Skidreklam

I kategorin “Nyheter” på sidan 11 i förra måndagens papperstidning av DN läser jag TT-notiser. Den första handlar om att “övergrepp mot romer ska kartläggas“. Den andra handlar om att “extremismen gror trots insatser“.

Men den tredje… Den är någon sorts reklam för skidåkning:

20-30 centimeter längre än du själv bör dina längdskidor vara. Än ligger snön i stora delar av landet. Passa på att prova längdåkning på skidor – bättre motion finns inte. Risken för skador är betydligt mindre än när man joggar och belastningen ändras hela tiden. Pulsen stiger i uppförsbackarna och när det bär utför får man vila. Träningsvärken i ljumskarna är visserligen närmast obligatorisk för den otränade – men den går snart över.

TT

Jag tycker kanske inte att skidåkning är någonting som kan karakteriseras som “nyheter”. Inte heller förstår jag varför TT så kraftfullt tar ställning för skidåkning – och mot joggning – med ganska svävande men ändå tvärsäkra påståenden om alla dess fördelar. Förmodligen är det någon framgångsrik längdlobbyist som ligger bakom det här scoopet.

Spinninghuliganer

кухненско обзавежданеSpinning är en trevlig träningsform. Den bygger på att det framför en grupp av träningscyklar sitter en glad tjej och är överdrivet entusiastisk, för att på så sätt få träningsdeltagarna att härda ut det ganska ansträngande passet. Hon har tajt linne, stort leende och ett extremt gott humör. Kanske har hon ADHD, kanske har överkonsumerat kaffe eller bara ett stort mått av överskottsengergi.

Det är alltså väldigt glatt och positivt. Visserligen kan hon låta tuff när det är som jobbigast, men sen försäkrar hon alla om att de är jätteduktiga och att hon är imponerad av alla.

Därför blev jag en smula förvånad över kvällens pass i KTH-hallen. Det började med att spinningledaren, som vanligt, frågade om vi skulle öppna dörren ut. Eftersom syret i spinningsalen har en tendens att ta slut och det på sommaren blir väldigt varmt, brukar en dörr som leder ut i friska luften ställas lite på glänt.

“Nej! Då fryser jag ju ihjäl”

var det oväntat aggressiva svaret från den unge mannen närmast dörren. Spinningledartjejen hajade till. Det här var hon inte riktigt beredd på. Själv hade jag heller aldrig varit med om detta; i alla år har jag uppfattat frågan som närmast retorisk. Men ännu mer överraskad blev jag när jag hörde ett par röster från andra sidan lokalen.

“Ja, säkert. Det är femton grader ute… Du fryser säkert ihjäl!”

“Fan, det finns ju aldrig nån luft här inne!”

Längst bort från dörren, där luften säkert är allra sämst, satt det uppenbarligen ytterligare ett par herrar som hade onormalt höga halter av adrenalin eller testosteron i kroppen.

“Jamen, gå ut och ta en cykeltur där då!”

svarade nu den lättfrusne och stämningen blev allt sämre. Spinningledaren var inte längre lika glad, men sa någonting i stil med

“Hörni… Nu låter vi… Nej, nu bestämmer JAG att den som är närmast dörren får bestämma.”

vilket väl inte direkt blidkade den bortre falangen.

“Du kan få låna en tröja om du fryser!”

“Vafan, vi kan väl vädra ur nu så vi får in lite luft”

ropades det därifrån. Nu trodde jag att det kunde bli bråk på allvar eller kanske att någon skulle göra en SD och lämna lokalen. Kommentarerna i sig var inte så farliga, det var bara det att det inte fanns någon humor eller distans i tonfallen. Dessa pojkar var verkligen arga. Själv satt jag, konflikträdd, mitt i skottlinjen och försökte göra mig så osynlig som möjligt.

Spinningledaren tog som tur var ett initiativ och sa helt enkelt

“Nu är klockan halv sex och vi ska köra spinning i sextio minuter!” Så satte hon igång musiken och passet var igång.

