Migrationsopinion

Det stormar visst kring Bamse nu. Kulturskribenten Mattias Elftorp på HD förfasar sig över ett särtryck som utformats i samarbete med Migrationsverket, där asylprocessen beskrivs för barn i familjer som omfattas av den. Han förfasar sig särskilt över slutet. Den ena fiktiva familjen får nämligen stanna, medan den andra måste återvända till sitt hemland. Det som upprör är att hemkomsten skildras som både negativ och positiv (de där hemma har saknat dem och är glada att se dem igen).

Nog kan jag hålla med alla som tycker att Bamses varumärke har blivit allt mer skamfilat sedan skaparen Rune Andréassons död i början av nittiotalet. Det är resebolag och andra som profiterar på björnen och varor säljs för att maximera vinsten. Raka motsatsen till den attityd till kommers som tidigare präglade serietidningen.

Men just det här har jag svårt att kritisera. Syftet med den här specialutgåvan är att förklara för barn vad det är som händer runt omkring dem i asylärendet. Många är oroliga och mår dåligt. Att då måla upp ett skräckscenario i det fall det blir avslag, tror jag inte skulle vara bra för barnen. Många tyckare hävdar att det är fel att framhäva de (få om de ens finns) positiva aspekterna på att bli tillbakaskickad, men är det inte bättre än tvärtom? Om syftet ska vara att lugna rädda barn.

Det som är olyckligt här är att en massa idioter tycker likadant som jag. Folk som har åsikten att alla ska skickas iväg och att ingen ska få stanna, verkar ta över kommentarsfälten. Det håller jag inte alls med om. Samtidigt är det många som är för en human flyktingpolitik som gärna vill kasta första stenen mot informationskampanjen. På nåt sätt känner jag att jag har hamnat på fel sida.

Väldigt få har nog försökt att

  1. läsa själva tidningen
  2. sätta sig in i en orolig sexårings verklighet

Punkt 1 måste vara ganska enkel, medan punkt 2 är helt omöjlig. Därför förstår jag inte hur folk så tvärsäkert kan hävda att något är rätt eller fel. De enda som möjligtvis kan kalla sig experter, är de barnpsykologer som kontaktats i projektet (“Vi frågade experter på området, som menade att man inte ska berätta allt för barn som kanske har trauman, säger Ola Andréasson“).

Mattias Elftorp skriver att han får ont i magen av det här. Ja, men om det förhindrar hundratals små barn från att få det, kanske det kan vara värt det. Dessutom kan magåkomman inte vara helt obekant för en skitnödig kulturperson.

Idealglömska

Jamen, visst kräks man lite när man läser att tidningen Bamse har blivit fälld för reklam riktad till barn. Medan seriens skapare Rune Andréasson hade en klart negativ attityd till reklam över huvud taget, har hans efterkommande inte alls samma inställning. Tyvärr dog ju Andréasson d.ä. 1999 och knappt hade liket hunnit kallna förrän bamseprylar började dyka upp på marknaden.

Mina föräldrar tyckte att det hedrade en barntidning att inte tillåta reklam och lät mig prenumerera på den mellan 1986 och 1990, när den också hade sin upplagemässiga storhetstid. Många gånger argumenterade tecknaren på sin “ledarsida” för sin restriktiva hållning och även i serierna var det icke-profitabla budskapet mer än tydligt.

Därför är det så förvånande för mig att resten av familjen har en nästan hyperkommersiell attityd. Läste de aldrig tidningen? Förstod de inte vad maken och pappan ville förmedla? Tänk att det nu har gått så långt att den egna marknadsföringen blivit så aggressiv att den fällts av ett etiskt råd.

Ja, idag är det inte utan att man kräks lite. Den som vill läsa mer om Bamse kan ta del av ett stort stort specialarbete, där det framgår vilka värderingar som fanns i tidningen under åttiotalet.