Hammarby – BP 4-0 (2-0)

Jaha, så kom då den första genomklappningen för året. Själv hade jag lyckligtvis förhinder och behövde inte uppleva den på plats. Men det lilla jag följde från andra halvlekens radiosändning var inte särskilt roligt att höra. Text-tv berättade om matchen under rubriken “Bajen lekte med pojkar från Bromma” och det var också ungefär så det lät på radio. En pinsam eftermiddag.

Min analys att BP skulle ha lättare för mer spelande lag, som Hammarby, var så här i efterhand inte klockren. Jag trodde att spelarna skulle höja sig efter den i mitt tycke ganska dåliga insatsen mot IFK Göteborg. Jag trodde att den fina gräsplanen skulle gynna BP. Men nu blev det tvärtom istället: Hammarby sprang visst i åttor runt vilsna pojkar från Bromma och gjorde vad som behagades.

Det saknas inte taktiskt kunnande eller inställning i BP, men det saknas tyvärr kvalitet. Passningarna och löpningarna måste sitta klockrent och det gör de inte – än. Men säsongen är lång och ambitionen är hög, det märks på uttalanden och i artiklar. Det bådar gott inför fortsättningen. Just nu kan vi inte på allvar hota de bästa lagen, men i höst…

Likt en repig skiva upprepar jag att det inte är de här matcherna som är viktiga att vinna. Ingen hade väl trott att BP skulle ta en endaste poäng mot DIF, Kalmar, Göteborg eller Bajen. Nä, det är nästa match som visar vilken kapacitet laget har i år: Trelleborg borta på Vångavallen. Usch. Där måste det bli poäng.

—–

Träning vecka 17

Måndag:

Tisdag:
Fotbollsträning
100 min

Onsdag:

Torsdag:
Fotbollsträning
90 min

Fredag:

Lördag:
Promenad
75 min

Söndag:
Match mot Roslagskulla
90 min

Jag förstår inte varför jag känt mig så trött i kroppen den senaste månaden. Det är som att jag inte orkar träna lika mycket som tidigare under året. Vad det kan bero på har jag ingen aning om, men jag hoppas att det är något som går över. Snart. Sömn och vila är onödiga inslag som jag helst skulle slippa ägna mig åt.

—–

Young Guns

Jag vet inte om jag gillar västern-filmer eller inte. Jag vet inte ens hur man stavar till dem. Jag tror exempelvis inte att jag har sett en enda klassiker med John Wayne. Jag kan nästan ingenting om genren och har väl heller aldrig varit speciellt sugen på att ge mig in i den.

Den lilla erfarenhet av västerns som jag har, utgörs av tv-serien “Macahans” (How the West was won) som jag å andra sidan har ägnat åtskilliga timmar av mitt liv åt. Med jämna mellanrum visar någon kanal serien i repris och jag sitter som klistrad framför ändlösa äventyr, med avsnitt långa som de längsta spelfilmer.

Nu hade jag fått tips om den här åttiotalsvästern, som jag förstått är något av en modern klassiker. Och jag tyckte om den! Det var unga, stiliga karlar med siktena väl inställda och en egen inställning som var kompromisslös när det gällde att göra upp med de fula typerna. Jag kan inte påstå att jag varken efteråt eller under tiden riktigt begrep varför de skulle skjuta skallen av dessa, eller ens vilka de var, men att det skulle tas folk av daga kunde jag inte missa. Förmodligen handlade det om en oförrätt.

Modern pang-pang kan bli lite tjatig, tycker jag. Den här ålderdomliga miljön var säkert det som gjorde att jag inte tröttnade på de långa scenerna med skottlossningar, utan imponerades av träffsäkerheten hos de unga, stiliga karlarna. Ett helt gäng med Luke Macahans! I en scen lyckades någon träffa en ful typ mitt i pannan – från över trettio meter!

Utan att avslöja slutet måste jag säga att jag inte förstår hur det kunde bli en uppföljare till den här. Men jag är ganska sugen på att se den. Synd bara att en hel del av karaktärerna strök med alldeles för tidigt – om tvåan nu är en kronologisk fortsättning. Den ska bli spännande att se!

The Breakfast Club

Den här åttiotalsfilmen var inte alls som de andra. Det här var mer som franskklassicism; filmad teater enligt principerna om rummet, tiden och handlingen. Begränsningarna gör inte filmmediet rättvisa, åtminstone inte i The Breakfast Club. Möjligtvis är manuset och dialogen bra, men i så fall hade det krävts bättre skådespelare för att jag skulle uppfatta det. Nu var det mest en massa prat mellan fem high school-ungar med problem i sina respektive familjer. Dialog, dialog, dialog. Bla bla bla.

