Kärnfråga

Jaha, så hände det igen! Jag satt i godan ro och åt müsli när jag bet i något hårt. Det var en ganska stor kärna av något slag, tror jag.

Vi minns ju alla historien med chipolatan och hur den faktiskt slutade ganska väl när jag blev kompenserad rikligt för mina umbäranden.

Den här gången blev min reklamation snarlik den förra. Varför ändra ett vinnande koncept?

Så får vi se vad Lidl svarar. Senast blev jag dränkt i små korvar från Scan.

Sömnpiller

I söndags var jag på bio och såg filmen Prince of Persia, som mycket riktigt handlade om en persisk prins. Själva filmen var inte så speciell, det var däremot mitt biosällskap till höger.

Det var mörkt i salongen när jag noterade att en man närmade sig i gången och slog sig ned till höger om mig. Eftersom det fanns en mängd lediga platser just där, tror jag inte att han hade någon biljett, utan listigt hade väntat till filmen hade börjat för att få sitta på plus-stolarna på  min bänkrad.

Det andra jag noterade var att han omgärdades av en viss spritodör och det tredje var att han hade popcorn med sig. Dessa popcorn kryddade han med något från en medhavd ströare. Jisses, vad han kryddade! Trots mörkret kunde jag se en väldig frenesi i kryddarmen och jag tror faktiskt att han hade flera kryddburkar med sig. Kryddoften tog bort lite av spritodören, så jag var inte helt negativ till den. Men lite rädd började jag bli.

Snart ville han ha lite mer plats och flyttade sig ett/sitt säte till höger.  Inte mig emot. Kanske tyckte han att jag luktade illa.

Efter det gick han ut. Sen kom han tillbaka, fortsatte äta popcorn och nu hade han även en godispåse med sig. Vid ett tillfälle lutade han sig över den tomma platsen mellan oss och räckte fram godispåsen. “Godis?” frågade han, men jag avböjde artigt. Mammas forntida förmaningar om att inte ta emot godis av främmande ekade i skallen på mig.

Annars kan jag inte säga att jag blev så störd av honom, där han satt ett par platser till höger om mig. Jag hade ju fullt upp med att följa med i handlingen i filmen. Det var ormar och sand och sandormar och en dolk och en skön mö och en tapper prins. Bataljer rasade och rikedomen bland händelserna var stor.

Tydligen var mannen till höger om mig av en annan uppfattning. För när han hade ätit klart tog han helt enkelt och lade sig över sitt säte + ett. Plus-stolarna hade fått en helt ny innebörd. Jag förstod inte riktigt hur han lyckades hitta en bekväm sovställning med så rejäla armstöd mellan stolarna, men uppenbarligen var han framgångsrik. Möjligtvis hade han gjort det där förut.

Filmen fortsatte medan mannen låg och sov. När filmen slutade och salongen tändes fortsatte mannen att sova och vi övriga på samma rad fick vara tysta och försiktiga för att inte råka väcka honom.

Mitt egentliga biosällskap (det till vänster) undrade om man borde säga till personalen om att det fanns folk kvar där inne. Men jag trodde att salongen nog skulle städas efteråt och att städarna då skulle upptäcka inte bara en massa skräp, kartonger, påsar och läskmuggar i bänkraderna. Utan även en sovande popcornälskare med svagt intresse för persiska prinsar och deras äventyr i öknen.

Och så slutar hela historien. Men om jag hade fel när det gällde städningen, ja då kan det mycket väl hända att du får väcka honom nästa gång du är på Sergels salong 1. För har ingen väckt honom ännu, så sover han kanske fortfarande. Biosalongens egen Törnrosa.

Slaktpakt

kassler

Hemköp säljer rökt kött. Men vad är egentligen historien bakom kasslern? Den kommer uppenbarligen från Danmark, där Jenny förmodligen har fött upp grisarna och låtit ta dem av daga.

Men sen då? Hur kommer bröderna Carlsson in i bilden? Hur är deras släktskap med Jenny, kan hon vara en svägerska? Och varför har de tagit över leveransen?

Att det rör sig om ett “tillfälligt parti” tillför ytterligare mystik runt veckoerbjudandet.

Matsnabb

Jag läser om den f.d. kändisen Alexander, 24, som kastade en hamburgare på en tjuv och belönades med medalj av länspolismästaren.

Texten har flera intressanta detaljer och beskriver hur han hade  en hamburgare med sig i jakten på förövaren och

när han kommit ikapp kastade han hamburgaren, en Big McTasty full med dressing, i ansiktet på tjuven“.

Det var alltså ingen mesig tiokronorsburgare han offrade för att hjälpa lagens långa arm. Nej, här var det tyngre ammunition.

Jag vill minnas att det inte lät särskilt bra när han skulle sjunga i teve. Men om det – gudförbjude –  skulle utbryta matkrig i Sverige, är Alexander den förste jag vill ha vid min sida.

