Guldryck(ig)en 2

Aftonbladet.se 12-08-20 kl 16:00

Se där!

Även LdB FC Malmö ska börja producera den där mystiskt gula drycken som tycks locka storlagen i Sveriges högsta ligor. Elfsborg, Malmö och tidigare Kalmar FF har nu alla varit i kontakt med guldrycken och listan blir säkert längre framöver. Fortfarande är frågorna många men med en så ökad spridning kommer hemligheten snart ut. Hoppas jag.

Guldryck(ig)en

Aftonbladet.se 2012-08-12 kl 23:00


Guldrycken är tillbaka! Redan för några år sedan spekulerade jag i om den gula drycken kunde anspela på Elfsborg och deras gult färgade matchtröjor. Då var det istället Kalmar som stod för  en (ett?) guldryck, men i år tycks resonemanget vara mer korrekt.

Tydligen är Malmö inte nöjda med drycken, vilket gör att jag börjar fundera på om det verkligen är endast tillåtna substanser i det gula.

Sprängfylld

Jag läser den kusliga och märkliga historien om ciderburken som blev en bomb.  Anders Petterson berättar:

– Hade jag hållit i burken hade jag skurit upp handen. Och tänk då om vår lilla treåring hade tagit en burk och sprungit runt med när den exploderade. Det hade blivit en riktig smäll. Han kunde ha fått den i ansiktet eller sprängt av sig handen.

Det är ett fantasifullt och dramatiskt scenario som målas upp av vad som hade kunnat hända om oturen varit framme. Nu har jag inga egna barn, men inte brukar väl föräldrar ge ciderburkar till treåringar? Jag kan inte minnas att jag som liten någonsin använde cider- eller ölburkar som leksaker. Ej heller whiskyflaskor eller cigarettlimpor.

Men visst kan man spekulera. Kanske hade den treåriga handen varit för liten och burken varit tvungen att bäras i famnen. Då hade nog tryckvågen krossat hela bröstkorgen och sprängt sönder stora delar av de inre organen. Förmodligen hade sonen inte klarat sig. Och om han hade hållit burken framför ansiktet hade han nog mist både syn och förstånd.

Anders Pettersson förefaller vara en man med god fantasi som heller inte räds dramatiska händelser. Historien fortsätter:

Han blev rädd att fler burkar skulle sprängas, och kastade en handduk över resterna, och slängde ut hela paketet på gården.
– När de landade exploderade en burk – pang! – och flög i väg tio meter rakt in i staketet. Två andra formade sig som korvar och höll på att explodera. Då gick jag in och hämtade luftgeväret och sköt sönder dem.

Enligt ordspråket “ont skall med ont fördrivas”, har han inte något val när den bombliknande fyrpacken inte vill ge med sig – han hämtar geväret. Jag undrar vad grannarna tänkte när det först dök upp ett bylte med exploderande burkar, tätt följt av en uppjagad Pettersson med bössan i högsta hugg. 

Så till en formalitet. I artikelns ingress läser jag att han köpt en helt vanlig fyrpack cider och “fick rena självmordsbomberna med sig i kassen“. Nu är jag själv ingen terrorist, men brukar inte självmordsbomber sprängas tillsammans med bombmakaren? Det är väl själva definitionen av “självmordsbomb”? Annars tycker jag att det mer liknar en “bomb”. En bilbomb som satts fast på en bil är ingen självmordsbomb om någon annan sprängs än den som har placerat den där. Eftersom Pettersson inte hade något med tillverkningen av cidern att göra, blir ingressens metafor ganska haltande.

Men det är en spännande historia. Tack för den, Anders Pettersson, Åkersberga!

Teskam

Jag ska brygga mig en kanna te och öppnar skåpet med alla burkarna och påsarna. Till slut fastnar min blick på en liten genomskinlig plastpåse med något som ser ut som bollar. Jag har fått tebollarna  i present någon gång och det har sagts mig att de vecklas ut till fina blommor när de läggs i hett vatten.