Det verkar som att de flesta filmer i bratpack-genren handlar om någon sorts utanförskap och behov av uppror mot skolan, familjen, etablissemanget, samhället och andra överheter. I längden blir det lite tröttsamt för oss som inte bär på samma frustration som måste ha varit vanligt förekommande (i USA? bland unga?) för drygt tjugo år sedan. Den här filmens styrka ligger troligtvis i att man ska känna igen sig i de olika karaktärerna. Eftersom jag inte alls gör det, blir det bara ganska tråkigt och intetsägande.

—–

Sweet Sixteen (Födelsedagen)

Åttiotalsfilm med hon Molly Ringwald i huvudrollen igen. Handlingen var den vanliga John Hughes-historien: flicka trånar efter pojke – en romans behäftad med problem – samtidigt som där finns en knasig kompis som trånar efter flicka. Men den här gången tycker jag att både språket och skämten var lite grövre än andra filmer. Den komiska och överdrivna delen fick liksom så stort utrymme att den romantiska inte behövde tas på fullt lika stort allvar. Befriande med lite självdistans för en gångs skull.

Ett roligt inslag var en mycket ung John Cusack som någon sorts tönt. Ett annat var filmens musik, med texter som blev ännu tydligare av de engelska undertexterna som jag laddade ner. Över huvud taget hade filmen en mer lättsam ton än de andra romantiska komedierna, eller vad genren nu kan kallas. Mer drastisk än smäktande dramatisk.

—–

BP-IFK Göteborg 1-2 (0-1)

Det finns några lag i Allsvenskan som är allmänt ansedda som fysiskt starka brunkargäng. På förhand trodde jag att BP skulle få svårt mot dem, eftersom de är allt som BP inte är. När jag såg matchen mot Gefle på försäsongen verkade laget ha stora problem mot de storväxta och rejäla motståndarna. Andra lag med liknande egenskaper är Kalmar FF, kanske Trelleborg och definitivt IFK Göteborg.

Inför måndagens drabbning hade BP tagit 4 poäng på två matcher och när det nu återigen var dags för ett starkt motstånd, kändes det som att allt fanns att vinna och inget att förlora. Det är inte de här matcherna som är viktiga, det är dem mot Gais, ÖSK och Trelleborg. Bara man inte förlorar alltför stort är det okej.

Att se matcher på Stadion är värt ett eget kapitel, men det skriver jag inte nu, utan konstaterar att det är en fantastiskt fin och anrik friidrottsarena. Men när det nästan endast är närmast sörjande som befinner sig i publiken (2621 igår) blir det ganska tomt och ekande. Själv hamnade jag framför Joakim Runnemos föräldrar och deras bekanta, vilket var trevligt inledningsvis. “Vad små de är, göteborgarna!” (små barn klädda i motståndarkläder får hålla var sin spelare i handen under inmarschen…) “Då kanske vi har en chans i alla fall!”. “Joakim syns nästan inte där bakom” (…och vid presentationen står barnen framför spelarna, även dem under 177 cm). “Sträck på dig!”. Ju längre matchen led blev dock det eviga tjattret lite påfrestande.

Nåväl. BP spelade inte alls bra. På matchens första farlighet för IFK Göteborg blev det mål, när en omarkerad spelare fått tid att möta ett inlägg med ett välriktat skott. Det gav dem andrum och lite självförtroende, samtidigt som den låga pressen från hemmalaget gav dem mycket bollinnehav. IFK förde matchen. Långsamt jämnades den ut när BP satte lite högre press, men spelet var väldigt dåligt. Det var kamp och press, tacklingar och felpassningar och långbollar och nickdueller. BP radade upp hörnor men tog inte vara på en enda. Det blev paus. Underhållningen från Brommagymnasterna kändes välbehövlig.

Om första halvlek inleddes med en bjudning, var det inget mot den andra. En göteborgare gick på skott efter en undannick av BP-försvaret och träffade visserligen bra, men Poppen i målet var inte särskilt centralt placerad i det. Där avgjordes matchen, trots att nästan hälften av den återstod. Nu syntes det hur lättade göteborgarna var över att inte behöva ha bollen längre. Planen var att bevaka ledningen och det gick bra att spela långboll efter långboll. Gräsmattan var fin och grön och kanske var det så som göteborgarna ville att den skulle förbli, eftersom de inte använde den nämnvärt.

Med tio minuter kvar var de hyggliga nog att betala tillbaka för åtminstone ett av hemmalagets bjudmål när en back alldeles för svagt nickade hem till målvakten. Guterstam sprang emellan och 1-2 blev slutresultatet i en ganska dålig match.

Det här med att göra motståndarlagen dåliga, fungerar ju inte så bra om man själv samtidigt är lika dålig eller sämre. Något att tänka på inför fortsättningen. Igår kom BP inte alls upp i den kapacitet som jag vet finns där.

