Vinterfinter II

Som jag skrev tidigare blev jag lite understimulerad i julhelgen och gjorde några hyss hos Golfaren. Men riktigt där tog väl inte historien slut. För i ärlighetens namn var det kanske inte bara förarsätet och backspegeln som justerades något.

Ytterligare några dagar senare upptäckte Golfaren nämligen en liten plastpåse med vitt pulver. Den låg visst gömd under passagerarsätet där framme. Enligt hans sms till mig – av alla tänkbara människor – förmodade han att den innehöll vanilj, men själv misstänker jag att det kan röra sig om en betydligt mer illegal substans. Som om jag skulle ha något med den att göra, förresten.

Mitt svar blev “En?” och han tycker fortfarande att bilen luktar svagt av vanilj. Nästan som om det ligger fler påsar gömda i bilen. Men var? Det vore synd om gränspolisen i exempelvis Polen skulle upptäcka någonting konstigt när han åker dit (bokstavligen) på bilsemester i sommar. Så det är nog bra att upptäcka alla gömmor före avresan. Leta på.

Vinterfinter

En natt före jul skjutsade jag hem min vän Golfaren i hans egen bil. Sen körde jag hem mig själv och dagen efter rapporterade jag om var jag hade ställt den för att han skulle kunna använda sin extranyckel och ta tillbaka Golfen.

Det här innebar att jag hade en bilnyckel liggande i lägenheten över julhelgen. Under de där dagarna är det lätt hänt att man får lite tråkigt. Och jag kom att tänka på den där nyckeln som bara låg och skräpade hemma hos mig.

Lite spännande var det när jag tog mig ut till Bergshamra och letade upp bilen. Ännu mer spännande var det att låsa upp den och flytta fram förarstolen ett par snäpp samt vinkla backspegeln en aning åt höger. Sen begav jag mig hemåt igen. Möjligtvis elakt leende i den bistra kylan.

Vid tvåtiden dagen efter hade Golfaren lämnat ett stressat meddelande på min telefonsvarare. Han lät väldigt nervös, skärrad, förvirrad och upprörd. Han undrade om jag hade varit inne i hans bil och ville veta med en gång i så fall, för annars hade han haft inbrott i bilen. Han lät så rädd, så rädd.

Möjligtvis var det elaka leendet tillbaka när jag skickade ett sms med texten “Hihi. Låt mig säga så här: om du bara har upptäckt förarsätet och spegeln ännu, har du några intressanta dagar framför dig…”. Det ska väl sätta lite myror i skallen på honom.

Jamen, det förstår väl vem som helst att det inte fungerar att bara lämna ifrån sig sin bilnyckel till mig och sen låta mig bli uttråkad under julhelgerna. Då händer det grejer.

Flytt

Tidigare har jag skrivit om ett par exempel där ett bindestreck olyckligt har fallit bort. Idag såg jag däremot en flyttbil från firman Rex AB som hade texten “Flytt- och tungtransporter”. Här vet jag inte om bindestrecket verkligen kan motiveras.

Vad är egentligen en flyttransport? Är det inte flytten som är själva transporten när man byter placering på ett föremål? Jag förstår inte hur man kan transportera en hel flytt från en plats till en annan. Eller varför man vill göra det. Men 2000 träffar på Google kan väl inte ha fel, antar jag.

Det är också konstigt med ordet tungtransport. Min första association går till charkuterinäringen och läckerheter som oxtunga, kalvtunga och lammtunga. Sen tänker jag fisk och sjötunga. När jag googlar “oxtunga” blir jag varse om att det även är en vacker blomma. Men plötsligt går det upp för mig att det kan handla om mänskliga tungor och att det är någon form av organtransport jag har att göra med. Det känns obehagligt.

Enligt informationen på webbplatsen verkar det dock röra sig om kassaskåp, maskiner, kyl- och ventilationsutrustning, båtar, arbetsbodar och hela hus. Men där läser jag också att:

En flyttning är så mycket mer än bara en flytt, det krävs noggrann planering så att arbetet skall kunna utföras på ett smidigt sätt.

