Träning vecka 4

Måndag:
Fotbollsträning utomhus
90 min

Tisdag:
Spinning
60 min

Onsdag:
Vila

Torsdag:
Löpning (intervall) + inomhusfotboll
100 min

Fredag:
Spinning
60 min

Lördag:
Fotbollsturnering inomhus
4 x 16 min

Söndag:
Vila (namnsdag!)

Torsdagens konditionsträning var tuff. Det var över sju minusgrader och backen vi sprang i var brant och lång och snöbetäckt. 4 x 16 minuter fotboll kan tyckas lite, men inomhus är tempot högt. Konditionen börjar kännas lite bättre nu.

—–

Gospel och soul med kören By Grace

Gasen i botten: Ja
Tillbakalutat och kontemplativt: Nej
Unplugged: Nej
Moves: Ja
Svarta kläder: Ja
Svarta människor: 0

Gud och Jesus: Ja
Textvariation: Nej
Nyanserat: Nej
Energi och glädje: Ja
Engagemang: 100%
Ohämmat wailande: Ja

Sammanfattningsvis: en trevlig kväll i S:t Görans kyrka. Jag har inte varit på någon gospelkonsert (och soul) förut, men nu vet jag mer om hur det går till. En solist, per låt, går fram och försöker liksom överglänsa den förra; som någon sorts battle på hiphopvis, alternativt karaokekvällen på den lokala utekrogen. Det gör att stämningen hela tiden stegras och wailandet knappt vet några gränser. Kärleken till Gud och Jesus tycks gränslös.

Intressant.

Nostalgitripp 2

Dagen hade väl börjat sisådär. Spelmässigt hade vi presterat hyggligt för att ha spelat så lite tillsammans den senaste 11 åren, men den tidiga ledningen med 1-0 hade på matchens resterande 10 minuter förvandlats till en neslig 1-2-förlust mot Enebyberg. Bedrövligt med tanke på ledningsmålet och kanske berodde utvecklingen på övermod och bristande kondition. Den här gången var vi fem stycken från 80-laget som kompletterades med en 81:a och tre stycken av Jonas kompisar. Dessutom hade vi vår tränare, Globen, från säsongerna 94-96: en karismatisk utövare av konceptet “management by fear”. Jag var mer eller mindre livrädd under de tre åren.

Precis som i förra turneringen var vi nu tvungna att vinna resterande matcher för att gå vidare till slutspel. Det verkade gå vägen; i matchen mot Åkersberga var vi helt överlägsna. Efter ännu ett tidigt ledningsmål dominerade vi totalt och missade målchanser på ett sätt som vi tycktes ha råd med. Vi gjorde lite som vi ville – ända till våra motståndare kvitterade och tog ledningen. Som tur var lyckades vi kvittera innan matchen tog slut. Men 2-2 var en grov missräkning och vi var i det närmaste borträknade från vidare avancemang. Det som krävdes var nu att Åkersberga skulle slå Enebyberg med lagom många mål, samtidigt som vi skulle vinna mot obesegrade Björnligan med ännu fler mål.

Det visade sig att vi var tvungna att vinna med 2 mål för att gå vidare till kvartsfinal. Men vår match började olyckligt och när det stod 0-1 på ljustavlan kändes det tungt – tre mål var lika många som vi lyckats peta in hittills under dagen. Nu krävdes moral, mirakel och tur. Och plötsligt! Plötsligt började det regna manna från himlen! Kvitteringen kom och 2-1-målet hade varit ett faktum – om inte en av domarna hade blåst av för frispark på en kille som välte mig i samma ögonblick som bollen slogs i mål. Men vi gjorde mål på frisparken (det går nästan inte) och sen gjorde vi faktiskt ett till! Björnligan hade inte mycket att kämpa för, klara gruppsegrare som de redan var, och åkte på en tvåminutersutvisning. I spel 4 mot 3 hade jag turen att medverka i någon sorts konstmål och matchen var i det närmaste avgjord. 4-1 betydde att vi var i kvartsfinal.

Eftersom vår nästa match inte skulle spelas förrän på kvällen, hade vi lång tid att fortsätta uppdatera oss om varandras förehavanden det senaste decenniet. Och lyssna på historier och anekdoter från förr, som Globen med liv och lust berättade. Vi pratade om en semifinalförlust i Gothia Cup, där motståndarna nu förvandlats till “det amerikanska pojklandslaget” (trots att jag vill minnas att de hette “Dallas Texans”). Vi pratade om när vi krossade Landskrona “som hade den där Pontus Farnerud och var så kaxiga” i en final på Bosön samma år. Själv minns jag att Globen blev uppvisad på läktaren efter att ha visat lite väl stort engagemang, men fortsatt skrika ganska bra även därifrån under resten av matchen. Nu är han tydligen ansvarig för sin dotters flicklag och avfärdar fortfarande astmatiska känningar och smärtor som “trötthet” under konditionspassen. Men mot oss 26-åringar var han förvånansvärt förlåtande och okritisk i match efter match i Tibblehallen.

