Ickenyhet

Jag hörde hur det raljerades över den här nyheten i radion i morse. Tydligen har TT snappat upp den och kablat ut den som en rolig notis.

Det handlar om Fredrik “Babyface” Johansson i Borås som inte fick köpa öl utan legitimation. Inte heller hans sällskap fick köpa ölen.

Okej, det var lättöl. Okej, den som var med honom vid besöket råkade vara hans pappa, 55. Men om man ser till de rent faktiska omständigheterna blir jag inte förvånad över att matvarukedjan följer sina egna regler. Om kassapersonalen misstänker att det inte är personen som gör köpet som ska dricka ölen, blir det alltid ett nej.

Den vanliga rubriken brukar vara något i stil med

Fredrik, 17
KÖPTE ÖL
i vanlig BUTIK
med hjälp av PAPPA

och så har en uttråkad redaktion skickat iväg nån brådmogen unge med en äldre man och en illistig plan där de tillsammans övertalat stackars tjejen i kassan på Konsum att allt är lugnt.

När tjejen nu faktiskt följde reglerna och inte hjälpte till att skapa någon skandal, blir hon hånad och gjord till åtlöje. Jag säger: “Stå på dig, tjejen i kassan! Låt dig inte knäckas!”.

När det finns så mycket mer fog att häckla “Babyface” Johansson och hela hans familj, tycker jag att Borås Tidning gör en felaktig nyhetsvärdering här.

Doldis

I dagens Expressen kommer jättenyheten:

Här är de dolda sockerbomberna
socker.gif
Så många socklerbitar motsvarar snacks grlass och gpodis.

Jag gillar bildtexten. Tre lustiga stavfel i en så kort text. Jag har hört att det skulle bli nedskärningar bland korrekturläsarna på tidningen och vissa konsekvenser kan vi tydligen se redan nu.

Men framför allt är det ju en så skön vinkel på nyheten. Från Livsmedelsverkets lista på hur många “sockerbitar populära produkter innehåller” väljer man att lyfta fram snacks, söta drycker, godis och glass. Jag vet inte om ni är chockade, men själv kunde jag nästan ana att godis innehåller mycket socker, eftersom det smakar ganska sött. Dessutom har jag hört att det är onyttigt. Någon gång 1983 eller kanske 1984 började det budskapet att förmedlas till mig.

Inte förrän långt ned i texten nämns livsmedel som ketchup, fruktyoghurt och frukostflingor. Där är väl sockret lite mer dolt (även om jag inte riktigt begriper vad det betyder). Men kanske blir det inte lika många sockerbitar att redovisa som i de sötaste produkterna.

Sen förstår jag inte varför man helt okommenterat redovisar snacks, som inte innehåller något socker. Däremot är energiinnehållet skyhögt. Kanske något för en uppföljare: så mycket dold energi finns i snacks.

Root beer

Ibland på teve och film så hör och ser man amerikaner som dricker “root beer”. Som jag har uppfattat drycken, är det en icke-alkoholiserad läskedryck, ungefär som ginger ale. Nyfiken på smaken gick jag åstad och köpte mig en burk på Daglivs vid Fridhemsplan. Enligt Wikipedia är root beer smaksatt med sarsaparill, men efter att själv ha smakat tycker jag mest att den påminner om liniment.

Tydligen är även tuggummit Jenka smaksatt med denna sarsaparill. Jag tycker även att Jenka smakar liniment, så kanske är det rätt ändå. Mina associationer till doften av liniment är inte alls oangenäma – tvärtom – från mina år i omklädningsrum runt om i Stockholm och Sverige.

Jag minns hur jag som liten brommapojke någon gång som nioåring i samband med en A-lagsmatch fick tillträde till större brommapojkars omklädningsrum (“Dagens BP-knatte är Calle Stångberg!”) och hur den lite fräna och mentholosande lukten slog emot mig. Det var spännande och häftigt och Cain Dotson låg på en bänk och blev insmord så benen glänste.

