Tintin och terroristerna

Jan Guillou är på tapeten med en ny bok: Madame Terror. Faktiskt är Hamilton-serien en följd böcker som jag har läst och tyckt riktigt bra om. Visserligen förstod jag kanske inte så mycket av de politiska resonemangen i mina tidiga tonår, men jag minns att det emellanåt bjöds på spänning och häftiga våldsskildringar. Marknadsföringen av boken är massiv. Guillou har ställt upp på intervjuer i Sveriges samtliga tidningar samtidigt som bokhandlar flitigt annonserar i dagspressen. Det var i en sån annons som jag fick se den lilla texten: “Finns även som ljudbok uppläst av Tomas Bolme”. Eh… va!? Tomas Bolme?

Tydligen är det Bolme som läst in (upp?) samtliga ljudböcker om Carl Hamilton. För mig svindlar tanken att han på ett förtroendeingivande sätt kan berätta om hur en extremt professionell, seriös och hemlig statsagent åker omkring i världen och tar livet av skurkar. För mig är han ju… Tintin.

– Milou! Ska du skrämma vettet ur fåglarna!? Låt dem vara ifred, du får ändå inte tag på dem!
Det låter inte bra. Det ser ut som ett privatplan. Det måste visst nödlanda. De går ned på gärdet där borta. Vi sticker dit och tittar, Milou! Är man journalist får man hålla sig framme när det händer någonting!

Ja, det är inledningen till “Den svarta ön”. Den hurtige Tintin jagar falskmyntare i Skottland och det känns som en tillvaro ganska långt ifrån den som skildras i Hamilton-serien. Jag undrar hur folk på allvar kan lyssna på samma röst berätta hur hjärnsubstansen sprids över rummet när Carl Hamilton siktar mot huvudet och skjuter två välriktade skott – utan att ideligen tänka på den naive journalisten med kompisarna Haddock och professor Kalkyl. Och de knasiga Dupontarna. Men tydligen fungerar det; Bolme verkar ha kvar sitt förtroendekapital.

I så fall tycker jag att förlagen ska ta steget ut och låta Olof Thunberg (Bamse) spela in Beck-deckare av Sjöwall/Wahlöö och varför inte anlita Björn Gustafson (Alfons Åberg) att läsa riktigt smutsiga Irvine Welsh-romaner om heroinister i Edinburgh? Det skulle ju tillföra böckerna ytterligare minst en dimension.

Jag skulle gärna fortsätta, men tyvärr är nog mina litterära referenser uttömda nu.

Regg…festival!

Det är inte lätt att stava utländska ord. På SVT Text hade man under dagen stora problem med en festival i Uppsala där det spelades musik i baktakt.

Stor knarkrazzia på reggeafestival
stod att läsa på inrikessidan med hänvisning till sida 112.

Stor knarkrazzia på reaggaefestival var dock rubriken där.

Och artikeln började med texten: Runt 160 besökare på reggaefestivalen i Uppsala har medtagits för kroppsbesiktning…

Tre olika varianter på lika många försök. Tur att de i alla fall inte behövde uttala ordet.

Växel, reception och språk

Åh, jag tycker det är så charmigt med självutnämnda språkvetare som har åsikter som de betraktar som sanningar. Den här människan identifierar såväl ett problem (den felaktiga svenskan är på frammarsch) som dess ursprung (misslyckade skolreformer). Det må väl vara hänt, eftersom debattsidan är ett forum för personliga åsikter snarare än objektiv journalistik. Men några observationer är ganska anmärkningsvärda.

Gjelstrup konstaterar att över nittio procent av svenskarna säger “jag ska ringa han” istället för att använda den korrekta objektivformen “honom”. Att “han” är en talspråklig och inte helt felaktig form med ursprung i fornsvenskan kan vi lämna därhän och istället bara ifrågasätta den höga siffran. Nittio procent?

