Julklappslycka

Traditionen att ge julklappar brukar alltid vara upphov till viss ångest och stor tankemöda. Men i år hade jag nästan oförskämt fina förutsättningar och kunde knappast misslyckas. Vi är ju inte så många i familjen och därför hade jag bara fem personer att tänka på: Syster + Systers man, Mor, Far och Farmor.

Syster + Systers man har nyss gift sig och fått hur många bröllopspresenter som helst. De verkade fortfarande vara tacksamma och dem hade jag kunnat ge vilket skräp som helst. Med en så fin fruktskål i formen av en frukt kunde de inte begära något mer. Men jag gav dem den där Planet Earth-boxen som de önskade sig. Rimmet och paketinslagningen fick dem att (spela) förvirrade, men glädjen gick inte att ta miste på när de såg naturfilmen uppenbara sig inuti allt tidningspapper.

Mor och Far är också väldigt tacksamma att ge presenter till. De förefaller bli glada bara jag dyker upp och hälsar på i Hammarbyhöjden. De önskar sig ingenting och förväntar sig ingenting. Perfekt. Men jag gav dem den absolut billigaste dvd-spelaren jag kunde hitta. Nu fick jag ju i och för sig ta mig ut till Veddesta och virra omkring ett tag innan jag fick tag på den, så arbetsinsatsen (“det är tanken som räknas”) var mycket större än det faktiska värdet. Förmodligen var det rimmet som fick Mor att tro att paketet innehöll en bildskärm och inte ens när de hade plockat ut dvd-spelaren ur kartongen var de helt på det klara med vad det var. Jag fick förklara dels det, dels vad de kunde ha den till. Möjligtvis ett litet antiklimax, om än inte helt oväntat.

Sen fick Far den mästerliga engelska komediserien “The Office” på dvd. Det var delvis därför jag gav dem en maskin som skulle kunna spela filmen. Han ska nämligen bli direktör och då tänkte jag att han behövde influenser från ett engelskt kontor.

För rättvisans skull skulle Mor ha ytterligare en julklapp. Ja, jag vet, jag skämmer bort det gamla paret, men det är ju jul bara en gång om året. Så Mor och jag ska gå på riktig bio någon gång snart. Medan Far sitter hemma framför tjuåttatummaren (så liten och trång) går Mor och jag och ser film (i riktigt stor salong). Jag ska dessutom bjussa på fika i anslutning till filmen. Det blir en kväll att tala länge om! Hoppas bara hon inte väljer en tjejfilm. Eller en pansjofilm.

Farmor var för gammal (92) och trött för att åka över hela Sverige till oss i Hammarbyhöjden. Så jag bakade chokladkaka och chokladfudge och skickade med mina föräldrar som skulle hälsa på henne i Dalsland under mellandagarna. När jag ringde på juldagen hade gåvorna ännu inte anlänt, men hon var så glad över att prata med mig en stund. Vi kalasade visserligen på godsakerna redan på julaftonen, men Farmor fick sig en rejäl dos av allt. Även Syster fick fudge med sig hem till Tullinge. Gotter till alla!

Eftermiddagens höjdpunkt för mig är alltid när jag får läsa upp mina julklappsrim för en hänförd församling (på fyra personer) där ansiktsuttrycken växlar mellan fasa, glädje, förvirring, skratt, skenbar insikt och så tillbaka till förvirringen igen. Annars är offentliga muntliga framträdanden min stora skräck, men den här publikstorleken är precis lagom för mig.

Efter att rimmet är uppläst lämnar jag över paketet och så börjar de öppna. Och de låtsas att de inte har en aaaaning om vad det är – och jag hoppar upp och ner som ett litet barn – och jag säger “vad kan det vaaaara!?” – och de låtsas vara helt fel ute i sina funderingar – och jag förleder dem, möjligtvis lätt fnittrande, vidare ut på fel spår – och så ser de till slut vad paketet innehåller och utbrister “Jaaaaaså, det var SÅ du tänkte!” – och jag flämtar “Ja, ja, ja! Precis!” – och vi skrattar och jag är helt andfådd av total lycka. Och så går vi vidare till nästa paket – med exakt samma händelseförlopp. Jag älskar det. Och de ser att jag älskar det. Och de spelar med.

