Demonstrationståg

Skrikande folkmassor möter jag nästan bara vid fotbollsmatcher och jag tycker det är ett passande och inte helt otrevligt inslag i sammanhanget. Med kläder som signalerar härkomst och ramsor och sånger av enkel och trallvänlig karaktär, bidrar anhängarna till den spännande och ibland skenbart hätska stämningen inför matchen.

Men under lördagens finpromenad på Strandvägen på Östermalm var det inte någon sådan skara jag mötte. Det var visserligen en mycket upprörd hord, men anledningen var Israels offensiv i Libanon och inte Örgrytes på Gamla Ullevi (avspark 16:00 och jag var på väg hem till tv-soffan). Att använda demonstrationen som uttrycksform trodde jag hörde sextio- och kanske sjuttiotalet till, men dessa människor hade alltså valt att ge den en chans.

Eftersom jag kom ifrån Djurgårdsbron och var på väg in mot stan, mötte jag hela uppbådet som var på väg åt rakt motsatt håll (Israels ambassad). Känslan var mycket märklig; att som nästan ensam flanör gå emot en ström av hundra och åter hundra människor skanderandes arga ramsor. Jag insåg att det inte var åt mig de skrek, men det kändes ändå onödigt provocerande att gå emot dem – om än bokstavligen snarare än bildligt. Min vandring mot Strömmen* var i alla avseenden mer påtaglig än jag tänkt.

Som medverkande i en “politisk demonstration” har man ett mer intellektuellt anseende än som brölande fotbollssupporter. Detta bör ifrågasättas å det skarpaste. Ramsan jag hörde var varken särskilt komplicerad: “ISRAEL – MÖRDARE” eller grammatiskt/logiskt helt korrekt. Eftersom betoningen i det första ordet tydligt syftade på staten och inte en invånare däri, är det tveksamt om det andra ordet verkligen var en adekvat karakterisering av Israel. En nation kallas sällan för “skurk”; istället finns ju begreppet “skurkstat”.

Plakaten och banderollerna visade på stor indignation och en text hade även en genomtänkt retorik, med sin uppmaning till Sveriges ledande politiker att ta ställning i frågan. Men tyvärr hade tryckfelsnisse varit framme och doppat sin fula pensel i målarburken, för på plakatets första rad stod med feta versaler “VAKNA RISKDAN”. På fotbollsmatcher jag bevittnat har jag sällan noterat stavfel på banderollerna som hängs upp på läktarna. Ordet “AVGÅ” blir oftast rättstavat och namnet på klubbdirektören brukar gå att finna i matchprogrammet, vilket underlättar.

När det gällde pyrotekniken tror jag att jag fick ta del av en sån där omtalad arabisk flaggbränning. Det brinnande tygstycket som den springande killen vid sidan av demonstrationståget bar över sitt huvud, kan mycket väl ha varit en flagga. Något annat att sätta eld på kunde jag inte föreställa mig och en västbeklädd polis tog burdust hand om honom på ett så symboliskt sätt; mannen från Mellanöstern blev stoppad av mannen i västen. Trots bengaliska eldar och de senaste tidens ambitiösa tifo-arrangemang ligger fotbollsåskådarna fortfarande i lä för demonstranters pyrotekniska fantasifullhet. Det talas ibland om fans som brinner för sitt lag och att publiken exploderar när det blir mål, men det är liksom inte på samma bokstavliga sätt som hos politiska aktivister.

Detta fick jag alltså uppleva under min lördagseftermiddag. Det där upploppet som ska ha inträffat senare lär ha rubricerats som våldsamt, men det såg jag inte något av. Anledning finns alltså att omdefiniera begreppet “politiska vildar” och att inte avfärda alla fotbollsentusiaster som mindre begåvade. Åtminstone inte mindre än politiskt intresserade.

* Stockholms ström

Ny sms-tjänst

Det händer att jag delger mina vänner rapporter från de tv-program jag följer. Rätt vad det är har jag skickat iväg ett sms som berättar vad äldsta dottern i 7th Heaven har för sig, att ett uppbåd är ute efter Zeb och Luke i Macahans, hur Mahoney och de andra driver med Proctor i Polisskolan eller om det blir mål i någon fotbollsmatch. Förmodligen beror det på ren tristess från min sida, men samtidigt har jag fått positiv respons som visar att folk finner en viss glädje i att bli informerade om händelserna.

Det är beklagligt att det inte finns något kommersiellt värde i min produkt, som annars kunde vara en omfattande och för mig lukrativ prenumerationstjänst. Vad jag vet finns det redan ett flertal sms-tjänster som handlar om just sporthändelser; ett område jag visserligen är inne och tassar på, men knappast har mitt största intresse för. Det är så många andra som håller på med sånt. Min huvudinriktning skulle istället vara att ge löpande information om – alternativt korta resuméer av – tv-serier av skiftande kvalitet.

Tänk att du är på resa, en rolig fest eller sitter i ett viktigt möte och därför inte kan följa ett program som sänds. Visserligen kan du banda programmet eller ladda ned det på nätet, men ärligt talat – hur ofta blir det av att du sen verkligen tittar på det? Snart är det dags för en ny episod och du har inte hunnit tillgodogöra dig den förra. Du riskerar att hamna ur fas och inte veta om Luke (Macahans) är på flykt eller i säkerhet, om Mary (7th Heaven) har någon pojkvän för tillfället eller vad som just har hänt i Polisskolan-filmen som du kommer hem till (Jones har precis lagt häftstift på Capt. Harris stol!). Det är där min tjänst skulle komma till nytta.

“Följ matchen här” brukar det stå på olika webbplatser och så kan man klicka för att se de senaste händelserna i exempelvis en fotbollsmatch från VM. Men det finns inget liknande för tv-serier eller filmer. Kanske beror det på oklarheter med rättigheterna, för visst vore det roligt att följa en film som sänds på en kanal som du för tillfället inte har tillgång till:

1:a minuten: Filmen har börjat och signaturmelodin spelas
3:e min: Mahoney försöker imponera på en tjej
4:e min: Mahoney lyckas
6:e min: Jones gör roliga ljud som lurar Harris
7:e min: Harris ramlar och Mahoney får skulden
9:e min: Lassard pratar med sin guldfisk
10:e min: Harris och Proctor försöker sätta dit Mahoney
10:e min: Mahoney kommer undan, med sitt välsmorda munläder
11:e min: Zed skriker
12:e min: Reklamavbrott
17:e min: Zed skriker lite mera
18:e min: Jones låtsas vara karatemästare och gör roliga ljud
19:e min: Mahoney gillrar en fälla för Harris
20:e min: Lassard pratar med sin guldfisk
21:a min: Harris går i fällan!
osv.

Jag tror att jag har någonting stort på gång här. Men det är som sagt oturligt att den kommersiella delen inte finns. För vem skulle betala för detta? Nej, förmodligen fortsätter jag med ett jämnt utflöde på kostnadssidan och låter intäktssidan vara lika med noll. Men produkten är inte dum. Jag vägrar erkänna att produkten är dum.