Pekbok

Har du också en systerson som inte älskar dig? Är det svårt att bygga en relation när den lille bara skriker när han märker att det är du och inte Mamma som håller honom? Gör som jag. Gör en pekbok!

Att göra en pekbok som presenterar dig själv – i trygga hemmiljöer med harmoniska motiv – kan vara genvägen till en mindre rädd systerson. Hans mor kan läsa ur boken varje kväll och därigenom liksom prägla ditt glada anlete på honom.

Så hur gör man då?

I några enkla steg får du här läsa hur jag själv gjorde. Det här är säkert långt ifrån det enda rätta sättet, men för mig fungerade det ganska bra.

1. Köp en pekbok.
Det här är ett väldigt viktigt moment som sätter ramarna för hela projektet. Pekboken utgör skelettet till din egen bok. Ta dig tid att tänka igenom vad du söker när det gäller sidantal och storlek, men undersök också hur väl boken håller. Det är viktigt att ytorna på sidorna är släta och enkla att limma fast dina egna foton på. Kuska runt bland antikvariat och boklådor och köp inte bara första bästa.

2. Skriv manus.
Vad boken ska handla om vet bara du själv. Min målgrupp var ganska ung (1 år) och därför lade jag ribban lågt, med enkla texter och en rudimentär handling. Den inköpta boken hade 10 sidor och därför var det också så många som jag själv behövde skapa. Tänk över hur varje sida ska se ut.

3. Låt fotografera dig.
När du vet vilka motiven ska vara, är det dags att ta själva bilderna. Med en digitalkamera och en kompetent fotograf i vänkretsen ska det inte vara några problem. Spara bilderna med så hög upplösning som möjligt, så får du bäst resultat så småningom.

4. In i photoshop.
Här lägger du in text och bild. Det viktiga är att du mäter upp vilket format som din inköpta pekbok har på sina sidor (min hade ungefär 16,5 x 16,9 cm) och sedan är väldigt noga med att hålla dig inom de ramarna. Olyckligtvis erbjuder de flesta fotofirmor fasta format som inte alltid överensstämmer med pekböckers (jag fick välja formatet 20 x 20 cm på bilderna jag framkallade). Därför är det bra att ha koll på vad det är man skickar iväg på framkallning. Glöm inte att boken ska ha en framsida! Och en baksida!

5. Skicka iväg på framkallning.
Hitta en bra fotofirma på nätet eller i närheten. Förmodligen skiljer sig olika leverantörer när det gäller vilka filformat de önskar. Själv skickade jag iväg mina 12 bilder (10 insidor, 1 framsida och 1 baksida) med ett program som fanns på fototjänstens webbplats. Där kunde jag göra fininställningar och välja format.

6. Hämta bilderna.
Om allt blev som du tänkt dig behöver du bara gå hem och fortsätta arbeta. Då kan du även ge dig själv en klapp på axeln. Snart är det färdigt! Om något blev fel är det bra att reklamera med en gång.

7. Mät på bilderna.
Inför beskärningen av bilderna är det nödvändigt att göra markeringar – om du inte redan gjort det i steg 4 – för att veta hur mycket du behöver skära bort på kanterna. Gör markeringarna (strecken) på baksidan och håll upp mot en lampa, så ser du hur mycket som går bort.  Har du hittat ett format som överensstämmer exakt med din pekbok är det bara att gratulera; då slipper du både det här momentet och nästa.

8. Beskär bilderna.
I skrivarrummet på våning 3 finns det en sån där skärmaskin som skär väldigt exakt. Gå dit tidigt en morgon innan någon har kommit till jobbet, så får du lugn och ro. Det här är ett kritiskt moment som kräver full koncentration. Det måste bli på millimetern exakt. Har du inte tillgång till våning 3 får du använda en kniv eller en sax.