I år blev det så att mitt eget paketöppnande fortsatte när övriga var färdiga med sina. Där satt jag och öppnade och öppnade och fick finare och finare gåvor. Det var teer och honung, presentkort på fisk, säsongsbiljett till Brommapojkarnas matcher, en tidningsprenumeration och ett efterlängtat blandband (fast cd) med operahits. Och mycket mer.

Vilken lyckad julafton! Det där får vi göra om nästa år! Men förändringens iskalla vindar har börjat blåsa. Det unga paret väntar tillökning och jag befarar att jag inte är familjens minsting nästa gång det firas jul. Då måste jag dela uppmärksamheten med ett (annat) barn och där tror jag inte att jag kan konkurrera. Det gamla paret verkar redan glädjas oproportionerligt mycket och eventuellt tvingas jag att vidta åtgärder. Hemma på min gata inne i stan sägs det finnas en dam som har sålt alla sina ungar. Och hon tycker bara att det är sköööönt. Jag kanske kan sälja mitt syskonbarn på ett liknande sätt till någon hugad spekulant. Jag har ett år på mig. Planen är inte ny, inte klok och inte bra. Och kanske just därför genial*.

Jaja, vi får se hur det blir med det. Nu ska jag glädjas åt julen 2008 ett bra tag.


* Kära Syster, jag vill poängtera att det här inte är en realistisk plan eller tanke utan endast dikt, fiktion, fantasi, hittepå (med ditt namn bör du vara väl förtrogen med detta). Malin blev faktiskt inte sur på Stina heller och Skrållan kom ju hem. Ta det lugnt.

Franskdesperation

Jag är uppenbarligen inte helvass på det här med att ladda ned film till datorn. I veckan försökte jag ta hem HD-versionerna av de tre senaste avsnitten av en amerikansk serie om desperata hemmafruar, men filformatet verkade inte vara kompatibelt med programvaran på min stationära dator. Därför fick jag flytta över de rejält tilltagna fil(m)erna till den bärbara, nu fungerande, enheten placerad vid femtiotummaren.

När jag spelade upp avsnitten på den stora teven upptäckte jag att undertexterna var på franska. Originalljudet var kvar, så ingen större fara var skedd, men eftersom jag inte har läst ett ord franska i skolan kändes texterna som pärlor åt svin. Det konstiga var att jag titt som tätt kom på mig med att läsa dem – utan att begripa – och på så sätt missa vad de sa där i bakgrunden. Så fick jag spola tillbaka och försöka koncentrera mig.

Det stod “salut” och “merde”, som jag kunde utläsa betydelsen av. Men också en massa rappakalja som jag inte alls hade någon behållning av. Ändå vandrade blicken fram och tillbaka i nederkanten av bilden. Jag hade svårt att slita mig från de där märkliga orden som uppenbarade sig för mig.

Jag undrar hur språkbegåvad man måste vara för att kunna tillgodogöra sig texter på ett helt nytt språk, tillsammans med ljud från ett annat språk (engelska) som man inte heller helt behärskar. Vidare undrar jag om det inte hade varit ännu mer irriterande med fransk text till en svensk film.

Kanske går det omedvetet in en massa glosor i skallen på mig när jag slötittar på sånt här. En vacker dag vaknar jag och och pratar flytande franska! Möjligtvis blir ordförrådet något skevt, med en tonvikt på svordomar och amerikansk kultur. För att inte tala om dialekten, som är präglad av min svenska härkomst. För i min värld blir det [sal’ut] och [‘märde] och jag är noggrann med att inte strunta i någon endaste stavelse eller bokstav när jag ljudar fram orden i tevesoffan.

En lösning vore att se några filmer från Frankrike med engelska undertexter. Då skulle jag höra det rätta uttalet och samtidigt förstå handlingen. Eller varför inte svenska undertexter och till och med få med mig nyanserna i språket.

