Julklappslycka

Traditionen att ge julklappar brukar alltid vara upphov till viss ångest och stor tankemöda. Men i år hade jag nästan oförskämt fina förutsättningar och kunde knappast misslyckas. Vi är ju inte så många i familjen och därför hade jag bara fem personer att tänka på: Syster + Systers man, Mor, Far och Farmor.

Syster + Systers man har nyss gift sig och fått hur många bröllopspresenter som helst. De verkade fortfarande vara tacksamma och dem hade jag kunnat ge vilket skräp som helst. Med en så fin fruktskål i formen av en frukt kunde de inte begära något mer. Men jag gav dem den där Planet Earth-boxen som de önskade sig. Rimmet och paketinslagningen fick dem att (spela) förvirrade, men glädjen gick inte att ta miste på när de såg naturfilmen uppenbara sig inuti allt tidningspapper.

Mor och Far är också väldigt tacksamma att ge presenter till. De förefaller bli glada bara jag dyker upp och hälsar på i Hammarbyhöjden. De önskar sig ingenting och förväntar sig ingenting. Perfekt. Men jag gav dem den absolut billigaste dvd-spelaren jag kunde hitta. Nu fick jag ju i och för sig ta mig ut till Veddesta och virra omkring ett tag innan jag fick tag på den, så arbetsinsatsen (“det är tanken som räknas”) var mycket större än det faktiska värdet. Förmodligen var det rimmet som fick Mor att tro att paketet innehöll en bildskärm och inte ens när de hade plockat ut dvd-spelaren ur kartongen var de helt på det klara med vad det var. Jag fick förklara dels det, dels vad de kunde ha den till. Möjligtvis ett litet antiklimax, om än inte helt oväntat.

Sen fick Far den mästerliga engelska komediserien “The Office” på dvd. Det var delvis därför jag gav dem en maskin som skulle kunna spela filmen. Han ska nämligen bli direktör och då tänkte jag att han behövde influenser från ett engelskt kontor.

För rättvisans skull skulle Mor ha ytterligare en julklapp. Ja, jag vet, jag skämmer bort det gamla paret, men det är ju jul bara en gång om året. Så Mor och jag ska gå på riktig bio någon gång snart. Medan Far sitter hemma framför tjuåttatummaren (så liten och trång) går Mor och jag och ser film (i riktigt stor salong). Jag ska dessutom bjussa på fika i anslutning till filmen. Det blir en kväll att tala länge om! Hoppas bara hon inte väljer en tjejfilm. Eller en pansjofilm.

Farmor var för gammal (92) och trött för att åka över hela Sverige till oss i Hammarbyhöjden. Så jag bakade chokladkaka och chokladfudge och skickade med mina föräldrar som skulle hälsa på henne i Dalsland under mellandagarna. När jag ringde på juldagen hade gåvorna ännu inte anlänt, men hon var så glad över att prata med mig en stund. Vi kalasade visserligen på godsakerna redan på julaftonen, men Farmor fick sig en rejäl dos av allt. Även Syster fick fudge med sig hem till Tullinge. Gotter till alla!

Eftermiddagens höjdpunkt för mig är alltid när jag får läsa upp mina julklappsrim för en hänförd församling (på fyra personer) där ansiktsuttrycken växlar mellan fasa, glädje, förvirring, skratt, skenbar insikt och så tillbaka till förvirringen igen. Annars är offentliga muntliga framträdanden min stora skräck, men den här publikstorleken är precis lagom för mig.

Efter att rimmet är uppläst lämnar jag över paketet och så börjar de öppna. Och de låtsas att de inte har en aaaaning om vad det är – och jag hoppar upp och ner som ett litet barn – och jag säger “vad kan det vaaaara!?” – och de låtsas vara helt fel ute i sina funderingar – och jag förleder dem, möjligtvis lätt fnittrande, vidare ut på fel spår – och så ser de till slut vad paketet innehåller och utbrister “Jaaaaaså, det var SÅ du tänkte!” – och jag flämtar “Ja, ja, ja! Precis!” – och vi skrattar och jag är helt andfådd av total lycka. Och så går vi vidare till nästa paket – med exakt samma händelseförlopp. Jag älskar det. Och de ser att jag älskar det. Och de spelar med.

I år blev det så att mitt eget paketöppnande fortsatte när övriga var färdiga med sina. Där satt jag och öppnade och öppnade och fick finare och finare gåvor. Det var teer och honung, presentkort på fisk, säsongsbiljett till Brommapojkarnas matcher, en tidningsprenumeration och ett efterlängtat blandband (fast cd) med operahits. Och mycket mer.

