Misstag

Inte nog med att Djurgården ligger sist i Allsvenskan, nu har laget dessutom börjat häcklas av musikindustrin.

Lyssna bara på det här ljudklippet.

Djurgår’n make mistake, gonna make mistake,
Djurgår’n make mistake forever,

Djurgår’n make mistake, gonna make mistake,
Djurgår’n make mistake forever.

Mohombi heter visst han som gjort låten. Det skulle kunna vara någon afrikansk spelare i truppen som har surnat till och tycker att klubben begår ett misstag som inte låter honom spela (jag har i alla fall aldrig sett honom i laguppställningen) men eftersom jag inte har någon större koll på Djurgårdens spelartrupp låter jag detta vara osagt.

Däremot förefaller det vara en kusligt adekvat beskrivning av läget.

Fyramiljonersgränsen

Jag läser att finalen i Melodifestivalen hade 3.667.000 tittare i Sverige. Projektledaren Thomas Hall är mycket nöjd och “Vad som är extra kul i år är att vi hade 328.000 webbstarter på livesändningen. I min värld blir det här ju över fyra miljoner tittare, säger han.”

Okej. I min värld blir det 3.995.000 tittare.

Men personerna runt Melodifestivalen har väl inte direkt rykte om sig att vara noggranna när det gäller siffror och röster och annat. I deras värld grundas matematiken mer i kreativitet och erbjuder därför fler alternativa lösningar än konventionell logik.

Tillrättavisning

Under Robyns enda spelning i Sverige i sommar var det mest bejublade numret när Doktor Alban äntrade scenen och tillsammans med henne framförde “No Coke”. Hitten från oerhört tidigt nittiotal handlar bland annat om hur en knarkare blir jagad och gripen. Han drogtestas och erkänner innehavet av drogerna han har på sig.

Vidare är låten ett kraftigt fördömande av samtliga illegala droger. I omkvädet får vi höra att

Cocain will blow your brain
And ecstasy
Will mash your life!

På scenen stod alltså Robyn och doktorn och mässade detta för göteborgspubliken helt utan ironi. Nå. Det kunde väl ha varit ganska okontroversiellt att ta avstånd från knark. Om det inte vore för trumslagaren som också satt på samma scen.

Andreas Kleerup gjorde sig ett namn på Grammisgalan genom att… just det: bli jagad och gripen, drogtestas och erkänna innehavet av kokain. I intervjuer efteråt verkade han inte känna någon större ånger, utan angrep istället myndigheterna som hade behandlat honom så illa. Trots att han övervägde att lämna landet, hade han nu ändå återvänt och satt bakom trummorna under hela konserten.

Så vad handlade allt det här om? Var det en fet offentlig taskspark från Robyn på kollegan som hon tidigare haft ett så nära samarbete med? Försökte hon klargöra för musik-Sverige att hon minsann inte ställer upp på Kleerups knarkande, bara för att de gör låtar ihop? Eller var det ett budskap direkt till honom att han borde lägga ned kokainmissbruket?

Jag vet verkligen inte vilket resonemang som fördes och hur tanken kom upp. Men kanske kan det bli aktuellt med kommande samarbeten med Chris Brown och Papa Dee, som får sitta i bakgrunden på scenen medan hon framför “What’s love got to do with it?” tillsammans med Tina Turner? Det vore väl lite sedelärande. Det tycker jag. Så kan grabbarna sitta där och skruva på sig.

En helt ny form av offentliga tillrättavisningar. Stupstocken goes 2000-tal.

Förväxlingskomedi

Jag såg det här på Facebook:

ernman1

Enligt min syster Saga har någon förväxlat mig med Malena Ernman. Nu känner jag att jag måste utveckla min Facebook-kommentar en smula för ju mer jag funderar, desto mer förvånad blir jag över missförståndet.

Om vi bortser från den mest uppenbara skillnaden vad gäller kroppskonstitution mellan mig och Ernman, finns det även faktorer som hårfärg, klädval och kön som skiljer oss åt. Men främst är det väl rösterna som svårligen kan förväxlas.

Medan Ernman är en skolad mezzo, är mitt register klart djupare och definitivt mindre. Rent utbildningsmässigt finns det också klara skillnader, där hon har fina betyg från KMH, Musikkonservatoriet i Orléans samt Operahögskolan. Min egen skolning begränsar sig till Adolf Fredriks musikklasser och därefter Stockholms musikgymnasium.

Ser man till meriterna finns det också mycket som talar för att vi rör oss i helt olika divisioner. Visserligen stod jag för ett kortare gästspel på ansedda Marionetteaterns operauppsättning av Christofer Colombus (1991), när rösten åtminstone höjdmässigt må ha varit i samma oktav. Men därefter får jag säga att operakarriären varit mycket blygsam.

