Fegtippning

Jag slöslurfar omkring och hamnar på Brommapojkarnas hemsida. Där finns en intervju med damlagets tränare, Christer Söderberg, som får frågan inför den avslutande seriematchen mot Stensätra:


tippa1


Jag tycker det verkar fegt. Med BP som bortalag slutar väl matchen antingen 1-3 eller 1-4 och att tippa bägge resultaten känns inte helt okej. Men så tittar jag efter, på Svenska Fotbollförbundets hemsida, hur det gick i den viktiga matchen…


tippa2


…och ser att tipset som först föreföll fegt, kom att stämma på ett nästan kusligt sätt. Matchen slutade ju 3-1! Eller kanske 4-1! Klockrent, Christer!

Råncup

Ibland läser jag om gamla med- och motspelare från 90-talets fotbollsplaner runt om i Stockholm och Sverige. Ofta handlar det om att det går ganska bra för dem; tjänar mycket pengar och vinner SM-guld, flyttar till nya städer och klubbar som vill att de ska spela just där. Då kan det hända att jag blir lite avundsjuk.

Men tydligen kan det också gå väldigt, väldigt snett för vissa. Trots att man vinner SM-guld kanske man inte tjänar så mycket pengar för evigt, utan tvingas att ägna sig åt en helt annan typ av kupper.

Min relation till den här killen var inte så nära. Han spelade i Enskede och så småningom Hammarby och vi möttes väl något tiotal gånger (bland annat 1997 när jag var med och sparkade ner Hammarby ur Juniorallsvenskan, trots att de köpt ihop en hel startelva) men spelade aldrig tillsammans vad jag kan minnas. Intrycket jag hade då var att han inte hade riktigt alla hästar hemma.

Men det här med “allsvensk stjärna” är väl ändå en viss överdrift? Sex matcher för åtta år sedan är ju inte direkt Henke Larsson-klass.

Stjärnflykt

“Men är inte det där Holmen?”, tänkte jag och började bläddra i matchprogrammet. Högerbacken i bortalaget på Grimsta IP såg så välbekant ut. Jodå. Nr 2. Peter Holm spelar numera i Enköpings SK. Han är ett år yngre än jag och för en herrans massa år sedan tränade han med oss sextonåringar några veckor. Och så fick han spela SM-finalen (P16) för oss senare på hösten.

Jag minns honom inte som någon särskilt sympatisk kille. Han var så där ung och kaxig som man ska vara för att komma någonstans. Målmedveten. Inte otrevlig men lätt arrogant. Nu har han säkert mognat och är nog en trevlig prick, men då var det inte någon jag valde att umgås med. Ändå sände jag honom en tanke av tacksamhet från läktaren på Grimsta. För det bästa han gjorde för mig säsongen 1996 var att byta klubb.

Tillsammans med en rad andra talanger lämnade han Brommapojkarna inför säsongen 1997: Nils-Eric Johansson gick till AIK, liksom Daniel Hoch och Benjamin Kibebe. Till Hammarby försvann Peter Holm och Benyam Seyoum och Joel Riddéz värvades av Spårvägen. Det var som att alla helt plötsligt skulle iväg. BP brandskattades, men för mig var det bra. Det var spelarflykten som till stor del gjorde att jag över huvud taget erbjöds en plats i juniortruppen.

Tänk hur annorlunda mitt liv hade tett sig om alla stjärnor stannat kvar. Eller… Nej, det hade nog inte spelat någon roll, men på något sätt är det dem jag har att tacka för ett par spännande säsonger som junior i BP. Holm gjorde förresten hyggligt ifrån sig åren runt millennieskiftet och var med och tog riktigt SM-guld med Hammarby 2001. Men sen dess tror jag att det gått stadigt utför och efter några klubbyten ligger hans nuvarande lag sist i Superettan.

Annars är det kul att det har gått bra för stjärnorna som valde att spela i andra juniorlag än Brommapojkarnas. Det var hyggligt av dem att inte ta min plats i anspråk, så jag unnar dem all framgång. Och vi som stannade kvar i BP klarade oss faktiskt okej utan dem.

Halvårsskador

Inom loppet av en vecka har två gamla kompisar från mitt juniorlag skaffat sig riktigt svåra skador och jag tycker så synd om dem. Det är nu som all den tunga vinterträningen äntligen är över och det roliga börjar. Då får Babis benet avsparkat av en lagkamrat och Carlsson drar axeln ur led igen.

Visst är det alltid tråkigt att bli skadad, men just nu måste vara den absolut sämsta tidpunkten. Jag hoppas de kryar på sig fort som tusan för det är bra killar som inte alls förtjänar det här. Lagom till de blir friska är Allsvenskan slut. Och vinterträningen börjar igen… Usch och fy.

