Förtroendemiss

Jag läser att Fler misstror kärnkraften och tycker att det inte är särskilt förvånande, med tanke på den senaste rapporteringen från Japan.

Men efter att ha gått igenom siffrorna (en artikel hos SVT där summan blir 101 procent, helt i deras tradition av matematisk kreativitet) undrar jag om rubriken verkligen är korrekt. Förtroendet för svensk kärnkraft har minskat hos “var åttonde svensk”, dvs. 13 procent. Hos 82 procent är det oförändrat. 3 procent vet inte och 3 procent hyser av någon anledning ett större förtroende för svensk kärnkraft idag.

Jag undrar vad rubrikordet “fler” betyder. Är 130 tillfrågade plötsligt “fler” än 870? Jag blir alltid fundersam när ord som “fler” inte har fått med sig det lilla ordet “än” som ofta förklarar vad det är som jämförs.

“Fler misstror kärnkraften än vattenkraften” kanske. Men det finns det inget stöd för i siffrorna. “Fler misstror kärnkraften nu än tidigare” kanske. Nej, det finns det heller inget stöd för. Alla kunde ju ha misstrott kärnkraften tidigare och gör det fortfarande. Undersökningen handlar om förändringen i attityd, inte vad folk allmänt tycker om svensk kärnkraft.

Fast det som är intressant – och som väl hade blivit en bättre rubrik  – är de 30 personer som gillar kärnkraft mer nu än tidigare. Om någon vill hårdra siffror finns det utrymme att göra det hos de trettio. “ÖKAT FÖRTROENDE FÖR SVENSK KÄRNKRAFT (hos 3 procent av de tillfrågade)”. Den känns lika korrekt som de andra rubrikerna. Att förtroendet minskat eller är oförändrat hos 94 procent behöver inte nämnas.

I en korrekt värld skulle rubriken ha handlat om att förtroendet är i stort sett oförändrat. Men hur kul är det på en skala.

Rysscomeback

Det har dröjt ett tag och jag har undrat var ryssen håller hus. Men idag blev jag varse om hans närvaro när jag läste om Björn Eller, 63, som fått påhälsning bland e-posten och menar att Det luktade bedrägeri lång väg. Han gick minsann inte på bluffen från öst.

Eftersom han är “före detta säkerhetsansvarig och inköpschef på Nässjö kommun” kunde han genomskåda formuleringar som

  • Bäste Telia.com User Account
  • Och vi använder också detta medium för att ta bort inaktiva e-id användare, du är därför skyldiga att skicka dina kontouppgifter för verklig kontroll omedelbart.
  • Vi fortsätter att arbeta för att göra Telia.com den bästa e-posttjänst som finns, och vi uppskattar att du hänger med oss rida.
  • Tack för att förstå vår belägenhet.

Visst är det ryssen som är tillbaka! Klassiska tokerier i språket med märkliga formuleringar och mycket oklara syften.

Men det som nästan är ännu konstigare är Telias sätt att hantera kommunikationsproblemet.  Telia skickade nämligen ut ett snarlikt mejl, men med förmodligen korrekt information om att ett underhållsarbete är på gång för att förbättra tjänsten. Det lustiga är att det mig veterligen är första gången som Telia skickar ut ett sånt mejl; vanligtvis är det ryssen som försöker och försöker och försöker.  Det är ständigt nya förbättringsarbeten som han gör och måste informera mig om.

Telia brukar då svara att “vi skickar aldrig ut information av den här typen”, vilket stämmer.  Eller… det har ju stämt hittills men numera finns det alltså en chans att det faktiskt är Telia som är avsändare, när underhållsarbeten är på gång. Nu önskades visserligen inte mina uppgifter i det förmodat verkliga mejlet, men jag blir ändå lite osäker på vad det stora telefonbolaget sysslar med. I fortsättningen får jag väl vara vaksam både på uppenbara ryssbluffar och märkliga mejl från Telia.

Läs mer om ryssen:

Dumsnål

I ungefär 10 år har jag haft träningskort i KTH-hallen. I början bedrev jag mest styrketräning, men så småningom blev jag övertalad att pröva på spinning och det är det jag ägnar mig åt nästan uteslutande nuförtiden. Bra förbrännings- och konditionsträning som är skonsam mot mina skämt till benhinnor. Sen kan man tycka lite vad man vill om träningsformen.