(9. Plasta in bilderna.)
Jag köpte bokplast för att göra sidorna mindre ömtåliga. Men det var väldigt svårt att undvika bubblor och den självhäftande plastfilmen var klistrig att arbeta med. Därför övergav jag tanken. Ytan på fotografierna verkade ändå så tålig och rejäl att barnsaliv inte borde vara något hot. Hittar du en bra plastfilm: plasta in. Annars: strunta i det.

10. Tjacka lim.
Viktigt att tänka på i det här läget är att limmet inte får vara giftigt. Hur kul är det om du har lagt ned så mycket jobb på en present till systersonen om han kolar vippen efter att ha slickat lite för mycket på den? Nästan lika viktigt är det att limmet håller bra, eftersom små barn kan vara ganska hårdhänta. Jag använde mig av ett limstift som rekommenderades av den kompetenta personalen på en erkänd hobbybutik i närheten.

11. Finjustera.
Min pekbok hade rundade hörn. Det gjorde att varje tillskuren sida behövde justeras aningen. Det gjorde jag med en nagelsax på fri hand. Min finmotorik fick arbeta för högtryck där.

12. Limma fast bilderna i boken.
Försök att inte gegga för mycket med limmet. Om det hamnar lim inne i boken finns det risk att sidorna häftar ihop sig och det vore synd. Försök alltså att hålla limmet på baksidan av varje foto. Eftersom du har skurit till bilderna så exakt, ska det inte vara så svårt att få dem på plats.

13. Låt limmet torka.
Hur ivrig du än är att läsa i boken, är det en god idé att låta limmet torka i lugn och ro. Ställ boken utom synhåll för dig själv med sidorna uppslagna och gör något annat en stund.

14. Tejpa ryggen.
Det här var ett moment som jag kunde gjort bättre. Jag tog en helt vanlig svart tejp och klippte en 16,9 cm lång remsa. Syftet med det här är att ryggen ofta innehåller vilseledande information om bokens titel. Den måste bort. Självklart kan du skriva din egen titel där istället. Men jag valde alltså att bara tejpa över den gamla.

15. Beskåda ditt verk.
Visst blev det bra!? En ny klapp på axeln är du värd. Jovisst, någon bild kunde väl varit mindre suddig och texten kanske kunde ha flyttats längre åt vänster, den där repan hade kunnat undvikas och tejpningen blev inte perfekt. Men det är tanken som räknas. Om det blir alltför fläckfritt kanske folk tror att du bara har köpt en färdig produkt.

(16. Signera boken.)
Om du ska signera boken gäller samma tips som i steg 10. Tänk på att inte använda en giftig penna. Det kan bli så fel, som sagt.

Så går det till att göra en pekbok! Du får lägga ett antal timmar på presenten, men den blir förhoppningsvis mer uppskattad än en vanlig köpegåva. Så här blev min:

morbror1morbror2morbror3
morbror4morbror5morbror6
morbror7morbror8morbror9
morbror10morbror11morbror12

Burkskurk III

Efter en spännande terroristhistoria och fortsatta äventyr i de lyxigare kvarteren var det nu dags att återvända till Sverige.

Jag var något sur över att Far hade velat ha så onödigt stora tidsmarginaler – “det vore väl synd att missa planet” – och inte blev jag väl gladare över att inte omedelbart hitta rätt på Gatwick Airport. Det var välskyltat för dem som skulle till incheckningsdiskar, men inte för oss som redan hade boardingkort och endast handbagage. Men snart var vi på rätt spår och närmade oss säkerhetskontrollen.

Far skulle bara packa om hela sin väska först. Någon jacka skulle packas ned, den lilla plastpåsen med flytande vätskor skulle plockas fram, mobiltelefonen fram, några andra saker bort och det var med stor noggrannhet som handbagaget strukturerades om. Till slut var han färdig, men då hade ingången vi ställt oss vid redan hunnit stänga. Flygplatspersonalen hänvisade oss till en annan kö.

I den nya kön var vi inte först och den rörde sig inte nämnvärt fort. Men vi hade all tid i världen och jag tog världsvant av mig min jacka och alla metallföremål och placerade i plastlådan, tillsammans med platspåsen med tandkräm och deodorant. På bandet ställdes plastlåda och väska. Inget pip när jag själv passerade metalldetektorn och jag skulle bara ta på mig bältet och ta min… väska? Var var nu väskan?

