Sömnpiller

I söndags var jag på bio och såg filmen Prince of Persia, som mycket riktigt handlade om en persisk prins. Själva filmen var inte så speciell, det var däremot mitt biosällskap till höger.

Det var mörkt i salongen när jag noterade att en man närmade sig i gången och slog sig ned till höger om mig. Eftersom det fanns en mängd lediga platser just där, tror jag inte att han hade någon biljett, utan listigt hade väntat till filmen hade börjat för att få sitta på plus-stolarna på  min bänkrad.

Det andra jag noterade var att han omgärdades av en viss spritodör och det tredje var att han hade popcorn med sig. Dessa popcorn kryddade han med något från en medhavd ströare. Jisses, vad han kryddade! Trots mörkret kunde jag se en väldig frenesi i kryddarmen och jag tror faktiskt att han hade flera kryddburkar med sig. Kryddoften tog bort lite av spritodören, så jag var inte helt negativ till den. Men lite rädd började jag bli.

Snart ville han ha lite mer plats och flyttade sig ett/sitt säte till höger.  Inte mig emot. Kanske tyckte han att jag luktade illa.

Efter det gick han ut. Sen kom han tillbaka, fortsatte äta popcorn och nu hade han även en godispåse med sig. Vid ett tillfälle lutade han sig över den tomma platsen mellan oss och räckte fram godispåsen. “Godis?” frågade han, men jag avböjde artigt. Mammas forntida förmaningar om att inte ta emot godis av främmande ekade i skallen på mig.

Annars kan jag inte säga att jag blev så störd av honom, där han satt ett par platser till höger om mig. Jag hade ju fullt upp med att följa med i handlingen i filmen. Det var ormar och sand och sandormar och en dolk och en skön mö och en tapper prins. Bataljer rasade och rikedomen bland händelserna var stor.

Tydligen var mannen till höger om mig av en annan uppfattning. För när han hade ätit klart tog han helt enkelt och lade sig över sitt säte + ett. Plus-stolarna hade fått en helt ny innebörd. Jag förstod inte riktigt hur han lyckades hitta en bekväm sovställning med så rejäla armstöd mellan stolarna, men uppenbarligen var han framgångsrik. Möjligtvis hade han gjort det där förut.

Filmen fortsatte medan mannen låg och sov. När filmen slutade och salongen tändes fortsatte mannen att sova och vi övriga på samma rad fick vara tysta och försiktiga för att inte råka väcka honom.

Mitt egentliga biosällskap (det till vänster) undrade om man borde säga till personalen om att det fanns folk kvar där inne. Men jag trodde att salongen nog skulle städas efteråt och att städarna då skulle upptäcka inte bara en massa skräp, kartonger, påsar och läskmuggar i bänkraderna. Utan även en sovande popcornälskare med svagt intresse för persiska prinsar och deras äventyr i öknen.

Och så slutar hela historien. Men om jag hade fel när det gällde städningen, ja då kan det mycket väl hända att du får väcka honom nästa gång du är på Sergels salong 1. För har ingen väckt honom ännu, så sover han kanske fortfarande. Biosalongens egen Törnrosa.

Kritikkritik

Säg, visst är det svårt att kritisera något som man ogillar utan att själv bli ifrågasatt? Jag tänker på exempelvis en maträtt eller musikstil. Om jag säger att jag inte gillar muffins blir en naturlig fråga om jag verkligen har ätit så många muffins att jag kan avgöra om bakverket är gott.

Svarar jag “nä” så erkänner jag min egen inkompetens i frågan. Men svarar jag “ja, jag äter 3-5 muffins i veckan, av flera sorter från olika leverantörer” så är det ju helt vrickat. Inte kan man äta så många muffins utan att tycka om dem.

Hur jag än gör har jag ändan bak.

