Mera damfotboll

Stämningen på AIK-Göteborg i söndags var ganska gemytlig. Publiken på 518 personer var lite mindre än den som brukade följa Brommapojkarna (herrlaget) i division ett norra på nittiotalet, men samma mentalitet tycktes råda. Bortsett från tre-fyra herrar mitt på läktaren var det mest positiva ungdomar som hejade på sitt hemmalag.

Vid presentationen av lagen stod faktiskt motståndarna och applåderade när namnen i det andra laget lästes upp. Så tror jag inte att det går till i herrarnas Allsvenska. Där brukar buropen hagla och på Råsunda var oljudet öronbedövande i april när BP skulle presenteras inför matchen mot Djurgården. Men kanske är stämningen bättre mellan själva spelarna än i publiken även där. Det ska jag tänka på att kolla nästa gång.

De tre-fyra herrarna i mittsektionen skrek hejvilt då och då, men utan någon inbördes synkronisation. Mest var det smädelser mot världsstjärnan från Göteborg (“tjockis!”), men även annan information distribuerades: “Det ska göra ONT att komma till Skytteholm!”. Svordomar förekom med jämna mellanrum och den övriga publiken – barnfamiljer, anhöriga, ungdomar, mest tjejer – skruvade obekvämt på sig när tillmälena blev lite väl grova.

Men någon Black Army syntes inte till, förmodligen håller den sig hemma fram till derbymatcher mot DIF och Bajen. Jag undrar om kontrasterna inte blir väldigt stora när dessa två kulturer (den ovänliga och den vänliga) möts på en fotbollsarena. Om det kändes konstigt att höra spridda svordomar, måste det bli många gånger värre när en hel klack unisont skriker ut sitt hat. Med skräckblandad förtjusning ser jag fram emot att undersöka det här.

Matchen var annars en ganska avslagen tillställning: 0-2 och fortsatta problem med målfabrikationen för AIK. Ett fåtal närkamper och målchanser bjöds vi på och världsstjärnan Schelin plockades effektivt bort av AIK-försvaret. Ett skitmål och en kontring var det som beseglade AIK:s öde den här gången. Anfallet känns oroväckande tunt och i nästa hemmamatch, mot Falköping, måste det nästan bli vinst. Heja!

BP – Helsingborg 1-1 (0-0)

Det blev en lite oväntad poäng mot förmodade topplaget Helsingborg på tisdagskvällen. Stadion gapade tämligen tom (2300 åskådare) och den lite gråmulna himlen gjorde heller inte mycket för att skapa någon vidare stämning. Men det spelade faktiskt mindre roll en kväll som denna. Därifrån gick jag glad i hågen och tänkte att alla som stannat hemma gått miste om något.

Matchen inleddes med stor dominans från bortalaget. Jätten Mariga på mitten var svår att få grepp på och även om BP försökte med sina kontringar, var kvaliteten för låg på uppspel, mottagningar och bollbehandling. Det var slarvigt och hafsigt från hemmalagets sida, samtidigt som Helsingborg inte skapade några egentligt giftiga målchanser. De kändes bara tyngre och starkare. Men det hände inte så farligt mycket över huvud taget under de första 45.

Halvtidsvilan bjöd i vanlig ordning på underhållning från Brommagymnasterna, men denna kväll var uppslutningen aningen sämre. Gymnasterna var få och pyramiderna blev därför inte så höga som vi vant oss vid. Koreografin var dock exakt likadan som vid de andra hemmamatcherna, så vi i publiken kände igen oss och levde med. Det var kanske lite sämre än vanligt, men fortfarande fascinerande. Tricks och akrobatik på en bokstavligen hög nivå.

Andra halvlek fortsatte med tryck från bortalaget. Den skallige Larsson såg spänstig och kvick ut och frågan var hur länge det stabila BP-försvaret skulle orka stå emot i nickdueller och med glidtacklingar. I tjugo minuter, skulle det visa sig. Då gjorde Poppen i målet ett ödesdigert misstag med en utboxning rakt på Mariga som inte kunde missa mål. Den här gången behövdes inte ens något “drömmål” för att få hål på BP.