Vilken lyckad julafton! Det där får vi göra om nästa år! Men förändringens iskalla vindar har börjat blåsa. Det unga paret väntar tillökning och jag befarar att jag inte är familjens minsting nästa gång det firas jul. Då måste jag dela uppmärksamheten med ett (annat) barn och där tror jag inte att jag kan konkurrera. Det gamla paret verkar redan glädjas oproportionerligt mycket och eventuellt tvingas jag att vidta åtgärder. Hemma på min gata inne i stan sägs det finnas en dam som har sålt alla sina ungar. Och hon tycker bara att det är sköööönt. Jag kanske kan sälja mitt syskonbarn på ett liknande sätt till någon hugad spekulant. Jag har ett år på mig. Planen är inte ny, inte klok och inte bra. Och kanske just därför genial*.

Jaja, vi får se hur det blir med det. Nu ska jag glädjas åt julen 2008 ett bra tag.


* Kära Syster, jag vill poängtera att det här inte är en realistisk plan eller tanke utan endast dikt, fiktion, fantasi, hittepå (med ditt namn bör du vara väl förtrogen med detta). Malin blev faktiskt inte sur på Stina heller och Skrållan kom ju hem. Ta det lugnt.

Saftsug

Härom veckan tyckte jag att tillförseln var för dålig i mitt enda sugrör som jag stoppat i det stora glaset röd saft med isbitar. Jag var törstig. Därför tog jag ytterligare sex kulörta rör och drack så det stod härliga till. Eftertänksamt men glatt konstaterade jag

här sitter jag och dricker saft med sju-grör!

Sån är jag ibland. Vitsig.

Sömnprognos

En nackdel med att bo där jag bor är att det vissa nätter kan bli lite livat utanför. När sommarvädret är som det är måste jag ha sovrumsfönstret öppet ut mot gatan.

Ikväll är det

  • fredag
  • den 25 juli (lön + semesterlön)
  • sommar
  • varmt och uppehållsväder

Jag tror att det kommer att bli crazy inatt. Antingen får jag väl ansluta mig till galenskapen eller så får jag hitta en annan sovplats.

Presentkortsbegränsningar

Jag gav bort ett presentkort på Hemköp i 25-årspresent till Emma. Det var väl inte överdrivet fantasifullt, så jag var tvungen att begränsa hennes valmöjligheter lite. Hon skulle bara få köpa glass, tänkte jag. Så jag gjorde ett tillägg till presentkortet och gemade fast med ett grönt gem.

baraglass

Men nu ångrar jag mig nästan. Under den gångna veckan har jag blivit allt mer nyfiken på vad som kommer hända i butiken och hur tjejen i kassan reagerar. Förmodligen kan Emma inte undgå lockelsen att lägga ett paket havregryn mellan glasspaketen på kassabandet. Vad händer då? Har tjejen i kassan humor eller blir det trubbel? Förstår hon över huvud taget situationen med presentkortet? Kallar hon till sig chefen?

Jag tror minsann att jag just har gett bort en potentiell skrattfest som jag missat att bjuda in mig själv till. Jag och mina tokiga upptåg.

Ickenyhet

Jag hörde hur det raljerades över den här nyheten i radion i morse. Tydligen har TT snappat upp den och kablat ut den som en rolig notis.

Det handlar om Fredrik “Babyface” Johansson i Borås som inte fick köpa öl utan legitimation. Inte heller hans sällskap fick köpa ölen.

Okej, det var lättöl. Okej, den som var med honom vid besöket råkade vara hans pappa, 55. Men om man ser till de rent faktiska omständigheterna blir jag inte förvånad över att matvarukedjan följer sina egna regler. Om kassapersonalen misstänker att det inte är personen som gör köpet som ska dricka ölen, blir det alltid ett nej.

Den vanliga rubriken brukar vara något i stil med

Fredrik, 17
KÖPTE ÖL
i vanlig BUTIK
med hjälp av PAPPA

och så har en uttråkad redaktion skickat iväg nån brådmogen unge med en äldre man och en illistig plan där de tillsammans övertalat stackars tjejen i kassan på Konsum att allt är lugnt.

När tjejen nu faktiskt följde reglerna och inte hjälpte till att skapa någon skandal, blir hon hånad och gjord till åtlöje. Jag säger: “Stå på dig, tjejen i kassan! Låt dig inte knäckas!”.

När det finns så mycket mer fog att häckla “Babyface” Johansson och hela hans familj, tycker jag att Borås Tidning gör en felaktig nyhetsvärdering här.