På samma sätt är det svårt att avfärda en musikgenre. Det vanliga argumentet om att “allt låter ju likadant”, används ofta om allt ifrån schlager och klassisk musik till hårdrock och hiphop. Men redan när man sagt nåt sånt, blir det uppenbart att man knappast har lyssnat tillräckligt eller ansträngt sig för att göra en djupare bedömning.

Eller? Kan man inte ha suttit och försökt lyssna i ett år, men sedan ha fått ge upp efter att ha insett att man inte kan uppleva någon som helst njutning. Jag såg programmet “Popcirkus” på SVT, där en (visserligen ganska ung) musikkonsument berättade att hon tidigare tyckte om Darin. Jättemycket. Men en dag kom hon på att “nej, jag gillar inte honom längre” och affischen åkte ner från flickrumsväggen. Förmodligen kunde hon vid tillfället allt om Darin, såväl låttexter som favoriträtt och hemadress. Men hon tyckte inte om honom längre. Hon måste väl ändå vara oantastlig i en sån här fråga? Hon hade all information för att göra en korrekt bedömning och analys och kom sedan med sin slutsats.

Det är tråkigt om det bara är såna som en gång har uppskattat en kaka/musikgenre/idrott, men som har övergett den, som äger rätten att kritisera den. Jag har alltid haft lite svårt för collegefilmer. Så jag satt en sommar och laddade ner en hejdlös mängd såna. Sen kollade jag igenom dem och efteråt tyckte jag fortfarande inte om genren. Möjligtvis förstod jag mer och kände till mer om den, men någon kärlek uppstod aldrig. Nu anser jag mig ha tillräckligt på fötterna för att kritisera filmerna, men det verkar ändå skumt att jag har sett så många av dem om jag ändå inte gillar dem. På något sätt minskar det min trovärdighet.

Hur jag än gör har jag ändan bak.

Jag minns också hur jag lyssnade på ett dåligt radioprogram och sen lyssnade ännu mer bara för att kunna säga att jag hört tillräckligt för att med gott samvete fälla mina syrliga kommentarer. Jag blev säkert tillförlitlig i min kritik – men mådde fysiskt dåligt av all usel radio som jag tvingade mig själv att konsumera. Det var ju inte heller bra.

En annan genre som jag med rätta tycker mig kunna kritisera, är de engelska sunkhotellen. Här känner jag att jag har så mycket insikt att jag både kan uppskatta vissa drag hos dem, samtidigt som jag inser att de rent objektivt sett är ganska usla. Trots att jag skriver positiva kommentarer om dem (jaja, möjligtvis sporadiskt ironiska) blir slutbetygen aldrig annat än ettor och svaga tvåor.

Det jag kommer fram till är att det bästa sättet för att själv undvika kritik är att visa upp ett stort kunnande om genren där man gärna får påtala vissa positiva aspekter. Men samtidigt får det inte verka misstänkt att kunnandet finns där. En smal balansgång.

Franskdesperation

Jag är uppenbarligen inte helvass på det här med att ladda ned film till datorn. I veckan försökte jag ta hem HD-versionerna av de tre senaste avsnitten av en amerikansk serie om desperata hemmafruar, men filformatet verkade inte vara kompatibelt med programvaran på min stationära dator. Därför fick jag flytta över de rejält tilltagna fil(m)erna till den bärbara, nu fungerande, enheten placerad vid femtiotummaren.

När jag spelade upp avsnitten på den stora teven upptäckte jag att undertexterna var på franska. Originalljudet var kvar, så ingen större fara var skedd, men eftersom jag inte har läst ett ord franska i skolan kändes texterna som pärlor åt svin. Det konstiga var att jag titt som tätt kom på mig med att läsa dem – utan att begripa – och på så sätt missa vad de sa där i bakgrunden. Så fick jag spola tillbaka och försöka koncentrera mig.

Det stod “salut” och “merde”, som jag kunde utläsa betydelsen av. Men också en massa rappakalja som jag inte alls hade någon behållning av. Ändå vandrade blicken fram och tillbaka i nederkanten av bilden. Jag hade svårt att slita mig från de där märkliga orden som uppenbarade sig för mig.

