit. Jag är tveksam. Är målet med byarna att få in barnen i kvällstidningarnas fredagsbilagor och veckotidningarnas mingelreportage?

Efter en relativt lång, faktiskt upplyftande passage om barnens fritidsaktiviteter, där speciellt engagemang lagts vid de handikappade barnen, går texten in på hälsa och sjukvård. Jag hoppas att det är språkförbistringen som gör det, men här får jag intrycket av att arbetet i den sektorn inte förknippas med så mycket positivism som andra delar av rapporten.

We would like to draw attention to the fact that our main difficulty this semester has been to take charge of two cases: a boy who suffers from renal insuffiency, and a deaf-and-dumb girl, both cases necessitating a special follow-up, long and especially costly, du both to the frequent visits to the specialists and medical laboratories, and specialized centres. Add to all this, the cost and quantity of medicines they are bound to.

Jag kanske är knasig, men tycker nog inte att Mr Yacouti behöver be om ursäkt för att byn sjukvårdsarbete är kostsamt (han behöver heller inte använda uttryck som “deaf-and-dumb”). Om det är någonting som jag verkligen vill lägga mina pengar på, är det medicin till sjuka små barn. Att de får träffa kompetenta läkare är ju en förutsättning för att det ska finnas några barn kvar i byarna.

Ja ja. Lite så här brukar jag alltid känna i någon vecka efter rapporten. Sen har jag ruskat av mig det hela och glömt bort mina invändningar. Vilka lustiga traditioner de har i andra delar av världen. Haha :-/ Så exotiska och olika värderingar det finns. Haha :-/

Garagebil

I höstas bestämde jag mig för att det inte skulle vara värt att byta till vinterdäck, eftersom jag inte är så förtjust i att åka omkring i min Golf på vintern. Den är mer av en sommarbil. Min uppfattning är att den sommartid har lättare för att starta – och bromsa.

Och eftersom jag inte ville köra i vinter, beslöt jag mig för att ställa av den. Inga försäkringspremier att betala, ingen bilskatt, bara hyran för garageplatsen. En fin tanke, kraftigt underbyggd av dessa ekonomiska argument. Men när en gammal bil (säg, från 1983) blir stående, har batteriet en tendens att ladda ur sig. När jag i maj försökte att starta bilen var den heldöd. Startkablar hjälpte inte – ingenting hjälpte.

Till saken hör att bilen står i föräldrarnas bostadsrättsförenings garage i Hammarbyhöjden, på den nedre våningen. Ja, precis, den våning som man kommer till via en kraftigt lutande ramp och en skarp kurva till vänster. Att forsla bort bilen och ta den till en verkstad är alltså inte helt lätt (läs: omöjligt), eftersom vinklarna gör bogseringen komplicerad att utföra. Min bil står där den står. En våning ner i ett hörn i ett parkeringshus.

Att starta med startkablar gick uppenbarligen inte och det hördes inte ens ett “klick” när jag vred om nyckeln. Enligt den här tråden kan det vara något vajsing med “solenoiden”. Jag har letat efter kabelbrott på samtliga sladdar från batteriet utan att hitta några. Batteriet är också ganska nytt, bara ett par år gammalt, och borde inte ha problem att ladda upp sig. Usch! Ibland är det roligt att ha en gammal charmig bil, men bara när den startar, inte annars. Sen kan jag alldeles för lite om bilar för att ge mig in i dem.

Vad gör jag nu?
Ingen jag känner kan särskilt mycket om bilar (eller…?). Alltså måste jag få någon vänlig Bosse Bildoktor att lämna sin närbelägna verkstad, åka med mig till bilgaraget, ta sig en titt på LLE 881 och sen försöka laga/diagnostisera på plats. Gör man sånt? Det låter fruktansvärt dyrt i så fall. Suck. I veckan ska jag ringa en märkesverkstad (närbelägen) och låta uppgiven.