Brottarbrallebröder

Det är ingen hemlighet att jag är lite fascinerad av Martin Lidberg. Jag har fortfarande lite dåligt samvete över att jag som publik/jurymedlem inte röstade på honom i “Kockduellen” (nu vann han duellen ändå, men knappast tack vare mig) och gillar att han bjuder på sig själv i alla möjliga sammanhang.

Därför kan jag inte bestämma mig om den här nyheten är knasigt skojig eller djupt tragisk. Jag undrar om det verkligen är sant att man kan hyra en brottare till… ja, till lite vad som helst. Men visst är det sant och jag vill både skratta och gråta.

Jag häpnar över de olika förslag, för att inte säga utstuderade koncept, som brottarbröderna har brainstormat fram:

“Martin presenterar sig snabbt som världsmästare i brottning och förklarar sen att dina vänner har anlitat honom för att brottas med just dig. Martin har med sig en brottartrikå som personen i fråga får sätta på sig. Sen börjar matchen i ett ångande tempo.”

eller

“tänk att få gå en rolig sumo match med roliga sumodräkter mot någon av bröderna Lidberg”

Är folk verkligen så förtjusta (som jag) i Martin Lidberg? I så fall kan jag förstå vissa delar av det här. Jag kan också förstå att hans flickvän Cissi Ehrling är en uppskattad danslärare på diverse tillställningar. De har ju båda varit exponerade i både kvällspress och kvällsteve och verkar ha njutit av varenda sekund. Och Cissi verkar vara duktig på det hon gör.

Men Jimmy? Brorsan Jimmy är ju bara “brorsan till Martin Lidberg”. Han är visserligen en mycket kompetent brottare, men vem vill anlita en mycket kompetent och mycket okänd brottare för en svensexa eller kickoff? Förmodligen är Jimmy anledningen till mitt obehag inför denna märkliga företeelse. Koncept som “kändis-bartender” bygger på den första delen av ordet: mycket kändis och lite bartender. När Jimmy inte är känd återstår väl bara en brottare som ska vara entertainer. Desperationen över att försöka få lite av nästan-kändisen Martins ljus på sig är så tydlig.

Fast det kanske kan funka. Bli alltså inte förvånade om det kommer ett par brottare på min nästa födelsedagsfest. Då har jag inte kunnat hålla mig borta från att anlita dem.

Gratisglass

Om det verkligen är sant kan tisdagen den 29 april vara årets absolut bästa dag! Här kombineras mina två favoriter: gratis och glass – och dessutom tycks det hela hända ungefär mitt emellan hemmet och jobbet.

glasstisdag

Jag ska nypa mig i armen innan jag går dit på lunchen imorgon. För det här låter lite för bra för att vara sant. Jag smakar på orden. Gratis glass. Det smakar sött och lent. Och lite för bra.

Lunch igen

För oss som gillar barnmat har det varit en häpnadsväckande lyckad avslutning på veckan i Frösunda. Gårdagens pannkaksorgie följdes upp idag med: hamburgerbuffé!

Jag kunde äta obegränsade mängder hamburgare med bröd; pommes och klyftpotatis; alla upptänkliga tillbehör, som flera sorters lök, gurka, dressingar och senap.  Ost, tomat, ketchup, sallad… Den lokala Fazer-restaurangen har verkligen ansträngt sig den här veckan. Jag jublar! 

Väl tillbaka på kontoret påminns jag av det faktum att en medarbetare slutar idag. Det betyder tårta klockan 14:00. Eftersom vi är väldigt få som fortfarande är kvar här, antar jag att det blir en rejäl bit till var och en. Bara jag passar mig för kaffet ska nog kroppen klara av den här dagen också.

Vilse i Västberga

I fredags skulle jag på fest i Västberga industriområde. Den fina kartan och vägbeskrivningen hade jag med mig och eftersom jag missade bussen med några sekunder, fick jag åka till Midsommarkransen för att därifrån promenera till lokalen. Föga anade jag, när jag klockan 18 klev ut från stationen, vad som väntade mig de närmaste timmarna.

Eftersom den utskrivna kartan var något olyckligt beskuren, trodde jag att jag bara skulle behöva lokalisera E4:an och ta mig under den. Sen skulle det vara en enkel match att orientera sig i industriområdet. Tyvärr gick jag helt ovetande i motsatt riktning mot den korrekta och passerade E4:an på ett helt annat ställe än jag trodde. Efter att ha gått ytterligare en liten stund insåg jag att jag var fel ute. Det var bara att vända och gå in på Shell-macken för att fråga.