Problemet är att fransmännen gör så konstiga filmer, som jag inte vill se. Annars kan man ju tycka att det borde finnas ett gäng minst lika desperata hemmafruar i det franska samhället. De borde representeras även bland teveserierna.

Rubrikmystik

Jag måste höja på ögonbrynen åt rubriken till den här DN-artikeln som handlar om att man bör göra säkerhetskopior av sin hårddisk:

Gör inte en Carrie

Ingenstans i artikeln nämns någon “Carrie” och det finns ingen faktaruta som definierar “att göra en Carrie”. Jag googlar och hittar det här som handlar om att shoppa i New York och det här som handlar om att arbeta på en bärbar Mac.

Det verkar obegripligt, men googleträffarna för mig ändå på rätt spår. Plötsligt drar jag mig till minnes ett avsnitt av “Sex and the city” där rollfiguren Carrie Bradshaws hårddisk kraschar. Mycket riktigt. Efter någon halvtimmes googlande har jag kommit fram till en möjlig lösning till mysteriet med den minst sagt kryptiska rubriken.

Men vilka förkunskaper tycker egentligen Dagens Nyheter att man ska ha för att begripa deras rubriksättning? Är det rimligt att referera till ett specifikt avsnitt av en amerikansk dramakomediserie i en artikel om hemelektronik?

Nej, jag tycker inte det.

Treklöver

Strax efter lunch hade jag varit på puben O’Learys på Götgatan, där ölen flödade och stämningen var god när Arsenal mötte Manchester United på otaliga skärmar runt om i lokalen. Själv tog jag det lugnt med just ölandet men noterade i baren att det fanns lika många ölsorter som det fanns tv-apparater.

I halvtidsvilan var jag tvungen att gå (vid ställningen 1-0 till Arsenal) för att hinna till Eriksdalshallen och handbollsmatchen mellan Hammarby och Celje från Slovenien. Det var Bajen och Bajen Fans och grönvita halsdukar så långt man kunde se. Trots att laget uppmuntrades att “öka takten sista kvarten” var slovenerna bättre och vann rättvist med några bollar.

På vägen hem kände jag att jag saknade ett blad i dagens gröna treklöver. Jag hade fått en rejäl dos av Bajen. Det hade förekommit rikliga mängder bärs. Fortfarande var det dock något som fattades.

Men så. På Skanstulls tunnelbanestation stod hon – som så ofta i sällskap av en kraftigt byggd man av afrikanskt ursprung – och väntade på tunnelbanan mot Hässelby. Den jämnåriga knarkaren Sanna Bråding var flickan som fullbordade min lördag.

En lördag fylld av Bajen, bärs och rakade brudar.

Kärleksbevis

Kärlek är det största som finns. Och det är också det svåraste att beskriva. Det är lycka och glädje… Det är allt, liksom. Alla grejer man kan beskriva. Det kan vara att man bara i farten brer mig en smörgås, liksom. Det är kärlek.

Veronica, 31, i Ensam mamma söker 4 november 2007

I alla tider har människan försökt förklara vad kärleken är. Konstformerna har varierat och trots att det är svårt, har skildringar av kärleken gjorts av så skilda konstnärer som dansare, aktriser, skulptörer, musiker, performanceartister, filmare, essäister, novellister och poeter.

Det är helt klart i den sista kategorin som Veronica placeras, med denna knivskarpa iakttagelse av hur en slarvigt avskuren limpskiva med ett ojämnt lager Bregott kan symbolisera något så stort. Det är vackert. Det är vardagligt. Det är jordnära. Insikten drabbar mig på ett mycket starkt sätt.

Visdomsord

“…på ett vis så tror jag nästan att kärleken en känner te ett barn, det kan man inte jämföre med kärleken till en kille. Det blir inte riktigt detsamme för det är ändå… sitt barn… Så kärleken till en kille… det blir ju på ett annat vis.”

Lenita, 32, i Ensam mamma söker 14 oktober 2007.