Jag undrar hur språkbegåvad man måste vara för att kunna tillgodogöra sig texter på ett helt nytt språk, tillsammans med ljud från ett annat språk (engelska) som man inte heller helt behärskar. Vidare undrar jag om det inte hade varit ännu mer irriterande med fransk text till en svensk film.

Kanske går det omedvetet in en massa glosor i skallen på mig när jag slötittar på sånt här. En vacker dag vaknar jag och och pratar flytande franska! Möjligtvis blir ordförrådet något skevt, med en tonvikt på svordomar och amerikansk kultur. För att inte tala om dialekten, som är präglad av min svenska härkomst. För i min värld blir det [sal’ut] och [‘märde] och jag är noggrann med att inte strunta i någon endaste stavelse eller bokstav när jag ljudar fram orden i tevesoffan.

En lösning vore att se några filmer från Frankrike med engelska undertexter. Då skulle jag höra det rätta uttalet och samtidigt förstå handlingen. Eller varför inte svenska undertexter och till och med få med mig nyanserna i språket.

Problemet är att fransmännen gör så konstiga filmer, som jag inte vill se. Annars kan man ju tycka att det borde finnas ett gäng minst lika desperata hemmafruar i det franska samhället. De borde representeras även bland teveserierna.

Quantum of Solace (2008)

I denna den tjugoandra filmen om James Bond får agenten ett uppdrag av den brittiska underrättelsetjänsten, som för honom ut på äventyr i många olika delar av världen. Daniel Craig spelar… Äh, det här går inte. Jag ger upp. Det är bara att hänvisa till den här recensionen.

Aldrig tidigare har någon så på pricken beskrivit mina egna upplevelser av en film.

Tolkientolkning


tolkien

Jag hittade den här intressanta notisen och bildtexten på nätet. Men trots gedigna efterforskningar kan jag inte riktigt avgöra om bilden föreställer arvingen Adam eller om det är självaste J.R.R som just har klivit upp ur sängen och tycks ha vaknat på fel sida.

Eller så är bilden vald som en metafor för det habegär som artikeln handlar om. Jag lutar åt det förstnämnda. Som stöd för min teori länkar jag till de karakteristiska adamsöronen.

Göta kanal 2

För en vecka sedan såg jag filmen Göta kanal 2. Det kan vara den sämsta film jag någonsin sett, men den väckte en rad frågor hos mig. Jag satt förbluffad och förbryllad i tv-soffan.

Förmodligen ska man ha sett den första filmen för att förstå alla referenser och små hyllningar till kultrullen från 1981. Det hade inte jag. Men så mycket visste jag, att den handlade om en båttävling och att två båtar tävlade om att snabbast färdas genom Göta kanal. Och så ramlade folk i vattnet m.m.

Handlingen (som jag tänker ägna lika lite tid åt som manusförfattaren Bengt Palmers har gjort) i den andra filmen är snarlik originalets. Ett inslag som lagts till är att denna tävling ska visas som en dokusåpa där tittarsiffror är viktiga. Detta ger en mer nutida kontext men att kalla det för samhällssatir, med ganska lustiga karikatyrer av branschfolket i medievärlden, är att gå väldigt mycket för långt. Buskis är ett bättre ord.

En av huvudrollerna spelas av Eva Röse och det är för mig en gåta. Jag betraktar henne som en kvinna med oerhört stor integritet som vanligtvis inte säljer sig till vad som helst. För en massa år sedan blev hon utsedd till sexigast i Sverige, men vägrade att ställa upp på lättklädda bilder i tidningens segerintervju. Över huvud taget verkar hon vara ointresserad av intervjuer eller att figurera i medierna. Jag har sett henne spela Tjechov på Stockholms Stadsteater och förstått att hon fått stora roller på Dramaten.