Baktanke

När kaksmeten var klar stod jag i valet och kvalet: vilken form skulle kakan gräddas i? Till slut valde jag den större av de två.

Ihälld såg den oförskämt nöjd ut där den låg, smeten. Men så förstod jag – och utbrast:

Ja, nu är du onekligen i storform!

Något svar fick jag inte. Smeten bara låg där och jäste. Självgod. Jag undrade varifrån jag får alla dessa lustigheter, men även där blev omvärlden mig svaret skyldig.

Cykelgyckel

Vid kvällens spinningpass hände något lustigt. Det var vid den avslutande stretchingen som ett plötsligt muller fick passledaren att stanna till. Rummet skakade lätt och det kändes som en lättare jordbävning. Förmodligen var det ett sprängningsarbete som pågick alldeles i närheten.

Tydligen fanns det en skämtare (ja, två om jag räknar in mig själv) på passet och nu kunde han inte hejda sig. Han låtsades som att bullret hade orsakats av hans “risiga kista” och menade vidare att det ju var torsdag.

Vi skrattade gott åt referensen till svensk matkultur, som krävde förkunskap om såväl veckodagarna som hela matsmältningsprocessen och det lilla erkännandet fick instruktören helt ur balans. Bokstavligen. Hon vinglade till mitt i sin övning.

Sedan återgick allt till det normala. Men jag kunde inte annat än beundra kvickheten hos min passkamrat. Var fick han allt ifrån?

Burkskurk III

Efter en spännande terroristhistoria och fortsatta äventyr i de lyxigare kvarteren var det nu dags att återvända till Sverige.

Jag var något sur över att Far hade velat ha så onödigt stora tidsmarginaler – “det vore väl synd att missa planet” – och inte blev jag väl gladare över att inte omedelbart hitta rätt på Gatwick Airport. Det var välskyltat för dem som skulle till incheckningsdiskar, men inte för oss som redan hade boardingkort och endast handbagage. Men snart var vi på rätt spår och närmade oss säkerhetskontrollen.

Far skulle bara packa om hela sin väska först. Någon jacka skulle packas ned, den lilla plastpåsen med flytande vätskor skulle plockas fram, mobiltelefonen fram, några andra saker bort och det var med stor noggrannhet som handbagaget strukturerades om. Till slut var han färdig, men då hade ingången vi ställt oss vid redan hunnit stänga. Flygplatspersonalen hänvisade oss till en annan kö.

I den nya kön var vi inte först och den rörde sig inte nämnvärt fort. Men vi hade all tid i världen och jag tog världsvant av mig min jacka och alla metallföremål och placerade i plastlådan, tillsammans med platspåsen med tandkräm och deodorant. På bandet ställdes plastlåda och väska. Inget pip när jag själv passerade metalldetektorn och jag skulle bara ta på mig bältet och ta min… väska? Var var nu väskan?

Väskan hade lyfts bort från bandet och ställts åt sidan. Snart tog en tjänsteman upp den och undrade vem som var ägaren. Jag gav mig till känna och så började kontrollanten kontrollera innehållet. Allt gick bra fram till han upptäckte burken med lemon curd. Den ville han inte släppa igenom.

Nu hade Far smugit upp bakom mig och anade att det var problem. Han försökte förklara att det var en julklapp, att det inte var någon vätska och så vidare. Själv tyckte jag inte att det var lönt och det tyckte inte tulltjänstemannen heller. Reglerna var tydliga med att handbagaget inte fick innehålla vätskor, krämer, pastor eller liknande, enligt honom. Men att metallburken med te verkligen innehöll te, det tvivlade han inte alls på.

Möjligtvis hade terroristjägaren hakat upp sig på den (svaga) kurdiska anknytningen och såg citronkrämen som en möjlig smygbomb. Kanske betraktade han mig som en förvirrad frihetskämpe med ambitioner att befria Kurdistan med hjälp av landets egna fruktdelikatess. Eller så tog han chansen att bli av med sina egna julklappsbekymmer och hade nu den perfekta gåvan till någon aunt, grandmother eller sister-in-law.

I ögonvrån såg jag hur en annan välbekant väska lyftes av bandet av en kontrollant. Inte heller Far hade kommit igenom det finmaskiga terroristnät som hade lagts ut framför oss. Den omsorgsfullt omstrukturerade väskan öppnades – inte alls lika varsamt – och den här kvinnliga tjänstemannen var lika svår att komma till tals med. Blixtsnabbt såg hon marmeladen och plockade bort den medan allt annat gick igenom. Vi fick frågan om vi ville checka in burkarna, men visste inte riktigt om det verkligen var ett seriöst förslag. Vi avböjde.

