Migrationsopinion

Det stormar visst kring Bamse nu. Kulturskribenten Mattias Elftorp på HD förfasar sig över ett särtryck som utformats i samarbete med Migrationsverket, där asylprocessen beskrivs för barn i familjer som omfattas av den. Han förfasar sig särskilt över slutet. Den ena fiktiva familjen får nämligen stanna, medan den andra måste återvända till sitt hemland. Det som upprör är att hemkomsten skildras som både negativ och positiv (de där hemma har saknat dem och är glada att se dem igen).

Nog kan jag hålla med alla som tycker att Bamses varumärke har blivit allt mer skamfilat sedan skaparen Rune Andréassons död i början av nittiotalet. Det är resebolag och andra som profiterar på björnen och varor säljs för att maximera vinsten. Raka motsatsen till den attityd till kommers som tidigare präglade serietidningen.

Men just det här har jag svårt att kritisera. Syftet med den här specialutgåvan är att förklara för barn vad det är som händer runt omkring dem i asylärendet. Många är oroliga och mår dåligt. Att då måla upp ett skräckscenario i det fall det blir avslag, tror jag inte skulle vara bra för barnen. Många tyckare hävdar att det är fel att framhäva de (få om de ens finns) positiva aspekterna på att bli tillbakaskickad, men är det inte bättre än tvärtom? Om syftet ska vara att lugna rädda barn.

Det som är olyckligt här är att en massa idioter tycker likadant som jag. Folk som har åsikten att alla ska skickas iväg och att ingen ska få stanna, verkar ta över kommentarsfälten. Det håller jag inte alls med om. Samtidigt är det många som är för en human flyktingpolitik som gärna vill kasta första stenen mot informationskampanjen. På nåt sätt känner jag att jag har hamnat på fel sida.

Väldigt få har nog försökt att

  1. läsa själva tidningen
  2. sätta sig in i en orolig sexårings verklighet

Punkt 1 måste vara ganska enkel, medan punkt 2 är helt omöjlig. Därför förstår jag inte hur folk så tvärsäkert kan hävda att något är rätt eller fel. De enda som möjligtvis kan kalla sig experter, är de barnpsykologer som kontaktats i projektet (“Vi frågade experter på området, som menade att man inte ska berätta allt för barn som kanske har trauman, säger Ola Andréasson“).

Mattias Elftorp skriver att han får ont i magen av det här. Ja, men om det förhindrar hundratals små barn från att få det, kanske det kan vara värt det. Dessutom kan magåkomman inte vara helt obekant för en skitnödig kulturperson.

Valensinkompetens

Jag läser att det är förskräckligt att läromedlen i skolan är gamla. Det som är lustigt är att det just är ämnet kemi som sägs behöva klart modernare böcker.

Varför då? Har kokpunkterna förändrats väsentligt de senaste tjugo åren? Har valenselektronerna blivit fler eller färre? Är Avogadros konstant variabel?

Nej, just det. 

Sen kan man tycka att kemi borde vara ett kärnämne. Eller åtminstone ett grundämne*.


* Ordvits baserad på det periodiska systemet.

Pekbok

Har du också en systerson som inte älskar dig? Är det svårt att bygga en relation när den lille bara skriker när han märker att det är du och inte Mamma som håller honom? Gör som jag. Gör en pekbok!

Att göra en pekbok som presenterar dig själv – i trygga hemmiljöer med harmoniska motiv – kan vara genvägen till en mindre rädd systerson. Hans mor kan läsa ur boken varje kväll och därigenom liksom prägla ditt glada anlete på honom.

Så hur gör man då?

I några enkla steg får du här läsa hur jag själv gjorde. Det här är säkert långt ifrån det enda rätta sättet, men för mig fungerade det ganska bra.

