Ett par lördagar i januari och februari har jag varit på IKEA. På egen hand. Vad skönt det är att strosa runt där själv. Inte behöva ta hänsyn.
Inga (egna) barn som gnäller, skriker, gråter eller springer omkring.
Inga föräldrar som gnäller, skriker eller springer och jagar mig (okej, det var väl mer när jag var yngre och knappt ens då).
Ingen fru/flickvän/sambo med blodsockerfall som slår rot på tygavdelningen och kanske kräver min uppmärksamhet eller min åsikt om diverse ointressant.
Inget sånt, bara jag. Jag och min kundvagn som sakta fylls. Jag kan fördjupa mig i bokhyllan Billys oändliga kombinationer och extrautrustningar, fascineras över smarta förvaringslösningar och köpa orimligt många fyndvaror eftersom de är så löjligt billiga. Allt medan två wienerkorvar med bröd väntar på mig vid utgången. Bara på mig.
Min teori är att det inte spelar någon roll vem man besöker IKEA tillsammans med. Det spelar ingen roll om det är någon man älskar eller någon man hatar – efter tillräckligt många minuter på varuhuset tillhör ens sällskap oundvikligen den senare kategorin. Det är någonting i väggarna. Någonting i hela situationen där.
Med all respekt för människor, jag är inte speciellt förtjust i dem.