Jag var student när jag köpte mitt första årskort och sen fortsatte jag betala studentpris fram till min examen. Vid det laget hade jag turen att känna en spinninginstruktör och lyckades på så vis få kompispris på mina efterföljande träningskort.

När hon slutade som instruktör hade jag turen att känna den som stod i receptionen och fick på så vis även detta kort till reducerat pris. Men när det gick ut i slutet av november 2009 hade även denna kontakt försvunnit från KTH-hallen. Så nu i januari 2010 fanns ingen möjlighet att viska ett namn och få rabatt.

Det bar mig emot att betala fullpris. Jag stod där och skulle betala och så bar det emot. Det är väl bara så jag kan förklara varför jag istället för att svara nej på den enkla frågan om jag var student, förvånade mig själv med att svara “eh… ja…” till den för mig tyvärr okända tjejen i receptionen.

Plötsligt var jag inblandad i en diskussion om studieintyg och vad som behövdes för att bevisa min identitet som student. Vi kom överens om att jag skulle betala studentpriset, men att kortet skulle vara halvfryst fram till jag hade visat upp något de kunde godkänna. Visserligen fick jag träna, men kunde inte boka pass och var tvungen att hämta ett lånekort varje gång jag skulle passera spärrarna.

Det här var ju inte genomtänkt. Det var i högsta grad ogenomtänkt. Dagen efter gav jag mig desperat ut på nätet för att försöka lösa mitt dilemma, att tämligen omgående förvandlas till student. Snart hittade jag en distanskurs som jag kanske kunde ha behörighet till och faktiskt ha möjlighet att följa, trots ett störande heltidsarbete.

För säkerhets skull ringde jag studievägledningen på KTH och kollade läget. Där svarade en oerhört positiv kvinna att det ju var jätteroligt att jag ville fortsätta att studera. Tydligen var det så högskolan skulle fungera, att man som ingenjör skulle komma tillbaka och gå en kurs för att komplettera eventuella luckor eller fräscha upp sina kunskaper. Dessutom var det ju gratis!

Efter samtalet var jag oväntat studiemotiverad och tänkte att idén inte var så dum ändå. Utan att veta om det hade SYO-tanten lyckats trycka på precis rätt knappar, särskilt med det där gratis-argumentet.  Jag anmälde mig till kursen på studera.nu och fick en pin-kod hemskickad. Därefter kunde jag logga in och följa ärendet.

Så idag fick jag beskedet jag väntat på: antagen! Nu kan jag visa upp ett papper i receptionen och förhoppningsvis tina upp mitt halvfrusna träningskort. Efter detta återstår det bara att gå själva kursen. Men det – det är en helt annan historia.

Inkoppling

På min arbetsplats sitter jag i ett ganska öppet kontorslandskap. I november beslutades det att den stora allmänna whiteboardtavlan i närheten av min plats,  skulle ersättas med två stora skärmar där våra webbplatser skulle exponeras. Alla förbipasserande kunde då häpna över mästerverken som webbredaktionen producerade.

Eftersom det är ett stort företag jag jobbar på, blir även det minsta ärende lätt ett stort företag. Först levererades de platta skärmarna, som fick ligga i skrivarrummet ett tag. Efter det kom ett par gubbar och suckade och sa att det inte fanns plats på väggen. Sen togs ändå whiteboarden bort. Efter det sattes en liten stolpe upp på väggen, som apparaterna monterades på. Nya gubbar borrade hål i väggen och kablage drogs in i skrivarrummet. I början av december var allt klart.

Sen hände ingenting. Skärmarna förblev svarta och när folk frågade den ansvarige blev svaret att beställningen var gjord och att det bara var att vänta på att någon skulle komma och installera grejerna. Jag kikade in i skrivarrummet och såg att kablarna var dragna och att det stod en dator med tangentbord där inne. Snart skulle det nog hända saker.

