Ryssen i fårakläder

Jag har ju med glädje under en längre tid via e-post mottagit försök att lura mig att logga in på Nordeas internetbank. Varje dag har ett antal likadana mejl dykt upp i min inbox. Men här om dagen var det plötsligt inte Nordea, utan Swedbank som stod som avsändare.

Käre användareVår bank följer regelbundet senaste prestatinerna inom kampen mot nätbedrägeri och vidtar förebyggande åtgärder i syftet att nå det bästa möjliga kundskyddet mot nätövergrepp. En grupp specialister på datasäkerhet upptäckte ett kritiskt fel i SSL-protokollet, på frund av vilket hackers kan få tillgång till Ditt konto.
Från och med i morgon ska systemet av kundkontoåtkomst genomgå till det nya SSL3-protokollet, vilket är det säkraste för tillfället. Kunder som använder browsers som inte stödjer SSL3 kan inte få tillgång till kontot genom Internet.
Du behöver att förnya din browser, våra specialister har utvecklat förnyelserna för alla browsertyper. Förnyelserna år befogade till detta brev. Du behöver helt enkelt starta programmodulen och systemet ska förnyas automatiskt.
Programmodulen ssl3.exe är befogad till detta brev.
Tack för stödet, vi ser fram emot ett gynnsamt samarbete
Visst var det ryssen! Ryssen i fårakläder minsann!
Brevet börjar på ett så karakteriskt sätt med formuleringen om de “senaste prestatinerna inom kampen mot nätbedrägeri” och lanserar också en ny innebörd av ordet “nätövergrepp”. Referensen till “en grupp specialister på datasäkerhet” i den följande meningen går inte heller av för hackor och följs upp av “systemet av kundkontoåtkomst” som ska “genomgå till det nya SSL3-protokollet”. Glädjande är också att man inte ger upp, utan fortsätter med uttrycket “Du behöver att” även med Swedbank som avsändare.

Att det är roligt att programmodulen ssl3.exe “är befogad till detta brev” tycker jag ändå inte kan jämföras med avslutningsfrasen: “Tack för stödet, vi ser fram emot ett gynnsamt samarbete”. Den slår det mesta. Min kärlek till dessa avslutande artighetsfraser är oändlig. Så uttrycker man sig ju inte på svenska. Underbart.

—–

Skärmytsling

I helgen köpte jag en ny datorskärm. Efter många dagars funderande hade jag beslutat mig för en riktigt bred tjugotvåtummare med fina digitala ingångar, som för att vara rustad för framtidens krav på en monitor. Till den lokala datorbutiken var kön lång vid öppnandet – löningshelg som det ju var – men snart fann jag mig själv bärande hem en tämligen platt men ändå rätt tung kartong.

Väl hemma installerade jag skärmen och var nöjd och glad. Men efter någon dag började jag ana oråd när det gällde sladdarna och hålen som de skulle stickas in i på baksidan. Mycket riktigt; här fanns inga digitala ingångar, inte! Jag hade blivit lurad. Istället för den digitala varianten hade jag fått en analog!

Jag ringde butiken och en mycket vänlig man förklarade att det gick bra att komma in med skärmen och få den utbytt mot en korrekt version. Sagt och gjort. Jag packade ihop det mesta av emballaget, stoppade tillbaka skärmen i kartongen, tejpade ihop och släpade iväg den till butiken. På telefon hade vänliga mannen sagt något om kompensation, men eftersom det inte fanns något som jag ville ha (i butiken just då), och eftersom jag var lite vårglad och förnöjd i vårsolen, struntade jag i det hela och nöjde mig med min digitala skärm.

När jag kom hem försvann nästan hela min vårglädje vid åsynen av en jättegrön pixel någonstans mitt på skärmen. När de andra pixlarna i närheten antog andra färger, fortsatte den hårdnackat att framhärda med sin grönska. Den var helt enkelt defekt. Jag tittade på filmklipp och kunde inte koncentrera mig på annat än den lilla, lilla pixeln. På min skärmsläckare “Starfield” var pixeln en stjärna som aldrig slocknade och dessutom grön. Nej, det här gick inte.