Det kändes tröstlöst i några minuter. BP var helt enkelt inte tillräckligt bra för att hota Helsingborg, som såg ut att gå mot sin andra, mycket välbehövliga, vinst i år. Mittfältet jobbade hårt men hade det svårt mot Jakobsson och Mariga, som såg allt större och ståtligare ut. Det var inget roligt. Jag led verkligen där på läktaren och tyckte att livet var orättvist. Men med tio minuter kvar inleddes någon form av tokoffensiv från hemmalaget. Det var stolpskott och målchanser i varje minut och Helsingborg såg närmast chockat ut. Förmodligen såg jag likadan ut. Vad var det som höll på att hända?

Med fyra minuter kvar kom den. Kvitteringen. Arash blev underbart framspelad av inhopparen Runnemo och hade millimetrarna på sin sida när skottet faktiskt gick stolpe-in för en gångs skull. Och tokoffensiven fortsatte! Nya målchanser, skottlägen, frisparkar och stolpskott. Ett bortdömt mål var det närmsta man kom, men det kändes som att Helsingborg kom undan med blotta förskräckelsen. Efter att totalt ha dominerat en match i 80 minuter ska skåningarna faktiskt vara glada över att ha fått med sig någon poäng alls in i bussen och ner i landet.

Det här bådar på något sätt gott inför framtiden. Inte att spela bedrövligt slarvigt och lågkvalitativt så långa stunder, utan att BP faktiskt nästan alltid skapar tryck under matchernas sista femton minuter. Då verkar allt kunna hända och plötsligt är det inte självklart vilket lag som är bäst på planen. Ofta ser motståndarna livrädda ut. Det är roligt.

Nu är det bortamatch mot Halmstad på måndag. En svår, men långt ifrån omöjlig uppgift, eftersom det blev vinst i Cupen för någon vecka sedan just där. 3-1 låter som ett bra resultat att upprepa, även om jag nöjer mig med att hoppas på kryss. Gå på kryss i den halländska hamnstaden. Ja, det passar bra.

Damfotboll

Radioreklam verkar svårt – både att göra och att förmå sig att lyssna på. Därför blir jag så glad när jag hör såna här små mästerverk! Det är Hammarby Damfotboll som fortsätter sin sarkastiska slakt på huvudstadens konkurrenter. Tidigare var det AIK som häcklades inför vårderbyt med den här affischen:

Tjekast i AIK

Samarbetet med reklambyrån DDB är bland de mer lyckosamma som jag sett när det gäller marknadsföring av fotboll. Välskriven och smart copy. Allt som görs inom kampanjen är väl inte lysande, men jag gillar verkligen den konsekventa infallsvinkeln att alla andra spelar som kärringar. Det känns intellektuellt och vaket att driva med fördomarna. Det är som en kommentar till dem som av olika anledningar anser att humor är oförenligt med girl-power.

Det som är extra roligt är självdistansen. Hammarby är knappast bättre än de motståndare som häcklas – snarare tvärtom. AIK-matchen slutade 0-0 och mot Djurgården/Älvsjö lär det bli storförlust. Att då gå ut och hävda både det ena och det andra är ju hur charmigt som helst. För mig som tycker om fotboll, tjejer, reklam och girl-power är det här något jag blir så glad över att höra på radio och se på stan. Mer sånt!

Imorgon ska jag för första gången gå och se en match i Damallsvenskan och jag undrar lite vilken kultur som finns på läktaren där. Det är AIK (de som kastar tjejkast) som möter ett lag från Göteborg och jag antar att Black Army kommer att vara på plats. Men kommer det att vara samma “hårda” och “grabbiga” stämning bland kortsidespubliken som när killar spelar?