1. Köp en pekbok.
Det här är ett väldigt viktigt moment som sätter ramarna för hela projektet. Pekboken utgör skelettet till din egen bok. Ta dig tid att tänka igenom vad du söker när det gäller sidantal och storlek, men undersök också hur väl boken håller. Det är viktigt att ytorna på sidorna är släta och enkla att limma fast dina egna foton på. Kuska runt bland antikvariat och boklådor och köp inte bara första bästa.

2. Skriv manus.
Vad boken ska handla om vet bara du själv. Min målgrupp var ganska ung (1 år) och därför lade jag ribban lågt, med enkla texter och en rudimentär handling. Den inköpta boken hade 10 sidor och därför var det också så många som jag själv behövde skapa. Tänk över hur varje sida ska se ut.

3. Låt fotografera dig.
När du vet vilka motiven ska vara, är det dags att ta själva bilderna. Med en digitalkamera och en kompetent fotograf i vänkretsen ska det inte vara några problem. Spara bilderna med så hög upplösning som möjligt, så får du bäst resultat så småningom.

4. In i photoshop.
Här lägger du in text och bild. Det viktiga är att du mäter upp vilket format som din inköpta pekbok har på sina sidor (min hade ungefär 16,5 x 16,9 cm) och sedan är väldigt noga med att hålla dig inom de ramarna. Olyckligtvis erbjuder de flesta fotofirmor fasta format som inte alltid överensstämmer med pekböckers (jag fick välja formatet 20 x 20 cm på bilderna jag framkallade). Därför är det bra att ha koll på vad det är man skickar iväg på framkallning. Glöm inte att boken ska ha en framsida! Och en baksida!

5. Skicka iväg på framkallning.
Hitta en bra fotofirma på nätet eller i närheten. Förmodligen skiljer sig olika leverantörer när det gäller vilka filformat de önskar. Själv skickade jag iväg mina 12 bilder (10 insidor, 1 framsida och 1 baksida) med ett program som fanns på fototjänstens webbplats. Där kunde jag göra fininställningar och välja format.

6. Hämta bilderna.
Om allt blev som du tänkt dig behöver du bara gå hem och fortsätta arbeta. Då kan du även ge dig själv en klapp på axeln. Snart är det färdigt! Om något blev fel är det bra att reklamera med en gång.

7. Mät på bilderna.
Inför beskärningen av bilderna är det nödvändigt att göra markeringar – om du inte redan gjort det i steg 4 – för att veta hur mycket du behöver skära bort på kanterna. Gör markeringarna (strecken) på baksidan och håll upp mot en lampa, så ser du hur mycket som går bort.  Har du hittat ett format som överensstämmer exakt med din pekbok är det bara att gratulera; då slipper du både det här momentet och nästa.

8. Beskär bilderna.
I skrivarrummet på våning 3 finns det en sån där skärmaskin som skär väldigt exakt. Gå dit tidigt en morgon innan någon har kommit till jobbet, så får du lugn och ro. Det här är ett kritiskt moment som kräver full koncentration. Det måste bli på millimetern exakt. Har du inte tillgång till våning 3 får du använda en kniv eller en sax.

(9. Plasta in bilderna.)
Jag köpte bokplast för att göra sidorna mindre ömtåliga. Men det var väldigt svårt att undvika bubblor och den självhäftande plastfilmen var klistrig att arbeta med. Därför övergav jag tanken. Ytan på fotografierna verkade ändå så tålig och rejäl att barnsaliv inte borde vara något hot. Hittar du en bra plastfilm: plasta in. Annars: strunta i det.

10. Tjacka lim.
Viktigt att tänka på i det här läget är att limmet inte får vara giftigt. Hur kul är det om du har lagt ned så mycket jobb på en present till systersonen om han kolar vippen efter att ha slickat lite för mycket på den? Nästan lika viktigt är det att limmet håller bra, eftersom små barn kan vara ganska hårdhänta. Jag använde mig av ett limstift som rekommenderades av den kompetenta personalen på en erkänd hobbybutik i närheten.