Kan man jämföra kärlek? Hur jämför man känslor? När Lenita, 32, får sätta ord på hur olika hon uppfattar relationer till personer som står henne nära, blir det nästan poetiskt. Insikten drabbar mig på ett mycket starkt sätt.

Att-göra-listan #17

Skaffa amerikanskt godis

Den här punkten var kraftigt influerad av min nyfikenhet på den amerikanska godbiten Junior Mints. Efter att ha misslyckats med min transatlantiska beställning tidigare under sommaren var min målsättning tydlig. Före veckans slut skulle jag ha fått smaka på den läckra mintpastillen med choklad.

Jag satte av längs Odengatan för att komma till den där amerikanska mataffären som jag hade klara minnesbilder av att ha sett på höger sida, ganska långt upp mot Valhallavägen. Gray’s skulle namnet vara.

Men inte fanns det någon butik där. Snopen fick jag återvända hemåt utan att ha varit i närheten av någon diminutiv godbit med påstått helande egenskaper. En sökning på Internet gav mig flertalet träffar på mataffären, men att döma av kritiken mot den verkar den ha gjort klokt i att lägga ned verksamheten.

Det här var ett bedrövande faktum. Utan någon amerikansk specialleverantör var min möjlighet att komma över Junior Mints minimal. Att hitta något annat godis från USA var väl i och för sig möjligt, men jag hade tappat sugen. Det närmaste jag kom var söndagens biogodispåse, där någonting som hette “Ädelstenar” visade sig vara en rip-off på klassikern M&M. Dragerade och chokladövertäckta jordnötter är alltid gott och väldigt amerikanskt. Men några Junior Mints är de inte.

Halloween

Nuförtiden finns det en rad olika typer av förhållanden och familjekonstellationer, har jag förstått. En av de mest speciella måste vara den som dokumenteras i det av Femman sända Girls of the Playboy mansion (onsdagar 21:55).

Publicisten Hugh Hefner har tre flickvänner:  Bridget, Holly och Kendra. I ålder är deras sammanlagda (34, 28, 22) bara marginellt över hans. Till utseende och personlighet verkar tjejerna vara nästan klonade, med sitt ljusa hår, sina stora bröst, smala midjor och små hjärnor.

Av det som skildras i programmet är Hefner en mycket passiv pojkvän, som inte tycks vara nämnvärt intresserad av damernas förehavanden. Då och då dyker han upp för att ge dem någon kindpuss, men är i övrigt inte särskilt deltagande i händelserna. Istället är det just herrgårdsflickornas liv man får följa.

I förra onsdagens avsnitt var det dags för Halloween. Bridget hade forskat på Internet om ockulta och övernaturliga fenomen och undersökte nu om the Playboy Mansion var hemsökt. Det föreföll det inte vara. Så kom den gamla filmstjärnan(?) Elvira på besök. Hon skulle marknadsföra någon DVD och när hon fick se hur rosa Bridgets rum var – så häpnade hon! Så rosa hennes rum var!

En tradition är att bjuda in vänner och lekkamrater, “playmates”, för att skära pumpor. Många olika ansikten gjordes, men när minstingen Kendra försökte sig på att göra en amerikansk fotboll – blev det helt galet! Det gick alldeles på tok! Men oj, så det skrattades. Och Hefner kom förbi och lät sig fotas med såväl Kendra som pumpa.

Bridget hade föresatt sig att ta med de andra flickvännerna ut på en tur för att se kända hemsökta platser i Hollywood. Trots att Holly var lite skeptisk så följde hon med. För att färden skulle utföras korrekt, var de förstås tvungna att ha den rätta bilen. De valde en häftig likbil med spindelnätshjul enkom för tillfället.