Vilan var över och det var dags. Kvartsfinal mot Blue Hill från division fem. Vi skulle ligga lite lägre i pressen och inte gå bort oss. Ha tålamod och ligga kvar i boxen. Vi tog ledningen igen, men släppte snart in 1-1. Matchen var jämn och oviss, välspelad och dramatisk. När vi gjorde 2-1 borde vi ha säkrat hemåt, men precis i slutminuten kvitterade våra blåa motståndare och matchen gick till förlängning. En olycklig tvmåminutersutvisning var vad som fick oss på fall; vi orkade inte stå emot med tre man. Deras gyllene segermål kom endast ett par minuter in i förlängningen och vårt äventyr var slut för den här gången.

Blue Hill gick tydligen vidare och vann hela turneringen, vilket var en klen tröst, medan vi besvikna brommapojkar åkte hemåt. Stelheten i kroppen var onekligen större än 1995 trots att jag och en bankman under lunchen hade räknat ut att vi nog inte spelat mer än drygt 22 minuter var. I och med kvartsfinalen hade vi kanske kommit upp i en halvtimme sammanlagt. Ändå kändes kroppen helt slut. Tragiskt. För elva, tolv år sedan hade det inte känts så här.

Men oj, vad roligt det var att träffa alla igen. Oj, oj, oj.

—–

Träning vecka 3

Måndag:
Fotbollsträning utomhus
90 min

Tisdag:
Morgonpromenad, löpning
70 min + 60 min

Onsdag:
Spinning
60 min

Torsdag:
Löpning + fotbollsträning inomhus
90 min

Fredag:
Vila

Lördag:
Vila

Söndag:
Styrketräning (cirkelträning)
60 min

En lite tuffare andra vecka. Grym träningsvärk i vaderna fre-lör. Varannan söndag har fotbollslaget engagerat en tjej som ska göra oss starka och smidiga. Den här första gången var det ren styrketräning – ren smärta. Mattor, hopprep, bänkar och annat otyg var utplacerat i en liten gympasal i Bandhagen. Usch.

Serier

Jag har funderat lite och kommit på att Musse Pigg nog är Jerry. Den tonmässigt höga rösten avgör saken. Då borde Elaine vara Mimmi Pigg, även om jag inte alls uppfattar musens karaktär som särskilt tydlig eller stark. Inte som Elaine. Kalle Anka är däremot en uppenbar George, med sin loserframtoning och sina ideliga vredesutbrott. Att Långben är Kramer behöver knappast nämnas. Lång och knasig. Så. Nu har jag funderat klart.

—–

Ingemar Sundén

På trettondagsaftonen hade jag fått nog. Min badrumslampa hade under en längre tid blivit allt mindre fungerande och glappkontakten hade nu förändrats från ett blinkande till ett mer konstant mörker. Efter att ha blivit hänvisad runt ett tag bland lampbutikerna (som aldrig sett en liknande lampa) i närheten, befann jag mig på min egen gata, hos min allra lokalaste elektronikhandlare: Relectric Service AB.

Bakom disken stod en man som visade sig vara något av en el-nörd. När jag plockade upp min lampa ur väskan och visade upp den för honom, kändes det som att jag var med i Antikrundan. Fast kanske mer Elrundan. Den drygt fyrtioårige karl’n började nämligen att presentera mitt exemplar för mig, som om jag hade bett honom om en värdering. Jag antar att jag hängde med på noterna och ställde några följdfrågor om konstruktionen, men kunde inte svara på särskilt mycket om lampans härkomst, eftersom den följde med lägenheten när jag köpte den. “Kanske står det något märke på fästet som är kvar i badrummet” var den bästa information jag kunde ge.

Mannen verkade vara fascinerad av lampan. Han förklarade att halogenlampor blir väldigt varma och att värmen kan smälta sönder vissa delar i själva lamphållarna. Men tyvärr kunde han inte hjälpa till med lagningen. Nej, några reservdelar hade han inte heller. Enligt honom fanns det bara en man som kunde hjälpa mig – och det var med stor andakt han uttalade hans namn: Ingemar Sundén. “Vänta, så ska du få hans telefonnummer”, sa han och smet iväg.

Det dröjde både fem och tio minuter och butiken började fyllas av andra kunder som undrade varför ingen fanns bakom disken. Jag började undra om det var något mystiskt med denne Sundén och om några speciella riter var tvungna att omgärda hanteringen av hans eftertraktade telefonnummer. Till slut återkom dock nörden med telefonnumret, som tycktes vara ett vanligt 08-nummer, ursäktade sig och berättade att Sundén håller till i Solna. Enligt lappen jag fick verkade firman heta “Sundén El”.

Jag gick hem med min lampa och ringde numret. För Ingemar Sundén berättade jag om glappkontakten i lamphållarna och beskrev så noga jag kunde alla problem. Någon större lust att åka iväg till Solna hade jag inte, men tydligen skulle han ändå in till stan och erbjöd sig att komma över och titta på lampan. Sagt och gjort. En halvtimme senare plingade det på dörren och Ingemar Sundén kom in.