Så vad gör hon i Göta kanal 2!? Hon har inte ens några roliga scener, utan spelar någon sorts straight man, alltså en roll som snarare för den obefintliga handlingen framåt utan att själv bidra till de komiska inslagen (såvida det inte är lustigt att hon snusar, då är hon skitskoj). Om jag inte har helt fel gjorde hon något liknande i filmen Kopps, där jag inte heller förstod hennes medverkan. Nej, Röse gör mig riktigt besviken. En sellout.

Precis som i den första filmen är handlingen sekundär, för att inte säga rudimentär. Istället är det det rika persongalleriet som står för den förmodade underhållningen. Hela Sveriges skådespelarelit har engagerats för att ges småroller längs med Göta kanal. Det märkliga är att den komiska poängen uteslutande består i att klä ut skådisarna, ibland till oigenkännlighet, och ge dem roliga dialekter. Det är allt. Innehållet i replikerna är inte speciellt roligt. Det är nog tänkt att jag ska utbrista “Men är det inte Peter Haber som pratar så kul! Och titta, Kjell Bergqvist! Som slussvakt!” och nöja mig med det. Men det gör jag inte. Det räcker inte.

Konceptet fungerade bra på åttiotalet, i Sällskapsresan med alla dess uppföljare, filmerna om Jönssonligan och kanske även Göta kanal. Den ganska enkla handlingen kryddas av kända ansikten som gör “roliga gubbar”. Men här har det inte lagts ned tillräcklig kraft på att göra något bra av varje roll och det är en ansenlig sammanlagd talang som kastas i sjön (både bildligt och bokstavligt). Det smärtar mig att se kompetenta skådespelare sälja sina själar till en kalkonproduktion som den här. Vad gör Julia Dufvenius där som kassorska med rolig dialekt? Varför, Julia, varför?

Filmens budget var tydligen ungefär dubbelt så stor som för en vanlig svensk film. 33 miljoner säger mig egentligen ingenting, men jag förstår inte vad alla pengar användes till. Visst var det några explosioner och en hel del saker gick ju sönder när båtarna for fram längs kanalen – men kostar det verkligen så mycket? Jag minns inga stora och svulstiga scener, inga häpnadsväckande datoranmiationer eller annat påkostat. Men kanske var det dyrt med helikoptrar, vattenskotrar och en massa kändisar som skulle ha ersättning för sina sålda skådespelarsjälar.

Var pengarna kom ifrån är lättare för mig att begripa. Den ogenerade produktplaceringen blir ibland störande påtaglig och någon scen känns nästan som en sekvens ur en reklamfilm. Det här bidrar ytterligare till den känsla av billighet som präglar produktionen och det är lätt att misstänka att hela filmidén omgärdas av andra intressen än de konstnärliga.

Nej, det här var verkligen ingen bra film. Med så mycket pengar och så många skickliga skådespelare till förfogande tycker jag att resultatet borde ha blivit mycket bättre. Tydligen är en tredje film planerad. Bättre lycka nästa gång!

Filmförvirring

Under dagens första promenad lyssnade jag på Morgonpasset i P3. Temat var “Filmer jag skulle vilja se uppföljare av” och en av programledarna sa att Pulp Fiction slutar med en scen där det sker ett rån på ett café och att han var nyfiken på vad som händer med rollfigurerna senare i livet. Här började jag ana oråd. Kronologin i filmen är inte helt enkel att utröna, men att detta definitivt inte är det sista som händer var jag helt säker på.

Mycket riktigt. Snart hade programmet blivit nedmessat (eller vad det kan heta när en stor mängd sms skickas till någon) med informativa meddelanden om att framtiden för Vincent Vega nog inte var så ljus, eftersom han senare (tidigare i filmen) blir mördad av Bruce Willis rollfigur.

Programledaren fick ursäkta sig med att det nog var ett tag sedan han såg filmen (själv betvivlar jag att han hade förstått den) men att man i så fall kunde göra en uppföljare med fokus på de andra, överlevande, karaktärerna.

