Det här måste vara en av de märkligaste reklamationer jag gjort.
I somras missade jag att betala min telefonräkning till Telia. Det hade nämligen samtidigt kommit en faktura på bredbandet (från Telia) och någonstans där gick gränsen för vad min hjärna klarar av. Den ena fakturan betalades, medan den andra… inte blev betalad.
Följaktligen fick jag en påminnelseavgift på den ej betalda räkningen, som jag då genast betalade. I förvirringen betalade jag visst även bredbandsfakturan ytterligare en gång. Men inte betalade jag påminnelseavgiften. Planen var att Telia inte skulle orka tjafsa om den, utan låta saken bero. Under tiden hade de betalat tillbaka pengarna från min andra bredbandsinbetalning, så inte kunde de väl skicka ut en ny räkning på 50 kronors påminnelseavgift? Jo, det kunde de. Då blev jag sur.
När den nya räkningen på 50 kronor hade legat ett tag och jag började bli rädd för att få någon sorts prick i det där Registret som man inte vill hamna i, svor jag tyst för mig själv och betalade in den nesliga summan. Ungefär då brakade Telias mailserver ihop och under ett par dagar kom jag inte åt min e-post. Då brast det för mig.
Plötsligt fann jag mig själv sittande och författa ett helt sanslöst brev med en bifogad faktura, som jag i vredesmod skickade iväg. Far tyckte att jag nog inte skulle hoppas för mycket på det hela och inte utgå ifrån att de hade samma glimt i ögat som jag med hela ärendet. Jag förklarade att min kalkyl inte gick ut på att vinna pengar, utan att ärendets handläggning skulle få Telia att förlora pengar. En människa som skriver “du får inga pengar” med någon sorts standardmotivering under 20 minuter är inte gratis för Telia. Så var min föga mogna plan för upprättelse. (Sen tänkte jag svara och kanske åstadkomma ytterligare 10 minuters arbete för Telias personal).
Men i torsdags ringde det en kvinna från Telia. Jag hade börjat skämmas så smått över min arroganta attityd i brevet och tyckte det var lite pinsamt. Uppenbarligen fanns det inte en strimma humor i hennes röst och jag förberedde mig för att vara trevlig i mitt bemötande när jag tog emot mitt avslag. Men icke. Hon ringde för att berätta att hon inte tyckte jag skulle behöva betala de där femtio kronorna och undrade nu hur de skulle utbetalas. “Ja, det var ju lite osmidigt det där med fakturan…” erkände jag lika villigt som förvånat och tyckte att ett avdrag på 55 kronor på nästa räkning lät bra. Då hade hon ändå erbjudit värdecheckar eller samtalspotter för högre värden. Jag tackade så mycket och lade på luren med en tom och förvirrad blick.
Så här skulle det ju inte gå. Så var det inte tänkt.