Fornminne

Jag läser idag att Brommapojkarnas duktiga 15-åringar kommit trea i SM i Futsal. Det var en fin bedrift.

Men någonstans kan jag tycka att det var bättre förr.

futsal

Det är Svenska Fotbollförbundet som på den här sidan redovisar tidigare vinnare i svenska fotbollsmästerskap av olika karaktär. Trevlig läsning, det där.

Jag minns slutspelet (en stor turnering med 32 lag indelade i åtta grupper) i Göteborg som en enda lång klang-och-jubel-föreställning. Själv inledde jag målskyttet i turneringen i gruppspelets första match mot Hultsfred. De stackars smålänningarna fick pisk med 12-1. I nästa match mot Brynäs smaskade jag in två baljor. Övriga åtta stod mina lagkamrater för och vi höll nollan. Boden slog vi med 12-1 av bara farten och jag tror att jag fick vila den matchen.

I slutspelets åttondelsfinal inledde jag återigen målskyttet när vi spöade Högaborg med 16-0. Jag var en offensiv back. Eller så hade jag tur och snälla medspelare.

I kvartsfinalen släppte vi in två mål. Men vi gjorde nio mot Leikin och vann med 9-2. Jag tror jag drog på mig en varning och blev mållös. En plump i protokollet.

Semifinalen var den moraliska finalen. För att kvala till SM var man tvungen att gå till kvartsfinal i ST-cupen, vilket vi hade gjort. Men i finalen hade det blivit förlust mot AIK efter straffar och även om vi tog revansch mot dem med 5-2 i finalen i SM-kvalet (där de två bästa lagen fick åka till Götet) kändes det att vi nu skulle få ett rejält motstånd.

Det fick vi inte. Jag satte tidigt 1-0 och minns att jag blev glad som en lärka. Sedan fortsatte vi på den inslagna vägen och när matchen var slut stod det 16-3 på resultattavlan. Det är sant. Vi hade släppt in tre mål. Men det var ju mot slutet av turneringen och vi hade kanske svårt att hålla oss fokuserade.

Finalen vann vi med 6-1 mot Örebro SK. Sen tog vi tåget hem till Stockholm igen.

När jag tittar på vad årets yngligar har presterat, verkar det som att det inte görs så mycket mål nuförtiden. Hela turneringen verkar inte heller vara så omfattande som på min tid. Vi spelade hur många matcher som helst och kroppen tog extremt mycket stryk. Jag stretchade ryggen så den knakade. Annars var det bara roligt.

Gamla polare

När året börjar närma sig sitt slut är det lätt att reflektera över den tid som har passerat och konstatera att man blivit ett år äldre sedan förra gången man reflekterade. Det händer att mina gamla lagkamrater från Brommapojkarna byter klubb och jag får läsa om det i tidningarna och på nätet. För några år sedan – som känns som igår – hette det att lovande spelare fått lärlingskontrakt ute i Europa, eller att ung talang gått till någon storklubb.

Nu läser jag med allt större oro att Brommapojkarna genomför en generationsväxling och att exempelvis Micke inte får nytt kontrakt. Generationsväxling? Vi är ju 27 år gamla! I den mån 80:orna har fått egna barn är det knappast tal om att avkomman i den generationen är mogen för spel i Superettan.

Men tydligaste beviset på vårt åldrande är ändå uttalandet från Joels agent, som är sprudlande glad över att ha fått honom såld till ett mycket bra pris eftersom:

…det handlar om en försvarare som är kontraktsbunden och inte direkt purung…

Det är inte roligt att få reda saker genom kvällspressen – särskilt inte att man blivit gammal. Om jag var Joel skulle jag nog föredra att ha en lite mindre frispråkig och mer hemlig agent.

Djurgården – BP 0-1 (0-0)

Det hade varit så mycket prat på förhand om att ställa upp med – eller ställa över – spelare med förmodat bristande lojalitet för det egna laget. Så mycket dumt hade sagts, bland annat om och av Markus Karlsson i BP. Därför var det skönt att se hur alla brommapojkar såg extra taggade ut inför uppgiften.

Okej, de första minuterna var det full fart framåt från Djurgårdens sida och det var med nöd och näppe som bortalaget lyckades hålla tätt bakåt. Men stormen bedarrade och även BP gick till attack, tvingade att göra åtminstone ett par mål före halvlekens slut. När målchanser uppstod var det dock som förgjort för båda lagen. Skotten gick skrattretande långt utanför eller hade knappt styrfart när de nådde fram till de tacksamma målisarna.