Väskan hade lyfts bort från bandet och ställts åt sidan. Snart tog en tjänsteman upp den och undrade vem som var ägaren. Jag gav mig till känna och så började kontrollanten kontrollera innehållet. Allt gick bra fram till han upptäckte burken med lemon curd. Den ville han inte släppa igenom.

Nu hade Far smugit upp bakom mig och anade att det var problem. Han försökte förklara att det var en julklapp, att det inte var någon vätska och så vidare. Själv tyckte jag inte att det var lönt och det tyckte inte tulltjänstemannen heller. Reglerna var tydliga med att handbagaget inte fick innehålla vätskor, krämer, pastor eller liknande, enligt honom. Men att metallburken med te verkligen innehöll te, det tvivlade han inte alls på.

Möjligtvis hade terroristjägaren hakat upp sig på den (svaga) kurdiska anknytningen och såg citronkrämen som en möjlig smygbomb. Kanske betraktade han mig som en förvirrad frihetskämpe med ambitioner att befria Kurdistan med hjälp av landets egna fruktdelikatess. Eller så tog han chansen att bli av med sina egna julklappsbekymmer och hade nu den perfekta gåvan till någon aunt, grandmother eller sister-in-law.

I ögonvrån såg jag hur en annan välbekant väska lyftes av bandet av en kontrollant. Inte heller Far hade kommit igenom det finmaskiga terroristnät som hade lagts ut framför oss. Den omsorgsfullt omstrukturerade väskan öppnades – inte alls lika varsamt – och den här kvinnliga tjänstemannen var lika svår att komma till tals med. Blixtsnabbt såg hon marmeladen och plockade bort den medan allt annat gick igenom. Vi fick frågan om vi ville checka in burkarna, men visste inte riktigt om det verkligen var ett seriöst förslag. Vi avböjde.

Inom loppet av några minuter hade vi förlorat två julklappar till ett värde av förhållandevis jättemycket pengar.  Men det hade kunnat gå värre än så. För ett ögonblick flimrade det till framför mina ögon och jag såg hur jag fördes bort till en domstol där perukklädda engelsmän efter två veckors hårda förhör och överläggningar dömde mig till ett orimligt långt och hårt fängelsestraff för min påstådda inblandning i världsterrorismen. Jag kippade efter andan när min blick blev klarare och jag insåg att jag faktiskt var fri. Till skillnad från min burk.

Far och jag valde var sin strategi för att hantera det inträffade. När jag kom hem lagade jag så småningom min egen lemon curd och gav till Mor (tillsammans med kvittot som förklarade exakt hur mycket dess motsvarighet var värd), medan Far stack huvudet i sanden och tycktes vilja lämna allt bakom sig. Därför fick jag aldrig reda på vem som skulle ha fått den där marmeladen.

Flyget var försenat – vilket gjorde tidsmarginalerna ännu orimligare och följaktligen mig ännu surare – men till slut kom vi hem. I efterhand har jag förstått att vi ändå kom ganska lindrigt undan, för tydligen kan delikatesser stänga hela flygplatser om man inte är försiktig. Trots allt hade Gatwick fått vara öppen under hela det hemska händelseförloppet.

Nåväl, det här var historien om när vi nästan blev terroriststämplade. När vi nästan blev gripna och arresterade. När vi nästan inte alls kom hem, utan fick tillbringa resten av våra liv i kalla engelska fängelsehålor. När Aftonbladet nästan fick starta en kampanj för att få oss hem och när regeringsrepresentanter nästan fick använda sig av tyst diplomati. Det här var den historien.

Burkskurk II

Dagen hade börjat med en spännande historia i de finare kvarteren och eftermiddagens besök på Fortnum & Mason hörde  också onekligen hemma i kategorin lyx och flärd.