Någon dag senare var jag tillbaka i butiken med skärm #2. Jag förklarade att det var en pixel som var grön och att jag gärna ville byta skärmen. Pojken bakom disken började prata om “pixelpolicy” (skärmtillverkarnas argument för att slippa byta defekta skärmar – de påstår att man får acceptera att alla pixlar faktiskt inte kan fungera) och försvann sen för att utreda ärendet. Efter lång tid kom han tillbaka och berättade att “nä, det måste vara fyra pixlar” för att jag skulle få byta. Mitt pixelfel var alltså för litet.

Jag förklarade att jag redan hade varit där en gång och bytt skärm – eftersom de hade gett mig fel – och att vänliga mannen hade lovat mig kompensation. Nu tyckte jag att en hygglig kompensation borde vara att ge mig en skärm som fungerar. Jag försökte lirka med olika argument, men den sjuttonåriga (?) försäljaren verkade inte köpa dem. Han pratade med en (sjuttonårig?) kollega och de verkade lite osäkra. Snart hade jag spelat ut alla mina kort och hade bara det svagaste kvar på handen: “Men om ni säger att det här INTE är en defekt skärm, kan ni inte ta tillbaka den och sälja den till någon annan – och ge mig en som jag tycker är hel och bra?”. Nu såg jag hur de sjuttonåriga hjärnorna började gå för högvarv. Jag hörde termer som “återköp” och att de skulle kolla hur skärmen såg ut i kartongen.

De öppnade kartongen försiktigt och upptäckte att det fattades emballage och lite grejer. “Nej, vi måste ha allt som fanns i kartongen”, försökte de. Jag erbjöd mig att gå hem och hämta allt sånt och komma tillbaka med. Det kunde de inte hindra mig från. Så efter att ha varit hemma och hämtat påsar, papper, plast och sladdar, var jag åter hos den lokala datorbutiken. Pojkarna gick noggrant igenom all bråte, packade omsorgsfullt ned allting i kartongen och 1-2-3 var den ju som ny och osåld. Jag fick en annan kartong med skärm (jag tittade noga på etiketten för att se efter att den var digital och inte analog) och för tredje gången var jag på väg hemåt med en tämligen platt, men ändå rätt tung, kartong.

Om sjuttonåringarna verkligen ämnade sälja min i mitt tycke defekta skärm till någon annan, eller om de skulle försöka mygla på något annat sätt, förtäljer inte historien. Men jag kan ju varna alla för att i Stockholms innerstad köpa en skärm av modellen BenQ 22″ TFT FP222Wh, för den kan då innehålla en väldigt grön pixel.

Nu har jag i alla fall en icke-defekt 22″ widescreen med digitala ingångar på mitt skrivbord. Synd bara att grafikkortet inte har stöd för någon digital överföring utan måste använda den analoga kabeln. Men det är kul att ha digitala ingångar. Tror jag. Åtminstone i framtiden.

Ryssen fortsätter luras

Ryssen har skickat ut ett nytt brev lite på måfå till en massa svenskar:

Käre användareI samband med ökningen av antalet försök av olovlig bankkontoåtkomst har vår banks ledning tagit beslut om hela “Online banking”-systemets övergång tll den nya generationens plattform, som kommer att garantera 100 % säkerhet och diskretion för våra kunder samt deras konton. Ett unikt skydd mot viruser och olika skadliga program.Allt Du behöver göra är att bekräfta att Ditt konto är redan registrerat på denna plattform.

För detta behöver Du helt enkelt att trycka på den här länken och fylla i Din användarnamn och lösenord.
Inga andra operationer beh?vs!!! Vi ber om ursäkt för möjliga olägenheter och hoppas på förståelse och vidare samarbete.

Support Team

Några godbitar är uppenbara: olovlig bankkontoåtkomst (ett uttryck som är helt nytt för mig), stavfelet “tll”, skydd mot viruser (en ny pluralböjning), Din användarnamn och ordet “beh?vs”.