Det här har jag aldrig prövat förut och när vattnet har värmts och hällts i kannan är det dags att pluppa i en boll. Sagt och gjort. Efter en stund har blomman liksom slagit ut och det luktar… förfärligt. Jag är ingen stor fantast  när det gäller grönt te men det här är inte alls gott ens i sin egen genre.

Tekannan hälls ut redan efter ett par munnar och jag sätter på nytt vatten på spisen. Nästa kanna stoppar jag en hederlig gammal tepåse i och jag känner mig som en kulinarisk katastrof. Som ett litet barn som häller ketchup på alla maträtter. Som en turist som letar efter McDonalds istället för lokala specialiteter. Som en dryckespöbel.

Här kan jag få dricka något som förmodligen är fint och dyrt te från en butik med asiatisk expertis.  Kanske är det till och med en gnutta magiskt och har helande krafter. Drakar och andra väsen kan ha varit inblandade i framställningen. Men jag väljer min trygga tepåse. Det smakar bekant.

Det är med stor skam jag avnjuter min andra kanna te. Dessutom dricker jag mitt te med rejält med mjölk. Men det behöver vi inte berätta för någon.

Läskvecka

Det är med stor glädje jag noterar att det är extrapris på kolsyrade drycker (Zingo, Pepsi och 7-Up) på Daglivs i veckan. Drygt 3 kronor/litern. “Läskigt” utbrister jag för mig själv, försiktigt undrande över varifrån jag får alla dessa språkliga lustigheter.

“Läskigt”, upprepar jag. Och det är nästan lika roligt andra gången.

Läskmugg

I förra veckan var jag på Willys och köpte en tvålitersflaska med Eldorados Cola Light hit till jobbet, eftersom den kostade ungefär lika mycket som en burk. Den smakade förfärligt, tyckte jag då. Förmodligen berodde det mest på att den inte var iskall, utan hade ungefär samma temperatur som luften inne på Willys. I framtiden kommer jag undvika rumstempererad fulcola.

Efter att ha stått i redaktionens kylskåp över helgen togs flaskan fram igår igen. Nu var den betydligt godare och kom upp i en tvåa på en femgradig smakskala. Förresten har jag kommit fram till att jag ska börja dricka den istället för kaffe. Den ser ju ut som kaffe. Kollegerna kommer tro att det är kaffe. Min teori är nämligen att det är socialt viktigt att dricka samma sak som de andra. Vi tedrickare bemöts ibland av subtilt höjda ögonbryn.

“Här sitter vi och dricker kaffe”, ska jag säga när vi sitter i något möte. Jag ska smutta på min mugg med fulcola och låta blicken nervöst flacka runt bordet för att se om någon genomskådar min bluff. För det mesta dricker jag annars te istället för kaffe, men nu har jag alltså utökat dryckesfloran med ytterligare ett alternativ.

Nikotinberoende

Jag funderar lite över det här med hur beroende man kan bli av cigaretter. Tydligen finns det en nikotinläsk i Storbritannien, som ska underlätta vid rökförbud på uteställen. Det verkar som att nikotinet är en riktigt stark drog.

När jag går på Sveavägen i höstmörkret får jag ett hum om hur starkt begäret kan bli. Det är under sju grader i den blåsiga kvällsluften och jag huttrar på min väg hemåt. Vintern är i antågande. Men på uteserveringen på Café 60 (till exempel) sitter människor under dubbla filtar och dricker rykande drycker för att värma sig. På borden ligger cigarettpaketen och jag kan inte se om deras ägare verkligen njuter av kvällen. De ser lite frusna ut; både paketen och ägarna.

Själv är jag fascinerad av skådespelet, men blir inte det minsta röksugen. Det ter sig som ett mycket obekvämt beroende på våra breddgrader.

Saftsug

Härom veckan tyckte jag att tillförseln var för dålig i mitt enda sugrör som jag stoppat i det stora glaset röd saft med isbitar. Jag var törstig. Därför tog jag ytterligare sex kulörta rör och drack så det stod härliga till. Eftertänksamt men glatt konstaterade jag

här sitter jag och dricker saft med sju-grör!

Sån är jag ibland. Vitsig.