Något som säger en del om vilken sorts spelare som IFK Göteborg har i sitt lag, är att en av landslagets vattenbärare och slitvargar, Niclas Alexandersson, har förärats med inte bara kaptensbindeln. Utan även den kreativa mittfältsrollen och… nummer 10. Ja, precis, den roll som Maradona hade på sin tid. Alexanderson är inte Maradona, men i Blåvitt är han det närmaste man kommer. Resten av laget, åtminstone i de bakre regionerna, består av storvuxna och starka herrar som ser uppenbart obekväma ut med att ha bollen vid fötterna.

Jaja, första förlusten i Allsvenskan var ju tvungen att komma någon gång. Jag är övertygad om att det kommer bli fler, men tror samtidigt att BP måste ligga bra till i statistiken över minst antal förluster i högsta serien någonsin. I det perspektivet är en enda inte så mycket.

Nästa gång är det Hammarby borta på Söderstadion. Tyvärr missar jag matchen, men de här motståndarna lär passa BP bättre än de blåvita. Under försäsongen blev det 5-1 till BP, men på söndag hoppas jag att Poppen får hålla nollan.

—–

Garden State och Elizabethtown

I fredags och lördags såg jag “Garden State” (2004) och “Elizabethtown” (2006). Två väldigt lågmälda filmer, i jämförelse med de orgier av färg, fart och flabb som “Brat/Frat Pack”-filmerna stått för hemma på widescreenskärmen den senaste tiden.

Ung man från stor stad återvänder till mindre stad efter ett dödsfall i familjen, träffar ung kvinna som liksom skakar liv i honom och bidrar med helt nya perspektiv på tillvaron. “Garden State” är ganska mörk, med en mycket återhållsam humor och riktigt bra skådespelarprestationer. Sen tycker jag att slutet är lite märkligt och jag greppar inte fullständigt vad filmen egentligen handlar om, men det är kanske är upp till var och en att ha en uppfattning om detta.

“Elizabethtown” är alldeles för lång. Jag undrar om det är de kraftigt sjunkande priserna på lagringsmedia som gör att filmare (på tok för) lätt kan spela in hur mycket material som helst och sen klippa ned det till en bråkdel – för att ändå stå med ett slutresultat på över två timmar. Här skulle det för min del räckt med en och en halv timme mysromantik med Kirsten Dunst och Orlando Bloom*. Filmen blir lite fladdrig ibland och sista 45 är för min del onödiga, där det verkar som att någon tröttnat på det lugna berättartempot och ställer till med en storartad och häftig avslutning. Det är lite synd.

Jag tror inte att det här är romantiska komedier, åtminstone inte så som jag uppfattar genren. Snarare är det dramer med romantiska inslag och i det första fallet kryddat med humor. Kanske är det feelgood-filmer av något slag, trots sina relativt ångestfyllda huvudkaraktärer och dysfunktionella familjer. Hur som helst tycker jag om dem, främst den första.

Kirsten Dunst, förresten. Någonting hos henne gör att jag sitter som lite trollbunden framför skärmen, förmodligen är det leendet. Hon har ju ganska risig hållning, en märklig dialekt och kan se riktigt alldagligt sunkig ut. Hittills har jag inte sett henne i några höjdarfilmer förutom i “Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, däremot minns jag henne som väldigt bra i den annars mediokra “Crazy/Beautiful”. På något sätt vet jag inte om jag gillar henne eller inte, för det där leendet grumlar mitt omdöme. Sån är jag.

Avslutningsvis var det skönt att se ett par lite lugnare och finare filmer än de tidigare. Sen måste det ha varit en slump att handlingen var så påfallande lik i båda.

* Lustigt att jag såg filmen “Elf” ett par dagar tidigare och nu stötte på en annan, eventuellt världens mest kända, alv igen. Jag konstaterar att Bloom utan konstiga kläder är bättre än Ferrell i grön dräkt.

—–

Mobilförbud

I tunnelbanan finns det en skylt med en överkorsad mobiltelefon. Vad betyder den? Kanske är det förbjudet att

  • tala i mobiltelefon
  • över huvud taget använda mobiltelefon
  • ens medföra mobiltelefon

Men det framgår inte av symbolen.

Jag kan förstå att folk störs av att behöva lyssna på privata samtal som ohämmade resenärer delar med sig av. Frispråkigheten som ingen har bett om att få uppleva är jag den första att ta avstånd ifrån. Ibland får jag reda på saker som jag definitivt hade kunnat vara utan och sitter lätt rodnande och skruvar på mig i mitt säte. Jobbigast tycker jag annars att det är när människor nästan skriker i telefonen istället för att använda en normal samtalston; som om röstvolymen måste kompensera det avstånd som den andra befinner sig på. Särskilt påfallande blir det när samtalet förs på exempelvis arabiska, eftersom Mellanöstern ligger en bra bit bort och ljudnivån därför blir oacceptabel.

