Livshotande

Från DN.se 2012-04-23 vid 08:54

Jag tycker att rubriken till den här artikeln ger visst utrymme för olika tolkningar av sin innebörd.

1. Det inledande ordet är ett substantiv.
Då kan det betyda att en man gått omkring och hotat folk till livet. Till slut tröttnade någon och cuttade honom.

2. Det inledande ordet är ett bestämningsord (ett  verb i presens particip som har en adjektivisk karaktär) till det andra.
Då kan det betyda att någon blivit knivskuren (väldigt knivskuren, livshotande knivskuren). Men i så fall tycker jag att det saknas ett subjekt i meningen. Vem är det som blivit knivskuren? Analoga rubriker kunde vara  “Hungrig i Bromölla” eller “Mördad i Chicago”; jag undrar vem som är hungrig eller har blivit mördad.

3. Det avslutande ordet är en plats eller en kroppsdel.
Okej, det är väl ganska uppenbart att det är den småländska järnvägsknuten som avses. Men om man vid slutet av första raden hinner reflektera och bli nyfiken på om kniven träffat några vitala delar (har någon blivit skuren i halsen?/bålen?/ryggen?) blir man nog förvånad när det istället är orten som dyker upp på rad två.

Eftersom en vanlig typ av rubriksättning – för att inte säga den gängse principen – är att ett subjekt följs av ett predikat (Persbrandt blir teaterdirektör, Socialdemokraterna fortsätter locka, Miskovsky inviger Pride), hajar jag till och blir brydd när jag stöter på en udda fågel som denna. Enligt mig är den här händelsens rubrik olyckligt utformad.

Kanske hade det bästa varit att använda en annan princip (med ett subjekt och ett rumsadverbial) och helt enkelt bara berätta om [att det skett] en rejäl knivskärning i Småland. “Allvarlig knivskärning i Alvesta”. Ja, så enkelt hade det kunnat göras. Möjligtvis känns ordet “skärning” lite obekvämt, där det engelska “stabbing” är mer naturligt, men “knivskärning” ger ändå 31 000 träffar på Google.

Sen tycker jag inte att “livshotande” är ett bra bestämningsord till “knivskuren”. Visserligen framgår det att skadorna är livshotande, men själva knivskärningen…? Nej, där är jag tveksam. Skador och sjukdomar kan vara livshotande, men i övrigt finns det bättre adjektiv som bör användas.

 

 

Ögontes

Jag har tidigare noterat att Dagens Nyheters vetenskapsredaktör Karin Bojs är mycket skicklig, men har en mycket skrämmande blick. Hennes ögon lever sitt eget liv och tycks vilja lämna hennes ansikte.

Därför är det kanske lika naturligt som obehagligt att hon idag författar denna artikel som handlar om att ögonens storlek kan vara en konsekvens av evolutionen; hennes tes tycks vara att ju större ögon en varelse har, desto större chans att överleva.

Nu vet jag inte om det här bör ses som ett evolutionärt försvarstal och ett självförhärligande av de egna imponerande loberna eller om det bara är en intressant vetenskapsartikel. Men hennes bildbyline skrämmer mig fortfarande.

Mardrömslottning

Jag läser något förvånat rubriken Mardröm kan vänta Sverige i EM och undrar vad det är som kan hända. Jo, “Sverige kan få en tuff grupp i EM, oavsett hur det går i lottningen. 15 av de 16 bäst rankade europeiska lagen är med i turneringen.”

Det här är ju förbluffande! SVT har alltså kommit fram till att det är de bästa lagen i Europa som kommer göra upp om vilket lag som är allra bäst. Vilken mardröm!

UEFA har dessutom, som brukligt är, rankat lagen sinsemellan för att lotta fram rättvisa och jämna grupper. Det medför att Sverige kan hamna i en “mardrömsgrupp”. Jag häpnar över den svenska televisionens knivskarpa analys.

Om landet inte tar sig till EM hade det varit en mardröm och när Sverige lyckas ta sig dit väntar alltså en annan mardröm. Det är sannerligen ingen lekstuga att vara fotbollssupporter.

Viktökning

икони богородицаПравославни икони
Här ser vi faran med att inte hålla in shift-tangenten när man trycker på åttan för att skapa en vänsterparentes. Det kan ju få siffermässigt helt vansinniga konsekvenser.