11. Finjustera.
Min pekbok hade rundade hörn. Det gjorde att varje tillskuren sida behövde justeras aningen. Det gjorde jag med en nagelsax på fri hand. Min finmotorik fick arbeta för högtryck där.

12. Limma fast bilderna i boken.
Försök att inte gegga för mycket med limmet. Om det hamnar lim inne i boken finns det risk att sidorna häftar ihop sig och det vore synd. Försök alltså att hålla limmet på baksidan av varje foto. Eftersom du har skurit till bilderna så exakt, ska det inte vara så svårt att få dem på plats.

13. Låt limmet torka.
Hur ivrig du än är att läsa i boken, är det en god idé att låta limmet torka i lugn och ro. Ställ boken utom synhåll för dig själv med sidorna uppslagna och gör något annat en stund.

14. Tejpa ryggen.
Det här var ett moment som jag kunde gjort bättre. Jag tog en helt vanlig svart tejp och klippte en 16,9 cm lång remsa. Syftet med det här är att ryggen ofta innehåller vilseledande information om bokens titel. Den måste bort. Självklart kan du skriva din egen titel där istället. Men jag valde alltså att bara tejpa över den gamla.

15. Beskåda ditt verk.
Visst blev det bra!? En ny klapp på axeln är du värd. Jovisst, någon bild kunde väl varit mindre suddig och texten kanske kunde ha flyttats längre åt vänster, den där repan hade kunnat undvikas och tejpningen blev inte perfekt. Men det är tanken som räknas. Om det blir alltför fläckfritt kanske folk tror att du bara har köpt en färdig produkt.

(16. Signera boken.)
Om du ska signera boken gäller samma tips som i steg 10. Tänk på att inte använda en giftig penna. Det kan bli så fel, som sagt.

Så går det till att göra en pekbok! Du får lägga ett antal timmar på presenten, men den blir förhoppningsvis mer uppskattad än en vanlig köpegåva. Så här blev min:

morbror1morbror2morbror3
morbror4morbror5morbror6
morbror7morbror8morbror9
morbror10morbror11morbror12

Bloggpaus

Det blev visst ett litet bloggupphåll. Plötsligt var jag väldigt upptagen med att gå 18 000 steg om dagen, att hålla spinningträningen vid liv, att åka till och från Tumba och att jobba minst 30 timmar i veckan.

Och på alla övrig – men ganska obefintlig – tid hade jag fullt upp med det här:

[Klicka på bilden för att läsa serien]

Martin Kellerman är vanligtvis pricksäker, men den här gången var han kusligt nära verkligheten. Bröllopet var i lördags så nu är det över. Jag hoppas att jag får mer tid att blogga nu.

Isländsk

Min kära vän Ebba ska flytta till Reykjavik och jobba i (minst) ett år. Det är kul för henne men lite tråkigt för mig. Här hade jag just lärt mig var hon bor när lägenheten ska hyras ut i andra hand.

Men inget ont som inte har något gott med sig – man ska inte underskatta värdet i ordvitsar och lustigheter med ursprung i hennes nya adress. Framöver kan jag putslustigt referera till henne som “Den isländska Ebban”, prata om töltiga gångarter och dra ändlösa skämt om skalden Sturlassons förnamn! Där går det ju att skämta om Allting(et)!

Hm. Sorgen och saknaden hamnar plötsligt i skymundan när denna guldgruva öppnar sig framför mig. Det blir ett bra år!

Tolkientolkning


tolkien

Jag hittade den här intressanta notisen och bildtexten på nätet. Men trots gedigna efterforskningar kan jag inte riktigt avgöra om bilden föreställer arvingen Adam eller om det är självaste J.R.R som just har klivit upp ur sängen och tycks ha vaknat på fel sida.

Eller så är bilden vald som en metafor för det habegär som artikeln handlar om. Jag lutar åt det förstnämnda. Som stöd för min teori länkar jag till de karakteristiska adamsöronen.