En flyttning är alltså mer än en flytt. Men är den verkligen det? Eller är det exakt samma sak – bara två olika substantiveringar av samma verb? Jag är någonting på spåren. Det lilla ordet “flytt” tycks ha en mycket större innebörd än jag tidigare anat. För att inte tala om “flyttning”: det är så mycket mer.

Nyttomaximering

I kvällens Rapport uttalade sig en man från NTF om att kvinnor är bättre bilförare än män. Det har jag ingen som helst anledning att betvivla och han verkade ha rejält med statistik att basera sin argumentation på. Slutsatsen var att männen skulle låta kvinnorna köra i jultrafiken.

Men inte får man väl säga så år 2007 i Sverige? Att kvinnor och män skulle vara bra på olika saker? Det trodde jag var ett förlegat synsätt som verkligen inte passade sig att förmedla i rikstelevisionen. Risken finns ju att man cementerar det försprång som kvinnorna har och hur ska då männen någonsin kunna bli bättre bakom ratten?

Jag gillar ändå den naiva och aningslösa attityden i reportaget. Det är en blandning av politisk inkorrekthet och någon form av punk i en eventuell feministisk tappning. Det känns fräscht och nytt! För att inte tala om farligt.

Tänk om någon tar fram statistik på vilka det är som är bäst på att tvätta kläder eller laga julmaten och sedan spontant kommer med ett tips om vem som ska göra vad. Vilken debatt det här kan bli!

Underkänd

Tidigt i morse fick jag min bil underkänd av Bilprovningen i Sätra. Länkarmen var väldigt rostskadad och de tidigare svetsningarna på bildelen, som sitter vid det främre högra framhjulet, var inte längre så vackra. Rådet från besiktningsmannen var att jag skulle byta ut hela länkarmen den här gången. Vidare tyckte han att bromsrören där bak skulle bytas och när bromsvärdena mättes upp fick han rätt.

Nu måste jag alltså (låta) laga bilen innan jag måste tillbaka för efterkontroll inom en månad. Suck. Jag har i alla fall köpt en ny kabelpolsko till batteriet. Den gamla minuspolskon är ju oduglig; glappkontakten gör att kylfläkten blir opålitlig och att motorn riskerar att börja koka lite godtyckligt. Tur att den inte gjorde det under själva undersökningen, det hade varit pinsamt.

Eftersom allt annat var okej, är jag ändå inte helt deprimerad över morgonens besiktning. Besiktningsmannen tyckte att bilen var i gott skick och frågade om jag hade fått Farmors gamla. En klockren analys som ingav förtroende. Tydligen märks det när det är ålder snarare än vildsint körning som har orsakat skador.

Men trots detta, roligare morgon och utebliven sömn kan man ha för 300 kronor.

Garagebil IV

Med stor hjälp av Jojjes behändiga batteriladdare kunde jag ladda upp mitt bilbatteri och för första gången på mycket länge starta bilen helt på egen hand. Det var härligt att kunna rulla ut från garaget och ställa den invid trottoaren på Kalmgatan. Ute i friska luften, i ljuset, i verkligheten. Jag var tillbaka på banan!

Mindre härligt var det att upptäcka att motorn tycktes koka och att ett par varningslampor blinkade. Snart konstaterades att strömkabeln till kylfläkten hade hoppat ur när det uppladdade batteriet hade skruvats i. Det blev till att fylla på ny kylarvätska, ansluta kabeln (en oansenlig rackare) och starta på nytt.

Snart cruisade jag omkring i Hammarbyhöjden utan blinkande varningslampor. Vinden blåste genom håret på mig när jag ökade fläktstyrkan i kupén och om jag hade vågat pressa elsystemet till sitt maximum, hade jag spelat hög musik (det vågade jag verkligen inte – bilstereon får vänta). Men motorn höll sig lagom varm och jag fickparkerade på Kalmgatan igen, för att låta kommande regndagar spola bort månader av garagedamm från den annars så vackert röda lacken.

Torsdagen den 5 juli har jag tid för besiktning. Jag är lika nervös som inför en uppkörning.