Eller så stämmer det att Kamara blev upprörd när han plötsligt var tvungen att lägga på sig 810 kg på någon månad. I så fall är det fullt förståeligt.

Olyckstorp

Igår sa det bara “pang!” när en person tros ha dödats då hus exploderade nära Kalmar i Småland. Under mystiska omständigheter sprängdes ett hus i bitar alldeles intill E22.

Det konstigaste i artikeln står att läsa alldeles i slutet:

Huset som exploderade är inte känt av polisen sedan tidigare, enligt vad Percy Nilsson, länsvakthavande befäl vid Kalmar länspolisen, uppger för TT.

Polisen kände alltså inte till att det fanns ett hus där? Min teori är i så fall att det rör sig om en synvilla. Haha.

Barkknark

Jag har på mycket kort tid plöjt igenom drygt tre säsonger av serien “Weeds” och tycker mig därför ha lärt mig en hel del om narkotikauppgörelser.

Därför är jag ganska säker på att någon har åkt på en blåsning när jag läser om gävlebon som visserligen kom över lite gräs, men som rubriken säger, också köpte bark – inte knark.

100 kronor för en påse med vanligt gräs är ganska dyrt, oavsett hur enormt stor denna påse nu var.

Kroppsfixering

DN.se 2011-06-01 klockan 19:40:


Man har alltså hittat en “död kropp”. Till skillnad mot om man hittat… en levande kropp?

Alla kroppar man hittar förväntas vara döda. Annars hittar man personer. Som kan vara levande. Eller döda.

En levande kropp som hittas kan nog däremot förväntas sakna huvud. Ungefär som i “huvudet var borta, det vara bara kroppen kvar”. Men i så fall brukar nog kroppen inte vara levande.

Det var några korta reflektioner angående kroppar. En levande kropp hade som sagt varit intressant att hitta.

Sprängfylld

Jag läser den kusliga och märkliga historien om ciderburken som blev en bomb.  Anders Petterson berättar:

– Hade jag hållit i burken hade jag skurit upp handen. Och tänk då om vår lilla treåring hade tagit en burk och sprungit runt med när den exploderade. Det hade blivit en riktig smäll. Han kunde ha fått den i ansiktet eller sprängt av sig handen.

Det är ett fantasifullt och dramatiskt scenario som målas upp av vad som hade kunnat hända om oturen varit framme. Nu har jag inga egna barn, men inte brukar väl föräldrar ge ciderburkar till treåringar? Jag kan inte minnas att jag som liten någonsin använde cider- eller ölburkar som leksaker. Ej heller whiskyflaskor eller cigarettlimpor.

Men visst kan man spekulera. Kanske hade den treåriga handen varit för liten och burken varit tvungen att bäras i famnen. Då hade nog tryckvågen krossat hela bröstkorgen och sprängt sönder stora delar av de inre organen. Förmodligen hade sonen inte klarat sig. Och om han hade hållit burken framför ansiktet hade han nog mist både syn och förstånd.

Anders Pettersson förefaller vara en man med god fantasi som heller inte räds dramatiska händelser. Historien fortsätter:

Han blev rädd att fler burkar skulle sprängas, och kastade en handduk över resterna, och slängde ut hela paketet på gården.
– När de landade exploderade en burk – pang! – och flög i väg tio meter rakt in i staketet. Två andra formade sig som korvar och höll på att explodera. Då gick jag in och hämtade luftgeväret och sköt sönder dem.

Enligt ordspråket “ont skall med ont fördrivas”, har han inte något val när den bombliknande fyrpacken inte vill ge med sig – han hämtar geväret. Jag undrar vad grannarna tänkte när det först dök upp ett bylte med exploderande burkar, tätt följt av en uppjagad Pettersson med bössan i högsta hugg. 

Så till en formalitet. I artikelns ingress läser jag att han köpt en helt vanlig fyrpack cider och “fick rena självmordsbomberna med sig i kassen“. Nu är jag själv ingen terrorist, men brukar inte självmordsbomber sprängas tillsammans med bombmakaren? Det är väl själva definitionen av “självmordsbomb”? Annars tycker jag att det mer liknar en “bomb”. En bilbomb som satts fast på en bil är ingen självmordsbomb om någon annan sprängs än den som har placerat den där. Eftersom Pettersson inte hade något med tillverkningen av cidern att göra, blir ingressens metafor ganska haltande.

Men det är en spännande historia. Tack för den, Anders Pettersson, Åkersberga!