Men december gick och bilden var lika död som tidigare. Någon lustigkurre skrev ut ett A3-papper med testbilden och tejpade upp på den nedre apparaten. Samma vecka tog jag ett initiativ; jag tog en skärmdump på sajten och skrev ut fyra A4 och tejpade snyggt upp på den övre. Syftet att exponera vårt arbete var nu uppfyllt, även om det inte såg helt modernt ut. Dessutom tappade pappersversionen snabbt i aktualitet. Snart började den nedre skärmen användas som en vanlig anslagstavla, en sämre version av den tidigare whiteboardtavlan. En lättare form av anarki hade utvecklats.

Under mellandagarna tog jag ett nytt initiativ. Eftersom jag anade att arbetsbelastningen skulle vara överkomlig (låg), tog jag med mig min bärbara dator med några filmer. Jag kopplade in datorn till elnätet och satte i en av VGA-kablarna som låg och skräpade. Snart kunde jag och mitt fåtal kolleger njuta av filmer som Pulp Fiction, Bad Santa och Office Space. Vi lånade ett par datorhögtalare av en semesterfirare och hade filmer rullande i bakgrunden, medan vi försökte få tiden att gå.

En tidig morgon när arbetsåret hade börjat – och jag inte längre hade lust eller mod att släpa med mig dator och se film på dagtid – gjorde jag en tredje insats. Den som har sett filmen Yrrol, vet att det finns en scen där grabbarna ska koppla in en stereo enligt konstens alla regler, men får den inte att fungera och där en av tjejerna säger “men ska vi inte testa att trycka på on-knappen i alla fall?”.  Ungefär så gjorde jag. Jag kopplade in ström till datorn, som bara stod i skrivarrummet och skräpade, och satte i en nätverkskabel och VGA-kabeln. Tangentbord och min egen mus anslöts.

Mer behövdes inte. Den övre skärmen hade fått liv och jag loggade in, öppnade en webbläsare och surfade in på startsidan. Jag förstod verkligen inte varför ingen hade gjort det tidigare. Ingen hade ens försökt att koppla in sakerna, som jag hade lyckats med på mindre än en halvtimme. Alla hade väntat på att någon annan skulle lösa problemet. Själv hade jag inte tyckt att jag som extern konsult borde lägga timmar på att ta ansvar för det som någon annan uppenbarligen inte hade kompetens att klara. Men med facit i hand kunde jag gott gjort det en dryg månad tidigare.

När en kollega insåg att det faktiskt gick att använda elektroniken fick jag hjälp. Det låg en DVI-kabel bredvid datorn och tillsammans drog vi den genom hålet i väggen. Snart visade båda skärmarna upp webbplatser, precis så som det var tänkt från början (av november). Jag ringde IT-avdelningen och frågade om skärmsläckaren och energisparläget kunde stängas av och fick hjälp med det samma dag.

Vid återkomsten från julledigheten konstaterade den ansvarige att det ju fungerade och folk fick förklara för honom att det var jag som hade fixat allt. Han tackade, men jag tror att han tyckte bättre om mitt skämtsamma spratt med A4-papper än när jag löste själva problemet. För precis som i filmscenen, fick jag känslan av att man ju kunde göra som jag gjort, men helt rätt var det inte. Jag fick  förklarat för mig att tanken var att speciell programvara skulle installeras, som skulle “rulla olika webbplatser på de två skärmarna automatiskt”.

Nu väntar vi på denna unika programvara. Under tiden fortsätter min lösning att fungera alldeles utmärkt. Ibland kommer någon som ber mig att uppdatera webbläsaren och jag kilar in i skrivarrummet och trycker på F5.

Jag blir kvar på min plats till mitten av mars när mitt konsultuppdrag tar slut. Om den unika programvaran har installerats vid det laget är ytterst tveksamt.

Djungelrapport

Det finns många sätt att bli väckt på och jag har varit med om några olika varianter. Men helgens morgon-sms känns ändå ganska unikt i sammanhanget.  Klockan var 05:55 och jag hade glömt att göra mobilen ljudlös, så när meddelandet kom blev det liv och rörelse någon halvmeter från mitt huvud.