Men först hade Far och jag under en trevlig lunch med statstjänsteman Fritzell, som i unga år utvandrade från Sverige och numera är fast förankrad i regeringskansliet, fått lära oss ett och annat. Både allmänt om det engelska rättsväsendet och mer specifikt om hur processen går till när skurkar lagförs. Vi hade blivit bekanta med jurysystemet och förstod att det inte är lätt att begå brott och komma undan i England. Bakom lås och bom hamnar man. Vi rös vid blotta tanken.

Nåväl, inne på den fina matvarubutiken F&M föll min blick nästan omedelbart på en burk med den engelska citronkrämen lemon curd. I korgen plockade Far även ned en marmelad av mer otydlig karaktär, vilket också sammanföll med hans intentioner med den. Medan jag hade en klar mottagare* för min citronsöta gåva var Far mer svävande på målet när det gällde marmeladen (skulle det rent av visa sig att jag skulle få julklappen?).

Vi betalade det orimliga priset för två burkar sylt och en burk te och gick sedan vidare till Hamleys, den lyxiga leksaksbutiken. Vi var verkligen runt bland förnäma adresser denna måndag i London! Far iklädde sig rollen av Morfar och inhandlade en teddybjörn till barnbarnet. Under tiden fick jag vänta vid en herre som visade upp korttrick som jag inte riktigt begrep.

På väg till det sista stoppet, skivvaruhuset HMV, blev jag lycklig som ett barn när jag fick möjlighet att ta mig över korsningen diagonalt. Det var en märkligt surrealistisk upplevelse att helt legalt göra en förflyttning som normalt är helt oacceptabel enligt alla lagar och förordningar. Jag njöt av varje sekund.

När alla dessa ärenden var utförda och vi hade försett oss med ett flertal DVD-filmer i film- och skivbutiken, satte vi iväg mot flygplatsen Gatwick. Nu återstod nästan bara att ta sig in i flygplanet och ut ur landet. Äventyr hade vi fått nog av för den här helgen och det här skulle väl inte vara en omöjlig uppgift? Jo. För någonting obehagligt väntade på oss på flygplatsen. Fortsättning följer…


* Mor-tagare, haha

Burkskurk

Tidigare har jag berättat om äventyret med hotellen en regnig lördagnatt i norra London, men nu var det över och ett nytt kunde inledas.

Det var måndag och dags att framåt kvällen åka hem till Sverige igen. Men först skulle Far och jag få ut så mycket som möjligt av vistelsen och pliktskyldigast handla julklappar till de närmast firande. Vi begav oss från hotellet i Bayswater in i Hyde Park för att ta oss ned mot finkvarteren och varuhuset Harrods.

Efter en stund konstaterade mitt resesällskap att vi befann oss i Kensington Gardens och inte Hyde Park! Under alla år hade han felrubricerat den här delen av parken, men hädanefter skulle han kalla den vid dess rätta namn. Jag vet inte vad det var som föranledde honom att så noggrant se efter på kartan. Kanske var det någon liten skylt. Hur som helst rubbades hans värld en smula.

Husen och bilarna var lite pråligare där i stadsdelen Knightsbridge och när vi såg lite vilsna ut dröjde det inte länge förrän en äldre gentleman tog oss under sina vingar. Han undrade om vi händelsevis var på väg mot Harrods och erbjöd oss en smart genväg. Vi slog följe och han berättade att han faktiskt hade fått nys om vägen – genom ett hål i en mur – under en spännande belägring av den iranska ambassaden.

Historien var lång och Far och jag försökte förgäves hänga med i alla turer i gisslandramat, som på något sätt var relaterat till gentlemannens dotter (jobbade hon på ambassaden eller låg den på hennes väg till skolan?) och som hade pågått under nästan en vecka med flera offer och krävt en stor polisinsats. Efteråt var Far och jag oense om den där veckan hade inträffat för några år sedan eller för några veckor sedan. Vidare hade ingen av oss förstått hur historien slutade eller kopplingen till det där hålet i muren, som vi hade passerat.

