Förtidspensionär

I fredags fick jag mitt andra akademiska diplom (filosofie kandidat, minsann) och efteråt bjöd föräldrarna mig på middag. Bord var bokat på restaurang “Hemma hos” på Kammakargatan, bara ett stenkast från där jag bor. Jag var helt slut efter en arbetsvecka + diplomutdelning i Aula Magna och hoppades på en lugn avslutning på kvällen, med god mat i en tyst och vilsam miljö. Riktigt så blev det inte.

Bullernivån var tämligen hög inne på restaurangen, som nischat sig som “after work”-ställe, och att det var löningsfredag höjde säkert ljudnivån ytterligare ett par decibel. Det som var lustigt var att jag verkade lida mycket mer av stojet och stimmet än de två nästan-pensionärerna i mitt sällskap. Visserligen blev det faktiskt lugnare ju längre kvällen led – de som kom direkt från jobbet gick nog hem sen – men nog var det ändå ett ganska högt sorl som präglade ljudbilden genom hela middagen. Mor och Far nämnde det några gånger, men tyckte att vi hade haft tur som hamnat i en relativt lugn del av restaurangen. Och tyckte att vi kunde gå tillbaka dit någon gång. Det var ju så trevligt. Jo, visst var det det, men jag var ändå förvånad över deras höga acceptans av ljudnivån.

Dagen efter fyllde Syster år. Nja, hon hade i alla fall födelsedagskalas och hade bjudit såväl mig och föräldrar som annan släkt och vänner. Det skulle vara lite kom-när-du-vill från klockan 16 och framåt och jag visste att föräldrarna skulle hänga på låset eftersom de hade lovat att leverera kuvertbröden. Själv var jag tvungen att följa Polisskolan 4 på teve och dök inte upp förrän vid klockan sex. Min plan var att få skjuts hem efteråt (det regnade och syrran bor ju så himla långt bort på Folkungagatan) och tänkte att Mor brukar bli lite trött vid halv tio-tiden på kvällen. Särskilt som de hade varit där från klockan 16, borde de tänka på refrängen någon gång vid nio, planerade jag.

Icke. Det var jag som började känna av ögonlockens tyngd någon gång strax före tio. Strax efter tio försökte jag får Mor och Far att förstå att det kanske var läggdags snart, vilket de höll med om, men återigen hade de så trevligt att det liksom inte blev av att komma iväg. Under någon timme försvann jag allt längre in i min egen dimmiga värld och hade stora svårigheter att hålla mig vaken. Till slut reste sig nästan-pensionärerna upp – efter att ha varit på festen i sju timmar – och började anträda återfärden.

Det verkar som att mina föräldrar på något sätt håller på att överleva mig. Så ska det inte vara. Jag ska inte bli trött först, tycka att det bullrar på restauranger och vara allmänt mesig. Jag är 26. Men beter mig som en förtidspensionär. Händelseutvecklingen är skrämmande.

—–

Veckans bluff?

Lappar vid T-banestation Rådmansgatan v. 47:

SE HIT!
Ni 4 st unga grabbar som var här inne på Pressbyrån mellan XX:XX och XX:XX den XX november och snodde vår tv-skärm.
Vi vet vilka ni är och hela händelsen är filmad av vår övervakningskamera.
Lämna tillbaka skärmen före fredag den 24 november, så slipper ni polisanmälan och att filmen visas på Efterlyst på TV3.

//Patricia, Pressbyrån

Intressant. Jag gillar det där med att hon redan vet vilka gärningsmännen är. Men kanske är det lika bra att visa upp filmen på rikssänd television (inte för att det behövs för att gripa någon, utan mer som ett tidigt straff för gärningsmännen). Och vad menas egentligen med “tv-skärm”?

Fula bortatröjor

I torsdags var jag på Söderstadion för att se BP slå BK Häcken från Göteborg. Medan BP hade sina sedvanligt röd-svart-randiga tröjor, överraskade göteborgarna med att komma in på planen iklädda vita tröjor med horisontella röda ränder. Det gav pyjamasassociationer lång väg. Min åsikt är att det egentligen inte finns några fula fotbollsdräkter, bara sådana som inte alls passar laget som bär dem. Häcken brukar ha en mörk dräkt med vågräta svart-gula ränder och det här kändes väldigt främmande.

Idag såg jag en halvtimme av matchen Elfsborg-AIK på teve. Medan Elfsborg hade sin sedvanligt gul-svarta dräkt, överraskade stockholmarna med ett fullkomligt sanslöst färgval: knallorangea tröjor, vita byxor och knallorangea strumpor! Jag trodde att reservstället (bortatröjorna) brukade vara helvitt, men i Royal League var tydligen det här vad man hade kommit fram till.

Resultatservice:
BP-Häcken 2-0
Elfsborg-AIK 4-0

I rest my case.

—–

BP i Allsvenskan

HURRA!!
Laget i mitt hjärta, IF Brommapojkarna, har äntligen tagit klivet upp i Allsvenskan för åtminstone en säsong (2007)! 4-1 mot Häcken i kvalet var ruskigt imponerande! Jag svävar på små moln!

Hurra! Och grattis BP!

—–

Avslutningsfest

Nyss var jag på fest. Avslutningsfest med mitt fotbollslag. Vi hade för en gångs skull anledning att fira, efter att både A-laget och B-laget lyckats avancera från sina respektive serier långt ner i det lokala seriesystemet. Samtidigt hade damlaget tydligen klarat av att hålla sig kvar i sin serie, trots saknaden av en riktig målvakt under året.