Men det finns andra, mer subtila, höjdpunkter för oss kännare som verkligen uppskattar den här typen av blufferier. Jag gillar till exempel att den som skriver brevet hänvisar till “vår banks ledning”, som tar beslut som garanterar kunderna “diskretion” – vad de nu ska med den finkänsligheten till.

Vidare gläder jag mig åt att man knyter an till tidigare bluffmejl, genom att framhärda med uttrycket “För detta behöver Du helt enkelt att”. Det ger en känsla av envishet och en ambition att inte rätta in sig i det hävdvunna språkbrukets likriktande led. Ytterligare nöje finner jag i de tre (!!!) utropstecken som så sällan används i seriös kommunikation med kunder.

De avslutande artighetsfraserna är ändå i en klass för sig: ursäkten för “möjliga olägenheter” och förhoppningen om “vidare samarbete”. Jag tycker så mycket om dem att det nästan gör lite ont.

—–

Dagens Nyheter (forts.) 3

Så gick det till slut inte längre. Jag sänkte garden för ett ögonblick och då small det till. En kvinna från DN ringde och väckte mig – vid sextiden på kvällen – och jag svarade. Nu var det slut på min smekmånad (ja, eller minst tre…) och prenumerationen skulle inte sträcka sig längre än till den 2 april.

Jag försökte tafatt invända och säga något om “jaså, jag trodde det var ett annat datum…” men kvinnan var benhård: “nej, om den började strax efter jul borde prenumerationen ta slut nu”. Det fick jag hålla med om. Sen erbjöd hon mig DN för halva priset (för 409 kr) i tre månader och jag tackade ja. Precis som den där gången i november. Men då hände ju ingenting.

Det som hände nu, var att jag ett par dagar senare fick ett brev hem. Från DN. Så långt allt rätt. Men någon faktura rörde det sig inte om, istället var det ett erbjudande om att jag kunde få hela 25 procent rabatt och betala endast 614 kronor för tre månader om jag förnyade min prenumeration. Fortfarande verkar de inte vara helt på det klara med huruvida jag prenumererar eller inte, det är som att de lever i några olika världar där i DN-skrapan. Ena dagen ringer en säljare och erbjuder mig en sak, nästa dag har en annan säljare skickat hem ett erbjudande om något annat.

För övrigt läste jag att kvinnan som var ansvarig för bytet till det inte helt lyckade prenumerationssystemet, tydligen har fått gå vidare/fått sparken från DN. Hon ska nu jobba på TV4 istället. Lycka till!

—–

Låttexter

I helgen råkade jag zappa in på SVT24, där jag såg Linda Sundblad avsluta en intervju med Ragnar Dahlberg i hans café-program (som visst heter “Gokväll”, eller nåt sånt). Sen framförde hon “Oh Father” live på den lilla scenen. Mycket bra!

Men jag undrar – och jag förbannar min otur att jag missade det – om Ragnar under intervjun hörde sig för något om texten till låten. Det kunde ju ha blivit extremt bra teve om han undsluppit sig något som “Jaha, och vad handlar den här låten om?”. Attans att jag missade det.

För övrigt gillar jag Linda Sundblad skarpt. Eftersom det är omöjligt att stjäla någons röst, låter jag henne komma undan med att hon stulit (kopierat, lånat, låtit sig inspireras av) Robyns röst, utstyrsel och åttiotalstema. De låter ju hyperlika! Och Robyn var väl ändå lite före med allting…? Jaja, the more the merrier.

Sen har jag just blivit uppmärksammad på en annan artist med en riktig hitsingel. Humor, dialekt och musikalitet är tre saker jag håller högt och den här tjejen har dem alla. Sen är det ju lite fnissigt med fula ord och ekivoka texter. Åh, det här är bra!

—–

Lena luras?