Matchen såg ut som de har börjat se ut nu på hösten. Ett kämpande rödsvart lag med igelkottsförsvar och sporadiska motattacker. 0-0 i halvtid var inte orättvist och den där hejdlösa offensiven som DIF flaggat för, hade BP faktiskt hejdat ganska bra.

Ett kul inslag till andra halvlek var att bortalaget hade bytt strumpor, efter antingen plötsligt uppblommande kollektiva fotsvettsbesvär – eller direktiv från tv-/domarteamet som inte såg skillnad på folk och fä. Såna klädbyten hör inte till vanligheterna inom toppfotbollen och den procent av publiken som uppfattade det, njöt i fulla drag. Den vita färgen kunde symbolisera det rena spel som ifrågasatts på förhand. Det var vackert, om än förvirrande och svårtolkat.

Spelmässigt var andra halvlek var sämre. Målchanserna var färre och avsluten ännu mer uddlösa. Men på en BP-frispark lyckades mittbacken Malmström nicka fram Guterstam som – kors i taket – sköt in bollen i motståndarmålet! Det var med en kvart kvar och efteråt hände inte så mycket. Kanske hade BP kunnat peta in bollen vid ytterligare något tillfälle, men det såg ut som vanligt i det offensiva straffområdet.

Djurgården verkade efter målet betrakta sig som ett slaget lag. Det såg håglöst ut och BP kunde ibland till och med passa bollen mellan sig flera gånger i rad. När slutsignalen ljöd hade matchen visserligen två förlorare men nog kändes det ändå som en moralisk seger för Allsvenskans sämsta lag. Bland Brommapojkarnas spelare stod ex-djurgårdarna för de bästa insatserna och nollan hölls intakt under hela året mot blåränderna. Imponerande!

Jag undrar vilka spelare som blir kvar till nästa säsong, när jag hoppas att vinsterna blir fler och den naiva tokoffensiven ger bättre utdelning än i Allsvenskan. Förmodligen försvinner landslagsmannen Guterstam och därmed också minst två mål i den offensiva kolumnen; hur ska han någonsin kunna ersättas…? Min plan är att följa laget så gott det går även i Superettan. Att välkomna Bunkeflo hemma på Grimsta i ösregn tillsammans med 346 frusna i publiken. Mmm… Jag längtar.

En liten kommentar om O’Leary’s Centralstationen. Fantastiskt bord längst fram mitt framför en godtagbar bild på vit duk, god mat och bra service, inte överdrivet idiotiskt skränande kroggäster, trevliga lokaler och BP-vinst. På så sätt en mycket nöjaktig eftermiddag. Men 36 spänn för en light-cola? Jag har inga problem med att betala 200 kronor, eller det dubbla, för att se ett par bra fotbollsmatcher (händelserika Liverpool-Arsenal visades efteråt) med goda vänner och maträtter. Men att punga ut med 72 kronor för två läsk… Normalt sett fyller jag en balkong för samma summa (se även den här bilden). Det ska krävas väldigt mycket gratis översaltade popcorn för att motivera ett sånt pris. Vad gnälligt det låter. Men sant. Sänk priset på läsken, så kan serveringspersonalen få behålla det överskjutande beloppet. Det vinner ju alla på – utom restaurangen.

BP – Kalmar 1-2 (1-1)

Jaha. Så var det roliga slut för den här gången. Trots en remarkabel poängmässig förbättring under hösten, blev det på söndagen klart att Brommpojkarna inte får återkomma till Allsvenskan förrän 2009.

Sittplatsläktaren var utsåld och jag och Far fick ställa oss på ståplatssektionen, men lyckligtvis under tak och inte alltför långt bort från planen. Jag pladdrade på värre än vanligt och kände att på ståplats kunde jag använda ett möjligtvis mustigare språk än vid de dyra platserna.

Med jämna mellanrum återkommer jag till hur märkligt det är att jag, som till vardags är lugn och sansad, tyst och lugn, blyg och tillbakadragen – förvandlas till en helt annan person så fort adrenalinet börjar pulsera när domaren blåser till spel. Helt plötsligt hävdar jag då på fullt allvar att domaren är värdelös, att motståndarna fuskar, att bortaklacken är intelligensbefriad och att hemmalaget bör få frisparkar och straffar osv. Ibland försöker jag se på mig själv utifrån, liksom ta ett steg tillbaka och reflektera över vad jag just skrek. Och det är med skräckblandad förtjusning jag häpnar över mig själv.

Nåväl. Matchen började och Kalmars spelare visade sig vara ungefär dubbelt så stora som Brommapojkarnas (David Elm är tydligen 191 cm/95 kg och brorsan Viktor 192/87). De öste in höjdbollar mot den i jämförelse dvärglika backlinjen, som med stor möda försökte freda sig. Det gick faktiskt riktigt bra och efter tjugo minuter gick hemmalaget till och med till anfall. Den första gången någon kom in i straffområdet blev det mål! 1-0 till BP! Det här kanske kunde gå vägen.