Inom loppet av några minuter hade vi förlorat två julklappar till ett värde av förhållandevis jättemycket pengar.  Men det hade kunnat gå värre än så. För ett ögonblick flimrade det till framför mina ögon och jag såg hur jag fördes bort till en domstol där perukklädda engelsmän efter två veckors hårda förhör och överläggningar dömde mig till ett orimligt långt och hårt fängelsestraff för min påstådda inblandning i världsterrorismen. Jag kippade efter andan när min blick blev klarare och jag insåg att jag faktiskt var fri. Till skillnad från min burk.

Far och jag valde var sin strategi för att hantera det inträffade. När jag kom hem lagade jag så småningom min egen lemon curd och gav till Mor (tillsammans med kvittot som förklarade exakt hur mycket dess motsvarighet var värd), medan Far stack huvudet i sanden och tycktes vilja lämna allt bakom sig. Därför fick jag aldrig reda på vem som skulle ha fått den där marmeladen.

Flyget var försenat – vilket gjorde tidsmarginalerna ännu orimligare och följaktligen mig ännu surare – men till slut kom vi hem. I efterhand har jag förstått att vi ändå kom ganska lindrigt undan, för tydligen kan delikatesser stänga hela flygplatser om man inte är försiktig. Trots allt hade Gatwick fått vara öppen under hela det hemska händelseförloppet.

Nåväl, det här var historien om när vi nästan blev terroriststämplade. När vi nästan blev gripna och arresterade. När vi nästan inte alls kom hem, utan fick tillbringa resten av våra liv i kalla engelska fängelsehålor. När Aftonbladet nästan fick starta en kampanj för att få oss hem och när regeringsrepresentanter nästan fick använda sig av tyst diplomati. Det här var den historien.

Viktfällor

Från Aftonbladet.se 2009-12-30 kl. 14:50

ner18

Normalt sett brukar man väl gå upp i vikt när man dricker öl och småäter? Det här borde få större uppmärksamhet. Sen tycker jag att det är konstigt att kalla det “fällor” när så många strävar efter att gå ned 18 kilo. Kan man göra det med alkohol och onyttigheter blir de säkert bara glada.

Burkskurk II

Dagen hade börjat med en spännande historia i de finare kvarteren och eftermiddagens besök på Fortnum & Mason hörde  också onekligen hemma i kategorin lyx och flärd.

Men först hade Far och jag under en trevlig lunch med statstjänsteman Fritzell, som i unga år utvandrade från Sverige och numera är fast förankrad i regeringskansliet, fått lära oss ett och annat. Både allmänt om det engelska rättsväsendet och mer specifikt om hur processen går till när skurkar lagförs. Vi hade blivit bekanta med jurysystemet och förstod att det inte är lätt att begå brott och komma undan i England. Bakom lås och bom hamnar man. Vi rös vid blotta tanken.

Nåväl, inne på den fina matvarubutiken F&M föll min blick nästan omedelbart på en burk med den engelska citronkrämen lemon curd. I korgen plockade Far även ned en marmelad av mer otydlig karaktär, vilket också sammanföll med hans intentioner med den. Medan jag hade en klar mottagare* för min citronsöta gåva var Far mer svävande på målet när det gällde marmeladen (skulle det rent av visa sig att jag skulle få julklappen?).

Vi betalade det orimliga priset för två burkar sylt och en burk te och gick sedan vidare till Hamleys, den lyxiga leksaksbutiken. Vi var verkligen runt bland förnäma adresser denna måndag i London! Far iklädde sig rollen av Morfar och inhandlade en teddybjörn till barnbarnet. Under tiden fick jag vänta vid en herre som visade upp korttrick som jag inte riktigt begrep.

På väg till det sista stoppet, skivvaruhuset HMV, blev jag lycklig som ett barn när jag fick möjlighet att ta mig över korsningen diagonalt. Det var en märkligt surrealistisk upplevelse att helt legalt göra en förflyttning som normalt är helt oacceptabel enligt alla lagar och förordningar. Jag njöt av varje sekund.

När alla dessa ärenden var utförda och vi hade försett oss med ett flertal DVD-filmer i film- och skivbutiken, satte vi iväg mot flygplatsen Gatwick. Nu återstod nästan bara att ta sig in i flygplanet och ut ur landet. Äventyr hade vi fått nog av för den här helgen och det här skulle väl inte vara en omöjlig uppgift? Jo. För någonting obehagligt väntade på oss på flygplatsen. Fortsättning följer…


* Mor-tagare, haha

Lidllömskt

Jag surfar min vana trogen in på Lidls webbplats för att se om de har något på gång när det gäller livsmedel av tveksam kvalitet till sjukligt låga priser. Mängdrabatterna haglar och bilderna försöker pedagogiskt illustrera erbjudandena. 

Jag ser att jag kan köpa…

2ketchup3mozarella6cola
…2 ketchupflaskor…      …3 mozzarellaostar…      …6 flaskor Cola…

2-3avokado
…och 2… eller 3 avokado.

Tar jag 2 men betalar för 3? Jag är nästan säker på att jag håller på att bli lurad, men kan inte begripa exakt hur.