Ernman däremot, har sjungit på de stora scenerna: Staatsoper Berlin, La Monnaie i Bryssel,  Kungliga operan i Stockholm och Oper Frankfurt, för att nämna några. Denna vår har hon dessutom kombinerat operarollerna med en karriär inom populärkulturens Melodifestivalen.

Som jag kort nämner i min kommentar är jag givetvis smickrad över jämförelsen med världsmezzon. Men jag kan inte riktigt förstå den.

Städhumor

I förra veckan råkade jag höra delar av en intervju med en sån där barnkändis. Han hette Johan Palm och var viss känd från “Idol”. Nåväl, pratet var väl inte speciellt intressant eller tankeväckande utan handlade om vad han sysslade med just nu, turnén och karriären, skivsläpp och fans. Slätstruket.

Men två minuter in i intervjun händer något. Palm berättar att han vill bli så rik att han får råd med en egen städerska eftersom det ser för bedrövligt ut hemma hos honom. Han kommer sig inte för att slänga sina gamla pizzakartonger, utan staplar dem på hög ovanpå kylskåpet.

Det är världens åttonde underverk, tror jag… Det lutande tornet i pizza

Ordvitsen är ju briljant! Jag kan inte säga mycket om killens artistiska förmåga inom det gebit han egentligen rör sig i, men om han skulle sadla om till att bli en förespråkare för göteborgshumor har han alla möjligheter – och framtiden för sig – att ta över efter Oldsberg som ordvitsare på bästa sändningstid.

Tänk att så spontant och naturligt kunna vitsa om pizza. Det är inte utan att man undrar: var får han allt ifrån?

Kritikkritik

Säg, visst är det svårt att kritisera något som man ogillar utan att själv bli ifrågasatt? Jag tänker på exempelvis en maträtt eller musikstil. Om jag säger att jag inte gillar muffins blir en naturlig fråga om jag verkligen har ätit så många muffins att jag kan avgöra om bakverket är gott.

Svarar jag “nä” så erkänner jag min egen inkompetens i frågan. Men svarar jag “ja, jag äter 3-5 muffins i veckan, av flera sorter från olika leverantörer” så är det ju helt vrickat. Inte kan man äta så många muffins utan att tycka om dem.

Hur jag än gör har jag ändan bak.

På samma sätt är det svårt att avfärda en musikgenre. Det vanliga argumentet om att “allt låter ju likadant”, används ofta om allt ifrån schlager och klassisk musik till hårdrock och hiphop. Men redan när man sagt nåt sånt, blir det uppenbart att man knappast har lyssnat tillräckligt eller ansträngt sig för att göra en djupare bedömning.

Eller? Kan man inte ha suttit och försökt lyssna i ett år, men sedan ha fått ge upp efter att ha insett att man inte kan uppleva någon som helst njutning. Jag såg programmet “Popcirkus” på SVT, där en (visserligen ganska ung) musikkonsument berättade att hon tidigare tyckte om Darin. Jättemycket. Men en dag kom hon på att “nej, jag gillar inte honom längre” och affischen åkte ner från flickrumsväggen. Förmodligen kunde hon vid tillfället allt om Darin, såväl låttexter som favoriträtt och hemadress. Men hon tyckte inte om honom längre. Hon måste väl ändå vara oantastlig i en sån här fråga? Hon hade all information för att göra en korrekt bedömning och analys och kom sedan med sin slutsats.

Det är tråkigt om det bara är såna som en gång har uppskattat en kaka/musikgenre/idrott, men som har övergett den, som äger rätten att kritisera den. Jag har alltid haft lite svårt för collegefilmer. Så jag satt en sommar och laddade ner en hejdlös mängd såna. Sen kollade jag igenom dem och efteråt tyckte jag fortfarande inte om genren. Möjligtvis förstod jag mer och kände till mer om den, men någon kärlek uppstod aldrig. Nu anser jag mig ha tillräckligt på fötterna för att kritisera filmerna, men det verkar ändå skumt att jag har sett så många av dem om jag ändå inte gillar dem. På något sätt minskar det min trovärdighet.

Hur jag än gör har jag ändan bak.

Jag minns också hur jag lyssnade på ett dåligt radioprogram och sen lyssnade ännu mer bara för att kunna säga att jag hört tillräckligt för att med gott samvete fälla mina syrliga kommentarer. Jag blev säkert tillförlitlig i min kritik – men mådde fysiskt dåligt av all usel radio som jag tvingade mig själv att konsumera. Det var ju inte heller bra.

En annan genre som jag med rätta tycker mig kunna kritisera, är de engelska sunkhotellen. Här känner jag att jag har så mycket insikt att jag både kan uppskatta vissa drag hos dem, samtidigt som jag inser att de rent objektivt sett är ganska usla. Trots att jag skriver positiva kommentarer om dem (jaja, möjligtvis sporadiskt ironiska) blir slutbetygen aldrig annat än ettor och svaga tvåor.