Yrvaken famlade jag efter telefonen bredvid mig och snart hade jag knappat fram ett inkommet sms, där det stod:

Nu har vi sett en tiger

Det var allt. Visst var det Far som hade lyckats få iväg en rapport från den indiska djungeln. Men vad svarar man på något sånt? Vilken information från Sverige skulle kunna motsvara rapporten från Asien? Jag blev liksom mållös.

Lätt förbryllad somnade jag om.

Senare under dagen gjorde jag en ny tur och vattnade blommorna – inklusive de krångliga orkidéerna – och passade även på att göra en inventering av frysens läckerheter. Sen skickade jag iväg följande sms:

Specialblommor vattnade. Fryslänsning inledd. Lisbeth Åkerman julvärd.

Jag försöker blanda stort och smått i mina rapporter härifrån. Vad Far gör i sina är mer oklart.

Kortrapport

Nu när mina föräldrar är i Indien några veckor har jag fått ansvar för blomvattningen, som måste skötas med klinisk perfektion var tredje dag (men inte vissa blommor som inte ska få för mycket vatten – ett A4-papper med noggranna instruktioner ligger på vardagsrumsbordet i Hammarbyhöjden).

Efter torsdagens besök skickade jag ett kort sms till Far där jag berättade att blommorna var vattnade och att jag dessutom hade fixat deras fjärrkontroll, men att jag tyckte det var bedrövligt att de hade tömt kylen istället för att låta mig göra det. Inga godsaker stod att finna.

Jag har ingen koll på vilken tid på dygnet som han fick meddelandet, men vid tretiden på den efterföljande morgonen surrade det till i min mobil.  Det var Far som hade svarat. Som vanligt använde han sig av ett mycket kort och interpunktativt utmanande språk:

Tack ta ur frysen i stället i indien allt väl

Tolkningen jag gör är att det finns roligare saker att göra i Indien än att ta reda på hur man kommaterar med T9 eller hittar de stora bokstäverna med de små knapparna. Förmodligen en klok prioritering.

Vardagsspänning

När jag bytte telefonioperatör* till min fasta telefon försvann tjänsten som visar vem det är som ringer mig. Även telefonsvararen försvann. Nu är det med viss spänning som jag lyfter luren och presenterar mig. Det kan vara vem som helst som ringer! Men det är antingen

  1. Mamma
  2. Pappa
  3. Någon säljare som lyckats ta sig runt NIX-systemet
  4. Någon undersökning som inte omfattas av NIX 

Ändå är det lite kittlande. Jag har haft nummerpresentatör så länge att jag knappt minns hur det var tidigare. Det ringde och man hade inte en aning om vem det kunde vara i luren. Jag har saknat det lite. Kul med en gnutta spänning i vardagen!


* till några eventuellt skumma jeppar som heter Phonera

Opinionskoll

Jag surfar in på fotbollslaget Syrianska FC:s webbplats och ser längst till höger en liten ruta med en omröstning:

Det är lite lustigt. “Bra”? Jag har ingen aning om vad man ska ta ställning till. Så jag blir nyfiken på hur folk har röstat i den här något förvirrade frågan.

Jodå. “Bra” leder ganska betryggande efter att 32 personer har röstat. Man brukar ju säga “Bra fråga” när man inte har något svar att ge. Men det här är något helt annat. Frågan är svaret. Nästan filosofiskt och mycket, mycket vackert.

Julbord IV

Jag skulle ju bara gå till min butik och betala för stolarna (se näst sista stycket) men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Någon gång vid kvart över fem på torsdagen ställde jag mig i den lilla kön till kassan på Mio. Ett par andra reklamationsärenden verkade vara före mig, men att få vänta är inte främmande för mig längre. Jag bidade min tid.

När jag gav mitt ordernummer hoppades jag att allting som jag pratat med Mio om skulle vara inlagt i datan, men kvinnan som knappade på tangentbordet tycktes inte hitta något. Ganska snart insåg hon att ärendet var henne övermäktigt och jag fick istället gå till en informationsdisk längre in i butiken. Där stod en man i femtioårsåldern som tog sig an mig.