Supinumformerna av verben ta, dra och vara bör uttalas som i skriftspråket, menar Gjelstrup. Men hur naturligt låter det att säga “jag har tagit bussen” eller “jag har varit hemma”? Möjligen kan formerna fungera i fyrtiotalsfilmer, där talet är väldigt stelt och inspirerat av dåtidens teatrala scenframträdanden. Men när jag pratar säger jag “tatt” och “vart”, liksom majoriteten av språkbrukarna, utan att betraktas som ett småbarn.

Det är intressant hur Gjelstrup använder sin insikt i tidningsredaktionernas vardag för att belysa problemet med unga journalisters bristande bildning. Det första ordet som stavas fel är tydligen “lugn” och sen blir det bara värre. Slutet av debattartikeln är svårt att begripa, men jag tror att det är någon sorts angrepp på det engelska språket. Eventuellt i kombination med ett angrepp på den moderna kulturen eller det svenska språket.

Artikeln är underhållande, men jag undrar hur den kunde komma att publiceras i en rikstäckande publikation som Aftonbladet. Anne Gjelstrup sköter växel, reception och småannonser i Varbergs Posten (skön särskrivning!) och skriver även en krönika där. När Ebba Witt-Brattström i debatter får kritik för sina språkåsikter (eftersom hon bara är professor i litterturvetenskap – och inte i det svenska språket) tycker jag att även Gjelstrup borde utsättas för samma granskning. Utan att förringa vikten av ta emot samtal till och besök hos Varbergs allra största tidning, är det kanske inte något som borde ge så mycket pondus i språkfrågor.

För övrigt kan debattörens förkärlek till ordet “man” kommenteras. Överkonsumtionen förefaller vara påtaglig.

—–

Tough crowd

Det som förvånade mig mest under dagens match i Allsvenskan mellan Hammarby och Örgryte, var inte det överraskande slutresultatet 0-1, utan det som utspelade sig i halvtid. För medan stora delar av publiken under pausen korrigerade sin vätskebalans (med hjälp av ölintag och toalettbesök) skulle resten låta sig underhållas av… en politikerduell.

Normala aktviteter i paus är att dela ut pris till spelare och ledare, att låta folk skjuta bollar långt eller rätt för att vinna priser, att hylla någon gammal hjälte eller fira ett jubileum. Mycket sällsynt är däremot att bjuda in två politiker, ställa upp dem vid ett bord och prata om det kommande valet – ur Hammarbysynpunkt. Tydligen är “arenafrågan” oerhört viktig och engagerar alla hammarbyare, som vill ha en hemmaplan med läktare för en publik på 25000.

Men det är tveksamt om just 15 minuter mitt i en fotbollsmatch är rätt tid och plats för en vänsterpartist och en kristdemokrat att lägga ut texten om sina respektive visioner för Söderstadion. Vi kan väl säga att om politikerföraktet i samhället är tämligen utbrett, kanske det har sitt största fäste i den grupp som besöker fotbollsmatcher. Politiker är helt enkelt inte populära på fotbollsarenor.

Det är alltid svårt för en politiker att över huvud taget göra sin röst hörd. Men att möta en publik som är påverkad av öl, testosteron och adrenalin är ännu svårare. Att frustrationen redan nådde en hög nivå, efter att serieledande Hammarby i den första halvleken hade missat de få målchanser som skapats mot det allra sämsta laget i Allsvenskan, gjorde situationen ohållbar redan på förhand.

Så fort politikerna öppnade munnen möttes de av burop och busvisslingar. Retoriken gick inte alls hem och deras “vår målsättning är givetvis” föll inte i god jord. En man bakom mig på läktaren skrek under hela tillställningen att politiker var skit, att de bara ljuger och lovar, att de aldrig kan svara enkelt på frågor, att de är dumma i huvet osv. osv. Debattledaren försökte locka fram löften och begärde klara svar, men misslyckades gång på gång.