Exempelvis: inom herrfotbollen är benämningen “h*ra” tämligen accepterad (nåja… vanlig åtminstone), för en spelare som har gått till en annan klubb endast för pengarnas skull. Men jag kan inte tänka mig att Black Army på samma sätt som de skanderar “Stefan Batan är en h*ra! H*RA H*RA H*RA H*RA!” skulle göra det med en tjej i motståndarlaget. Åtminstone är det min förhoppning.

Jag tror på knapp seger för hemmalaget AIK. De verkar ju spika igen bakåt för det mesta, så lyckas de bara peta in någon boll framåt ska det nog gå vägen. Laget har bara gjort ett mål hittills så nu borde det lossna. Heja!

Polissamtal

För ett par månader sedan blev jag vittne till ett inbrott lite längre ned på gatan. Efter att ha ringt Polisen och pratat med några olika konstaplar, blev det märkvärdigt tyst och jag undrade om mitt ärende verkligen registrerats. Med ett par veckors mellanrum har jag sen händelsen mejlat och frågat om mina uppgifter finns hos dem och om jag kan slänga anteckningarna nu.

Något svar har jag inte fått och frustrationen har därför bara växt. Varför ska man rapportera skumraskfasoner om det inte är någon som tar hand om ens observationer? Vad håller Polismyndigheten på med egentligen, vad är det för samhälle vi lever i? Osv. osv. Jag har inte ens fått något “Tack för ditt mejl”.

Men i söndags ringde det i min fasta telefon. Det var en trevlig kvinna som ringde från Norrmalmspolisen. Hon hade tagit reda på mitt nummer (det var roligt att hon nästan lät stolt och mystisk över sitt detektivarbete – hallå, det är ju hennes yrke! – men jag hade svårt att bli så värst imponerad av hennes sökning på Eniro eller bläddrande i en telefonkatalog) och ursäktade sig nu att hon ringde på en söndag. Ingen fara, tyckte jag. Konstapelns ärende var mina mejl som hon – sent omsider – fått på sitt bord.

Hon tog sig tid att höra efter vad det var som hade hänt den där tidiga morgonen. Eftersom den här typen av uppgifter inte var datoriserade så hon kunde söka på dem – vilket hon också ursäktade sig för – var hon för säkerhets skull tvungen att låta mig ta allt från början. Som tur var hade jag själv datoriserat uppgifterna (via blogginlägget ovan) och berättade ingående om händelsen. Jag svarade på frågor och vi gick igenom förloppet lugnt och metodiskt.

När vi var färdiga undrade jag för mig själv om det inte fattades något. Jodå. Då kom det: Poliskvinnan tackade så mycket för min hjälp och ursäktade sig att det tagit sån tid. Hon sa inte rent ut att det är fler medborgare som jag som behövs i Sverige idag, med civilkurage och en genuin ambition att stödja samhällsfunktioner på vilka hela vårt samhälle vilar. Men det kändes nästan så. Åtminstone lite.

Om jag varit irriterad tidigare, var den känslan som bortblåst. Jag kände mig glad och stolt över att ha hjälpt till att få fast en brottsling – för jag kan inte tänka mig att ägaren till tjyvbilen kommer undan nu. Men kanske ännu gladare över att polisarbetet ändå fungerar och att dess tjänstemän förstår att uppskatta hjälp från allmänheten. Slutet gott, allting gott!

—–

John Tucker Must Die

Jag har nyligen sett en hel del åttiotalsfilmer och då konstaterat “vad skönt att det inte görs såna här filmer nuförtiden”. Men efter att ha sett “John Tucker Must Die” inser jag att sån här smörja fortfarande (2006) produceras. Det är en klassisk high-school-film med alla John Hughes parametrar, som utanförskap, popularitet, grupperingar, kärlek, vänskap, hämnd och några till.

Med skådespelare som Brittany Snow (från serierna American Dreams och Nip/Tuck), Jesse Metcalfe (Desperate Housewives), Sophia Bush (Nip/Tuck och One Tree Hill), samt Ashanti (en sångerska, tror jag), är det en vacker skara såpamänniskor som är med i filmen. Men ärligt talat är det väl ingen av dem som är någon lysande aktris eller aktör. Och inte får de direkt någon hjälp av manuset.