Jag förklarade så smått vad saken gällde och ordernumret knappades in. Det fortsatte knappas. Det knappades och knappades på tangentbordet. Min tre månader långa väntan förlängdes minut för minut, till ljudet av tangenter som trycktes ned i raskt takt. Det krångliga var tydligen att jag hade betalat för mitt matbord och nu skulle jag betala den resterande summan för ordern med både bord och stolar. Den totala summan hade dock blivit fel någon gång under vägen och då var det väldigt svårt att ändra.

Oj, vad svårt det verkade vara. Utan att veta om jag var pedagogisk eller sarkastisk försökte jag efter en stund någonting i stil med: -Men kan vi inte bara dra summan jag har betalat från den summa som det står på min första order att jag ska betala…? Då hade jag räknat ut på min mobiltelefon hur mycket det rörde sig om.

Det bekräftande grymtandet från mannen tolkade jag som att informationen åtminstone gått fram. En liten stund senare berättade han stolt, nästan triumferande, att han hade lyckats ändra i ordern och fått fram de rätta beloppen.

-Och så står det att du ska få en värdecheck på 500 kronor, sa mannen. Den skriver de ut i kassan där borta när du betalar.

Han förklarade även att stolarna kanske skulle byggas i butiken och att de sen skulle köras hem till mig. Han lovade att ringa på fredagsförmiddagen när stolarna var klara och eventuellt skulle jag få dem levererade redan i helgen. Det trodde jag väl inte själv, men nu kändes det ändå som att ärendet hade tagit ett litet steg framåt.

Jag gick till kassan för att betala.

-Och så står det att du ska få en värdecheck på 500 kronor, sa kvinnan i kassan. Hon var den tredje Mio-medarbetaren jag träffade. Jag försökte leverera den relevanta informationen från mitt tremånadersärende för att hon skulle förstå vad checken handlade om.

-Men vi har inga värdecheckar, svarade hon. Något överraskande. Det jag kan göra är att dra av 500 kronor från det du ska betala.

Hon kunde alltså göra det som var helt omöjligt att göra, enligt “Mio” som jag pratat med tidigare. Jag visste inte längre vem jag skulle tro på, men efter att ha dragit mitt kort och betalat 500 kronor mindre, antar jag att Mio hade haft fel i vårt telefonsamtal. Något förvirrad lämnade jag strax före sex butiken på Sveavägen.

Nu på fredagens förmiddag ringde mannen som jag pratat med. Precis som han lovat; kors i taket. Jag började försäkra mig om att jag skulle få fyra stolar med klädsel och fyra stolar utan klädsel. Det blev tyst i luren. -Det står det ingenting om här. Nu får jag ändra i ordern, sa han och jag kände att det här kan nog ta sin tid även idag. Förmodligen kände han likadant och istället kom vi överens om han skulle prata med lagerchefen, som skulle höra av sig till mig i helgen, så vi kunde komma överens om en tid “i nästa vecka” som passade oss alla. Det välbekanta knappandet fortsatte i andra änden, när vi båda sa adjö.

Ett nytt telefonsamtal är alltså att vänta. Det senaste dygnet har allting gått framåt med en så (jämförelsevis) enorm hastighet och nu tror jag verkligen att jag kommer bli uppringd i helgen. Kanske blir det inte just stolar som jag får skickade hem till just min adress, men jag är övertygad om att ärendet närmar sig någon form av final. Vågar jag tro på ett lyckligt slut?

Ski&mot.

Med min mobiltelefon kan jag förutom att ringa och skicka sms, även hantera min e-post. När jag går in i “Inkorgen” finns alternativet “Ski&mot.” som jag väljer för att skicka och ta emot e-post. Det verkar ganska logiskt. Eller?

“Ski” borde stå för “skicka”. Men “mot.”? Jag får inte ihop det. Skulle det betyda “mottag(a)”? Det låter inte som korrekt modern svenska. Kan “Ski” stå för “Skickande” och “mot.” för “mottagning”? Men det verkar inte heller naturligt. I ett annat läge på telefonen finns det mer plats för funktionen och där heter den “Skicka & ta emot”, som känns som en lättbegriplig formulering.

Nu kanske jag borde komma med ett bättre alternativ än “Ski&mot.” och inte bara sitta och racka ned på det som erbjuds. Men på rak arm kan jag inte hitta på något. Varianten med ski*ta är inte heller helt lyckad.