Garagebil III

Mitt andra egentliga försök att starta bilen med kablar fick ett lite överraskande resultat. Det var nämligen förvånande lyckosamt. Trots att jag gjorde exakt likadant som tidigare, när den inte alls startade eller ens gav ifrån sig något klick. Nu gick den igång och spann sen som en katt när jag tomgångskörde i mitt hörn av garaget. Känslan var att någon behagade skämta april med mig så här mitt i sommaren (fast vädret påminde kanske mest om april ändå).

Tyvärr laddade inte batteriet upp sig tillräckligt för att starta på egen hand när startkablarna togs bort. Då var bilen lika heldöd som förut. Min slutsats är att batteriet är för urladdat för att kunna repa sig på egen hand, även om det inte är kortslutet. Antingen får jag väl köpa ett nytt eller så kanske det finns möjlighet att ladda upp det på något sätt. Jag har ingen aning om det låter sig göras utan egen batteriladdare.

Skönt att det bara verkar vara fel på batteriet. Killen på den auktoriserade verkstaden visste allt vad han pratade om, när han avfärdade solenoidteorin. Ett obehagligt alternativ skulle kunna vara att det är fel på generatorn eller liknande, som gör att batteriet inte laddas upp som det bör. Men det lär jag väl bli varse någonstans ute i trafiken, när jag har stannat bilen och sen ska åka iväg. Bara för att upptäcka att batteriet är heldött igen… Hemska tanke.

Garagebil II

Som jag berättat tidigare har jag haft lite problem med bilen. Mitt telefonsamtal till Volkswagen Stockholm bekräftade mina farhågor om att hembesök inte var att tänka på. “Nä, vi åker ju inte hem till folk, vänta så ska du få prata med någon på vår verkstad…” sa damen i luren, men där hade ingen tid att svara. Jag ombads återkomma.

Igår åkte jag ut till garaget. Efter att ha kontrollerat att mina observationer var korrekta (inget klick men en lysande lampa på instrumentbrädan vid startförsök) gick jag helt enkelt ned till Volkswagens märkesverkstad på Hammarby fabriksväg. Jag fick så småningom tag i en person som berättade att väntetiden på reparation var åtminstone en och en halv vecka och att jag i så fall var tvungen att bogsera dit bilen.

När jag började berätta om felet, blev mannen i kundmottagningen mer engagerad och hjälpsam. Han tyckte att det vore synd om jag skulle släpa dit bilen, och betala 1400 kronor i onödan, om jag kunde lösa problemet själv. Förmodligen antydde bilmodellen (en Golf från 1983) att jag inte hade jättelika ekonomiska resurser till mitt förfogande.

Mannen berättade att batterier har en benägenhet att kortslutas om de blir helt urladdade. Då är det bara att köpa ett nytt. Han frågade om strålkastarna lyste när jag hade försökt att starta med kablar. Det borde de göra om batteriet var okej. Det visste jag inte, men lovade att testa. Sen sa han att jag kunde koppla loss mitt batteri och starta direkt från det “friska” i andra änden av startkablarna. Då borde bilen till och med starta, som jag uppfattade det.

Jag lanserade lite försiktigt min teori om solenoiden, men den verkade avfärdas eftersom lampan på instrumentbrädan lyste. Om jag inte missuppfattade det hela. För jag kan inte riktigt begripa varifrån den lysande lampan får sin ström – från ett batteri som inte fungerar? – men solenoiden ska jag hur som helst lämna för ett ögonblick åtminstone.

Batteriet, alltså. Jag trodde att jag var säker för en överskådlig framtid i och med mitt köp av ett nytt batteri för några år sedan, men tydligen var det inte helt underhållsfritt. Nu vet jag inte om allt hopp är ute för mitt gamla batteri, eller om jag kan ge det någon sorts nytt liv om jag fyller på lite vätskor…? Nej, det här med ström, gnistbildning och kortslutningar bör man nog ha respekt för. Ett batteriköp kan jag kosta på mig; en ögonoperation eller hudtransplantation efter att ha blivit dränkt i batterisyra är nog smärtsammare, inte bara för plånboken.

Nytt för- och felsök ikväll eller imorgon. Jag fick faktiskt lite nytt blod i och med den vänlige Volkswagen-mannens engagemang. Ett tag kändes det helt tröstlöst, nu bara halvt.