Efteråt var det inte något mer prat om det hela. Visserligen fortsatte jag vara osynlig och stirrade ner i marken så gott jag kunde under stretchningen och rengörandet av cyklarna. Men jag uppfattade inte flera upprörda kommentarer från de inblandade. Bara att stämningen var konstig.

För mig var det här passet en surrealistisk upplevelse. Jag har varit på mängder av fotbollsträningar där sånt här kunnat inträffa, men det är en helt annan situation där alla i gruppen känner varandra och vet vad som är okej eller inte. Men att komma till en spinningträning och börja tjafsa med totala främlingar på tonåringars vis – inför en timme som ska präglas av glädje, positiv energi och medryckande musik – är ju vansinne.

Nästa gång ska jag ta på mig cykelhjälm. Om det blir fysiskt.

Dumsnål

I ungefär 10 år har jag haft träningskort i KTH-hallen. I början bedrev jag mest styrketräning, men så småningom blev jag övertalad att pröva på spinning och det är det jag ägnar mig åt nästan uteslutande nuförtiden. Bra förbrännings- och konditionsträning som är skonsam mot mina skämt till benhinnor. Sen kan man tycka lite vad man vill om träningsformen.

Jag var student när jag köpte mitt första årskort och sen fortsatte jag betala studentpris fram till min examen. Vid det laget hade jag turen att känna en spinninginstruktör och lyckades på så vis få kompispris på mina efterföljande träningskort.

När hon slutade som instruktör hade jag turen att känna den som stod i receptionen och fick på så vis även detta kort till reducerat pris. Men när det gick ut i slutet av november 2009 hade även denna kontakt försvunnit från KTH-hallen. Så nu i januari 2010 fanns ingen möjlighet att viska ett namn och få rabatt.

Det bar mig emot att betala fullpris. Jag stod där och skulle betala och så bar det emot. Det är väl bara så jag kan förklara varför jag istället för att svara nej på den enkla frågan om jag var student, förvånade mig själv med att svara “eh… ja…” till den för mig tyvärr okända tjejen i receptionen.

Plötsligt var jag inblandad i en diskussion om studieintyg och vad som behövdes för att bevisa min identitet som student. Vi kom överens om att jag skulle betala studentpriset, men att kortet skulle vara halvfryst fram till jag hade visat upp något de kunde godkänna. Visserligen fick jag träna, men kunde inte boka pass och var tvungen att hämta ett lånekort varje gång jag skulle passera spärrarna.

Det här var ju inte genomtänkt. Det var i högsta grad ogenomtänkt. Dagen efter gav jag mig desperat ut på nätet för att försöka lösa mitt dilemma, att tämligen omgående förvandlas till student. Snart hittade jag en distanskurs som jag kanske kunde ha behörighet till och faktiskt ha möjlighet att följa, trots ett störande heltidsarbete.

För säkerhets skull ringde jag studievägledningen på KTH och kollade läget. Där svarade en oerhört positiv kvinna att det ju var jätteroligt att jag ville fortsätta att studera. Tydligen var det så högskolan skulle fungera, att man som ingenjör skulle komma tillbaka och gå en kurs för att komplettera eventuella luckor eller fräscha upp sina kunskaper. Dessutom var det ju gratis!

Efter samtalet var jag oväntat studiemotiverad och tänkte att idén inte var så dum ändå. Utan att veta om det hade SYO-tanten lyckats trycka på precis rätt knappar, särskilt med det där gratis-argumentet.  Jag anmälde mig till kursen på studera.nu och fick en pin-kod hemskickad. Därefter kunde jag logga in och följa ärendet.

Så idag fick jag beskedet jag väntat på: antagen! Nu kan jag visa upp ett papper i receptionen och förhoppningsvis tina upp mitt halvfrusna träningskort. Efter detta återstår det bara att gå själva kursen. Men det – det är en helt annan historia.

Söndagstankar

Redan tidigare har jag varit inne på att fantasin hos radiokanalerna är офис обзавежданеnågot bristfällig. När jag idag var ute på söndagspromenad kunde jag konstatera att det inte blivit så mycket bättre; tydligen är söndagsförmiddagar vikta för topplistor. Under mitt zappande insåg jag att jag kunde välja mellan

P3
11:03-14:00
DigiListan

P4
11:03-12:00
Svensktoppen

Mix Megapol
Typ vid elvatiden
Mix Topp 20

Det var ungefär samma låtar i alla kanaler. Märkligast är nog att Sveriges Radio väljer att lägga topplistorna samtidigt. Känns inte public service.

