Plagiat

Ibland dyker det upp bekanta musikstycken i min närhet. När jag hör något jag tycker mig känna igen, skiner jag upp och trallar med.

För några veckor sedan gick jag på ett spinningpass, där en stor grupp svettiga motionärer cyklar till glad musik framför en cyklist som tjoar och ger gruppen en mängd hurtiga, uppmuntrande tillrop. Musiken brukar ofta vara av samma karaktär som instruktören, lite hetsig och mycket inspirerande. En bit in på passet sken jag upp till tonerna av introt till “Nur geträumt” med den tyska technoprinsessan Blümchen. Trodde jag. Men plötsligt insåg jag att något var fel. Något var kusligt fel med det hela.

Det här var ju inte tyska. Det här var helt klart engelska, noterade jag förvånat, där jag svettig försökte hänga med i intstruktionerna om cyklingen (“så lägger vi på lite motstånd!”). Trots att ackordföljden var snarlik, föreföll textinnehållet vara ett helt annat. Av vad jag kunde urskilja, var detta en tämligen sorglös skildring av hur veckosluten förvandlar vanliga människor till mentalt störda missfoster, ledda av en DJ som får dessa att röra sina kroppar till musiken. Den speedade rösten i musiken uppmanade oss cyklister att glömma våra problem och följa hennes exempel och njuta av stunden.

Situationen förbryllade. Hur kunde det komma sig att Blümchens vackra, men lätt sorgliga, sång från 1997 om försmådd kärlek, längtan och trånad, hade plagierats och förvanskats? Eller var det hela bara ett fruktansvärt missförstånd?

Efter en uppfriskande dusch och en promenad hem till datorn för vidare efterforskningar, fick jag reda på att det var en tysk DJ vid namn Dennis Horstmann som gav ut denna “Come with me” som nådde listplaceringar 2004. Detta alltså sju år efter den kroatiskättade unga tyskans succé.

Är minnet hos technokonsumenterna verkligen så kort; hjärnbarkarna så sönderfrätta av substanser med centralstimulerande effekt? Eller är publiken så ung och ständigt ny, att sju år betraktas som en evighet, vilket gör att ackordföljder kan upprepas med tämligen korta intervall, på samma sätt som Sveriges Television kan reprisera barnprogram i cyniskt uttänkta cykler?

Jag blir nog svaret skyldig, men lämnar min egen lilla remix för att var och en ska kunna göra sig en uppfattning. Debatten går vidare.

Aprikosen

Jag gillar aprikosen. Jag ser den som något av persikans och plommonets orangefärgade mellanbror. Till storleken är den bara marginellt större än sin lillebror men har smakmässigt mest gemensamt med den populära storebrodern. Sötman finns hos både persikan och aprikosen, men den förstnämndas saftigare konsistens är hos den senare ersatt av en mer praktisk variant för oss aprikosätare; fast och fin i köttet har den en mindre kladdig framtoning.

Många känner aprikosen bäst i dess torkade tillstånd. Då är den ännu sötare än som färsk, men samtidigt syrlig på ett mer framträdande sätt än hos den torkade lillebrodern. För österrikaren är aprikosmarmeladen en omistlig ingrediens i den välkända sachertårtan och bland portionsförpackningarna av marmelad vid hotellens frukostbufféer är den också ett eftertraktat byte hos mången sötsugen resenär.

På tyska kallas aprikosen för Marille, vilket för tankarna till den lilla apan mandrillen. Men det, det är en helt annan historia.

Tre minuter

Andra halvlek skulle börja om fem minuter när telefonen ringde. Nummerpresentatören visade “Dolt nummer”. Jag hatar dolt nummer. Vi som inte har något att dölja har inte dolda nummer utan står för våra sifferkombinationer.

Däremot gillar jag verkligen nummerpresentatören. I några veckor har ett för mig tidigare okänt nummer dykt upp då och då. Via Eniro har jag tagit reda på att det är Svenska Dagbladet som vill ha tag i mig. Eftersom jag misstänker att det inte är journalistbrist och att tidningen söker skribenter, utan att det snarare är prenumerationsavdelningen som vill ge mig ett specialerbjudande, har jag inte svarat. Min DN räcker gott och väl på morgnarna. Min ambition är att låta denna katt-och-råtta-lek pågå så länge det bara är möjligt. Jag har ju anmält mig till NIX-registret och borde inte behöva tolerera oanmälda telefonförsäljare. För några månader sedan pratade jag med SvD och slapp då köpa något eftersom jag redan då hade DN.

Nåväl. Det var fem minuter kvar av pausvilan och jag hade ingen lust att prata i telefon. Men “Dolt nummer” kan även betyda… ja, nästan vem som helst som jag inte känner. Och lyfter jag inte luren får jag aldrig veta. Alltså svarade jag och fann mig plötsligt pratande med en tjej på ett marknadsundersökningsföretag med en bokstavskombination som aldrig fastnade i mitt minne. Efter hennes långa öppningsharang undrade jag hur lång tid det skulle ta. Jo, tre minuter hade jag väl tid med. Det blev mitt livs längsta tre minuter.