En sak jag undrar över, är vad det är som skiljer ett mobiltelefonsamtal från ett vanligt samtal. Om ljudnivån hålls på en normal nivå och om samtalets innehåll inte berör något som andra tar illa vid sig av – varför ska det då förbjudas? SL visar en märklig teknikfientlighet om själva apparaten ska hängas ut* som syndabock för en kultur där människor visar allt sämre respekt för varandra. Ett samtal mellan två människor som sitter mitt emot varandra kan ju också vara väldigt ansträngande att behöva ta del av. Då måste man ju till och med höra båda parters oanständiga repliker.

Något som är både motsägelsefullt och olyckligt är att SL tar avstånd från mobiltelefonen (eventuellt förbjuder den) samtidigt som resenärerna ombeds lämna kontanterna hemma och istället betala resan med hjälp av… mobiltelefonen. Dessutom ska vi surfa in på mobil.sl.se och utnyttja andra tjänster. Vad är det egentligen man får göra med sin mobil? Kanske inte prata, men får man skicka och ta emot sms som inte berör betalning? Får man ta emot samtal men inte ringa? Är det kanske ringsignalerna som är störande? Var går gränsen?

Hittills har jag sett och hört ett flertal personer som pratat i sina mobiltelefoner i tunnelbanevagnar med restriktioner, utan att någon sagt till eller verkat bry sig. Själv har jag på bussen (gäller samma regler där?) svarat när min ljudlösa mobil har darrat i min ficka. Det verkade inte störa någon.

Nej, jag är tveksam till det här förbudet. Om det ska vara någon vits med det måste folk åtminstone veta vad det är som gäller. Själv har jag som sagt en hel del frågor.

* okej, den formuleringen kunde gjorts bättre, men jag låter den vara kvar

Träning vecka 15 och 16

Träning vecka 15

Måndag:
Långpromenad
120 min

Tisdag:
Fotbollsträning
100 min

Onsdag:

Torsdag:
Fotbollsträning
90 min

Fredag:

Lördag:

Söndag:
Långpromenad
120 min

Träning vecka 16

Måndag:
Spinning
60 min

Tisdag:
Fotbollsträning
100 min

Onsdag:
Spinning
60 min

Torsdag:
Fotbollsträning
90 min

Fredag:

Lördag:
Promenad
100 min

Söndag:
Fotbollsmatch mot Edsberg
75 min

Efter en bedrövligt slapp träningsvecka 15, där påskgodis ersatte kaloriförbränning och allmän lättja tog överhanden, lyckades jag skärpa till mig under vecka 16. Fyra, fem pass i veckan borde jag väl orka med, tycker jag själv. Nu när det är ljust och ibland varmt ute, ska jag försöka springa runt Kungsholmen oftare. Snart tar jag fram cykeln också.

—–

Elf (2003)

I torsdags såg jag “Elf” (2003) med Will Ferrell som en avslutning på min odyssé i “Frat Pack”-genren (eller åtminstone förhoppningsvis som den sista inför en välbehövlig paus). Det var en tämligen intetsägande familjefilm, med Disney-känsla och julstämning.

Jag har lite problem med den här sortens filmer. Jag förstår dem inte. Jag förstår inte vem det är som ska roas av dem. Barn och vuxna har väl relativt skilda perspektiv och att anpassa en film för hela familjen förefaller svårt. Mig missar de väldigt ofta i alla fall.

Filmen handlar om Ferrell som är lustigt klädd och gör lustiga utspel, gester, kommentarer och bär sig åt. Han spelar en alv som växt upp på Nordpolen men beger sig till New York, där han inte passar in. Jag kan inte mycket om film, men nog tycker jag mig se uppenbara likheter med klassikern “Supernollan” (The Jerk) med Steve Martin: lätt efterbliven adopterad medelålders man lämnar sin omgivning för att se världen. Själv föredrar jag i så fall Martins mästerverk från 1979. Sen finns det väl någon “Crocodile Dundee” som går ut på ungefär samma sak. Det känns inte helt nytt.

Handlingen i Elf är ganska tunn, tycker jag. Den som höll mitt intresse uppe var egentligen söta tjejen (Zooey Deschanel från bl.a. “Liftarens guide till galaxen”). Lite så där truligt charmig. Men storheten hos Will Ferrell har jag ännu kvar att upptäcka. Även om han inte är lika påfrestande som Jim Carrey, med grimaser och karakteristiska konstigheter, tycker jag mig se vissa likheter dem emellan. Och då gillar jag som sagt Steve Martin bättre.

Nu ska det bli skönt att ta mig an nya filmer med en förhoppningsvis mindre fånig framtoning.