Men att äta eller dricka något som man smörjer in muskler med känns helt fel. En söt smak av liniment blir en helt förvirrad upplevelse för mina smaklökar. Jag kan inte tänka bort linimentassociationen och det hjälper inte att jag dricker min root beer iskall. Det hjälper inte att den är kolsyrad. Inget hjälper.

Liten varning för root beer utfärdad alltså. Men om du inte vet hur liniment luktar är det säkert en läcker dryck. Typ 14 kronor/burken vid Fridhemsplan.

4:98 kr

I förra veckan var det återigen extrapris på läsk på Daglivs vid Fridhemsplan. Med tämligen jämna mellanrum rear de ut 1,5-litersflaskor med Pepsi, Pepsi Max, 7Up och Zingo.

Som vanligt kunde man köpa upp till tre flaskor till det skrämmande låga priset 4:98 kronor. Detta kan exempelvis jämföras med de ungefärliga 24 kronor som jag får betala för ett glas ute på lokal.

Så den gångna veckan innebar ett enda släpande, ett riktigt slit och sjå. Men nu har jag fyllt på lagret på balkongen, som nu innehåller 25 stycken flaskor. Det är över 37 liter läsk!

Noterbart är att jag inte dricker så mycket läsk. Men jag tycker det är trevligt när Daglivs nästan skänker bort bubbliga drycker. Då har jag förvånansvärt svårt att hålla fingrarna borta. Sån är jag!

light melon/citrus

light melon/citrus är en saft ur Willys sockerfria utbud. Flaskan är genomskinlig (“sorteras som hårdplast”) och exponerar den karakteristiska gul-gröna färgen. Ett otränat öga kan lätt förväxla den med rapsoljan bredvid på skafferihyllan; drycken är knappt skönjbart grönare.

Ingredienserna är väl inget som bör recenseras, eller ens läsas, när det gäller drycker av den här typen. Det är bara att konstatera att de inte förefaller vara nämnvärt naturliga och att tre av dem slutar på “-medel”.

Smaken påminner starkt om den klassiska isglassen Piggelin*, särskilt när drycken avnjutes väl kyld i sällskap av en rejäl dos isbitar. Det smakar friskt av melon och av namnet att döma – även citrus. Kanske är det den syrliga (bi)smaken som har givit upphov till citrustillägget i namnet; en måhända enklare lösning än att kemiskt försöka reducera den.

Det här är en överraskande lyckad kreation av lågpriskedjan Willys! Vid första anblicken kan den uppfattas som en dussinvara i ett allt mer oöverskådligt sortiment på saftsidan. Men efter bara ett par glas har jag i så fall ändrat åsikt helt. Med förbehållet att intentionen verkligen är att det ska smaka citrus/syrligt skulle jag kalla detta för den starkast lysande stjärnan på light-himlen just nu! Och kanske är det just syrligheten som räddar drycken från att bli alltför söt och mjäkig i sin melonsmak. Det smakar oförskämt fräscht och – trots sin brist på naturlighet bland ingredienserna – inte alls så syntetiskt som många andra försök bland sockerfria drycker på marknaden.

light melon/citrus passar i många sammanhang (barnkalas, groggvirke, sportdryck, måltidsdryck) men om något negativt ska sägas om den, är det styrkan. Att späda den 1+9 ger ett på tok för svagt resultat och här märks en tydlig skillnad mot den argaste konkurrenten Fun Light. Priset 1,38 kr/litern väger i viss mån upp detta (1,50 för F.L.) men inte helt.

På det hela taget är jag mycket positivt överraskad och tvekar inte att ge fyra fenylalaninkällor (av fem) till light melon/citrus. Bravo Willys!

* Vilken smak som är den officiella för Piggelin, är oklart. Tuttifrutti, päron och melon nämns i diverse sammanhang. Drinkversionen “Piggelin” är dock baserad på melonlikör, så förmodligen har melonen en viss del i det hela.

—–