Men nä. Den fullt rättvisa kvitteringen kom några minuter före halvtid, när Kalmar hade fortsatt att sparka in bollar i luften mot Brommapojkarnas straffområde i tjugo minuter. Men 1-1 i paus var ändå ett positivt resultat mot ett lag som jagade guld och faktiskt var bäst i Sverige för tillfället.

Den relativa tillfredsställelsen varade bara en liten stund, fram till Trelleborg tog ledningen mot Hammarby. Mitt resonemang om det mest karaktärslösa laget i Allsvenskan kan här gå vidare. Min första kandidat är egentligen Helsingborg, som för några veckor sedan hade 2-0 mot Örebro men lyckades släppa in fyra och förlora. På söndagen förlorade de mot Gefle med 4-0 och ordet “håglöst” känns adekvat. Men. Trots att de numera på sin höjd ställer in skorna på planen, lyckades laget faktiskt vinna mot Hammarby i förra omgången. Alltså tycker jag Hammarby, som varken gjort mål eller vunnit sen den 24 september när de slog Elfsborg, förtjänar förstaplatsen. När de förlorade mot IFK Göteborg i matchen efteråt, verkade de betrakta sin säsong som över. Trist för alla andra som litar på att alla lag gör sitt bästa. Det är liksom det som seriespelets rättvisa bygger på.

  1. Hammarby
  2. Helsingborg
  3. Elfsborg

Nu krävdes det vinst på Grimsta, medan en förlust definitivt skulle innebära nedflyttning. Och som ett brev på posten kom segermålet för Kalmar. Precis som jag-vet-inte-hur-många gånger förut i matcher jag sett, var Brommapojkarnas press på bollhållaren, den här gången Cesar Santin, inte helt nöjaktig. Killen fick springa med bollen och skaffa sig skottläge. Brassen gjorde inget misstag och målet såg ut som vanligt. Så trist.

Resten av matchen kan bara karakteriseras som ett enda långt lidande och slutsignalen kom nästan som en befrielse. Stegen mot bilen för hemresan var tunga och huvudena nedsänkta. Men under resans gång började vi redan prata om säsongen 2008 och att BP åtminstone skulle vara med i toppstriden i Superettan. Motståndet känns inte övermäktigt, eftersom de bra lagen gått upp och bara BP tillkommit uppifrån. Det bör åtminstone bli fler segrar än i Allsvenskan och lite mer att glädja sig åt.

Det kan faktiskt bli riktigt roligt! Nu ska vi bara vinna mot Djurgården först. Tydligen är det inte helt kört, förresten. Om Trelleborg förlorar med 3-0 behöver BP bara göra sex på DIF på Stadion. Lycka till!

Gais – BP 2-1 (1-0)

Det här var en match som BP var “tvungna att vinna” för att klara sig kvar i Allsvenskan. Jag följde den via radion på webben, där man nu kan få varje allsvensk match refererad för sig. Att reportrarna ofta är lokala talanger som inte tillhör Radiosportens förstauppställning, är något som bara är att acceptera.

1-0 till Gais kom på en nick i straffområdet där mittbackarna tydligen gick bet. Sen rapporterades om något som jag upplevde som ett hundratal missade målchanser för Brommapojkarna. “Hur kunde han missa DEN?” hörde jag gång på gång från datorns högtalare. Det kändes frustrerande att hemmalaget inte behövde kämpa så mycket för sin ledning, men jag mindes samtidigt hur orättvist det hade varit i senaste mötet på Grimsta. Så är det ibland.

Andra halvlek fortsatte i samma anda, tycktes det. BP stod för en ganska dålig insats och på slutet kom både 2-0 och en utvisning på en BP-spelare. När matchen nästan var slut lyckades man äntligen trycka in en reducering, men det krävdes en straffspark slagen av kapten Persson.

En förlust med 2-1 i en så här viktig match var en stor missräkning, men trots allt bättre än 4-0-förlusten mot Örebro och hemska 0-3 mot Trelleborg. Jo, det är sant. Så mycket måste jag anstränga mig för att hitta någon som helst positiv vinkel på matchen. Det är trist att laget viker ned sig i matcher som gäller så mycket, medan det tas poäng mot lag som IFK Göteborg och Elfsborg.

Nu ser det tröstlöst ut inför avslutningen: Kalmar FF och Djurgården är två lag med chans på guld. De lär sannerligen inte ge upp i förstone. Usch.