Vi insåg att vår semesterengelska behövde vissa förbättringar men var noga med att tacka artigt för den guidade turen och 10 minuter av en tät engelsk ordström som aldrig tycktes sluta. Väl inne på det luxuösa varuhuset satte vi kurs mot saluhallen och drev omkring mellan diskar med godsaker och färskvaror som heller aldrig tycktes sluta. Liksom det här äventyret.

Min jakt på en exklusiv delikatess att föra hem till Mor hade börjat, men att handla något så tidigt på dagen skulle vara oklokt med tanke på att jag då skulle få bära med mig godsaken hela dagen. Jag avvaktade och inriktade mig på det planerade besöket på Fortnum and Mason senare under dagen.

Historien om terroristerna på den iranska ambassaden fanns kvar i mitt medvetande. Och terroristpolisen som på något sätt hade hjälpt mannen genom ett hål i en mur. Föga anade jag då att jag själv skulle få stifta bekantskap med terroristpolisen. Redan samma dag. Fortsättning följer…

Hotellväta IV

Äventyret i London med Far hade börjat bra, fortsatt med lite trubbel och därefter kanske ordnat sig trots allt. Nu hade vi till slut fått ett rum, som enligt kvinnan bakom disken var “ett stort rum”. Det lät konstigt.

Inte förrän jag öppnade dörren begrep jag. På ena sidan av rummet stod en dubbelsäng. Men det var verkligen inte rummets enda säng. Bredvid dubbelsängen stod nämligen två enkelsängar. Mitt emot denna rad av sängar stod ytterligare tre vanliga sängar. Vi hade fått en sovsal! Inte mindre än sju stycken sängplatser hade vi att välja mellan.

Tyvärr byggde sängarna mer på kvantitet än kvalitet och enligt Far var det lite logement-känsla över rummet. Det stora rummet hade utrustas med kanske världens minsta teve, som på sin höjd mätte 14 tum och stod längst in i ena hörnet. Eftersom duschen sas vara ur funktion avrådde jag Far att pröva den, med rädsla för en ny flooding.

Klockan var inte mer än åtta på kvällen när jag somnade. Någon halvtimme av “Dancing with the stars” på den lilla teven och läsning av tabloiderna var vad som hanns med innan lördagkvällen tog slut för mig.

Natten var inte helt lugn utanför de klassiskt engelskt tunna väggarna med generöst ljudinsläpp. Sängarna var inte mjuka och jag var relativt utsövd alldeles för tidigt (likt sängarna var det mer kvantitet än kvalitet även på sömnen). Elementen gick på högsta effekt och kläderna som hängdes upp ovanför dem torkade under natten, som blev lång men till slut hade dagen grytt.

Äventyret var över för den här gången. Frukosten var riktigt bra – utnämnd till en av de bättre Far hade upplevt på de brittiska öarna. Förmodligen för att en mattant erbjöd personlig service och Far beställde en omelett som han blev mycket nöjd med. Teven i frukostsalen visade “Match of the day” från gårdagen och vi satt kvar länge och tittade på fotbollsmatcherna, medan övriga hotellgäster kom och gick.

Jag hade haft mina farhågor angående pubhotellet och nu när de hade visat sig vara befogade var jag glad att jag bara hade bokat en natt där. Ett mer beprövat hotell hade anlitats för den sista natten.

Redan nu kan jag säga att den sista natten gick bra. Däremot var det andra saker som hände mot slutet av vår resa: både terroristattacker och julhandel i de finare kvarteren. Kom vi ens hem till slut? Fortsättning följer…

Hotellväta III

Det här äventyret började bra, men sen hamnade jag och Far i svårigheter. Nu hade vi tagit oss till Majestic Hotel, men receptionisten var lika frågande som arg:

“Jag har ju redan fyllt alla rum. Han har bokat tre rum och jag har låtit tre par få dem. Det fjärde paret han hänvisade hit fick lakan och bädda själva i ett rum som inte var städat. Nu ringer jag honom!” Efter att ha ringt upp och skällt på den robuste pubägaren fick jag luren. Pubägaren sa att han hade gett mig fel hotellnamn, det var ju Kent Hotel som fått min bokning.