Det jag kommer fram till är att det bästa sättet för att själv undvika kritik är att visa upp ett stort kunnande om genren där man gärna får påtala vissa positiva aspekter. Men samtidigt får det inte verka misstänkt att kunnandet finns där. En smal balansgång.

Robynkonsert

Åh, jag såg en så bra konsert med Robyn på SVT igår. Det var en inspelning från Los Angeles förra året och repertoaren bestod mestadels av elektropoplåtarna från senaste skivan. Stundtals var det nästan magiskt i min nedsläckta lägenhet, upplyst endast av den alldeles för stora tv-skärmen. SVT hade valt att sända i Dolby Digital och ljudet pumpade ut ur högtalarna på lagom mycket för hög volym. Två trumslagarpojkar, en keyboardist och så Robyn. Taktfasta rytmer, blippande dataljud och en grym röst.

All den energi som de hade med sig på scen lyckades de förmedla till publiken på plats och även ända hem till mig i tv-soffan. Robyns konserter är verkligen fantastiska! Och vad hon än ger sig in på så blir det rätt. Istället för att följa trender skapar hon dem själv. Hon är som Madonna. Oerhört stor.

Efter konserten slog jag över till Grammisgalan på Fyran. Efter en stund var det dags att kora vinnaren av “Årets live-akt”. Där var hon igen: Robyn. Hon såg lika glad ut som i grannkanalen och jag tycker det var en mycket välförtjänt pristagare. Det tyckte hon själv också i sitt tacktal, så där naturligt kaxigt utan att vara otrevlig.

Det här året får jag masa mig iväg på nån konsert. Det får jag. Senast jag kom iväg var väl i november 2007 och det håller inte. Hoppas hon har någon hyfsat närbelägen turné inplanerad under året. Popkonsert! Kul!

Låtval

Det är fredagkväll och jag är på promenad hem. I hörlurarna slölyssnar jag på radiokanalen Lugna Favoriter som spelar lagom ointressant hissmusik. Kärleksballader varvas med lugna pojkbandslåtar och slätstrukna schlagerhits. Ljuden går in genom ena örat och ut genom det andra utan att jag behöver engagera mig.

Men så hör jag något som faktiskt får mig att lyssna. En man har ringt in till “Musik och romantik” och berättar för programledaren att han har smugit iväg in i sovrummet för att ringa till radion och överraska sin fru. De har bjudit in svärmor och ätit räkor och lax och haft en trevlig kväll allihopa. Nu vill han skicka en hälsning till sin fru som han älskar så mycket och även till deras barn, som bara är några månader gammalt. Hela historien utstrålar verkligen harmoni och glädje.

Programledaren Peter Borossy tycks känna igen mannen, som kanske ringt in förut, och säger något i stil med “ja, ni fick ju barn nyss, grattis!”. Mannen har dock inget specifikt önskemål om vilken låt som frun ska få höra, så Borossy kan välja fritt. Det är nu det häpnadsväckande sker. Han börjar nämligen spela Roxettes “It must have been love” och säger något osammanhängande om att den “handlar om kärlek” och “passar bra”.

Eh…

It must have been love, but it’s over now
It must have been good, but I lost it somehow
It must have been love, but it’s over now
From the moment we touched till the time had run out

Är det vad man vill höra när man är nybliven förälder och har det lite skrikigt och trött hemma? Att kärleken tagit slut och att det visserligen var trevligt, men att den tiden nu är över. Allting är förbi. Tack och hej.

Eh…

Make believing we’re together
That I’m sheltered by your heart
But in and outside I turn to water
Like a teardrop in your palm

And it’s a hard winter’s day
I dream away…

Musiken är vacker, men orden är iskalla. Låten handlar om insikten att ett förhållande tagit slut, men är ändå en positiv hyllning till det goda som varit. Det är ett bitterljuvt avsked antingen från eller till en person som blir dumpad. Ett farväl till kärleken.

Två låtar senare spelas Enrique Iglesias “I’m not in love” och Borossy beklagar titeln och undrar varför den finns med i spellistan. Men inte med ett ord reflekterar han över sitt eget budskap till det (tidigare) lyckliga paret, vars lycka han omedvetet ifrågasatt.

Jag undrar hur låten togs emot av frun. Kanske var glädjen över makens initiativ större än hennes insikt om gåvans textmässiga innehåll. Intentionerna var ju goda från alla parter, men som lyssnare kan jag tycka att det kändes lite obehagligt och fel. Tänk att råka göra slut i direktsänd radio – utan att ens mena det. Det är nog säkrast att själv välja vad som ska spelas.