Ilskan på läktarna växte sig bara större och jag funderade på vem som kunde ha kommit på den här märkliga idén. Det här var ju som någon sorts sjukligt sadistisk romersk avrättningsunderhållning som initierats för att folket skulle få se blod, i kombination med en medeltida offentlig skampåle, eller som att gå till djurparken för att se en skötare kasta ned ett par rädda små dvärgkaniner i en bur med utsvultna reptiler.

Avslutningen blev ändå inte så obehaglig som den kunde ha blivit. På frågan om vilket som var gästernas favoritlag, svarade kristdemokraten aningen svävande om att det var svårt att låta bli att från balkongen höra Hammarby göra mål, medan vänsterpartisten utgav sig för att vara en sann Hammarbyare och ropade att det skulle bli SM-guld i år. Något som kunde tolkas som applåder avslutade därför duellen. Men det var ju tur att Vänsterpartiet hade skickat en lokal amatörpolitiker och inte sin partiledare. Att Lars Ohly håller på Djurgården är känt och hade han sagt det på Söderstadion är det möjligt att han hade behövt mer än poliseskort ut från arenan.

Planen verkar vara att bjuda in två politiker till varje hemmamatch framöver. Låt oss bara hoppas att någon sätter stopp för galenskapen innan det urartar. De som säger att idrott och politik inte hör ihop har för det mesta helt fel, men ibland borde man kanske lyssna lite mer till dem. Det måste finnas bättre forum för politisk debatt än halvtidsvilor i Allsvenskan.

—–

Baggy

Nu är det Bounce Summer Camp på Dansens Hus alldeles i närheten av mig. Det innebär att mängder av dansare och kanske främst wannabe-dansare tassar omkring i mina kvarter. Något som redan tidigare slagit mig är hur likriktat denna grupp i vårt samhälle klär sig. Oerhört baggy (=säckigt).

Tröjorna når en bit ner på låren och byxorna är av storlek XL även på de minsta tjejerna. Det ser väldigt bekvämt ut, men jag undrar om det inte kan vara osmidigt att ha FÖR stora kläder på sig när man ska röra sig. Som fotbollsspelare vet jag att ett större plagg suger upp mera svett och blir tyngre, än ett aningen mer åtsmitande.

Vidare undrar jag om det här är en praktisk fråga, eller om det handlar om mode. Mig veterligen klär sig alla dansare, oavsett inriktning, väldigt säckigt. Anorektiska balettdansöser har kanske sina skäl, medan streetdansare på ett naturligt vis ansluter sig till den klädstil som hiphop-kulturen anammar. Förresten undrar jag om de klipper upp tröjorna i halsen/urringningen eller om det bara är väldigt stora storlekar.

När idrottsmän får kritik för att de klär sig tråkigt och bara går omkring i sina overaller, tycker jag att även gruppen dansare bör få sig en släng av sleven. Dansarna är inte bättre! Mycket gott kan sägas om dem, väldigt mycket gott, men variationen är inte deras största klädesmässiga egenskap.

Hoppsan. Efter att ha läst “Frågor & svar” på lägrets webbplats, förstår jag åtminstone lite mer om likriktningen. Svaret på frågan “Vilka kläder ska man komma med?” är nämligen “Baggykläder” och att ett flertal sneakers med olika grepp rekommenderas.

Detta skulle kanske svara på varför folk klär sig så, men inte varför de instrueras att klä sig så. Jag tänker mig att det främst är av praktiska skäl, men också att kläderna utgör en sorts skoluniform så ledarna ska ha koll på var deltagarna är. Om polisen skulle hitta en liten ljus sextonåring i tältliknande tröja och med utpräglad dialekt, irrande omkring någonstans i Stockholms innerstad, vet de att det förmodligen är till Bounce Summer Camp som de ska skjutsa henne. Och ingen behöver bli mobbad för att ha avvikande kläder, eftersom ingen kommer på tanken att klä sig i läder och nitar, skjorta, stretchjeans, t-tröjor med bandnamn eller något annat udda.

För övrigt är dans fullkomligt obegripligt.