Undersökningen handlade om snabbmat – något som jag inte är jätteintresserad av. Redan där borde jag ha dragit mig ur, men kanske kunde mina åsikter och vanor hjälpa branschen i rätt riktning. Eller nåt. Fast anledningen till att jag är NIX-registrerad är just att jag inte har förmågan att säga nej. Jag tycker det är obehagligt att avböja erbjudanden från trevliga och artiga människor som tar kontakt med mig. Jag är förmodligen uppfostrad att inte vara otrevlig mot främlingar och försöker behandla folk så som jag själv önskar att bli bemött.

Frågorna gällde mina snabbmatsvanor och jag svarade på fråga efter fråga om olika sorters snabbmat som jag (inte) ätit de senaste fyra veckorna. Det kändes enformigt och inte särskilt intellektuellt utvecklande. När de första tre minuterna gått, tänkte jag att det i alla fall snart var över. Det var det inte. Det var pizza och sushi och gatukök och salladsbarer och smörgåsbarer och lokala caféer och färdiglagad mat från snabbköp och mat från närbutik och… Jag svarade och svarade och hörde hur andra halvlek började inne i vardagsrummet.

Hela upplevelsen tillfördes ytterligare en dimension av den låga volymen som tjejen hade i sin telefon, som gjorde att jag fick trycka luren mot örat. Detta samtidigt som jag hade den relativt högljudda teven i bakgrunden. Tyvärr pratade hon inte heller speciellt tydlig svenska, utan bröt tämligen kraftigt. Sammantaget gjorde detta att jag var tvungen att be henne upprepa merparten av sina frågor. Men efter en stund tyckte jag det kändes pinsamt både för mig och henne och samtalet övergick alltmer till “goddag, yxskaft” där jag chansade hejvilt på vad frågan gällde och om det var möjligt att svara ja/nej. Det gick ganska bra.

Efter en kvart insåg jag att det här ju kunde ta hur lång tid som helst. Då hade jag redan börjat ljuga ihop matupplevelser från Sibylla och Burger King. Jag tänkte mig möjliga scenarier där jag blivit vänligt bemött och fått varm mat som var precis den som jag beställt. Det blev fyror och femmor. McDonalds personalpolitik hade jag inget att invända emot och Max inredning fick närapå toppbetyg.

Nu tittade nog tjejen på klockan, för hon verkade känna sig mer stressad och insåg att hon hade gett mig en aningen optimistisk tidsplan för projektet. Det här gjorde hennes innantilläsning ännu stolpigare och det ökade tempot bidrog till att det ibland var helt omöjligt att höra eller förstå vad hon sa. Det var skönt att jag nu var inne i avdelningen med siffor mellan ett och fem (eller “fem och ett” som hon sa, vilket gör att jag fortfarande är oklar över om fem var bäst eller sämst) och tämligen godtyckligt kastade ur mig betyg.

Mina kompletterande bakgrundsuppgifter var så det enda som återstod. Andra halvlek var nu femton minuter gammal och jag undrade hur jag kunde bli övertalad till det här. Tanken att helt enkelt lägga på luren och sätta mig framför teven fanns inte i min föreställningsvärld. Tyvärr verkade det svårt att hitta en ruta att sätta in mitt “ja, jag arbetar litegrann ibland” i. Till slut fann hon en lösning och vi fortsatte. Jag uppskattade en månadsinkomst, berättade om mina internetvanor, redogjorde för e-postadresser och hemort och fick en lång harang som jag uppfattade som en fråga om de fick kontakta mig igen i framtiden. Jag stannade till.

Plötsligt insåg jag att jag hade chansen. Chansen att ge mig själv lite upprättelse. “Nä”, sa jag. Tjejen hajade till. “Nej, jag vill inte alls bli kontaktad igen”, upprepade jag med darrande röst. “Det är okej”, sa hon och insåg nog att hon hade gått utanför sin tidsram med ungefär 22 minuter, eller 733 procent (fast just det där med procenten insåg hon nog inte). Till slut bad hon faktiskt om ursäkt och önskade mig en jättetrevlig helg. Att jag var lika trevlig tillbaka och önskade detsamma med glad röst, verkade inte ingå i hennes manual. Så när jag försökte avsluta med “ha det så bra!” vet jag inte om hon uppfattade det. Men jag kunde i alla fall med gott samvete lägga på luren och gå in till den skränande teven.

Matchklockan stod på 19 minuter av andra halvlek och ställningen var gudskelov oförändrad sen första halvlek. Jag sjönk ned i den mjuka soffan och följde matchen till sitt slutskede. Då höll fjärdedomaren upp en skylt som förkunnade extraminuternas antal: “3”. Sedan fortsatte matchen i ganska exakt tre minuter till – nästan på sekunden blåste domaren av. Vilken kontrast. Jag häpnade.

Jag ska sluta svara i telefon.

Nu är det VM

Alla som tycker det är roligt att tippa VM är hjärtligt välkomna att göra det! Tanken är att ungefärligen en match per dag ska tippas och rätt vad det är ska någon målskytt eller varning förutses. Det blir festligt och folkligt, så se till att vara med från start! Vidare kommer det att vandras tipsrundor och diskuteras varandras framgångar och motgångar.

Det blir roligt!

—–