Twitterstjärnor

Från Aftonbladet.se 2012-08-06 klockan 14:20

Det är lite roligt att jämföra vad de olika svenska OS-stjärnorna twittrar om. En samlar in pengar till välgörande ändamål. Medan en vill ha en bil (eller snarare en hel buss fylld med något som förefaller vara iskaffe). Och en tredje tycker att det är skönt att göra ingenting.

Vem ska bort?

Spontanidrott

Jag läser i DN att satsningen på  spontanidrottsplatser slagit fel. Problemet är att fler fotbollsplaner inte innebär att flickorna kommer att idrotta mer, eftersom deras preferenser skiljer sig från pojkarnas.

“Undersökningen visar att pojkar och män är i ständig majoritet. Värst är det i åldern 13 till 19, där 80 procent av utövarna är pojkar. Minst är skillnaden bland barn under 7 år (39 procent flickor) och vuxna över 65 år (42 procent flickor).”

Det är intressant att det ändå finns så många flickor som är över 65 år, men det är kanske en definitionsfråga. Nu verkar studien inte bara handla om fotboll; även ridanläggningar, simhallar, utomhusbad och klättring nämns. Det gör att jag undrar om man inte jämför äpplen med päron. När en pensionär som ligger och solar på ett utomhusbad jämförs med en ridande tonåring (som ju har ett klart större engagemang för sin fritidsaktivitet) tappar statistiken trovärdighet.

Visst förstår jag att det finns ett problem om satsningen på fler anläggningar har ett syfte att uppmuntra till spontanidrott och att få främst tjejer att använda dem. Men jag undrar om lösningen verkligen är rätt.

– När kommunerna bygger exempelvis en skatepark måste de ha en plan för hur ytan kan bli tillgänglig för så många som möjligt. Man kan inte bara bygga och tro att alla kommer dit. Det behövs pengar, aktiviteter och samarbeten med organisationer, säger Ida Östensson, grundare av Crossing Boarders, vars syfte är att göra fritidsverksamheter mer jämställda.

För mig är ordet “spontanidrott” starkt länkat till ordet “spontan” som betyder att något sker av sig självt utan yttre orsak och görs av fri vilja eller utan planering. Det vill säga att man idrottar för att det finns möjlighet på den fina anläggningen som finns i närheten.

När välmenande människor skapar aktiviteter och samarbeten med organisationer har de också skapat något helt annat än spontanidrott. Den som vill uppmuntra till spontanidrott måste nog ändå bara bygga och tro att alla (som vill spontanidrotta) kommer dit. Det verkar vettigare att satsa pengar och engagemang på dem (tydligen kvinnor) som inte är så intresserade av spontanidrott och ge dem andra möjligheter att idrotta än spontant. Kanske i mer ordnade former med engagerade ledare och förebilder.

Jag är lite frågande till om rättvisa alltid innebär att det ska vara hälften killar och hälften tjejer på samtliga anläggningar. Förmodligen är det ingenting konstigt med att fler tjejer gillar ridning och att fler killar spelar fotboll. Om tio år är det kanske tvärtom och då är det heller ingenting konstigt. Så länge alla kan välja om de vill gå till ridhuset eller fotbollsplanen behöver man väl inte bli så upprörd.

Griskris

När mobbning diskuteras är det vanligtvis den utsatta personen som har tolkningsföreträde när det gäller huruvida han eller hon kränkts. Det är naturligt. Det spelar ju mindre roll vilka intentioner som (de upplevda) mobbarna har haft, om resultatet blivit att någon tar illa upp. Den rådande uppfattningen är att de genast ska  sluta upp med det de håller på med om någon far illa. Det är inte roligt.

Därför blir debatten runt en lek med skratt och glädje från ett tillfälle efter en fotbollsträning väldigt märklig.  Några spelare valde att bolla GRIS när den vanliga träningen var slut och som straff fick förloraren emotta (försök till) skott i rumpan. En mycket vanlig och uppskattad lek med ett ganska vanligt straff. Som GRIS-puritan är jag aningen tveksam och tycker att ordet som man bollar om (GRIS, ORM, GRODA) ska motsvara straffet, men jag vet ju inte hur många eller vilka bokstäver som var inblandade här.

Nåväl. Av någon anledning ville det berörda landslaget inte att det här skulle visas – kanske för att den öppna träningen var över, showen var slut och för att det nu var landslagsspelarnas egen tid som användes – och försökte förhindra att journalister filmade. Det hörsammades inte och istället publicerades filmen i flera artiklar om det som nu fick namnet “nakenlek”. Människor intervjuades och förfasades över det smygfilmade klippet, bland annat generalsekreteraren i antimobbningsorganisationen Friends.

För plötsligt karakteriserades detta som mobbning. När det senare skedde intervjuer med de inblandade bedyrade de alla att ingen tagit illa upp. Inte heller den som tolkades som mobbad tyckte att han blivit kränkt. Han hade ställt upp frivilligt och tagit sitt straff så som leken stipulerar. Så vem bestämmer egentligen vad som är mobbning? Är det journalister på Expressen? Är det människor med fina titlar på (visserligen hårt kritiserade men ändå) högt ansedda organisationer? Eller är det den mobbade?

Om vi frångår principen om tolkningsföreträde hos den kränkte lär det få konsekvenser som inte är så bra. När vi slutar lyssna på de drabbade och låta dem berätta hur de upplever olika situationer, tror jag att vi är på väg åt fel håll. Det spelar ju mindre roll hur journalisten tolkar en händelse, om resultatet blir att någon INTE tar illa upp. Då finns ju ingen mobbning just där.

För mig är mobbning alldeles för allvarligt för att debatten ska bli snedvriden på det här sättet. Tolkningsföreträdet måste alltid finnas hos den drabbade.