Programmet tycktes gå vidare, men snart återkom ärendet när en entusiastisk lyssnare hade messat in för att berätta vad som händer med Samuel L. Jackson. Han menade att rollfiguren blir vapenhandlare i filmen Jackie Brown där han senare blir skjuten av Pam Griers rollfigur.

Nu är jag inte någon filmexpert – även om jag med detta inlägg försöker påskina det – men Jackie Brown är mig veterligen inte någon uppföljare, utan en helt annan film – baserad på en bok av deckarförfattaren Elmore Leonard.

Förvirringen i radion var lika uppenbar som underhållande. Visst spelar Samuel L. gangster i båda filmerna som är regisserade av Quentin Tarantino, men sedan slutar likheterna. Harvey Keitel är ju inte “Mr. White” i Pulp Fiction, Tim Roth är inte “Mr. Orange”, Quentin själv är inte “Mr. Brown” och så vidare, bara för att de gestaltade dessa karaktärer i Reservoir dogs. När en ny film börjar nollställer man liksom klockan och allting börjar om på nytt, vilket väl är den fundamentala överenskommelse som alla pjäser och filmer bygger på.

Jag funderade på att själv skicka in ett meddelande för att bidra till förvirringen. Jag ville informera om att Bruce Willis boxare Butch faktiskt utbildar sig till en sedermera hyllad barnpsykolog (The Sixth Sense) och att Uma Thurmans Mia Wallace tar efter Vince Vega och blir yrkesmördare (Kill Bill), medan Harvey Keitels “The Wolf” sadlar om helt och blir kioskägare i Brooklyn (Smoke).

Nu hann promenaden ta slut och mitt messande blev inte av, men kvar finns ännu fascinationen över att sudda ut skiljelinjen mellan skådespelaren och rollen som spelas. Det skulle skapa en rad intressanta frågor, som till exempel

  • Vänta nu… Den där tjejen dog ju i filmen jag såg i fredags, nu verkar hon vara vid liv igen…?
  • Tänk att Carl Hamilton skulle skola om sig till polisen Martin Beck på äldre dagar. Men hur och varför?
  • Vad tusan gör Tintin i ljudboken Madame Terror!?

Alla dessa tankar bara på grund av en förvirrad lyssnare i radio. Ett starkt medum, det där.

Överdrifter

Igår såg jag någon halvtimme av filmen “Du har mail” (vad är egentligen grejen med att alla romantiska komedier visas mitt i natten?) och kom fram till att Meg Ryan har samma överdrivna mimik och ansiktsuttryck som Teri Hatcher. Ju mer jag såg desto tydligare uppenbarade sig deras likheter. Jag tycker att det kan vara okej att spela över i barnserier som Stålmannen eller dramaserier som Desperate Housewives, som till sin karaktär är ganska skruvade och dragna till sin spets. Men i långfilmer tenderar beteendet att bli något tröttsamt i längden*.

Det är nog därför Hatcher kommer undan med det, medan jag lättare irrriterar mig på Ryan. Bortsett från hårfärg och övrigt utseende är de ju annars samma person, som blir jätteförvånade när något oväntat händer och tvärilska när deras manlige motskådespelare säger något bitskt. De kan även bli mycket glada eller ledsna, men sen är det nog slut på variationen av uttryck.


* Hm… Jag är kanske lite otydlig, men i filmen medverkar alltså Meg Ryan men inte Teri Hatcher. Varför jag kom att tänka på henne berodde på den förstnämndas ansiktsuttryck. “En blond Teri Hatcher” mumlade jag i tevesoffan.

Sockerrus

För första gången på tre veckor tränade jag spinning i tisdags. En efterhängsen förkylning har hållit mig borta från allt vad träning heter och när jag nu rörde lite på mig och blev svettig, var det som att endorfinkicken blev tre veckor så stark som vanligt. Jag kände mig go och glad (bland annat bloggade jag om fisk) och gick omkring och mös i lägenheten.