Kent Hotel hade vi passerat på väg till Majestic och nu fick vi gå tillbaka ut i regnet för ett nytt försök. Ånyo beskrev jag vad som hade hänt och att Stangberg hade ett rum bokat här. “Men vi har inga rum. Vi är fullbokade”, sa receptionisten. Ja, men ett av dem är bokat i mitt namn, försökte jag utan att riktigt tro på mig själv.

Receptionisten tog fram hotellets loggbok och visade att mitt namn definitivt inte fanns med bland dem. Det var jag tvungen att hålla med om. “Fast jag har ett rum där duschen inte fungerar”, sa hon till slut. Jag tittade på Far och han frågade om han hade förstått rätt. “Vi kan dra av 10 pund på priset för det”, sa receptionisten på eget initiativ.

50 pund för rummet var exakt samma pris som jag skulle ha betalat för det ursprungliga (och duschen hade nog inte fungerat där heller). Vi fick handduk och rumsnyckel och började gå mot trapporna. “It’s a big room”, var den sista upplysningen vi fick. Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Ett stort rum? Trevligt.

Men vad var det hon hade menat? Fortsättning följer…

Hotellväta II

Det här äventyret handlar om när jag och Far åkte till London och skulle bo på hotell. Det hela började bra och nu befann vi oss puben/hotellet.

Till slut kom den robuste pubägaren fram till oss. Han var även nu väldigt vänlig, men hade dåliga nyheter. Det hade varit en flooding (översvämning) i hotellet kvällen före. Så mycket som sju, åtta rum hade fått utrymmas. Han beklagade att han hade låtit oss lämna väskorna, men nu hade han bokat in oss på ett annat hotell i närheten. Till ungefär samma pris och med en bättre frukost än hans. Allt var ordnat.

Vi fick hotellnamnet, Majestic Hotel, gatuadressen och en vägbeskrivning (“ta vänster på Seven Sisters road”) och tyckte väl att det ändå var ganska okej. Egentligen var det obegripligt att han inte hade sagt något vid lunchtid, men att tjafsa med robusta pubägare med stora tatueringar låter sig inte göras helt utan besvär.

När vi kom upp på Seven Sisters road tog vi till vänster och började gå. Enligt vår analys skulle vi befinna oss på högra sidan för att husens stigande och jämna nummer skulle stämma. Men något Majestic Hotel såg vi inte. Duggregnet tilltog och byttes successivt ut mot ett allt kraftigare.

Det fanns över huvud taget inte många hus med identifierbara nummer och plötsligt insåg vi att vi hade gått för långt. Åtminstone enligt svenska mått mätt. De här husen hade något hundratal högre nummer än vad som stod på vår lapp. Förvirring. Vi började gå tillbaka, men förstod inte vart alla husnummer mellan 298 och 440 låg någonstans. Vi skulle till 392-394.

Nu kunde man nog kalla nederbörden för ösregn och efter att ha gått ett antal kilometer började vi tröttna. En stund senare var vi tillbaka i det vägskäl där vi hade valt att ta vänster. Far gick in i en butik och frågade om det fanns något Majestic Hotel i närheten. Och faktiskt, butiksägaren pekade åt rakt motsatt håll.

Vi följde hans finger och tyckte att det visserligen verkade ologiskt att gå i den riktningen, men såg nästan genast flera skyltar som vittnade om HOTEL med olika namn. Snart såg vi till och med ett som hette Majestic Hotel. Gatunumren var här ett hundratal nummer högre än i förra korsningen.

Trötta och blöta gick vi fram till receptionen, där en asiatisk kvinna såg förvånad ut när vi uppenbarade oss. Jag förklarade vår situation och att det nu fanns ett rum bokat i mitt namn. Kvinnan såg ut som ett frågetecken. Sen såg hon ut som ett argt frågetecken.