Tjejbok

I vintras hittade jag en bok. Jo, jag hittade den verkligen. Pocketen låg på en bänk på Rådmansgatans tunnelbanestation och hade ingen tydlig ägare i närheten. Jag tog upp den och gick hem, medan jag försökte erinra mig ett bokprojekt som jag hört talas om. Det skulle gå ut på att folk lämnar sin lästa pocket på en offentlig plats, för att den efterföljande ägaren ska göra detsamma (lämna den lästa pocketen på en plats för att nästa ägare ska göra detsamma osv.). På så vis skulle alla kunna ta del av litteratur som de annars inte komme i kontakt med.

I förra veckan tog jag fram min pocket och nu har jag börjat läsa den: “Å andra sidan“. Omslaget är en gräll historia som skriker chick lit med all önskvärd tydlighet – och mycket riktigt är det också “drottningen av genren” (enligt baksidestexten) Marian Keyes som är dess författare. Plötsligt har jag kastats in i en värld som liknar “Sex and the city”, med pratiga utläggningar om kläder och relationer.

Eftersom jag inte läser så många böcker – och speciellt inte sån här litteratur – är upplevelsen ny och lite märklig för mig. Helt oangenäm är den inte, så här 84 sidor av 600 in i boken, men jag tror ändå inte att jag riskerar att fastna i genren. Planen är att lämna ifrån mig boken på någon tunnelbanestation efter avslutad läsning och då gå vidare till en deckare av Stieg Larsson.

Kärleksäventyrets epilog

För att skapa ett vackert slut på den förmodat olyckliga kärlekshistorien tog jag mitt mod till fånga under lördagens natt mot söndag (01:17). Med ett stadigt grepp om mobiltelefonen författade jag det avslutande meddelandet.

Allt är förlåtet. Kom tillbaka!

Jag har inte fått någon respons på det hela, men tänker mig att allt nu har ordnat upp sig för de inblandade. En inte alltför galen gissning är att mitt sms var den utlösande faktorn till att historien slutade lyckligt. (Först flera år senare kommer det fram att meddelandet hade ett något oklarare ursprung än de inblandade anat. Men då är de redan gifta och lyckliga och kan bara skratta gott åt det hela. “Det var ödet som förde oss tillbaka till varandra”.)

För övrigt tycker jag numera att det här är en utmärkt ansats till en äkta opera buffa där brev brukar komma på villovägar och förväxlingar uppstår (jag är inte helt insatt i genren, men tror att det är en sofistikerad form av “sängkammarfars”). Tänk om librettisterna hade haft tillgång till mobiltelefoner, vilka operor vi hade kunnat få ta del av.

Örebro – BP 4-0 (0-0)

Det var ju olyckligt att säsongens andra ras skulle komma mot just den argaste konkurrenten kring nedflyttningsstrecket. Jag satt och lyssnade på eländet på radio och var ganska hoppfull efter den första halvleken. Åtminstone en pinne verkade inte helt omöjlig att bärga och det stod 1-6 till BP i avslut på mål.

Men efter att ha tvingats byta ut Tolle Lagerlöf på mittfältet rasade visst allt ihop efter några minuter. Målen rann in i en strid ström och på tv-bilderna såg de ganska enkla ut. Ingen press på bollhållaren resulterade som vanligt i “kanonskott” som var “otagbara”.

Matchen tycktes påminna mycket om den fruktansvärda träningsmatchen mot AIK i vintras, när allt såg okej i halvtid. Sen var det morsning och goodbye. Det är som om tankeverksamheten slutar i och med att laget släpper in mål. Målen kommer så sällan ensamma, utan nästan alltid i klump. Stora klumpar om tre, fyra stycken.

Nu börjar läget bli allvarligt för pojkarna. Det här var en sån där match som man måste vinna om det ska bli något andra år i Allsvenskan. De kommande bataljerna ser nu allt viktigare ut och mötena mot Gais och Gefle känns kusliga. Poäng där skulle smaka fågel och ta bort den här bittra eftersmaken.

Det som är jobbigast är insikten om att Brommapojkarna faktiskt inte är bättre än så här. Men jag vägrar ta del av den och tänker på humlor som egentligen inte borde kunna flyga, men gör det ändå eftersom de inte är så väl bevandrade inom aerodynamik. Om BP tror att det kan gå vägen tänker jag inte säga emot. Heja!