Handlingen är enkel: framgångsrik kille dejtar i smyg tre tjejer samtidigt, utan att de vet om varandra. När de får reda på falskspelet vill de hämnas och utser därför en fjärde att krossa hans hjärta. Ungefär så. Manuset innehåller också scener med underkläder, matkrig, cheerleading, omklädningsrum, kvarsittning, Chemistry och allt som hör den amerikanska skoltiden till.

Något som stör mig är den ogenerade produktplaceringen; hur mycket Coca Cola (light) är det rimligt för människor att sätta i sig under en begränsad period och varför sparar de tomburkarna i bakgrunden av scenografin? Ska man produktplacera ska det ske diskret – det här är bedrövligt uppenbart.

Förmodligen ingår jag inte i målgruppen för den här tjejfilmen. Kanske hade jag uppskattat den mer om jag kunde relatera till de frågor som den tar upp, om jag insett attraktionskraften hos Jesse Metcalfes bara överkropp (förekommer i hälften av scenerna) eller om jag uppfattat något roligt i skämten. Men jag är inte säker.

—–

BP – AIK 0-2 (0-1)

En ny hedersam förlust. Det känns som att det kommer bli många såna i år och jag vet inte om det är bättre än att varva skrällsegrar med brakförluster. Jo, det är det nog. Pinsamma 0-4 mot Hammarby var inte skoj. Och 0-2 mot AIK är definitivt bättre än 0-5, som i senaste träningsmatchen.

Det började inte bra, med stor AIK-dominans de första minuterna. Rubarth kom i en-mot-en-situationer på vänsterkanten, fintade och sköt bort bollen (skott eller inlägg eller mellanting) gång efter annan. I en halvtimme var det AIK som förde matchen utan att skapa målchanser och BP som kontrade, utan att heller vara speciellt giftiga. När BP fick kapten Persson skadad och tvingades byta, passade AIK på att vid den efterföljande hörnan hitta precis den yta som högerbacken skulle täcka. Ersättaren måste ha missat att titta i Pärmen. 0-1 var ställningen i halvtid trots några hårda skott utanför för Brommapojkarna.

Sin vana trogen hade hemmalaget gjort moståndarna dåliga och underhållningsvärdet i matchen var inte skyhögt. Därför kom halvtidsshowen med Brommagymnasterna återigen mycket lägligt. Jag blir alltmer förtjust i dessa glada ungdomar som oförtrutet och med dödsförakt utför akrobatik utan mattor eller skyddsnät i mittcirkeln. Ibland vinglar de till när de står högst upp i de mänskliga pyramiderna och ramlar ner i famnen på kompisarna nedanför. Man håller andan, men fem sekunder senare är de på benen igen och uppe i någon ny pyramid. På en fotbollsarena (ja, eller… ja, även på Stockholms Stadion) sitter man en bit ifrån och inte kan se alla ansiktsuttryck, men det känns som att hoppen och trixen utförs med leenden på läpparna. Jag gillar showen skarpt.

Kanske var det den ungdomliga entusiasmen som smittade av sig på Brommapojkarna, för andra halvlek inleddes med en förvånande BP-press. Men det närmaste man kom var ett stolpskott och efter någon kvart ebbade spelövertaget ut och AIK tog över igen. Några halvchanser för vardera laget (såna chanser som bättre lag gör mål på) dök upp utan att det kändes jättefarligt. I sista minuten gjorde en AIK-brasse ett solomål på en kontring. Att det var offside, missade inte bara domarna utan även alla de experter och journalister som började ropa om “Årets mål” för jag-vet-inte-vilken gång i ordningen i en match med BP som motståndare. Trots att laget gör motståndarna dåliga, verkar det som att vissa i motståndarlagen görs väldigt bra. Motsägelsefullt, minst sagt.