Istället för att gå och lägga mig, började jag runt 22:30 se en romantisk komedi med Meg Ryan och tyckte att livet var ganska skönt. Men det var inte förrän jag beslutade mig för att äta 80 gram mörk choklad som det riktigt small till. Sockerchocken i kombination med endorfinkicken var inte nådig och mitt harmoniska tillstånd övergick i ett speedat rus.

Här följer ett axplock av de hyperaktiviteter jag ägnade mig åt under resterande delen av kvällen:

  • Efter några minuter förstår jag att Megs karaktär heter “Kate” och utbrister “Kate Ryan!” och skrålar därefter en lång stund på Désenchantée.
  • I mitt förvirrade tillstånd tycker jag att filmen är fantastisk och när Hugh Jackman lyfter upp Meg Ryan på hästen – i farten! – blir jag nästan salig.
  • Jag skickar prepubertala sms om att jag minsann inte behöver gå och lägga mig.
  • På text-tv ser jag att Pia Sundhage är ny förbundskapten i USA. När jag plockar bort ett par bokstäver i efternamnet och kommer fram till att hon då heter som en glass författar jag ett långt blogginlägg i mitt huvud (ett inlägg som lyckligtvis aldrig skrivs ned).

Någon gång framåt ett på natten lyckades jag äntligen somna. Men jag förstår självklart nu att jag inte kan äta sötsaker efter träningen i fortsättningen. Det funger ju inte alls för mig, uppenbarligen.

Idag läser jag på löpsedlar över hela stan att “300 000 drabbade. SÖTSUGET kan vara VUXEN-ADHD”. Är det förklaringen? Jag kanske är ett bokstavsbarn.

Se upp för dårarna (2007)

Ganska nyligen såg jag filmen Darling som jag tyckte bra om. En svaghet i den var att den var lite ojämn och pendlade mellan mycket märkligt konstruerade dialoger och makalöst bra skådespeleri.

Nu har jag sett Se upp för dårarna och om Darling var ojämn, är det ingenting mot den här filmen. Den spretar något oerhört när det gäller handling och sidohandlingar. Men framför allt slås jag av att en scen kan vara väldigt välgjord och gripande, bara för att följas upp av en total katastrof där jag undrar hur alla inblandade tänkte.

Grundstoryn tycker jag om. Omständigheterna och miljön känns trovärdig, lite samtidsskildrande och äkta. Handlingen är väl också helt okej: två tjejer med olika bakgrund och problem med sina föräldrar/familjer/anhöriga ska göra intagningsprov till Polishögskolan. Så träffas de och blir vänner. Ungefär så. Sen vet jag inte vad tanken är med den sista halvtimmen, men där försvinner all verklighetsförankring och manuset antar lite väl fantasirika och Hollywood-influerade proportioner.

Skådespelarna är över lag bra. Rakel Wärmländer har ju en oerhört energi i nästan allt hon gör och är rolig att se. Jag blir glad! Och hennes motskådespelerska, Nina Zanjani, är jättevacker och i vissa gripande scener är hon dessutom riktigt, riktigt bra. Men som så ofta är det allra mest imponerande när någon äldre kollega, som Dan Ekborg eller Korhan Abay (eller Michael Segerström i Darling) kliver in och verkligen äger scenen. Som att de visar sina yngre medarbetare hur det är tänkt att hantverket ska utföras. Då blir jag ännu gladare!

Det är synd att vissa scener är så pinsamt dåliga att jag sitter och skruvar på mig. Som när de fysiska testerna ska skildras; hur jobbigt hade det varit att researcha lite och följa med på ett riktigt test, se vilka repliker som förekommer i verkligheten? Sen är det också synd att Zanjani ibland blir Helena Bergström på ett så där överdramatiskt vis. Men det är klart. Om man regisseras av henne är det säkert ofrånkomligt.

På det hela taget en ganska bra film.