Självklart skulle de klä ut sig själva också. Av oklar anledning valde Bridget en sexig skolflickeuniform, medan den blott 22-åriga och obstinata Kendra ville vara rebellisk och nöjde sig med en (tajt) t-shirt med texten Go to Hell. Holly visade en oanad lingvistisk talang, när hon lät sy upp en mycket avslöjande rosa dräkt och anta skepnaden av “Jackie Hoe” – en ordlek som syftar till den tidigare presidentfrun Jacqueline Kennedy Onassis, fast i en mer promiskuös version. Något som säkert roade politiskt och historiskt intresserade tittare.

Efter den lite ruskiga bilfärden var det dags för den stora Halloween-festen. Nya kostymer, som den här gången var: Corpse bride, Askungen och GI Jane. Filmteamet skildrade närgånget hur själva utklädningsprocessen gick till, med kroppsmålning och liknande. Sen blev där en makalös fest med många kända gäster och Holly hävdade stolt: “Våra Halloween-partyn är de bästa i historien!”. En fin sammanfattning av programmet.

Det här är en halvtimme av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka. Den känns orimligt bortslösad. Jag kunde ha gjort något mer vettigt, det vill säga nästan vad som helst.

Säsongsstart

Japp, ikväll var det säsongspremiär för 7th Heaven (Sjunde himlen) på kanal 5. Det är den elfte(!) säsongen av den härligt präktigt sedelärande serien om den kristna familjen Camden någonstans i USA. När serien startade 1996 handlade avsnitten ofta om en speciell fråga. Väldigt ofta var frågan om att (inte) ha sex före äktenskapet, men kunde också vara att inte falla för grupptryck, knarka, göra bus eller uppträda allmänt omoraliskt.

Successivt förändrades dock serien, med mer komplexa karaktärer och gråzoner som för oss tittare var så mycket svårare att ta ställning till än det tidigare mer svart/vita perspektivet. Handlingen sträcktes ut i tiden, blev följetongslik och mer som en dramaserie som de andra (mycket bättre och mer spännande) konkurrenterna i teve-utbudet. Följaktligen sjönk tittarsiffrorna och den tionde säsongens sista avsnitt var det sista någonsin.

Eller… så skulle det ha blivit. Men med gästuppträdande av Jessica Biel, som egentligen slutat medverka i 7th för länge sen trots att hennes karaktär aldrig gjort det (“Mary” bor i en annan stad långt bort och hälsar väldigt sällan på), lyckades programmet slå någon sorts tittarrekord. En elfte säsong blev plötsligt aktuell och nu ikväll sändes alltså dess första avsnitt.

Jodå, visst var kvaliteten lika låg som i slutet av säsong tio. Möjligen har det (lätt utvecklingsstörda?) unga tvillingbrödraparet fått ett mindre antal repliker att bemästra, vilket skulle kunna tyda på ett visst kvalitetstänkande, men det är för tidigt att göra sig en uppfattning om. Ett antal av skådespelarna verkar ha lämnat serien, vilket tyvärr ger större utrymme för George Stults tre-fyra olika ansiktsuttryck. Han kan se arg ut. Eller glad. Möjligtvis ledsen. Eller förvånad. Men i övrigt är han ganska nollställd. Eftersom han är en karaktär som tittarna känner igen, är det möjligt att han nu anses som en av stöttepelarna.

Självklart kommer jag att följa 7th hela säsongen. För det här lär ju verkligen bli den sista och det vore synd att missa avsnitt och behöva köpa hela DVD-boxen. Fast å andra sidan kanske man får ta del av en del extramaterial i boxen. Ett femte ansiktsuttryck från Stults kanske.

Jag ger säsongspremiären en mycket svag tvåa av fem möjliga. Jaja, jag är för snäll. Jag vet.

Serier

Jag har funderat lite och kommit på att Musse Pigg nog är Jerry. Den tonmässigt höga rösten avgör saken. Då borde Elaine vara Mimmi Pigg, även om jag inte alls uppfattar musens karaktär som särskilt tydlig eller stark. Inte som Elaine. Kalle Anka är däremot en uppenbar George, med sin loserframtoning och sina ideliga vredesutbrott. Att Långben är Kramer behöver knappast nämnas. Lång och knasig. Så. Nu har jag funderat klart.

—–