Eftersom herrlaget befunnit sig i någon sorts karantän de senaste åren, efter en incident på en fest strax efter millenieskiftet, var detta första gången på länge som dam- och herrlag tillsammans anordnade en tillställning. Möjligen beroende på att damlagets medlemmar under årens lopp successivt bytts ut och minnet från förr suddats ut*.

Nåväl. Jag fick sitta bredvid M, som visade sig ha hånglat med Fredrik Ljungberg för ett antal år sedan. Stort. Kanske lite väl stort för vår yttermittfältare L, som vägrade släppa samtalsämnet under hela middagen. Det blev snart tydligt att våra andra nära-kändis-upplevelser sträckte sig till att ha suttit bredvid Joe Labero på en flygresa, att en tidigare spelare i vårt lag hade hånglat med Victoria Tolstoy (innan hon blev känd), att ha samma namn som en allsångsledare i SVT och att ha delat hotellrum med Bojan Djordjic (fotbollsprofil på TV4). Hur vi än försökte stod vi oss slätt mot M. Fascinationen över Ljungberg (“vadå, hälsar ni på varandra?”, “tror du det kan bli någon fortsättning då?”, “hur känner din kille inför det där?”) kändes alltmer sjuklig hos L, som aldrig ville sluta prata om honom.

Jag fick pris. Det var för att jag varit på flest träningar under året som gått. Uppe på scenen fick jag ta emot hyllningar och höra den lustiga motiveringen/presentationen. Den anspelade på att vad som helst kunde försiggå – jag kom och tränade ändå. Det var nästan helt sant och jag fick en stor applåd och en liten pokal.

När där blev dansgolv och bar, gick jag omkring med min pokal och folk kom fram och gratulerade. Med en massa hög musik i öronen hörde jag visserligen inte vad de sa, men jag tyckte att det var trevligt. Medalj hade jag runt halsen också, som ett bevis på seriesegern. Den glada tjejen Y samlade på medaljer (lånade) och hade säkert fyra stycken runt halsen och prydligt instoppade i (?) sitt dekolletage. Det var fint, men jag stoppade ner min i den egna fickan istället, osäker på chansen att få tillbaka ett utlånat pris senare under natten.

De frostiga relationerna mellan dam- och herrlag var nu ett minne blott och mot slutet av natten talades det redan om ett gemensamt träningsläger på Åland framåt vårkanten. Jag tror också bestämt att vi blev inbjudna till damlagets nästa fest någon gång i vår. Natten fortsatte med dans och musik; vin, kvinnor och sång; och glädjen visste inga gränser när de 400 vännerna och bekanta hade anslutit. Och för att inte vara förtjust i fester får jag erkänna att jag hade en riktigt glad och nöjsam kväll.

* Det var före min tid i föreningen så jag känner inte till de olyckliga omständigheterna och hade definitivt inget med dem att göra.

—–

Nyhetsvärdering, någon?

För en tid sedan stod det mer eller mindre klart att det var AIK och Elfsborg som skulle göra upp om SM-guldet i fotboll. Den observante DIF-supporten såg då innebörden i matchen Elfsborg-Djurgården i den sista omgången. Förlust för Djurgården och kanske SM-guld till Elfsborg – ett mycket bättre svart-gult alternativ än om pokalen skulle hamna i Solna hos ärkerivalen AIK.

När den näst sista omgången spelats var läget helt klart och i veckan har det spekulerats hejvilt om Djurgårdens anhängare skulle planera en planinvasion med poängavdrag som följd och en säker förlust för laget – och guld till Elfsborg. Sjukt, men tidningarna har fyllts av artiklar om nyheten. Ansvariga för supporterklubbar, publikarrangemanget och säkerheten på arenan; representanter för domarkåren, de allsvenska klubbarna, förbundet och spelare, ledare – alla har figurerat i medierna.

På lördagen – ett dygn före själva matchen – fick Ekot på Sveriges Radio nys om det hela. Och toppade sin 14-sändning med något som varit känt i en vecka. Märkligt.

Vid det här laget hade Expressen.se redan gått vidare och hade på kvällen istället den här förstasidan. Ibland undrar jag vem det är som står för nyhetsvärderingen på redaktionerna.

—–

FC ?

Sedan starten har jag då och då tittat på dokusåpan “FC Z”, där laget fick sitt namn från den kanal som programmet gick i. Nördarna skulle lära sig spela fotboll och ledda av Glenn Hysén pendlade handlingen mellan att på ett fint sätt belysa idrottens själ och något som var ren och skär lyteskomik; jag är inte säker på att autismen och den totala frånvaron av motorik verkligen behöver ett ansikte.

När programmet inför sin andra säsong bytte kanal, förstod jag inte hur laget skulle kunna behålla sitt namn. Särskilt inte som programmet blivit något av flaggskeppet på ZTV. Men om kanalbytet (till kanalen alldeles till höger om Femman på fjärrkontrollen) kommer att ge konsekvenser för klubbnamnet, kanske även inriktningen på dokusåpan tvingas förskjutas aningen.

Mycket riktigt. Jag blev inte förvånad när jag i veckan fick se den här artikeln i Aftonbladet. Antalet stamgäster från laget är påfallande relevant.

—–