För övrigt tycker jag att det är underhållande med stavgång. På mina promenader blir jag alltid munter när jag möter någon med stavar på promenadstigen. Jag hajar till –  det är liksom något som fattas i bilden. Särskilt nu under vintern vill jag gå fram och upplysa dessa motionärer om att de tycks ha glömt skidorna.

Det är som om folk skulle gå omkring med barnvagnar utan barn. Eller matkassar utan mat. Det är såna bilder som skapas i min hjärna.

Eller som om en stavhoppare skulle gå omkring med sin stav utan att någonsin göra ett hopp. Också en form av stavgång.

Cykelgyckel

Vid kvällens spinningpass hände något lustigt. Det var vid den avslutande stretchingen som ett plötsligt muller fick passledaren att stanna till. Rummet skakade lätt och det kändes som en lättare jordbävning. Förmodligen var det ett sprängningsarbete som pågick alldeles i närheten.

Tydligen fanns det en skämtare (ja, två om jag räknar in mig själv) på passet och nu kunde han inte hejda sig. Han låtsades som att bullret hade orsakats av hans “risiga kista” och menade vidare att det ju var torsdag.

Vi skrattade gott åt referensen till svensk matkultur, som krävde förkunskap om såväl veckodagarna som hela matsmältningsprocessen och det lilla erkännandet fick instruktören helt ur balans. Bokstavligen. Hon vinglade till mitt i sin övning.

Sedan återgick allt till det normala. Men jag kunde inte annat än beundra kvickheten hos min passkamrat. Var fick han allt ifrån?

Varvräkning

Många undrar säkert om jag har återfått min mentala hälsa efter stegtävlingen som jag vann. Har jag slutat upp att utmana mig själv (och andra) med löjliga övningar som inte fyller något egentligt syfte? Har jag lärt mig något av den senaste ansträngningen? Svaret är entydigt: nej!

Mitt nya projekt har dock fått begränsas, eftersom människor i min närhet helt enkelt har sagt ifrån och satt upp ramar när det gäller omfattningen. Men i grunden är det så här det ska gå till: i sommar ska jag springa så många varv runt Kungsholmen som jag orkar. För att motivera mig själv ska jag smaka och utvärdera glassar.  Det kan röra sig om alla former av glass från olika producenter. Förutsättningen är: 1 varv = 1 glass.

Utmaningen känns överkomlig och jag har inga mål uppsatta när det gäller total mängd glassar eller varv. Jag började i början av juli och har hunnit upp i fyra varv hittills:

Glass 1: Kiosken/grillen vid Björns trädgård, Medborgarplatsen. Mjukglass. Våffla. Inget strössel.
En klassisk mjukglass som smakar mjukglass med vaniljsmak. Något man ska akta sig för när det gäller mjukglass är att låta den smälta innan man har hunnit få den i sig. Men den här är lagom stor och om det inte är jättejättevarmt ute kan man i lugn och ro slicka i sig glassen. Smakmässigt erbjuder den inga överraskningar. Skönt. En stabil mjukglass. Rekommenderas.

Glass 2: GB. 1-litersförpackning. Trädgårdsbär.
“Krämig vaniljgräddglass med de godaste bären från trädgårdslandet, nämligen hallon, jordgubbar och svarta vinbär”. Kanske är de stenhårda hela vinbären något onödiga i sammanhanget, men hallon- och jordgubbsrippeln är deliciös. Själva glassen är gräddig och len. Lyxig. Ett tips är att inte äta upp hela paketet på en gång, åtminstone inte på egen hand. Det blir lite för mycket. Men annars är glassen utsökt. Rekommenderas.