Färdtjänst

Jag lyssnade på radioprorammet Magnusson i P1 den 24 januari (ladda ned och lyssna du med om du vill) och intervjun med författarinnan Berny Pålsson. Det var ett riktigt tungt samtal som handlade om Pålssons drogmissbruk och destruktiva livsföring sedan hon var mycket ung. Fortfarande är hon bara 24 men har redan hunnit med att skriva sin andra självbiografiska bok “Känn pulsen slå” och det talades mycket om hennes sjukdom och samhällets oförmåga att ta hand om människor med dubbeldiagnos, dvs. är både missbrukare och psyksjuka.

Intervjun var som sagt mycket dyster och allvarlig och jag tog lärdom av hur man låter om man har knarkat bort halva hjärnan. För mig var det avskräckande. Pålsson lät riktigt punschig, men jag misstänkte att det var den allmänt svarta atmosfären som bidrog till hennes framtoning. Inte ett skratt. Inte ett skämt. Det var ett enda tjockt mörker och intervjuaren Magnusson gjorde allt för att samtalet skulle vara seriöst från början till slut. Det handlade ju om droger och psysisk sjukdom och sånt ska det inte skojas om. I varje fall inte i Sveriges Radios P1.

Nåväl, efteråt kom Adam Tensta, den prisbelönte hiphoparen, och stämningen blev genast lättare. Han fick svara på frågor om sitt engagemang i planka.nu och om han själv plankade i tunnelbanan. Han svarade lite svävande och något oväntat fick även Berny Pålsson frågan om hon betalade för sig i lokaltrafiken. Resultatet blev följande:

(32.48 in i ljudfilen)

Karin Magnusson: Hur är det med Berny, betalar du eller plankar du?

Berny Pålsson: Eh… Eh… Jag har Färdtjänst.

KM: Okej. Du behöver inte tänka på det?

BP: Jaeee… Vi psykiskt sjuka, vi får Färdtjänst… hä hä hä hä…

KM: Det… okej. Det är ett alternativ att kanske inte rekommendera…

BP: Hä hä hä hä…

KM: Hur… Vi-vi-vi-vilka… (programmet går vidare)

Så oerhört roande och totalt oväntat! Från att ha tyckt att den där tjejen verkar ju blåst, hade jag på ett par sekunder helt ändrat uppfattning om åtminstone hennes självdistans. Och hennes sköna skratt var så befriande och hoppfullt på något sätt. Visst var hon fortfarande ett trasigt och sönderknarkat sajko, men när hon lyckades få programledaren att tappa fattningen för ett ögonblick växte hon enormt i mina ögon (öron). Respekt.

Millenniumtrilogin

Nu har jag läst ut böckerna i Millenniumtrilogin av Stieg Larsson

  • Män som hatar kvinnor
  • Flickan som lekte med elden
  • Luftslottet som sprängdes

och blev förmodligen lika uppslukad av dem som alla andra. De är spännande och har, bortsett från vissa delar i den första boken, ett väldigt högt tempo. Dessutom är de lättlästa, vilket jag som ovan bokläsare uppskattar, genomtänkta och tycks välplanerade. Efter att ha tagit del av en unik korrespondens mellan författaren och förlaget, inser jag också att det stora persongalleriet är genomarbetat.

Böckerna handlar om män som hatar kvinnor och tar upp många situationer där kvinnor råkar illa ut på ett eller annat sätt. I början av varje avsnitt (“del”) finns det också korta fakta som inte har något direkt med själva handlingen att göra. I första boken är det statistik om kvinnomisshandel, i tvåan är det diverse ekvationer och i trean inleds avsnitten med något längre texter om olika kvinnliga krigare genom historien. Allt genomsyras av ett feministiskt perspektiv, som jag inte sett inom spänningslitteraturen tidigare (å andra sidan har jag ju inte läst så många böcker över huvud taget).