Vad hade gått snett nu då? Fortsättning följer…

Hotellväta

Redan före resan till London hade jag vissa betänkligheter mot hotellet med rum ovanför en “genuin engelsk pub”. Men lördagen visade sig vara en populär hotellnatt och det fanns inga andra alternativ i en rimlig prisklass. Även i de orimliga prisklasserna var det väldigt urplockat.

När Far och jag anlände till puben på lördagsförmiddagen var den stängd. Nu gjorde det inte så mycket, vi tog en liten promenad i gröna Finsbury park och återvände lagom till att pubägaren slog upp dörrarna prick klockan tolv.

Det var en robust karl i linne och med stora tatueringar, men han var artig och engelskt vänlig mot oss. Visserligen lät han oss inte checka in förrän klockan ett, men väskorna kunde vi förvara i ett låst utrymme i publokalen. Vi berättade att vi skulle återkomma under kvällen och han sa att vi var välkomna tillbaka. Mina farhågor kanske var obefogade trots allt.

Dagen gick och efter att vi hade sett en fotbollsmatch som slutade vid femtiden, var det dags att checka in och pusta ut en stund på rummet. Den här gången var puben mer välfylld och pubägaren, som var ensam i baren, hade fullt sjå med att tappa upp öl till törstiga gäster. Men han noterade vår ankomst och sa att han strax skulle hjälpa oss.

“Strax” är ju inget fast begrepp så vi fick vänta en stund. Men vi var så glada över Arsenals vinst över Stoke och att stå inomhus och slippa det lätta duggregnet. Dessutom visades en annan fotbollsmatch på de stora skärmarna på puben. Det gick ingen nöd på oss.

Men så hände något som förändrade situationen radikalt. Fortsättning följer…

Djungelrapport

Det finns många sätt att bli väckt på och jag har varit med om några olika varianter. Men helgens morgon-sms känns ändå ganska unikt i sammanhanget.  Klockan var 05:55 och jag hade glömt att göra mobilen ljudlös, så när meddelandet kom blev det liv och rörelse någon halvmeter från mitt huvud.

Yrvaken famlade jag efter telefonen bredvid mig och snart hade jag knappat fram ett inkommet sms, där det stod:

Nu har vi sett en tiger

Det var allt. Visst var det Far som hade lyckats få iväg en rapport från den indiska djungeln. Men vad svarar man på något sånt? Vilken information från Sverige skulle kunna motsvara rapporten från Asien? Jag blev liksom mållös.

Lätt förbryllad somnade jag om.

Senare under dagen gjorde jag en ny tur och vattnade blommorna – inklusive de krångliga orkidéerna – och passade även på att göra en inventering av frysens läckerheter. Sen skickade jag iväg följande sms:

Specialblommor vattnade. Fryslänsning inledd. Lisbeth Åkerman julvärd.

Jag försöker blanda stort och smått i mina rapporter härifrån. Vad Far gör i sina är mer oklart.

Kortrapport

Nu när mina föräldrar är i Indien några veckor har jag fått ansvar för blomvattningen, som måste skötas med klinisk perfektion var tredje dag (men inte vissa blommor som inte ska få för mycket vatten – ett A4-papper med noggranna instruktioner ligger på vardagsrumsbordet i Hammarbyhöjden).

Efter torsdagens besök skickade jag ett kort sms till Far där jag berättade att blommorna var vattnade och att jag dessutom hade fixat deras fjärrkontroll, men att jag tyckte det var bedrövligt att de hade tömt kylen istället för att låta mig göra det. Inga godsaker stod att finna.

Jag har ingen koll på vilken tid på dygnet som han fick meddelandet, men vid tretiden på den efterföljande morgonen surrade det till i min mobil.  Det var Far som hade svarat. Som vanligt använde han sig av ett mycket kort och interpunktativt utmanande språk:

Tack ta ur frysen i stället i indien allt väl

Tolkningen jag gör är att det finns roligare saker att göra i Indien än att ta reda på hur man kommaterar med T9 eller hittar de stora bokstäverna med de små knapparna. Förmodligen en klok prioritering.