Glass 3: Ben & Jerrys. Half baked.
“A Crazy Concotion of ChocolateIce Cream & Vanilla Ice Cream Mixed with Fudge Brownies & Chunks of Chocolate Chip Cookie Dough”. Det är alltså glass och deg och choklad och kakor och jagvetintevad i en och samma röra. Blandningen känns inte helt seriös och är egentligen alldeles för söt för mig. Det blir som en chock för hjärnans sockercentrum.  Men samtidigt är den oerhört smaskig och svår att tycka illa om. Eftersom den innehåller så mycket klarar den sig bra utan några som helst tillbehör. De ingår redan. Rekommenderas.

Glass 4: Ben & Jerrys. Sorbet. Mango Berry Swirl.
“Chunky Mango Sorbet Swirled with a Mixed Berry Sorbet”. Det här är alltså inte glass utan en väldigt söt sorbet; en krämigare form av isglass. Bitarna av mango är genomfrusna, förstås, och smakar inte så mycket. Sen tycker jag inte att de två olika sorbetsorterna, mango och en blåbärig, passar helt klockrent ihop. Men det är oerhört läskande och uppfriskande – särskilt en tokvarm sommardag när traditionell glass blir för mäktig – trots att sorbetens tjugoprocentiga sockerhalt är i överkant. Rekommenderas med tvekan.

Det här projektet känns inte dumt alls! Samtidigt känns det väl inte helt klokt. Men enligt uppgift från Lisabet är inte heller Madicken klok. Och hon är ändå stjärna i en Lindgrensk klassiker. I sämre sällskap kan man vara.

Kårkul

Under core-passet kände jag hur det brände i bålen när jag tog i för kung och fosterland i de djävulska övningarna. Det brann verkligen i musklerna när jag skulle göra min sista sit-up.

Efteråt konstaterade jag torrt – utan att avslöja min självgodhet över genialiteten bakom den kommande ordvitsen – att det idag hade rört sig om en riktig brand-core.

Men nog undrade jag själv, var får jag allt ifrån?

Kårvits

Nästa gång jag går till KTH-hallen funderar jag på att driva gäck med den som står i receptionen. Jag tänker mig någonting i stil med att jag frågar om det blir gratis att träna på högskolan i fortsättningen, “nu när regeringen slopar core-avgiften“.

Core är alltså en träningsform. Men det hoppas jag att receptionisten vet om. Annars faller hela mitt komiska upplägg, i den mån det över huvud taget är roligt. Jo, det är det. Det är roligt.

Se även tidigare humor på core-temat.

Jeansombyte

Som bekant spelar jag (fortfarande) i ett fotbollslag. Vi tränar på Stadshagens IP där omklädningsrummet är aningen för litet för oss, när vi är uppemot 23 stycken närvarande. Dessutom är golvet inte helt rent efter att stora delar av grusplanen följt med in utifrån. Det stänker även från duschen och vattnet i kombination med gruset gör att man gärna undviker att stå på golvet när man klär på sig. Istället står man på den bänk som löper utmed väggarna, där man egentligen ska sitta.

Därför syntes det ganska tydligt när en av oss igår inte hade några kalsonger på sig när han stående på bänken försökte kränga på sig sina jeans. En stor munterhet uppstod och gliringarna haglade över spelaren som hade glömt sina underkläder hemma. Frågan om detta var en medveten handling och om det verkligen skulle föreställa sexuellt attraktivt diskuterades, liksom utetemperaturen, hans mentala tillstånd och liknande adekvata ämnen.

Men om glädjen var stor vid det här laget, visste den inga gränser när han plötsligt slutade klä på sig byxorna och konstaterade: -Men… Det här… Det här är ju inte mina jeans…

Inte nog med att han hade glömt sina kalsonger, han missade också att välja rätt jeans i det trånga omklädningsrummet. Noll koll. Han fick ta av sig dem igen och leta rätt på sina egna.

Den rätte ägaren till byxorna kom in lite senare. Han blev väl inte helt nöjd med det inträffade när han fick historien återberättad för sig. Vi andra var också bekymrade och vid den efterföljande gemensamma middagen frågade vi om det hade börjat klia än. De veneriska sjukdomarna sägs inte vara att leka med.

Lite så ser mina kvällar ut.