Jag är ju lite av biljettfetischist och försöker alltid att få så bra biljetter som möjligt till Sveriges hemmalandskamper i fotboll. Det har fungerat nöjaktigt i ungefär femton år, men på sistone har jag placerats på allt sämre platser av fotbollförbundet. Därför skrev jag till den ansvariga och frågade:

—————————-

2006-07-18 21:06

Hej!
Som trogen biljettköpare till Sveriges hemmalandskamper på Råsunda, har jag märkt att jag hamnat allt längre ut på kanten på östra övre. Därför skulle jag vilja ställa en fråga: Hur långt in mot mitten är den bästa platsen på östra övre som man som vanlig biljettköpare (på Ticnet eller hos er på Råsunda) kan hamna på vid en hemmalandskamp i en kvalmatch mot exempelvis Spanien eller Danmark? Vid straffpunkten? Målgården? Mållinjen?
Jag är bara lite nyfiken. Det känns som att ni släpper allt färre biljetter till oss vanliga, så jag förstår om ni måste höja priserna.

Med vänliga hälsningar

Calle

—————————-

Svaret kom ett par dagar senare. Ett ganska oengagerat och oprecist mejl…

—————————-

2006-07-20 10:28

Hej CarlAnledningen till att du hamnar längre ut mot kanten är förmodligen att efterfrågan på senare tid varit så oerhört stor. Landskampen mot Chile sålde slut på en dag, EM-kvalet mot Spanien likaså.

Lena

—————————-

…så jag fortsatte att undra…

—————————-

2006-07-20 19:00

Hej igen!
Ja, det är möjligt, men knappast helt troligt, att ni sedan ombyggnaden har släppt samma antal biljetter till oss vanliga biljettköpare som står i kö tidiga morgnar och väntar på att biljetterna ska börja säljas. Det är möjligt att den stora efterfrågan gör att allt fler (via andra biljettförsäljare och nätet) hinner före oss som står först i kön utanför Råsunda oavsett väderlek, även om begränsningen på fem biljetter per person får mig att tvivla.
Men min fråga kvarstår: ungefär hur långt in mot mitten kan jag som bäst hamna om jag köper en biljett till exempelvis matchen mot Danmark?

Med vänliga hälsningar

Calle

—————————-

Den här gången tog hon sig aningen mer tid att svara (även om det tog en vecka)

—————————-

2006-07-27 15:59

Hej CarlDu skall kunna hamna allra längst in mot mitten på sektion 103 eller 105. Givtevis finns det inte så många biljetter att tillgå på dessa sektioner då en del biljetter är reserverade för sponsorer, vårt landslag, motståndarlag etc. Det finns dock platser till allmänheten även på dessa sektioner.

Lena

—————————-

Även om jag inte alls trodde på henne, valde jag att avsluta ärendet:

—————————-

2006-07-27 16:14

Härligt!
Då är det alltså inte meningslöst att köa tidiga morgnar! Ser jag bara till att vara först i kön kan jag alltså vara säker på en finfin plats nästan i höjd med mittcirkeln. Det känns skönt att veta.
Calle

—————————-

När jag skulle köpa biljetterna till Spanien-matchen var det alltså inte tal om några lediga platser på de fina sektionerna 103 eller 105. Istället fick jag sitta på (visserligen de bästa platserna på) kortsidan med en magisk utsikt över Sveriges klassiska 2-0-mål.

Sen köpte jag biljetter till Sverige-Island och hamnade tokigt långt ut åt höger på långsidan. Kanske i höjd med mållinjen (matchen har inte spelats än, men jag tror att vi sitter nånstans vid hörnflaggan). Jag blev missnöjd, såklart.

När jag nu inför biljettsläppet till Sverige-Danmark ånyo tagit upp kontakten med Lena på förbundet, är det intressant att notera hennes helt förändrade attityd. Tidigare har hon ju hävdat att det finns biljetter, bara man är ute i god tid. Men nu börjar hon faktiskt erkänna att det inte är så.

—————————-

2007-03-18 15:00

Hej Lena!Jag har tidigare frågat varför jag hamnar allt längre ut mot hörnflaggorna på Sveriges hemmalandskamper på Råsunda, trots att jag nästan alltid är först i kön när biljetterna släpps. Svaret från dig har varit att efterfrågan på biljetterna är större nu, men jag undrar ändå hur många biljetter det är som säljs till allmänheten.