Tjejen i kassan tittade på min karta och konstaterade att vi nu helt klart befann oss utanför den. Hon rådde mig att gå tillbaka där jag hade varit, men sen gå upp till höger på Södertäljevägen. Det stora kruxet med att gå omkring på motorvägar och stora vägleder är att skyltningen är lite skral. För bilar är den säkert bra, men som fotgängare är det inte lätt att se om det är just Södertäljevägen man möter. Man ser mest en bilväg som korsar en annan bilväg. När klockan nu var 18:30 hade jag inte sett en enda vägskylt som berättade var jag var.

Enligt instruktionerna gick jag tillbaka till platsen där jag var när jag beslöt mig för att vända. Nu fortsatte jag upp till höger, på den förmodade Södertäljevägen, och korsade den sedan (som jag tror att tjejen på macken hade sagt åt mig). Helt plötsligt befann jag mig nu på Årstabergsvägen och inte alls Västberga allé. Middagen skulle börja 18:15 och klockan var nog närmare tio i sju. Jag hade ingen aning om var jag befann mig i förhållande till Festen, men började irra omkring  och plötsligt såg jag faktiskt en sällsynt skylt som berättade att jag befann mig på Västberga allé.

Jag följde vägen i en godtycklig riktning och så småningom såg jag en skylt till vänster: “Västberga industriområde”. Bingo! En gångtunnel passerades och till slut hade jag nu troligtvis nått industriområdet. Men här fanns inga skyltar och jag var helt slut. Efter en arbetsvecka med begränsad sömn var inte det här den sortens aktivitet jag hade förberett mig på: att i raskt takt och gassande sol gå omkring och bli allt hungrigare och törstigare i något jag förmodade var Västberga. Här var det inte tal om skyltar – bara betong och tunga industrier, lastbilar och några knarkarbilar.

Under min paus på en lastkaj såg jag att klockan hade passerat 19:30. Jag vilade upp mig och läste en medhavd bok i en stund medan jag funderade på mitt nästa drag. Gatan jag befann mig på hette “Vretensborgsvägen” och jag försökte använda mig av min arbetsgivares mobiltjänst för vilsna: mobil.eniro.se. Tyvärr stavade jag fel (har jag förstått i efterhand) på vägnamnet och hamnade någonstans i Halmstad istället. Det var då jag beslöt mig för att ge upp. Tröstlösheten visste inga gränser.

När jag tidigare hade passerat Årstabergsvägen hade jag ändå känt igen mig. På ett annat äventyr i närheten, för flera somrar sen, hade jag nämligen cyklat förbi där och visste hur jag därifrån kunde ta mig åter till civilisationen. Sagt och gjort. Jag följde Södertäljevägen tillbaka och befann mig efter någon timme (halvtimme? trekvart? – mitt begrepp om såväl tid som rum är inte att lita på) och en broöppning senare äntligen vid Hornstull, där jag kunde ta Fyran till Odenplan. Det kändes skönt att befinna sig inom tullarna igen. Klockan 21:00 var jag hemma.

Några frågor kan behöva få sina svar innan jag lämnar mitt pinsamma minne bakom mig.

  1. Varför frågade jag inte någon på vägen?
  2. Varför ringde jag inte Festen och frågade hur jag skulle ta mig dit?
  3. Varför tog jag inte en taxi?

Svaren är inte helt övertygande, men

  1. Jag frågade ju på Shell, men sen fanns det inga andra gångtrafikanter ute vid den här tiden. Däremot mängder av bilar och några cyklar, som jag inte tänkte på att stoppa. De hade tämligen höga hastigheter när de passerade mig.
  2. Visst kunde jag ha gjort det, men i och med att jag aldrig befann mig på kartan som jag hade med mig, hade det blivit svårt att berätta var jag var. Jag hade ju ingen aning. Att be någon berätta hur man ska ta sig därifrån är då ganska fruktlöst. Istället skickade jag några sms med lägesrapporter, alla relativt negativa.
  3. “Taxi Stockholm, varifrån vill du åka?” “Eh… Jag… Vet inte var jag är”. Nej, det hade inte fungerat. För att få en bil att plocka upp en vid en punkt måste man veta var punkten är. Ett alternativ är att vinka in en taxi, men från motortrafikleder låter det sig inte göras.

Jag vet inte vad jag ska dra för slutsatser av mitt äventyr, förutom att jag inte ska göra om det. På jobbet pratas det en del om att framtida mobiltelefoner alla kommer att ha inbyggda gps-sändare och kanske, kanske kan det bli min räddning. Teknikutvecklingen får skynda på. Så här kan jag inte ha det.