 

Viktökning

икони богородицаПравославни икони
Här ser vi faran med att inte hålla in shift-tangenten när man trycker på åttan för att skapa en vänsterparentes. Det kan ju få siffermässigt helt vansinniga konsekvenser.

Eller så stämmer det att Kamara blev upprörd när han plötsligt var tvungen att lägga på sig 810 kg på någon månad. I så fall är det fullt förståeligt.

Psykchock…

…skrigsattack!

Aftonbladet har hittat på ett så långt ord att det måste bli avstavat i rubriken. Så långt att hela ordet inte ens får plats i högerspalten.

Så vad är då en “psykchockskrigsattack”? Jo, det är att man spelar i bortastället istället för hemmastället eftersom en tröja har gått sönder och behöver lagas.

Anders Huss tar död på hela psykchockskrigsupplägget till den här artikeln:
– Det var en tröja i det röda hemmastället som var trasig senast. Därför bytte vi till bortastället.

Två artiklar med feta rubriker baserade på ett upplägg som enligt författaren är “dött” alltså.

Men han menade väl ändå “psykchockskrigsattacksupplägget”?

Sömnsvårigheter

Vad gör man när man har stått för årets sämsta idrottsprestation – den sämsta svenska insatsen någonsin i ett JVM –  i en sport där Sverige brukar dominera?

Skyller på sömnsvårigheter.

Jag kan hålla med om att det är jobbigt när fulla backhoppare kommer in i ens rum mitt i natten och rumsterar om och för ett jävla liv. Men är det verkligen så jobbigt av att vakna av att hotelldörren är öppen och att någon springer därifrån när man reser sig upp i sängen? När rumskompisen inte ens vaknar har det förmodligen inte varit så kaotiskt.

Sen undrar jag när idrottarna har gått och lagt sig. Om läggdags är 22.00 blir sömnen 6,5 timmar lång. Det duger. Om loppet startade 13.00 måste hon väl ha hunnit återhämta sig?

Men visst. Det låter som en mardröm. Bokstavligen. Stackars, stackars Emma.

Eller, för att citera den sovande kompisen: –Det var inte så farligt.

Ångerfylla

Expressen.se 2010-11-08 vid 14:50
http://hockey.expressen.se/elitserien/1.2205714/tva-timra-spelare-tagna-av-polis

Alltså… Vad är det för skumma kriterier för att bli gripen? Det verkar som att två hockeyspelare har varit ångerfulla och vips – blivit arresterade. Det är väl skillnad på att vara full på alkohol och att vara full av ånger. Kan man tycka. Släpp dem fria!

Strandhopp

Från Aftonbladet.se 2010-07-27 vid 13:20:
strandhopp

Är det bara jag som tycker att det ser ut som att Carolina Klüft har en skön dag på stranden – snarare än en ansträngande morgon på en friidrottsarena i en oviss kvaltävling?

Det är mjuk sand, ett grönt hav och en blå himmel med ett fjäderlätt moln.

Ekorrkul

Den här professorn på Harvard får mig att tänka på uttrycket “att jämföra äpplen med päron”. Jag tycker att det är orättvist hårt att kritisera Usain Bolt för att han inte springer fort som ett lejon när han ändå är överlägsen bland oss människor.

Må så vara att vi människor är “patetiska”, men varför väljer professorn att jämföra Bolt bara med däggdjur? Jag skulle säga att han är kvickare än ett kvalster, snabbare än en snigel och raskare än en ros.

Dessutom skulle han vinna ett hundrameterslopp mot både äpplen och päron. Det är jag säker på. Ta inte åt dig, Usain! Du är bra!

Stenkoll

Min namne (Carl) Lewis hade aldrig sett det förut, men numera älskar han curling. Det har han all rätt att göra, men jag höjer ett ögonbryn när han motiverar kärleken med att “matcherna går rätt snabbt”.

Va? Om det är något som ersätter/förstör min nattsömn nu under OS är det de ändlösa curlingmatcherna. Det är mängder av stenar i varje omgång och varje match består av minst tio sådana omgångar. Mellan varje sten diskuteras det och hummas; ska laget ska göra en dragning eller försöka att lägga en guard? Till slut är beslutet taget och stenen skickas iväg. Det sopas och är spännande och så småningom blir det jubel eller suckar. 

Då är det motståndarnas tur.  Hela proceduren upprepas. Och så håller det på tills det blir avbrott för fruktstund*.

Det här är inte någon kritik. Curling är något av den välspolade isens schack – ingenting för stressade åskådare som vill ha pang-pang och smällar i planket. Det handlar lika mycket om att fatta rätt beslut som att sedan utföra hantverket. Även om jag inte förstår hälften av vad som pågår där på isen, blir jag fascinerad av både beslutsfattandet och hur de sen placerar stenarna nästan på centimetern där de hade tänkt.

Men fort går det sannerligen inte. När Carl Lewis var aktiv sprang han sina 100-meterslopp på strax under tio sekunder. Där kan vi prata om att någonting var över “rätt snabbt”. Han sprang sitt lopp och jag fick se det både en och två gånger med repriser. Sen kunde jag gå och lägga mig.

Något jag gillar med OS är kontrasterna mellan de olika sporterna. I vissa grenar går det blixtsnabbt och är livsfarligt, man måste ha extrem kondition och vara urstark i musklerna. Och så finns det curling, som man också kan kalla för en sport. Men jag tycker mer att det är som schack. Den välspolade isens schack.


* Jag tror att det är den korrekta termen. Åtminstone var det så som kommentatorn och expertkommentatorn kallade det moment när laget såg ut att prata taktik och äta nötter.