Till matchen Danmark-Sverige (på Parken i Köpenhamn 2 juni) såldes 11.500 biljetter till allmänheten, resten till sponsorer, bortalaget, resebyråer m.m. Kapaciteten på arenan är jämförlig med Råsundas, tror jag. Finns det någon liknande siffra för hur många biljetter som kommer säljas till allmänheten till matchen Sverige-Danmark på Råsunda den 8 september?

När jag köpte biljetter till Sverige-Island hamnade jag på plats 15-17 på sektion 106. Det är en bra bit från mitten och det verkar numera svårt att få platser på på sektion 103 och 105, även mot ett lag som Island (med all respekt). Det drar ihop sig till biljettsläpp för matchen mot Danmark och nu undrar jag om du har något tips för att jag ska få så bra platser som möjligt. Är det en bra idé att ställa sig vid biljettkontoret vid Östra på morgonen och vänta på att ni ska öppna? Kan man tro att en plats på sektionerna 103 eller 105 är inom räckhåll då?

Tacksam för svar

Calle

—————————-

2007-03-19 09:16

Hej CalleEn stor del av biljetterna på 103 och 105 går till våra sponsorer, det finns dock ett mindre antal till försäljning på dessa sektioner då vi släpper biljetterna till allmänheten. Lättastet sättet att komma åt dessa biljetter är troligen att köa vid vårt biljettkontor på Råsunda.

Lena

—————————-

Nu fick jag i alla fall ett tips om hur jag ska komma åt de eftertraktade biljetterna. Jag ska köa vid biljettkontoret. Ja, det ska jag. Men jag tycker ändå att Lena är lite lurig och vet inte om jag kan lita helt på henne.

—–

Säsongsstart

Japp, ikväll var det säsongspremiär för 7th Heaven (Sjunde himlen) på kanal 5. Det är den elfte(!) säsongen av den härligt präktigt sedelärande serien om den kristna familjen Camden någonstans i USA. När serien startade 1996 handlade avsnitten ofta om en speciell fråga. Väldigt ofta var frågan om att (inte) ha sex före äktenskapet, men kunde också vara att inte falla för grupptryck, knarka, göra bus eller uppträda allmänt omoraliskt.

Successivt förändrades dock serien, med mer komplexa karaktärer och gråzoner som för oss tittare var så mycket svårare att ta ställning till än det tidigare mer svart/vita perspektivet. Handlingen sträcktes ut i tiden, blev följetongslik och mer som en dramaserie som de andra (mycket bättre och mer spännande) konkurrenterna i teve-utbudet. Följaktligen sjönk tittarsiffrorna och den tionde säsongens sista avsnitt var det sista någonsin.

Eller… så skulle det ha blivit. Men med gästuppträdande av Jessica Biel, som egentligen slutat medverka i 7th för länge sen trots att hennes karaktär aldrig gjort det (“Mary” bor i en annan stad långt bort och hälsar väldigt sällan på), lyckades programmet slå någon sorts tittarrekord. En elfte säsong blev plötsligt aktuell och nu ikväll sändes alltså dess första avsnitt.

Jodå, visst var kvaliteten lika låg som i slutet av säsong tio. Möjligen har det (lätt utvecklingsstörda?) unga tvillingbrödraparet fått ett mindre antal repliker att bemästra, vilket skulle kunna tyda på ett visst kvalitetstänkande, men det är för tidigt att göra sig en uppfattning om. Ett antal av skådespelarna verkar ha lämnat serien, vilket tyvärr ger större utrymme för George Stults tre-fyra olika ansiktsuttryck. Han kan se arg ut. Eller glad. Möjligtvis ledsen. Eller förvånad. Men i övrigt är han ganska nollställd. Eftersom han är en karaktär som tittarna känner igen, är det möjligt att han nu anses som en av stöttepelarna.

Självklart kommer jag att följa 7th hela säsongen. För det här lär ju verkligen bli den sista och det vore synd att missa avsnitt och behöva köpa hela DVD-boxen. Fast å andra sidan kanske man får ta del av en del extramaterial i boxen. Ett femte ansiktsuttryck från Stults kanske.

Jag ger säsongspremiären en mycket svag tvåa av fem möjliga. Jaja, jag är för snäll. Jag vet.