Ingemar Sundén utstrålade pålitlighet och kompetens, på det där sättet som bara en inrökt hantverkare med mustasch kan göra. Trots att han inte sett “just den konstruktionen” tidigare erbjöd han sig att titta närmare på den och tog med sig lampan. Han skulle återkomma i veckan efteråt.

Det konstiga var att han faktiskt gjorde det. Min erfarenhet av dylika ärenden är annars att hantverkaren inte återkommer, utan att man som kund förväntas ringa och tjata ett antal gånger. Därför reviderade jag min bild av Sundén som hantverkare och började betrakta honom som lampguru istället. Hans meddelande på min telefonsvarare var tydligt och när jag ringde upp honom förklarade han att lampan var lagad, men att han inte kunde garantera hur lång tid den skulle hålla innan den åter skulle behöva lagas. Fair enough, tänkte jag.

Eftersom han höll till i Solna på förmiddagarna, men befann sig i rörelse på eftermiddagarna, bestämde vi att jag skulle höra av mig på lördagen när han ändå skulle in till stan någon gång under dagen. Allt gick smidigt, lördagen kom och ånyo ringde det på dörren. Där stod han och hade lampan i handen. Arbetet kostade “en trehundring” och något kvitto var det aldrig någon diskussion om. Lampan skulle nu vara hel och jag skulle bara behöva skruva tillbaka den i väggen. Ärendet var slutfört. Ingemar Sundén gick ut genom dörren.

När jag skulle ansluta sladdarna gick det en propp. Det gjorde det tre gånger till innan jag gav upp. Så för tillfället har jag inget ljus i badrummet, men jag tror ändå att själva lampan är hel och fungerar. Det är bara jag som inte är så bra på att ansluta el. Ingemar Sundén har jag den största tillit till. Ingen skugga ska falla över honom.

Dagens Nyheter (forts.)

Som jag tidigare berättat var det lite struligt att få igång min prenumeration på DN. Nu har jag i alla fall fått min tidning varje dag i en dryg vecka och betalat har jag inte behövt göra heller. Glädjen är stor.

Men någon gång i veckan fick jag ett brev från prenumerationsavdelningen. Jag föreställde mig att kuvertet kunde innehålla något av följande två alternativ
1. En faktura på min prenumeration som beställdes i slutet av november
2. Ett välkomstbrev förklarande DN:s förträfflighet och lockerbjudanden att fortsätta när prövotiden var över

Men nej. Istället hade brevet en helt annan innebörd: “Vill du också börja dagen med en riktig morgontidning? Välkommen tillbaka till DN!“. Nu erbjöds jag en prenumeration för halva priset med formuleringar som “Du har tidigare läst DN, men gör det inte längre. Vill du vakna med DN igen? Då har du chansen nu!

Det är lite lustigt att de tror att jag inte är prenumerant – samtidigt som de varje morgon skickar ut en tidning till mig. Någonstans verkar det brista i kommunikationen på Sveriges största morgontidning. Det står i brevet att nästan 870.000 svenskar börjar dagen med DN men om det är prenumerationsavdelningen som står för den statistiken kan det ju röra sig om ytterligare ett antal. Jag skulle tippa att uppemot 4.700.000 svenskar får tidningen på morgnarna. Utan att de har någon aning om det. Mörkertalet är stort.

—–

Träning vecka 2

Måndag:
Fotbollsträning inomhus
90 min

Tisdag:
Spinning
60 min

Onsdag:
Morgonpromenad, kvällspromenad
70 min + 60 min

Torsdag:
Löpning + fotbollsträning inomhus
90 min

Fredag:
Morgonpromenad
70 min

Lördag:
Långpromenad
120 min

Söndag:
Vila
24 h

Så ja. En mjukstart på det nya året. Formen kan bara bli bättre och skall så bli.

—–

Ägget

Kreativ och innovativ som jag är, hade jag bestämt mig för att ha ett ägg på frukostmackan dagen därpå (läs: idag). Följaktligen kokade jag ägget under kvällen och ville sen få det att kallna.

Eftersom jag haft en köttfärssås stående ute på balkongen i flera dagar och det gått bra – den hade varit väl kyld och mycket hållbar och jag hade hämtat in lite i taget tills den tog slut – lade jag nu ut ägget på balkongen. Direkt på bara. På balkonggolvet av betong. Jättekallt.

När jag några timmar senare kom att tänka på mitt ägg och beslöt att lägga in det i kylen, var det spårlöst försvunnet! Kanske berodde det på stormen där ute. Kanske berodde det på den olyckliga kombinationen mellan storm och den lättrullande strukturen hos ägg. Efter en förtvivlad jakt på flera sekunder (min balkong är inte större än att det relativt fort går att utforska den tämligen ingående) såg jag ägget liksom fastkilat i den stora glipan mellan balkongvägg och balkonggolv. Hade det varit ett litet lantägg istället för ett rejält frukostägg… jag vill inte ens tänka tanken.

Raskt böjde jag mig ner och räddade frukostpålägget. Stormen ven runt öronen på mig och balkongen var höljd i dunkel. Det skulle komma att bli en blåsig natt. Men jag hade mitt på det torra; mitt ägg var i säkerhet.

Det är ungefär på den här nivån min vardag ligger spänningsmässigt.