Den framlidne Larsson tycktes alltså ha en stor insikt i detta med manligt och kvinnligt och har medvetet skiftat könsroller på sina huvudpersoner. Den manlige journalisten kan betraktas som “slampa” eller “bimbo” och den kvinnliga superhjältinnan har fått manliga egenskaper: hon är sociopat med psykotiska drag.

Men resten av persongalleriet då? Där tycker jag att det i och för sig kan vara motiverat att alla onda personer är män och att det inte finns några kvinnliga skurkar. Böckerna handlar ju ändå om “män som hatar kvinnor” och det hade möjligen varit ett otydligt ställningstagande om det skulle ha dykt upp en massa elaka kvinnor på den onda sidan.

Däremot förstår jag inte tanken med att inte skildra en enda kvinna som det minsta inkompetent. Alla kvinnor som finns med i böckerna* är förståndiga, duktiga och skapar sympati hos läsaren. Många av dem är snygga och trevliga.

När det gäller männen är persongalleriet mer diversifierat. Där finns det banditer och hjältar; dumma och kloka; vidriga och sympatiska; rationella och mer impulsiva; stora och små, starka och svaga… ja, ett helt naturligt spektrum av mänskliga egenskaper redovisas på den manliga sidan. Kanske är det här ett medvetet grepp, men jag förstår inte vad tanken i så fall skulle vara. Så ser ju inte världen ut och såväl detektivromaner (ettan) och polisromaner (tvåan) som spionromaner (trean) vinner i allmänhet på ett stort mått av realism.

För mig som läsare blir det efterhand också tyvärr lite förutsägbart för intrigen. När en ny kvinna kommer in i handlingen vet jag direkt att hon är på min sida och ska få mina sympatier. Hon kommer att klara av det hon har föresatt sig och är varken dum eller elak. Det känns tryggt, men lite tråkigt. När en ny man dyker upp – ja, då får jag vara mer på min vakt. Kanske är han en fuling, men han kan också vara någon jag ska heja på framöver och tro gott om. Sen kan han visa sig vara en fuling i alla fall, åtminstone finns möjligheten. Eftersom han är man.

Jag tycker det är synd att Larsson gjorde så här. När bokserien i övrigt är så insiktsfull i sina skildringar av olika övergrepp och tydlig i sitt ställningstagande för utsatta grupper av kvinnor, blir det nästan parodiskt när han målar upp dessa som så fattiga på dimensioner och med en total avsaknad av vissa egenskaper.

Annars är böckerna spännande och läsvärda. Så läs dem! Nu!


* Nej, i den första boken finns visserligen en mycket perifer karaktär: Isabella, en äldre dam som jag vill minnas var ganska elak. Men hon är undantaget som bekräftar Larssons regel om att kvinnor är goda och inte misslyckas.

Idealglömska

Jamen, visst kräks man lite när man läser att tidningen Bamse har blivit fälld för reklam riktad till barn. Medan seriens skapare Rune Andréasson hade en klart negativ attityd till reklam över huvud taget, har hans efterkommande inte alls samma inställning. Tyvärr dog ju Andréasson d.ä. 1999 och knappt hade liket hunnit kallna förrän bamseprylar började dyka upp på marknaden.

Mina föräldrar tyckte att det hedrade en barntidning att inte tillåta reklam och lät mig prenumerera på den mellan 1986 och 1990, när den också hade sin upplagemässiga storhetstid. Många gånger argumenterade tecknaren på sin “ledarsida” för sin restriktiva hållning och även i serierna var det icke-profitabla budskapet mer än tydligt.

Därför är det så förvånande för mig att resten av familjen har en nästan hyperkommersiell attityd. Läste de aldrig tidningen? Förstod de inte vad maken och pappan ville förmedla? Tänk att det nu har gått så långt att den egna marknadsföringen blivit så aggressiv att den fällts av ett etiskt råd.

Ja, idag är det inte utan att man kräks lite. Den som vill läsa mer om Bamse kan ta del av ett stort stort specialarbete, där det framgår vilka värderingar som fanns i tidningen under åttiotalet.