BP – Sirius 3-1 (1-0)

Det här var en bedrövlig match. Det enda positiva måste vara slutresultatet som inte alls speglar händelserna på Stadshagen vid lunchtid på lördagen. Det blev blåsigt och kallt när morgonens soliga väder successivt byttes ut mot en kolsvart himmel med en så småningom diffus nederbörd. Men blåsten och kylan kan väl ändå inte vara orsakerna till den låga kvaliteten på BP:s spel.

Matchen började annars bra, med stort spelövertag och mål efter tio minuter. Ett överlångt inlägg från vänsterkanten möttes perfekt av högeryttermittfältare Zatara i ett anfall som var nästan en kopia av ett av målen mot Gefle. Men efter någon kvart inleddes en allt djupare svacka för hemmalaget. Plötsligt var spelövertaget borta och matchen mot ett lag som håller låg Superettan-klass var helt jämn. Särskilt många målchanser var det inte tal om och när halvleken var slut hade lagen nog haft ungefär lika många. Poppen i målet höll dock nollan och stod för en stabil insats. Som tack för det, blev han utbytt i halvtid.

Andra halvlek var väl tio minuter gammal när Sirius tilläts kvittera genom ett frisparksinlägg som gick direkt i mål. Jag tycker att BP ibland visar prov på en fruktansvärt låg lägstanivå. Det är inte okej att släppa in såna mål och även andra misstag gjordes, även om de inte blev så fatala idag. Med kvarten kvar lyckades BP i alla fall att sätta ett par bollar (Janne Berg och Arash) och rädda eftermiddagen.

Men att inte totalmosa ett lag av Sirius standard (med all respekt) tyder på svaghet. Den första kvarten var det klasskillnad och det förvånar att den inte kunde bibehållas längre än så. Det var längesen jag såg ett så slarvigt, ofokuserat och ointresserat BP. Så fort ledningsmålet kom, verkade spelarna mentalt redan befinna sig på Cyperns strand, trots att träningslägret där inte börjar förrän om ett par dagar. Usch. I halvtid fick man chansen att snacka ihop laget och komma ut som ett helt nytt manskap till andra – men icke. Spelet fortsatte på samma låga nivå, trots (eller på grund av) ett flertal byten.

Noterbart är att lagkamraterna inte sätter särskilt stort värde på läkarstudent Guterstams civila framtid. Med så många höjdbollar som idag riktades mot stackarens huvud, är risken stor att ett ansenligt antal av hjärncellerna har nickats bort vid säsongens slut. Anatomikunskaperna från de inledande kurserna på KI kommer att vara som bortblåsta.

Noterbart är också att Arash Talebinejad gjorde mål idag. Han fick öppet mål på en målvaktsretur och gjorde inget misstag. Men om han gör fler mål än så i Allsvenskan i år blir jag oerhört förvånad. Då äter jag nog upp min hatt.

Noterbart 3, apropå hatt. Stefan Söderberg stod också och huttrade på Stadshagen. Den hesa stämman saknar motstycke i fotbollssverige. Förresten var det ett under att hatten inte blåste av i snålblåsten. Han kanske tejpar fast den.

Slutligen kan noteras att BP gjort klart med en ny spelare: Imad Chhadeh från Åtvidaberg (via Norge). Med all respekt för vänsterback Bergs mål idag, är det nog på den positionen som laget behöver förstärkning. En känslig vänsterfot sägs nyförvärvet ha och det låter mycket välbehövligt. Välkommen!

—–

Träning vecka 11

Måndag:
Fotbollsträning utomhus
90 min

Tisdag:
Morgonpromenad
60 min

Onsdag:

Torsdag:
Löpning (3 x 1,9 km) + styrketräning
27 + 40 min

Fredag:
Löpning 9,5 km
47,28 min

Lördag:
Långdistansspinning
120 min

Söndag:

Jag tror att de för tillfället jobbiga måndagarna och torsdagarna med fotbollslaget gör mig slö den övriga tiden. Det är som att jag inte orkar med lika många egna pass längre. Men nu när det blir ljusare på morgnarna hoppas jag kunna komma upp och promenera mera. Det är lagom ansträngande.

—–