En riktigt fet målchans jag minns, är Olof Guterstams stenhårda skott från straffområdeslinjen i första halvlek. Jag är säker på att det hade gett honom en “Årets mål”-kandidatur om inte Daniel Öhrlund gjort en bra räddning. Jag är säker på att skottet hade gått in om Brommapojkarna hade varit motståndare och inte medspelare till landslagsmannen.

BP kämpade på bra hela matchen och hade kunnat få med sig poäng om… tja, om laget hade gjort två mål eller inte släppt in något. Eller släppt in ett och gjort ett. Eller… Det blir så många teoretiska spekulationer i efterhand. “Om vi inte fått en skada”. “Vi var nära”. “Det är orättvist”. Jag tycker egentligen att såna kommentarer är ganska ointressanta, även om de säkert är korrekta.

Ändå är jag inte så bedrövad. Jag tyckte att BP spelade jämnt mot ett förmodat topplag och ser fram emot nästa match. Då mot Helsingborg med han den där Henke.

—–

Träning vecka 18 och 19

Träning vecka 18

Måndag:

Tisdag:

Onsdag:
Spinning
60 min

Torsdag:
Fotbollsträning
90 min

Fredag:

Lördag:
Promenad
75 min

Söndag:
Match mot Täby
90 min

—————————

Träning vecka 19

Måndag:
Spinning
60 min

Tisdag:
Lite avbruten jogging
30 min

Onsdag:

Torsdag:
Spinning
60 min

Fredag:
Nattvandring
120 min

Lördag:
Hjulspinning
60 min

Söndag:
Promenad
45 min

I matchen mot Täby fick jag en tackling från vänster och tappade luften. Efteråt har överarmen antagit en gulblå ton och jag misstänker att jag har fått en spricka i ett revben. Därför fick jag kliva av den efterföljande tisdagens löpning efter endast ett varv (7 min) med smärtor i bålen. Det gör ont när jag andas, böjer på mig eller försöker springa. En sjuksyster har sagt att jag ska vila, men det gör inte så ont att cykla, så jag spinner mig i form nu.

—–

Anna L. rockar

Igår var jag på för en gångs skull på spinning på en torsdag. Eftersom jag har lite ont i kroppen, fick jag banga fotbollsträningen och istället sätta mig på cykeln. Något jag inte ångrar.

Efter ett par vanliga uppvärmningslåtar hörde jag så ett välbekant intro i ljudanläggningen – det var ju “R.O.C.K”! Just precis: Sha-Booms klassiker från 1988!

Jag har alltid gillat instruktören Anna L. men nu blev jag nästan lite småkär. Hela lokalen fylldes av rock – from the New York streets to the beach of L.A. – och hon skapade en helt fantastisk atmosfär. All eventuell trötthet bara försvann och jag cyklade på som en galning. Ruset varade hela timmen ut, trots att hitlåten tog slut efter bara några minuter.

Torsdagspasset alltså. Synd att jag inte kan göra det till någon vana (fotbollsträningar på Stora Mossen kl. 19) men kanske kan hon erbjuda samma otroliga musik även på fredagar. Då ska jag dit. Banne mig. Då ska jag dit.

Söt frukost

Jag hann inte (orkade inte) gå och handla mat igår kväll och hade ingen frukost hemma. Därför blev det i morse ett “frukostpaket” på den från jobbet närbelägna restaurangen. Det innehöll

  • dubbelmacka med leverpastej
  • liten drömyoggi
  • liten Bravo juice

När jag satte i mig det här vid åttatiden måste jag ha fått i mig något halvkilo socker. Sötad fruktyoghurt och juice måste vara bland det onödigt sötaste som finns. Särskilt när “juice” betyder 30 procent juice och resten vatten och tillsatt socker. Det var som att äta godis. Till frukost.

Fy. Till nästa vecka (för på fredagar bjuder Företaget på frukostmackan) är det jag som ser till att ha ett mer välfyllt kylskåp. Nyttigt bröd med nyttigt pålägg. Och te med mjölk.

Jag hoppas nu innerligt att Intresseklubben noterar detta.